Röda bord, gröna stolar och randiga rullgardiner i Hammarkullen.

Autismdagen.
Idag är det Autismdagen fick jag veta av andra.
Jag visste inte det fanns en speciell Autismdag.
Det är mycket jag inte vet.
Att det finns Autism vet jag.
Det har jag vetat länge och speciellt sedan dagen i september, närmare bestämt den tjugonionde 1977, då jag fick min son, har jag vetat det.
Sedan dess har jag också vetat vad det innebär att dagligen leva med autism.
Det kan bara den veta som har gjort det.
Levt med autism i vardagen.

Vi var på väg hem från Konsum på Hammarkulletorget.
Konsum, alldeles bredvid nergången mot de väldigt långa och höga rulltrapporna till spårvagn nummer sju, in mot stan.
Det blåste alltid så förfärligt, liksom av tvärdrag, när vi passerade dörrarna eller öppnade dem och gick fram till rulltrapporna för att åka in till stan, du och jag.
Det gjorde vi ofta.
Men inte idag.
Idag skulle vi hem med maten vi handlat.
Vi skulle hem till tryggheten jag skapat för oss, trots blåsten som livet bjöd på varje dag.
Det var en annan sorts blåst än den som de halvöppna dörrarna ner mot spårvagnsbanan bjöd på. Den tog liksom aldrig slut.
Började om varje morgon och höll på hela dan.
Ökade ibland till full orkan, för att i bästa fall ebba ut in emot kvällningen.

Invid de halvöppna svängdörrarna, där människor hela tiden passerade på väg någonstans, fanns en hög sluttande betongmur och bakom, bredvid den, en trappa.
Brant, bred och föga inbjudande för arbetströtta människor på väg hem om kvällen.
Det gick att välja på den branta trappan eller en brant backe för de som bodde uppe i Sandeslätt.
Det gjorde vi.
För de som bodde i de höga betonghusen vid torget blev det oftast trappan.
Du knatade bredvid mig och höll i din sulky, röd med blå klädsel, som var fullastad med med våra varor, hela tiden småpratande om ditt och datt på ditt eget språk.
Du pekade på de små röda husen bakom inhägnaden bredvid backen, där det bodde getter med sina killingar och höns som la ägg.
En tupp bodde där också.
Vi brukade gå dit ibland.
Där fanns gungor, sandlådor och personal som skötte djuren.
Ett litet bonnaland mitt bland höghus och betong.
Ibland fick vi gå in i ett hus och måla och snickra lite och du fick stolt ta emot ett blått förkläde, som hängde på en krok alldeles vid ingången i det lilla huset.
Någon hade tänkt på barnen i Hammarkullen.

Men nu var vi framme vid den branta trappan och du slutade genast att småprata om ditt och datt. Du släppte ditt stadiga grepp om vagnen och gick med bestämda steg mot den branta betongtrappan.
Med fast blick mot mig, pekade du mot den och log ditt oemotståndliga leende.
Du visste, jag visste, vad du ville.
Samma sak varje gång.
Du ville kämpa dig upp för den långa branta trappan på egen hand.
Gå ensam bredvid de höga betonghusen när du kommit upp för den och möta mig som stod och väntade på dig på trottoaren, där vid parkeringsplatsen, uppe vid våra hus och Sandeslätt.
Ja, visst fick du gå på egen hand uppför trappan som vanligt.
Jag skyndade mig uppför backen medan jag såg hur du började din trappklättring.
Dina små ben kämpade sig upp trappsteg för trappsteg medan du höll ett hårt tag om trappräcket av järn, som satt fast i ena höghusväggen.
Som vanligt fokuserade du på det du gjorde, när du gjorde något du kunde och ville.
Gå inte till gungorna, var det sista jag sa till dig.
Det gör vi bara när vi är tillsammans, sa jag, innan vi skiljdes åt.
Det sa jag varje gång.
Var nu duktig, sa jag, så ses vi vid den lilla trappan ner mot parkeringen.

Jag skyndade mig lite upp för backen bredvid getter och höns men visste jag skulle vara vid mötesplatsen före dig.
Det var jag alltid.
Du tog god tid på dig.

Jag stod med din vagn full av vår mat, väskan över axeln, kappan uppknäppt och med fast blick mot den lilla trappan väntade jag på att få se dig komma emot mig som vanligt.
Marken du gick på var sluttande, så det första jag skymtade var alltid din lilla gröna toppluva som gungande började synas som ett strecks rörelse i luft .
Lite i taget tills jag såg hela mössan.
Sen den lejongula byxdressen av frotté, som du fått ärva efter din storasyster.
Sen hela du och dina fotriktiga skor med randiga snören som du försökte knyta själv, men gav upp om och lät mig slutföra.
Sista lilla sträckan mot trappan ner till mig och trottoaren halvsprang du leende och stolt, glad över att se mig som hade vi varit ifrån varandra en evighet.
Du hade varit duktig och jag visste jag kunde lita på dig.
Jag satte mig på huk och tog emot dig med öppna armar när du sprang de sista stegen.
Vi kände varandra så väl.
Bara jag förstod det språk som var ditt.
Utan att du behövde säga det, visste jag du ville ha min tillit.
Att jag trodde du skulle klara den branta farliga trappan och ta dig hela vägen själv till mig som väntade på dig.
För du visste inom dig att jag skulle stå där varje gång.
Det hade du lärt dig därför att jag vågade.
Vågade ge dig förtroende.
Du var tre.
Hand i hand gick vi hem och åt doppemacka med ost vid vårt röda köksbord med gröna stolar.
Vår värld var full av röda bord, gröna stolar och randiga rullgardiner.

.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk