Friheten

Dataskärmen på datorn spelade tom. Bara massa texter och onödig dynga. Han stängde av. Gick till sin hytt. Ingen lyssnade egentligen. Det var ingen idé att prata. Han stirrade på väggen ett tag och sen på taket, som var vitt, med hål för luftkonditionen. Han suckade. Allt var som det skulle. Allt gick som det skulle. Han kunde inte ändra nåt. Bara stirra i den där datorskärmen hela dagarna. Och räkna dagarna. Dagarna. Dagarna det skulle ta för dem att komma till jorden. De var i den yttersta gränsen nu. Om det kallades så. Nästan så långt som människor kommit. Längre än såhär hade inte ett fullbemannat skepp kommit. Allt lyste. Han ville släcka ljuset men det gick inte. De hade levt såhär sen dem varit barn. Med lyset på. Det skulle stimulera kroppen. Hjärnan. Synen. Göra en skarpare. Mer effektiv. Jorden låg nära nu. De skulle vara där vilken dag som helst. Rymddagar. Det tog år egentligen. År. Han suckade. Tittade på sin klocka. Det var snart somndags. Då skulle han sova. Men han hade fler saker att göra innan natten kom. Stjärnorna tindra där utanför hans fönster. Fönstrerna var nya så han kunde inte se sin spegelbild i dem. Han minns att han kunde göra det när han var liten. När han bodde på jorden. Innan de kom med de nya vindrutorna. Som skulle hålla kylan borta. Och inte ge några reflektioner, för det skulle tydligen inte vara bra, för självkänslan. Han tryckte handen mot fönstret. Tryckte. Såg rymdskeppet åka mot rymden. Med sina stirriga ögon. Himlen var blå. Marken var brun, orange. Av alla odlingar. Han såg det skjuta upp mot rymden. Samma dag åkte hans pappa bort. Han såg honom, i fönsterrutans reflektioner. Såg honom gå ur rummet. Dörren slog igen. Han såg aldrig sin pappa åka iväg i bilen. Han var för upptagen med att titta på rymdskeppet. Han var rädd för det. Rädd för att åka i några rymdskepp. Men hans mamma hade redan skrivit in honom i rymdprogrammet. Han frågade sedan sin mamma var hans pappa skulle. ”Han ska utlösas”. Han visste redan vad det var. Det var vad man gjorde med människor som börjat... degenera. Alltså när man nått sin topp och kroppen sakta börjar bli – äldre. Då tas man in i ett rum och gasas ihjäl. Han var rädd för det. På planeten B hände inte sådant. Luften där var annorlunda, kroppen reagerade annorlunda på luften där. Där kunde man leva längre, bli gammal, skaffa barn, leva med sina barn. Bli pensionär. Jobba sakta. Inte tjäna något större syfte. Resurserna där var större. Därför hans mamma ville att han skulle jobba med datorer. I rymdskepp. Åka ut i rymden. Och om han hade tur, komma till den planeten. Bara ett antal vissa få, kom dit. De som var högt utmärkande. Han var inte det. Han var 27 nu. Med luften i rymdskepp började man degenera tidigare. Hans mamma var död nu. De tog henne några år efter att de tagit hans pappa. Han var ensam nu. Påväg till jorden. När han tittade ut ur det där fönstret och såg alla stjärnorna så ville han inte åka hem igen. Han var inte rädd, började bli modig. Han visste att han var tvungen att göra något. Han tog bort handen från rutan och såg mot dörren. Den var stängd. Gick inte att öppna om först tjugo minuter. Man skulle få ro då. Om man kom in i sitt rum var man tvungen att sitta där i minst tjugo minuter. Han ville komma ut. Det stod en dator mittemot hans säng. Den var på. Han hade fått några meddelanden. Han ville inte läsa dem. Han ville stänga av datorn men det gick inte. Han tittade på sina ben. I metall. Det konstiga var. Planet B fanns aldrig. Det var en lögn. Eller inte riktigt. Man trodde att den fanns. Men det var en lögn. De som varit där hade ljugit om planeten. Det var en gasmoln. Man hade åkt dit år senare och upptäckt att planeten aldrig funnits. Efter det började rebellstyrkor skapas. För att slåss mot regeringen. Man ville avskaffa dödshjälpen. Han fick ångest. Han ville inte dö tidigare än andra. Han visste att han bara hade några år kvar. Men han hade inte ens nåra barn. Han ville ha barn. Men det fick bara dem som... dem som var utvalda till det. Om hans mamma ändå hade lagt honom i barnutbildningen. Nu hade han fått bo på jorden och haft en fru och barn. Men till vilken nytta? De skulle ändå ta honom när han fyllt femtio. Det fanns barnfamiljer på skeppet han var i. Men de var inte lyckliga. Här fick man inte umgås mycket med sin familj. Allt var utbildning. Allt som skedde skulle vara av utbildningsvärde. Man fick inte leka med barnen. Han mindes busken nära deras hem. Ingen visste om den. Om de visste så skulle de klippt den. Han minns att hans mamma kommit med den en dag. Hans pappa blev arg. Var fick du den ifrån, sa han. Hon mumlade det, eller, han mindes inte vad hon sagt. Nånting med, från varuhuset. Han visste i den åldern vad ett varuhus var. De hade pratat om det i skolan. Med barnen. Varuhuset. Det var dit man gick om man var trött på samhället. Ingen visste var det låg. Eller vad det var. Men att det drevs av några före detta soldater. Som slagits i det sista stora kriget. Han kom att tänka på det. Han var 27 nu. Kriget hade varat i 27 år. Han var inte född innan det sluta. Föddes några år därefter. Generationerna efter honom hade aldrig hört talas om det. Fick aldrig höra talas om det. Han hade sett bilder av bombsområden. Det var bara aska kvar. Damm och bitar av stål. Damm i luften. Man fick inte gå dit. Inte utan skyddsdräkt. Senare byggde man där några skyskrapor. Och folk bodde där. Men fick aldrig gå ut.

Han lyssnade på radion som sattes på för att få honom i rätt stämning. Tydligen hade hans puls ökat och det hade registrerats i huvuddatorn. Med ens fick han lust att dra ur sladdarna ur sig och bryta ut genom dörren. Men det fanns inga sladdar. Inte ens nåt chip. Det låg i luften. Ingen visste det men han visste det. Bara kände det. Det fanns strålningar i luften som kände av hans kroppstemperatur och puls och... nej inte än, inte ögonen. Man kunde inte registrera ögonen än. Det var vad rebellerna ville stoppa. Det var vad de ville. Kunna registrera ögonen. Med strålningen i luften. Så man kunde vad man kände. Läsa själen. Han trodde inte på sånt. Det fanns ingen själ, hittills hade han inte oroat sig. Men det hade börjat oroa honom. Vad händer om de börjat kontrollera själen? Han ville sova men kunde inte. Fanns gud? Man hade förbjudit biblar när han var två år. Man vägrade ungdomar att läsa sina minnen. Han hade gjort det ändå. Han mindes när hans mamma kommit till honom en kväll. Det var kvällen då man hade förbjudit biblar. Hon hade läst för honom ur bilbeln. Han såg det tydligt i projektorn som sände bilderna direkt i hans ögon. Så fort hon hade börjat läsa hade man stängt av maskinen. Man kunde inte radera minnen än. Annars hade man tagit bort hans minnen och programmerat in nya. Lagt in alltihop förutom det han hade sett. Korset.

Han hörde hur dörren klicka. Musiken stängdes av. Han kunde gå ut nu. Han tog en sista titt på allt det svarta och stjärnorna där ute i rymden och steg sen upp och gick ut ur rummet. Folk gick där i led, eller det verka som det. Han hade gjort fel. Hans puls och kroppsvärme måste vara onormalt nu. De skulle komma efter honom.

Han gick där i korridoren och börja bli lite rädd. Tittade på folket och det verkade mest vara kvinnor. Han mindes busken. Hon hade vattnat den. Den var grön. När vinden blåste så prasslade löven. När de hade tagit hans mamma hade busken torkat. En dag kom de och hämta den. Sen fanns den inte kvar längre. Plötsligt började skeppet luta sig, folk började falla ned mot väggen. Han gick, lutande mot väggen mot punkten. Det var där alla datorer fanns. Där man kunde se skeppets status. Folk skrek och var rädda. Han var inte rädd. Hade varit med om det här förut. När han kom till punkten såg han att alla datorer var avstängda. Sen såg han det. Folk kom springande in genom dörren mittemot honom. De bar alla grått. Med hjälmar. De hade alla de nya pulsgevären på sig. Och värmeglasögon. För att se skillnaden mellan robotar och människor. En ropa på honom. Han svarade på en gång.

- Kom!
- Vad?
- Kom...
- Va?

Han sa det inte igen. Han kom fram till honom och grep tag i honom.

- Sätt på datorerna.

Han gick fram till datorskärmarna på väggen. Kunde inte. Han visste inte hur.

- Jag vet inte hur man gör.
- Vad i.

Han försökte själv sätta på dem. Det gick inte. Det gick inte att sätta på dem. Plötsligt började folk skjuta. De kom från riktningen där han hade kommit in. Mannen som hade bett honom sätta på datorerna föll ned intill honom. Han såg på hans tröja. Det var ett kors på det. Ett av skeppets soldater kom och grep tag i honom. Drog med honom därifrån. Han skrek vänta! Vänta! Men han ville inte lyssna. Fortsatte dra honom. Ett skott sköt in i hans bröst. Det började knastra. Ett träffa hans huvud, han föll ned på golvet. Måste vara en robot, tänkte han. Det går inte att se skillnaden på dem. Invadörerna började fly därifrån. Han såg sin chans. Han drog loss sin tröja från robotens hand och sprang därifrån. Sprang mot dem.

- Vad fan gör du ungen?

Han svarade inte. Han skulle med dem. Robotarna sköt mot dem. Missade inte. De började fly därifrån. Sprang genom korridorerna. Plötsligt såg han ett hål i väggen. Det var där de måste ha kommit in.

- Ska du med oss?
- Ja, svarade han.

De sprang in i rymdskeppet. Han kom till kontrollrummet. Såg hur de satt sig bakom ratten och startade skeppet. Snart var de loss. Började åka ut i rymden. Han tog en lättnads suck. Nu var han fri från det där skeppet. Han skulle inte dödas när han fyllt trettio. Knapparna på kontrollbordet blinkade. En man tog tag i radion och började prata.

- Vi misslyckades. Jag repeterar vi misslyckades.

Det kom ett knastrande svar från radion.

- Misslyckades? Återvänd hem. Vi har analyserat era bilder. Tror vi har vad vi behöver. Kom hem.

Han tittade bakåt på honom.

- Vi har med oss en kolonist.
- Ta med honom, vi kan analysera.

Radiokontakten bröts. Han la ned mikrofonen igen och började trycka på några knappar.

- Vilka är ni, frågade han dem.
- Vi är rebeller.

Skeppet åkte in i ljusfart och allt blev vitt. Sekunden senare såg han en planet. Han såg på sin klocka. Den stod i femb. Sex sju åtta. Han tänkte på b. Kunde det här vara planeten B?

- Vad är det här för planet?
- Planeten B, svarade dem.

Ali Rahimi

Ali
Ali Rahimi är medlem sedan 2015 Ali Rahimi har 15 publicerade verk