Frälsarens Historia

Han gick med stadiga steg i ett par knähöga läderstövlar på vägen utmed vägkanten och kom fram till lantgården med sitt yviga långa hår fladdrande i vinden en vår i april. Iklädd en svart skinnrock och barhuvad, då det var soligt och varmt denna dag och klockan var 9 på morgonen, och han var bärandes på en portfölj med sina konstnärliga verktyg och attiraljer. På ryggen hade han en ryggsäck av alpin modell. Med 2 örhängen dinglandes från öronen och på armar skymtade några tatueringar under en blå skjorta med uppkavlade ärmar. Han hälsade på de 3 personer som stod på gården när han kom fram och de höll på att reparera en traktor. ”Vi är enkla fattiga bönder, detta är mina 2 söner, och vi har inte råd med en ny traktor. Därför måste vår gamla repareras då den gått sönder” sa en av männen som var bonde till mannen som kom gåendes på vägen. ”På så sätt” sa den vandrande mannen. ”Vad kan vi hjälpa dig med då?” frågade vänligt en av sönerna. ”Vad vill du oss som kommer och går så tidigt på förmiddagen ända hit ut till denna avlägsna bygd på landsbygden?” frågade misstänksamt den andre av sönerna. ”Har ni möjligtvis något att dricka och äta till en fattig hungrig vandrare?” frågade mannen med det långa håret de tre. ”Vår mamma kan hjälpa dig. Hon är inne i huset” sa en av männen som var son till bonden. ”Kan du betala för dig, så kan vi ordna dryck och mat. Det har vi gott om här på gården” sa den andre av männen. Och han fortsatte ”Om du behöver, kan vi ordna sängplats för natten också, det finns en gäststuga bakom stora huset. Vi brukar arrendera ut sovplatser och mat och dryck till gäster på sommaren som kommer hit och jobbar extra på vår gård”. ”Vi har fält med jordgubbar också på vår mark. De jobbar här på sommaren med att plocka jordgubbar” sa en av sönerna. ”Det är bara april nu och de första gästerna har inte kommit ännu” sa bonden till mannen med det långa håret som kommit och gått på landsvägen. ”Har ni möjligtvis en dusch också? Jag skulle gärna vilja tvätta av mig innan jag sätter igång och jobbar och äter något. Jag kanske stannar en natt om sängen ser skön ut. Sedan ska jag berätta min historia för er ikväll och vad jag vill när vi äter middag” sa mannen med det långa håret som kommit och gått på landsvägen. ”Tvättmöjligheter har vi inne i stora huset. Prata med min hustru och hälsa från mig, så hjälper hon dig” sa bonden till mannen med det långa håret som kommit och gått på landsvägen.
”Okej. Nu ska jag börja med att se till hur sängen ser ut i gäststugan” sa mannen med det långa håret. Mannen gick iväg till den lilla gäststugan. Och bonden vände sig till en av sönerna. ”Följ med honom in och se efter så han inte ställer till med något. Han ser lite konstig ut den där. Håll ett öga på honom vad han tar sig till” sa bonden till en av sönerna. ”Bara han kan betala för sig får han gärna äta med oss och stanna över natten” sa den andre av sönerna. Och fortsatte ”Det ska bli roligt att höra vad han har att berätta för historia” sa en av sönerna. ”Vafalls, det kan väl inte vara så mycket en sådan där har att säga om sin historia” sa bonden och fnös föraktfullt. Mannen med det långa håret som kommit gåendes på landsvägen en dag i april gick in i gäststugan och synade sängplats och tänkte här kan jag nog sova gott en natt. Sedan gick han ut på gården och gick förbi de 2 som stod kvar. Efter honom kom den andre sonen följandes alldeles i bakhasorna. Mannen med det långa håret gick över gården och knackade på ytterdörr och öppnade den, och gick in i det stora huset på lantbruket. Där i farstun mötte han bondens hustru i dörröppning och hon frågade genast på en gång ”Vem är du då?” ”Jag är en ensamen vandrare som letar efter hjälp.” ”Vad kan vi hjälpa dig med då?” sa hustrun. Han svarade ”Sedan skulle jag hälsa från din man att jag frågar efter mat, dryck och möjlighet att tvätta mig innan middagen. Jag jobbar för uppehället”. ”Det kan vi hjälpa dig med. Toalett och dusch är i källaren. Vi äter vid 19 tiden. Det blir pyttipanna och rödbetor ikväll till middag. Behöver du ombyte av kläder?” ”Nej jag har egna extra kläder med i ryggsäcken” sa mannen. Hustrun vände sig till den andre sonen som följt efter mannen med det långa håret och sa ”Visa var duschen är i källaren så han kommer rätt” ”Javisst mamma” sa sonen som var en människa som gärna gjorde som hans mamma sa utan att ifrågasätta för att vara ödmjuk inför sin förälder. Kvinnan började sedan att gå in mot köket igen därifrån hon kommit, men vände sig efter halva vägen i korridoren och sa ”Vad ska du göra här hela dagen på vår gård ända fram till ikväll till middagen då?” undrade hon lite nyfiket. ”Det får ni se senare. Jag ska berätta min historia för er ikväll efter maten”. Mannen med det långa håret vände sig sedan till sonen och sa ”Jag hittar själv till duschen. Jag är helst ensamen därnere. Du behöver inte visa mig vägen mer nu. Tack för att du följt mig såhär långt” sa han ödmjukt till sonen. ”Som du vill” sa en av sönerna i huset. Då går jag ut i garaget igen och hjälper min far och bror igen”. Hela dagen gick och mannen med det långa håret gick ut på ett av fälten och in i skogen vid skogskanten där han hade utsikt över gård och hus och utförde sitt jobb han kommit dit för. Och förberedde sig för att berätta sin historia för familjen vid middagen framåt kvällen.
Vid 17 tiden samlades de allihop i husets matsal och åt middag bestående av pyttipanna och rödbetor och drack mjölk till, i lugn och ro, utan att säga särskilt mycket under hela middagen till varandra. När de ätit färdigt tog mannen med det långa håret till orda och började med släpig röst prata; ”Jag vill nu som tack för maten berätta min historia för er. Såhär går min berättelse och historia. Jag kallas sedan unga år för frälsaren och fyller 50 år i år. I min ungdom tyckte mina vänner att jag med mitt långa hår liknade vår herre Jesus Kristus. Jag var så lik honom som han såg ut på filmer om vår mästare sa de. Ja - som ni förstår är jag troende och tror på vår herre Jesus Kristus som vår herre, mästare och frälsare. Och mitt budskap är rättvisa, jämlikhet och tro på människans inneboende möjlighet till att i vardagen göra mer gott än ont. Jag är en vandrare som går på vägar för att frälsa människor med mitt budskap. Jag kallar mig för frälsaren. Som ni sannolikt känner till är historien om frälsaren i den heliga skriften en symbolisk berättelse i en allegori om hur vi människor bör bete oss mot varandra. För att varna för, och berätta en historia och underhålla oss med både gott och ont. Jag är helt ensamen i världen. Båda mina far och morföräldrar har lämnat oss för länge sedan. Båda mina föräldrar - Gud välsigne dem och bevare deras själar- gick bort för några år sedan och sedan dess har jag irrat omkring här nere på landsbygden på vår jord vandrandes från gård till gård. Jag har inga egna barn. Jag föddes med en missbildning och kan inte få egna barn och jag är den siste i vår släkt. Jag är ensamen idag men jag har haft några förhållanden med kvinnor tidigare i mitt liv. Men när de efter en tid fått reda på mitt handikapp har de relationerna samtliga tagit slut. Jag förebrår dem inte idag. De ville ha egna barn och det kunde jag inte erbjuda dem. Och idag lever jag ensamen och försörjer mig för mat och dryck och en natts sömn genom att måla och rita på beställning åt folk jag möter på vägen. Jag målar både porträtt, ikoner och målar av byggnader. Samt målar landskapsvyer. Jag målar gärna porträtt av er, ert gårdshus och de fält och odlingar upp emot skogskanten vi kan se här ifrån huset. Vad säger ni? Är det något ni skulle önska? Att bli avbildade menar jag och få några fina målningar antingen på er själva eller också ert hus och ett av odlingsfälten att hänga på väggen i stora rummet i ert hus? ” Bonden och mannen i huset skruvade nervöst på sig och tittade med stora ögon på den långe mannen som kallade sig frälsaren och sa ”Det var som faan vilken historia du kommer med hit till oss enkelt folk. Någon rättvisa har jag inte hört talas om, livet är hårt, och särskilt jämlika är vi inte här på denna gård. Jag bestämmer det mesta om lantbruket, mina söner håller jag på att lära upp för att de en dag ska kunna ta över gården, och inne i huset i köket är det min hustru som bestämmer om matlagning och tvätt och sådant som har med husbestyr att göra. På oss vill vi verkligen inte ha några målningar så fula som vi är. Men vårt vackra hus på gården får du gärna måla av och en målning på fält och skogskant vore fint att kunna hänga på en vägg här i huset. Så vi kan titta till våra odlingar inifrån huset så att säga.” sa bonden och skrattade till skrockfullt.
Mannen som kallades frälsaren tog sedan fram sin portfölj han haft med sig. Jag har redan passat på att måla av ert hus i mitt inre i helgen som var innan. Jag gick förbi er gård för några dagar sedan och målade sedan av ert hus ur mitt minne, och idag har jag i skogen här bredvid målat en landskapsmålning av ert fält med odling under dagen när ni var i garaget och reparerade er traktor, och undrar nu om ni är intresserade av dessa två målningar? Ni behöver inte betala några pengar för dem, men jag ger er dem gratis som betalning för mat, dryck tvättning och en god natts sömn i er gäststuga.” Bonden torkade sig fumligt om munnen och händerna med en servett och sa entusiastiskt ”Får jag se!?”. Målaren räckte över de två målningarna och bonden tittade med stora ögon på dem och ögnade dem noggrant. ”Jag är ingen expert på konst, men detta ser verkligen proffsigt ut. Huset ser precis ut som vårt hus” sa bonden till mannen med det långa håret som kallades för frälsaren. ”Det är ert hus jag målat av” sa mannen med det långa håret. Kvinnan sa att hon också ville se på målningarna som var rätt stora. På en av målningarna hon fick se var det ett hus som tyckte hon precis liknade deras hus de bodde i. ”De är fina” sa hon med låg stämma som om hon tänkte på något annat egentligen men ville berömma målningarna. Bonden tog sedan målningarna och gick in i stora rummet och hängde upp dem på väggen. Han gick sedan tillbaka in i matsalen och sa ”Kom med allihop så får ni se hur målningarna ser ut hängandes på väggen” De 4 som var kvar i matsalen reste på sig proppmätta som de var efter middagen och gick med möda in i stora rummet. ”Vad tycker ni?” sa bonden till de andra tre. ”Så fint det ser ut” sa hustrun. ”Javisst gör det” sa den ene sonen, den andre sonen såg avundsjukt på målningar och sa ”Jag hade kanske kunnat göra det bättre, målat alltså” ”Du kan väl inte måla!?” sa den andre brodern förebrående till sin bror. ”Så bra att ni blev nöjda med målningarna” sa mannen som kallades frälsaren som målat dem. Sedan kom kvällen och det blev dags att komma i säng för allihop. Målaren gick till gäststugan och klädde av sig alla kläder utom kalsonger. Och la sig för att sova. De andra i stora huset som hade 2 våningar med 4 sovrum på gården la sig också att sova för natten. På morgonen låg det ett brev bonden hittade kl. 6 på ett bord under farstubron utanför ytterdörren till stora huset på gården. Frälsaren hade gått upp tidigt och lämnat gården redan kl. 5 och lämnat ett brev efter sig han skrev redan på kvällen.
”Kära bönder. Som ni förstår har jag lämnat er denna tidiga morgon. Jag skriver här ett avskedsbrev och tackar er för mat, dryck och en god natts sömn. Och er goda gästfrihet mot en stackars vandrare som mig. Trots att ni är som ni sa fattiga och inte har råd med en ny traktor har ni nu fått två st. målningar av mig i gengäld för er gästfrihet. Ni har också som ett tack från mig fått höra mitt livs historia berättats för er av mig igår kväll. Stackars människor – ni som var tvungna att höra på min historia – ni har mitt medkännande medlidande för det. Jag känner hur ni lider. Det jag brukar kalla för empatiskt medlidande. Jag hoppas jag har räddat er dag för en stund åtminstone med min ödmjuka berättelse och två målningar. Jag kommer kanske tillbaka en dag och då ska vi hälsa hjärtligt på varandra och kanske har jag ytterligare historia att berätta och några målningar att erbjuda, Njut av evigt liv. vänligen Frälsaren”.
Bonden läste brevet och fnös föraktfullt och sa till sin hustru, läs får du se vad den token och knäppgöken skriver. Jag sa ju att det var något konstigt med den där. Man kan ju tro han är vår självaste herre Jesus Kristus själv som han skriver. Kvinnan tog brevet och läste det och sa ”Det var väl inte så farligt skrivet. Vi kanske får se honom igen någon dag här på gården”. ”Det var nog sista gången han syns till” muttrade mannen. Och fortsatte ännu mer muttrande ”Men Honom får vi nog aldrig se mer här på gården. Han kommer inte tillbaka. Det kommer nog märkas när den där försvinner.” Hustrun tittade en stund åt landsvägen och sa sedan ”Var så säker han kommer nog tillbaka ett annat år”.

Slut
20200409
Taleptox

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk