Hela sanningen, bara sanningen

Jag var inte förberedd. Men förmodligen kände jag mig smickrad. Fast jag hade kunnat säga nej, artigt säga nej tack när jag förstod vad det handlade om. Sett i ljuset av vad som sedan hände, det hade nog varit klokt att göra så.
Men som sagt, jag kände mig smickrad. Jag stod på livets middagshöjd som man sa förr i tiden. Med den reservationen att nu var förstås sextio det nya femtio. Kanske var det Eva, min lagvigda som man också sa förr i tiden, som tipsat tidningen. Eller någon av kollegorna på gymnasiet. Jag frågade inte, sa javisst, självklart när tidningen ringde. Bokade en tid hos frisören, arrangerade några böcker vid det lilla bordet vid sidan av laminofåtöljen där jag trodde de skulle ta ett fotografi.
Egentligen vill jag inte säga det, men det kändes lite spännande. Som ett avbrott i vardagen. Nästan som den pirrande känslan jag förknippar med erotiska tillstånd.
Hur det kändes? Inte alls. Det stämmer inte riktigt, det kändes som att jag till slut skulle få något jag länge förtjänat. Tyvärr något som förlorat sin smak. Som en bakelse som stått för länge i solen. Grädden hade fått ett hårt skal och kändes härsken.
Det var över på en halvtimme. Jag hörde mitt namn i hallen, det var min hustru som öppnade. Reportern presenterade sig, jag har glömt hennes namn. Något alldagligt, hon behöll ytterkläderna på, tog några bilder. Faktiskt med mobilen. Snabbt, hon var snabb.
Resultatet bredde ut sig över fyra spalter. Toppades av ett foto där jag jäste i fåtöljen, tyvärr är det ordet jag tänker på. Jag såg ut som något som vilat alldeles för länge i degbunken. Men välklippt var jag i alla fall. Fast var kommer det elakartade smilet ifrån?
Under bilden stod det mitt namn och att jag satt i det jag kallade biblioteket. Nåja, det gick faktiskt att skymta bokhyllan bakom mig. Tyvärr hade mitt arrangerade stilleben med böckerna på det lilla sideboardet inte kommit med på bilden.
Mina 15 minutes of fame samsades med två spalter med dödsannonser. Det kunde man ju suga på en stund.
Jag hade i alla fall en del att berätta. Ett lyckligt giftermål med Eva. Det handlar om att lyssna på varandra förklarade jag. Barnen heter Emma och Viktor. Eva och jag längtade efter trampet av små fötter. Fast det sista sa jag väl ändå inte? För övrigt är det Eva som längtar. Jag tycker tanken är lite skrämmande, får mig att inse att jag för varje dag blir äldre.
Opera är min favoritmusik. Tydligen kände jag att jag nog borde tillägga något enklare, inte framstå som en snobb. Så jag säger ”Queen, det är väl också någon slags opera?” Antagligen skrattade jag till när jag sa det.
Resor är viktigt, mat är viktigt och min senaste lästa bok är Löpa varg. Av Kerstin Ekman.
Jag motionerar regelbundet. Springer minst en gång i veckan, går på gym två gånger i veckan. Måttlig med alkohol.
”När jag slutar arbeta ska vi tillbringa mer tid i sommarstugan”
”Men det är ju några år dit”, säger reportern.
”Det är det ju”
Check alltihop. Som rektorn brukar säga nu när hon varit på kurs i ledarskapsutveckling.
Reporterns bidrag bestod av en rundmålning av lägenheten: ”… vi möts av en smakfullt iscensatt lägenhet där ljuset strömmar in från stora fönster”. Ren mäklarsvenska alltså.
Check på det också.
Men det stod inte ett ord om henne. Om Lina.

Tomas Palmér

Man, 73 år gammal. Ex-bibliotekarie som skriver berättelser med arbetstiteln Drömmer om småländska höglandet. Relationerna, tiden och platserna. Ensamhet/samhörighet. Min dröm är att göra ett eget Sommar. Jag ska prata om betydelsen av solidaritet och bara spela bra musik.
Tomas Palmér är medlem sedan 2023 Tomas Palmér har 2 publicerade verk