Hos fröken Eva på Fågelsångsgatan...

Trollefar och trollemor, dansar, dansar, dansar.
Stora fötter, stora skor. Långa, långa svansar.
Hej och hopp i trollgalopp.
Hopp och duns och långa skott.
Trollefar och trollemor, dansar, dansar, dansar.

Som jag satt på en stol vid fröken Evas fönster i hennes fint möblerade vardagsrum, med tjocka sammetsgardiner, undrade jag vad det var för långa skott trollen skulle skjuta i sin trollgalopp, och på vem de skulle skjuta.
Det lät läskigt tyckte jag.
Fröken Eva sa att det inte var några skott alls som skulle skjutas, utan att det egentligen var långa skutt som skulle tas, men att det inte rimmade så bra på galopp, så därför fick det bli långa skott istället.
Det var bra tyckte jag för jag ville inte sjunga om skjutande troll som dansar.
Sjunga var det nämligen jag skulle göra, just den där dagen hos fröken Eva.
Fröken Eva var min ena fröken i lekskolan. Den andra var fröken Anna-Lisa från Stockholm, men hon var inte där den dagen. Fröken Eva hade ringt till mor och sagt hon ville jag skulle komma hem till henne och sjunga en sång, som skulle spelas in till en barngrupp i Helsingborg.
Den skulle sjungas tillsammans med dansande troll i en barnteater.
En farbror från teatern hade ringt och frågat fröken Eva om hon visste nå´n som kunde göra det.
Hon sa att hon visste mig och därför ringde hon och frågade mor.
Jag hörde när mor berättade för far att fröken Eva Andersson ringt och ville, att Inger skulle komma hem till henne och sjunga.
Kan hon det tror du, sa mor, när de satt vid köksbordet den kvällen.
Det var en sång som hette Trollgalopp. Den kan ju ente hon, sa mor.
Fröken Andersson sa att den var inte svår alls, sa mor
Inger har ju så lätt för att lära och är så tonsäker.
Ska hon få gå ner där, sa mor, tycker du det.
Jag som inte förstod så värst mycket vad de pratade om, satt med spända öron i vardagsrummet och lyssnade.
De diskuterade med varandra och ville veta.
Den ena ville veta vad den andre tyckte vilket var mycket ovanligt.
Jag förstod inte det var mig de pratade om förrän mor kom och frågade,
Vill du det.
Vaddå.
Gå ner till fröken Eva och sjunga en sång.
Hon ringde och ville du skull komma, sa mor.
Va ska det va för en sång, sa jag, som blev väldigt nyfiken. Glad blev jag också att fröken Eva ville jag skulle komma hem till henne.
Det var så fint hos fröken Eva.
Hon var så snäll och där luktade alltid gott av cigarr som hennes man rökte.
Jag hade aldrig sett hennes man, men han rökte cigarr det visste jag, för det hade fröken Eva sagt när jag frågat henne vad som luktade så gott när jag kom in där första gången.
Vi var ofta där med lekskolan. Hon och fröken Anna-Lisa läste sagor för oss och vi fick baka pepparkakor i hennes kök och leka ringlekar i hennes stora fina trädgård bakom huset.
Hon hade en vuxen son också.
Honom mötte jag en gång på trappan.
Hej lilla vän, vad heter du, sa han.
Han log så snällt, var lång och smal och hade mörkt hår som jag.
Jag neg fint och sa att jag hette Inger.
Det var trivsamt hos fröken Eva.
Det skulle va en sång om några troll, sa mor.
Kan du det.
Det kan jag väl, sa jag.

Så satt jag då hos fröken Eva och vi väntade på teaterdirektören som skulle komma från Helsingborg, med mikrofon och en inspelningsapparat med musik på, som jag skulle sjunga till.
Fröken Eva hade en liten lapp med text på och hon sjöng sången för mig så jag skulle höra hur den lät, medan hon stoppade den lilla lappen med sångtexten i min hand.
Sången lät rolig tyckte jag och fröken Eva sjöng så fint.
Vi sjöng sången tillsammans.
Direktören anlände som beräknat tillsammans med en liten pojke som hette Gunnar, Gunnar var direktörens barnbarn, packade upp sina maskiner, satte sladdarna i kontakten och fick igång musiken.
Han hälsade sedan hastigt på mig och sa, att det skulle nog gå bra det här.
Jag skulle inte va nervös alls, sa han.
Vi skulle ta om allt tills det blev bra, sa han.
Jag var inte nervös.
Jag var glad och förväntansfull.
Jag var stolt och kände mig trygg.
På ett litet runt bord med grön duk som hade bollfrans i nederkanten, och stod bredvid fåtöljen jag satt i, ställde direktören en mikrofon.
Du ska vända dig mot den där när du sjunger, sa han.
Det är för att det ska höras ordentligt på bandet.
Nu tar vi ett prov.
När du hör musiken ska du titta på mig och när jag nickar ska du börja sjunga.
Musiken satte igång.
Jag hade textlappen som jag fått av fröken Eva i min hand, jag vecklade upp den, tittade på direktören och när han log och nickade mot mig satte jag igång att sjunga.
Jag sjöng och jag sjöng och jag sjöng.
Hela sången två gånger på rak, som fröken Eva sagt jag skulle göra, utan att sluta eller haka mig en enda gång.
När det hela var över blev jag varse en häpen teaterdirektör på andra sidan rummet.
Med gapande mun och med noter och text i ena handen, sa han, det var som tusan.
Sen stängde han av maskinen och spolade tillbaka och spelade upp.
Jag uppfattade min lilla röst i andra änden av rummet.
Sången om trollefar och trollemor dansade som en virvelvind mellan sammetsgardiner och över dukar och bord.
Upp genom fröken Evas kristallkronor, så prismorna klappade händer av fröjd.
Klappade händer, gjorde även fröken Eva och teaterdirektören och han sa skrattande, att här behövdes minsann inte tas om nå´nting alls.
Vi lyssnade en gång till för säkerhetsskull.
Sen skulle Fröken Eva bjud på kaffe.
Barnbarnet Gunnar, som var tre, och jag, skulle få saft och sockerkaka som fröken Eva bakat.
När vi var klara med det, sa fröken Eva att jag kunde ta med mig Gunnar och sätta mig i fåtöljen och läsa en stund för honom.
Hon och Gunnars morfar skulle prata lite tillsamman vid kaffebordet.
Jag kröp upp i fåtöljen tillsammans med Gunnar och Putte i blåbärsskogen, som fröken Eva hade hämtat och gav mig.
Jag läste för Gunnar om Putte och hans äventyr, medan fröken Eva och teaterdirektören från Helsingborg försiktigt tittade åt vårt håll, allt medan de avslutade sitt samtal och sin kaffestund.
Och jag hörde han sa,
Tösen kan ju läsa.

Ja, tösen kunde läsa.
Det visste fröken Eva.
Det hade hon märkt i lekskolan när jag läste för Anders, min lille stjärngosse, när jag trodde ingen hörde.
Därför visste hon jag skulle klara att lära mig den nya sången.
Det visste inte mor och far, de hade inte märkt att jag kunde läsa.
Hon var en duktig pedagog, fröken Eva.
Hon såg mig.
Tydligt och klart.

Alldeles innan det var dags för mig att gå hem den dagen, kom hon med en ny docka som fröken Anna-Lisa hade haft med till lekskolebarnen, när hon kom från Stockholm förra veckan.
Hon hade varit där och hälsat på sin mamma fyllde år.
Nu ville fröken Eva jag skulle pröva om den kunde va bra, och rolig, för oss barn ha i lekskolan att leka med.
Dockan hade en säng med lakan, täcke, kudde och madrass.
Och den hade massor av fina kläder.
Kjolar med hängslen och små fina jumprar.
Klänningar, strumpor och små lackskor.
Jag skulle få ge henne ett namn, sa fröken Eva.
Jag sa att den dockan ska heta Ingrid.
Jag tar gärna med henne hem och provar om hon går att leka med, sa jag.
Med Ingrid under ena armen och med min hand i fröken Evas, gick vi tillsammans upp till Nygatan, gatan alldeles ovanför Fågelsångsgatan.
Fröken Eva hade docksäng och dockkläder i en liten resväska, som hon höll i sin lediga hand.
Hemma, sa hon till mor att allt hade gått så bra och att jag skulle få låna dockan och provleka med.
Jag skulle berätta om jag tyckte dockan var bra för oss barn att ha i lekskolan.
Fröken Eva brydde sig om vad jag tyckte
Hon var en så bra pedagog fröken Eva.
Hon och fröken Anna-Lisa från Stockholm.

Året var nittonhundrafemtiosju och jag var sex år.
I Stockholm hade jag just det året fått en liten halvsyster.
Men det visste jag inte.
Inte då...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk