Publicerat
Kategori: Novell

Gungorna

Idag, ute på gården. Barnen dem bråkade, badade i vattnet, lagade mat, byggde slott och ungdomarna på andra sidan gården gungade, dansade på isen och hade möjligtvis ångest över att börja i ny skola om några månader. Tre eller möjligtvis fyra pojkar som var vid gungorna och två av pojkarna gungade. Gungade upp till stjärnorna, solen och framtiden. Hade hopp om att kunna flyga som fåglar och hopp om att kunna uppfostra sina söner i denna by och låta dem gå i samma skola med kanske samma lärare.
Klockan den ringde in och jag har lite svårt att minnas om det var första eller andra gången klockan ringde och om barnen blev tvungna att gå in på lektion och lära sig något nytt, om endera kemin, matematiken eller biologin. Lämnade gungorna kvar på gården och sprang in. Pojkarna såg trevliga ut, som alla gör här. Det var egentligen ingenting speciellt med pojkarna. Dom hade jeans, helt vanliga jackor, hade normalt hår men såg så fantastiskt snälla ut. Snälla genom hela kroppen och ville alla något bra. Så kändes det i alla fall, som om pojkarna aldrig hade sårat någon och skulle aldrig göra det heller. Skulle bli världens bästa pappor och älska sina fruar tills döden skiljer dem åt.
Min blick den lämnade på gungorna när pojkarna gick in. Till en början var det ingenting speciellt med gungorna men efter flera minuter när gungorna fortfarande rördes då började jag fundera på hur det gick till? Var det vinden? Det som var så exotiskt var att medan jag stod ute på gungade alltid gungorna. Det var inga stora rörelser men dem stod aldrig stilla. Det gungades lite grann och när jag blev inkallad att komma in stod inte gungorna stilla.
Jag började fundera medan barnen bråkade och jag gav ingen energi till dom utan spenderade all energi på gungorna, gungar barn fortfarande eller tar datorn, internet, sociala medier och allt det där över allt? Finns ingen energi eller lust till att gå ut? Bygga snö hus, leka med bilar, gunga i gungorna och gunga tills man rör himlen eller hoppa höjd? Sådant som vi brukade göra när jag var ung.
Det som var så magnifikt var att barnen faktiskt satt i gungorna på rasten. Diskuterade och gungade varandra. Dansade på den hala isen och lekte i huset där Mumin egentligen bor. Byggde sand slott och gjorde sig blöta i regnet? Jag hade länge trott att barn inte lekte utan mobbade varandra på internet och spelade online spel hela kvällarna. Men att se pojkarna den där dagen gunga tillsammans och se gungorna som inte slutade att röra på sig, det gjorde något med mig. Fick mig att tro igen, tro på något och få hopp om att dessa pojkar kommer få ett fantastiskt liv. Kunna njuta och ha roligt tillsammans. Skaffa nya vänner och hitta tillbaka till de där gamla vännerna som gör allt för en.
Men det som är så svårt att förstå är: hur kunde gungorna fortsätta att gunga efter flera minuter?

Glad, ung och energifull tjej. Har alltid haft ett stort intresse för att skriva.
Natasha Korsbäck är medlem sedan 84.2 Natasha Korsbäck har 7 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck