Fukten ligger som en hinna

Kyligt. Sitter på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten. Har idag, genom en öppnare sovjetisk regim, fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det är helt sant men så uppfattade jag det. Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapar väntan på något. En femtioårig ockupation. Inte många har upplevt annat i landet. Moskva bestämmer allt. Med vapenmakt. Människor anpassar sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrs av centrala femårsplaner. Oppositionen sedan tidigare tystad. Resor utomlands beviljas av myndigheterna. Hur länge finns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare.

Hur uppfattar Mart läget? Fortfarande en tyst omvärld, förutom regeringar som börjat uttrycka sitt stöd. Är den första från Sverige här i Tartu. Vad kan jag göra? Vad förväntas av mitt besök, ännu rätt inbunden med få vänner i Sverige. Kanske prata om resan i närradion. Arbetar som tekniker för folkpartiet i västra Stockholm. Priserna hela tiden stiger. Ransoneringen sedan kriget, Mart menar andra världskriget, blir allt svårare att leva med. Inte ens vad man kan odla själv på egna lotter räcker. Sådana som man i Stockholm har för en trevlig fritid och för att det är trevligt med lite egen odlat. Under många år var jag ofta i Lövsta där ett äldre par hade en kolonistuga. Överallt stod man och påtade. Men här blir man aldrig mätt.

Sitter nu här i Tartu en kylig decemberdag 1989, medan hyllorna i affärerna gapar tomma, i väntan på att få något att äta. Var en eftermiddag några dagar efter återresan till Tallinn, med min vän Jaan Puussag till den lokala butiken. Behövde något till kvällen. Klev in i en liten hörnbutik. Tomma hyllor. Några burkar med inlagda grönsaker och en ynkligt liten sladdrig korvstump. Kvinnor som redan var här stod lakoniskt och tänkte ”vad kan man handla?”. Personalen passiv. Vad annars kunde de göra? Pappa brukade ibland berätta för oss barn om matbristen och ransoneringen under andra världskriget. Då fick man blanda i bark i brödet för att det skulle mätta. Eller så fick gå att lägga sig hungrig. Det var på 1940-talet.

novellen "möte med folkfronten" (fortsätter i del 2, den vita fläckiga duken)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk