Hon ville så gärna fortsätta att leva.

Hon ville så gärna fortsätta att leva.

Det var kväll och Göran skulle just gå hem,då en man störtade in på bansinmacken
och skrek:
- Får jag pengarna!
Göran öppnade sin väska där han hade de pengar han hade fått in på dagen och han skulle
lägga dem i bankens inkast.
När förövaren fick pengarna så skulle han just ge sig i väg,när Göran gjort ett utkast
mot honom. Han sköt honom i bröster och Göran dog omedelbart.
Rånaren satt på huk och undrade om det skulle komma någon bil. Det var mörkt och nu
såg han ett par strålkastarljus.
En kvinna körde in på macken och ställde bilen,skulle precis gå in när rånaren kom ut.
- Var har du nycklarna,sa han?
- Dem är här,sa kvinnan.
Rånaren hade fått en skottskada i vänster skuldra och hade svårt att köra en bil.
- Hoppa in och kör nu,kör ut på den lilla vägen till Horda.
Kvinnan var väldigt rädd för hon visste att sin sista stund var snart där.
Så hon gjorde allt för att övertyga denna rånare att han kunde inte göra sig av med henne nu.
- Du måste ha någon som kör bilen. Du kan inte köra med den skottskadan.
- Ja,ja,du får väl leva ett tag till,sa han. Vi får ta småvägar,för polisen har nog satt upp vägspärrar.
Kvinnan protesterade lite och sa.
- Jag kom just från det hållet och där var det inga poliser.
- Okej då,ta den vägen då.
De hade kört kanske i tjugo minter när de såg något bilnkande.
Rånaren tog upp sin revolver.
- Där ser du,där är poliserna!.
- Vänta lite sa kvinnan,det är bara ett vägarbete,de har satt upp dessa lampor så vi inte kör rakt
ner i den grop de har grävt.

Rånaren satt och svettades och ändå hade han rutan nere. Men det var av spänningen och
också den där skottskadan.
Nu hördes det ett smäll.
- Jaha,ska vi få punktering nu,sa kvinnan. De har sagt till mig att det däcket borde ha bytts ut.
- Har du utrustning för att byta ett däck,sa mannen.
- Ja,jag tror det.
När hon skulle ta ut nycklarna ur tändningslåset,tog han fram revolvern.
- Hur ska jag kunna byta däck om inte jag kan öppna bagageluckan?

Kvinnan hade börjat att skruva bort muttrarna och hade tur att de inte satt så hårt.
När hon skulle just ta reservdäcket dök det upp en bil. Det var några ungdomar i den och
på deras jackor stod det "DRAKARNA"
De stannade och de såg inte rånaren som hade lagt sig ner i bilen.
Grabbarna gick fram till kvinnan och började att reta henne lite.
- Hur är det att byta däck,kan kvinnor göra det,sa en av grabbarna.
Hon fortsatte att byta det där däcket.
- Vi tror nog att du är en såndan där uppnäst kvinna. Som tror att de är något.
- Intelligensen hos dessa personer var nog inte så bra,utan de skulle bara spela tuffa.
Grabbar i den ålder har ibland en tendens att inte riktigt tänka. Varför skulle de gå på en
kvinna som byter däck. Vore det inte på plats att de i stället hjälpte henne?
Detta är ett dilemma i dagens samhälle,ingen respekt för något. Vad har det tagit åt människorna?
Har de blivit riktigt tokiga?

Rånaren hörde naturligtvis vad de där grabbarna sa.
- Du vet du borde nog få lite stryk så du kunde uppskatta vår närvaro.
De gick emot denna stackars kvinna som var nästan försvarslös och skulle slå henne.
Då kunde inte rånaren längre ligga där och höra på de här idioterna.
Han gick ut och ställde sig vid bilen.
- Jaså hon har en sådan med sig,sa en av grabbarna.
- Vad ska du då göra,ska vi skala av lite av det där smilet?
En av grabbarna tog upp en stilett och verkade vara helt vrickad.
Rånaren hade nu tröttnast på det hela och tog upp pistolen och riktade mot dem.
De hajade till och blev helt stela.
- Stick nu här ifrån och gör det nu annars ska ni få mer hål i er än en sil.
Nu blev det fart på grabbarna. In i bilen och så körde de iväg med en väldig fart.

- Tack ska du ha,sa kvinnan.
- Det är inget att tacka för. Såna idioter borde inte finnas.
- Förresten vad heter du frågade rånaren?
- Jag heter Ella och är från stan. Vad heter du?
- Det kvittar ju om jag talar om mitt namn. Du ska ju ändå tystas. Jag heter Sten.
När däcket var på plats så fortsatte de färden. Han satt i framsätet och nickade till.
- Du är så trött att du måste sova snart,sa Ella.
- Det gör jag när jag har kommit en bit på väg. Polisen är efter mig och jag måste bort så
lång jag kan.
- Vad hjälper det sa Ella. Du måste sova och jag kan lägga om ditt sår i axeln.
Jag har en förbandslåda i bilen.
- Hur ska jag kunna sova? Du kommer ju att ringa till polisen så fort jag har somnat.
- Nej,det kommer jag inte att göra. Jag vill också från den där stan.
Jag har haft det lite tråkigt med den man som jag har levt med i nästan fjorton år.
Men jag har nu träffat en man som jag kan säga att jag är riktigt lycklig med.
Har du varit lycklig någon gång?
- Lycklig,sa Sten. Nej,det vet jag inte. Jag har nog alltid varit på rymmen. Ingen har egentligen
tagit någon notis om mig. Hemma var det ingen som brydde sig. De bara tänkte på sig själva.
Att bli en brottsling är nog något man inte riktigt väljer. Men det är ju lätt att få tag i pengar.
Något riktigt hederligt arbete är nog jag inte den rätta mannen för.

- Vi får nog ta in på detta motell annars går det nog åt pipan.
Ellla hon ordnade med ett rum med två sängar.
Hon lade om såret han hade på axeln. Kulan hade gått rakt igenom och någon infektion
tycktes det inte vara.
Snart hade Ella lagt om såret.
- Känns det bättre nu,sa Ella?
- Ja,det kan man nog säga.
- Då får du sova lite,du orkar inte ett dugg annars.
- Jag vågar nog inte sova,man kan nog inte riktigt lita på kvinnor.

Ella hon satt vid sängkanten och Sten blev tröttare och tröttare.
- Jag måste säga att med den man jag har träffat,är jag väldigt lycklig med.
Nu sov Sten och då passade Ella på att ta hans pistol.
Ella puttade till Sten och visade upp pistolen som hon höll mot honom.
- Vad,var det jag sa,sa Sten,man kan inte lta på kvinnor.
Den underbara mannen jag pratade om,det var mannen du sköt på macken. Jag skulle
hämta honom.
- Jaha,nu ringer du väl till polisen?
- Nej,de ska inte få nöjet.
Då hördes det ett pistolskott i natten.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk