Publicerat
Kategori: Drama noveller

Hemma hos familjen Puusaag

Stiger in över tröskeln. Tar av mig skorna. Känner direkt hur fukten kylt ner hallgolvet. Sen eftermiddag i november. Skulle behövt mina varma raggsockor. Ligger istället hemma i klädskåpet. Alltid något man inte får med sig på en resa, hur man än tänker. Kan inte plocka ner allt. Fast det här är inte någon turistresa med förbokat hotellrum. Är här en dryg vecka tillsammans med en reskamrat. Det ryskockuperade Estland och dess huvudstad Tallinn. I tankarna har vi att kunna se mer av landet än så, vilket kräver visum från myndigheterna. Just nu kommer vi att bo hemma hos vår värdfamilj Puusaag på Varbola 11 i ett litet villaområde i förstaden Nömme. De enda vi för ögonblicket känner i det annars slutna samhället.

Tar av min vantarna men behöver direkt gnugga fingrarna. Första egna erfarenheten av att ha rest utomlands, utom en påskhelg hos en brevvän i Norge några år tidigare. Känslan sa mig att det bara är att vänja sig, även mot den fuktiga kylan. Finns tofflor. Lånar ett par. Står en stund i hallen medan några ordnar i köket och andra plockar undan lite i vardagsrummet. Ser in i köket. Enkel sliten inredning. Bänkskiva som inte är fogad på kanterna. Sitter lite löst i ena hörnet. Röta av fukten. Nyfikna blickar från barnen. Trevande hälsningsfraser på engelska.

Slår oss ner i vardagsrummets soffa. En av de äldre döttrarna kommer med koppar, ett fat med kakor och en kaffetermos i vitt plast med skavt lock. De behöver också värme från oss … att vi börjar prata. Stelheten behöver släppa. Uppenbart verkar ett besök från utlandet vara tidigare okänt. Börjar lite trevande om allt mellan vädret och hur vi har det i Sverige. Förstår dem. Vad vet de egentligen? Världen utanför Sovjetunionen ligger nog i en liknande tät dimma som det här livet för oss. Några rader i tidningen på soffbordet. Förstår att det handlar om Sverige, men inte vad. Försöker fråga mig fram lite men språket har fortfarande begränsningar.

Lite senare på kvällen ser vi på teve. Tråkig sovjetisk film. Gråa personer som berättar nyheter i en blaffigt gulbrun studio. En inspelning från någon klassisk konsert. Men de har också, genom någon typ av länk, tillgång till finsk teve. Sitter nu och ser plötsligt svensk teve som visas över till Finland. På Rapport berättar man om rivandet av Berlinmuren som började en månad innan … bakom den sovjetiska järnridån, på svenska! Ingen annan i rummet förstår men de vill visa oss sin möjlighet att kunna bryta statsmaktens försök till total isolering.

Vid tiotiden går alla för att sova. Natten kan bli rätt kylig av fukten som stryker sig fram överallt. Golvet så nerkyld att tofflor är ett måste. Frost har börjat krypa in runt fönsterkanterna. Jag och min reskamrat får sova i vardagsrummet. Där är det lite varmare. Vikbara sängar och madrasser bärs in av de äldre barnen. Först tandborstning förstås. Visas uppför en smal trappa bredvid ingången till köket. På övervåningen finns sovrum. Passerade förbi ett av barnens. Ett litet handfat i gammalt porslin hänger i ett hörn av utrymmet vid trappan. Vrider om. Lätt smak av tandkräm blandas med det iskalla vattnet. Får tänderna att värka. Proceduren går snabbt. Orkar inte smärtan mot tandköttet. En skvätt vatten mot ansiktet. Gnider in lite hård tvål bakom öronen, runt ögonen och över ansiktet. Sköljer av. Sticker till i skinnet. För lång stund av frostkänsla kan ge mig huvudvärk. Sköljer av tandborsten och tassar försiktigt nedför trappan. Håller även andra handen mot väggen. Litar inte helt på ledstången. Väl nere kryper jag äntligen ner under täcket. Fryser ordentligt i tårna men snart värmer kroppen upp. Strumporna rullar jag ihop i tofflorna. Står vid hörnet av soffan. Snabbt nerkylda.

Morgon. Hela familjen är samlad i köket när vi sätter oss vid bordet. Hade svårt att sova. Vaknade några gånger och skakade. Fick krypa ihop för att försöka samla ihop värmen. Små skivor av mörkt och ljust bröd ligger i korgen, delad på hälften. Stryker på med lite hårt smör. Lägger på någon liten korvbit eller ost. Värmer mig med en liten kopp kokhett blaskigt kaffe. Surrogat är det enda som finns. Hela landet lider av en kronisk ransonering av allt som följdes av Moskvas femårsplaner. Pappa brukade berätta om krigstiden i Sverige på 40-talet. Ransoneringskort till nästan allt. Svårt få tag på bröd. Ibland bakade farmor med bark från träden. Istället för smör kunde det bli flott från fläsket fett. Det lilla man fick tag på. Men det var under andra världskriget då hela Europa var lamslaget av krig och isolering. Nu har vi allt och mer därtill, medan livet i det ockuperade Estland känns så frånvänt och främmande.

”Don’t worried, be happy!” strömmar ut från radion på bänken. Så kändes det nog. Något är på gång, men för hur länge och vad ska hände om allt tar slut. Ser fortfarande den sovjetiska militärnärvaron överallt i centrala Tallinn. Men estniska radion fortsätter spela … Året därpå kommer nya dramatiska nyheter på teve. Sovjetisk militär försöker återta flera viktiga platser över hela Baltikum, däribland teve-tornet i Tallinn. Världen håller andan, liksom de beväpnade frivilliga som förskansat sig i tornet. Samtalet runt bordet går knackigt. Nog inte bara språket utan säkert osäkerhet vad man får prata om. Fortfarande rullar den ryska militären runt på gatorna i Tallinn. Visum behövs även för estländare om man vill röra sig runt i landet. Telefonerna är nog fortfarande avlyssnade.

Under en av dagarna följer jag med pappan för att handla i den lokala butiken. Den ligger i hörnet av en gata nära stationen. Några kvinnor är där. Minns inte om de handlade något. Diskarna gapar nästan helt tomma. En ensam korv och några fläskbitar med mycket fett ligger i ena hörnet. På hyllorna står burkar med inlagda grönsaker. Deprimerande. De står och pratar lågt med varandra.

Metallkorgarna är tomma. Personalen klädda i vita rockar med runda vita huvudbonader står bara och tittar. Nej, två kvinnliga biträden står vid kassan. En av dem pratar ryska. Troligen är det med en av kunderna. Handlar vi något, minns inte. Kanske ett paket mjölk och lite bröd tror jag. Det är sista året på 80-talet. Har nyligen flyttat från min hemstad till Stockholm och börjat arbeta på folkpartiet. Tre år efter mordet på statsminister Olof Palme. Roxette toppar amerikanska billboard-listan med ”The Look”. Berlinmuren föll. Hur upplever esterna sin vardag? Minns inte vad de sa till mig, men tänkte gjorde det nog.

Arne Björn Fredriksson

Status: Silver författare

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 155. Arne Björn Fredriksson har 35 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Annelis

Gillar att läsa skriva, gillar mest skriva och läsa korta texter Men händer att jag ibland skriver längre texter Har gett ut en häftad bok 'Collected writings for you '

Annelis

På andra plats denna veckan: Anders Berggren