Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Hos tant Annie i Råå...

Varje påsk åkte vi till tant Annie i Råå.
Mor, far och jag.
Vi åkte tåg till Helsingborgs Centralstation och sedan vidare med spårvagn till Råå som låg en bit utanför Helsingborg.
Spårvagnen stannade framför en liten perrong mitt på gatan vid ett staket, och spår åt båda hållen.
Det kändes ödsligt och tomt och jag kunde se havet...

Varje påsk åkte vi.
Far tog på mörk kostym och slips och satte vigselringen på sitt finger.
Den bar han aldrig till vardags.
Då låg den i ett skrin av porslin med blommor på locket, tillsammans med ett par manschetter av silver som han satte i skjortan.
Mor hade dräkt och en rosa hatt med fjäder och små blanka svarta pärlor.
Vi skulle vara fina när vi åkte till tant Annie.
Mor packade en resväska med lakan, handdukar, pyjamas och byteskläder.
Vi åkte på påskafton och stannade till annandagens förmiddag efter frukost, så det blev två nätter att sova borta.
Far hade vinröd och vitrandig pyjamas och mor rosa nattlinne av flanell med långa ärmar...
Det luktade aldrig rent...

Tant Annie bodde i ett litet gårdshus en bit ifrån spårvagnen.
Från havet hördes båtarnas ljud och då och då mistluren, för det var ofta dimma i Råå.
Höga gamla stenhus med "avhuggna" väggar låg utspridda här och var på stora grusplaner omgärdade med höga nätstaket.
Mitt i tomheten bland de höga stenhusens grusgårdar låg ett litet vitt stenhus med trädgård och trästaket.
En grusgång ledde upp till den gröna dörren.
Huset hade liksom "blivit kvar" och passade egentligen inte alls in bland de tomma, stora fälten.
Där bodde tant Annies syster Kallie, hennes man Oskar och deras hund Nero, en stor svart Schäfer.
De hade en son som hette Bertil men han var bara hemma ibland.
Tant Annies gårdshus hörde till en större villa och hon hyrde sitt lilla hus.
Ett högt träd stod på gården som bestod av rödbruna stenplattor, några vedhögar, vedbod och en smal gång till tant Annies utedass.
Husets folk hade toalett inne.
Fåglarna sjöng alltid i trädet och hoppade omkring på gården och pickade i sig brödsmulor som tant Annie kastade ut från sitt öppna köksfönster.
Hon småpratade alltid med sparvarna, för det var mest Gråsparvar och Pilfinkar.
Atmosfären inne på gården kändes varm och vänlig.
Lite som spännande och tant Annie blev alltid så glad när jag kom.
Hon sa alltid:
"Vem är det som kommer nu då?"
"Är det min lilla Anjetta?"
Jag förstod inte varför hon kallade mig Anjetta, jag hette ju Inger.
När vi var nästan framme vid det lilla huset blev jag så glad och sprang lite i förväg.
Före mor och far.
Så jag var själv när vi möttes, tant Annie och jag.
En gång frågade jag mor varför hon kallade mig för Anjetta men mor sa hon inte visste det.

Vi skulle få frukost när vi kom på påskaftons morgon för vi hade åkt tidigt och var hungriga.
Det var ägg och ättiksströmming.
Ost med grov bröd.
Omelett med prinskorv och svampstuvning.
Far hade med sig Strövelstorpskorv, en hundralapp till maten och kaffe som han lämnade till tant Annie.
De tyckte båda så mycket om kaffe och ingen kunde göra så gott kaffe som tant Annie sa far.
- Aahh jjaa, du har väl inget å klaga på, sa mor, som tyckte att hon också gjorde gott kaffe.
- Du verkar då nöjd med det kaffe du får om mornarna, sa mor.
Far skrattade och sa att mors kaffe var inte dumt det heller...

Far var aldrig arg eller skällde på mig när vi var hos tant Annie och han brydde sig om vad hon sa.
Jag hade aldrig ont i magen när vi var där heller.
Tant Annie och jag sov på utdragssoffan i hennes vardagsrum bredvid fotogenkaminen och mor och far inne i det lilla sovrummet med två sängar.
En säng stod vid väggen och en vid fönstret som vätte ut mot en gräsmatta med äppelträd och en gammal skottkärra.
Jag fick aldrig vara där för den gräsmattan hörde till huset.
Bokhylla och ett litet bord fanns också i rummet och en mandolin hängde på ena väggen.
Den fick jag sitta och spela på i tant Annies säng med höga madrasser och mjuka kuddar bakom ryggen.
Mor sa jag nog skulle ta sönder den men det trodde inte tant Annie för den var inte så ömtålig.
- Nä låt oss hoppas det, sa mor.
Fast jag brukade aldrig ta sönder saker, så jag tyckte mor va dum.
Jag var rädd om mina saker och tyckte om att pyssla och hålla ordning.
Mor tyckte inte om att pyssla och hålla ordning.
Ett draperi skilde vardagsrummet från sovrummet och jag tyckte det var skönt när mor och far gick in där och drog för draperiet.
Då blev jag själv med tant Annie.
Medan hon tände fotogenkaminen satt hon på sängkanten och pratade med mig, tog på sin kamkofta, löste upp och kammade sitt hår för att sen gå ut i köket och tvätta sig.
När hon kom tillbaka hade jag redan somnat.
Hemma sov jag alltid i samma rum som mor och far fast vi hade så stort hus...

När jag vaknade var frukosten klar och framdukad på bordet vid fönstret.
Vi åt i vardagsrummet.
Köket var för litet.
Innan jag somnade kvällen innan hade jag fått syn på ett kort uppe på linneskåpet.
Där stod flera kort men det var särskilt ett som jag fastnade för.
Det var kortet på en fin tant med mörkt vågigt hår och en tröja med vita mönster.
Hon såg så glad och snäll ut.
På morgonen när jag ätit frukost stod jag länge framför kortet.
Där fanns också ett kort på en fin hund.
En stor Collier.
Det var Zaar sa tant Annie.
Han var den finaste hunden som någonsin funnits men nu var han död och hon saknade honom så mycket.
Jag frågade om hon var mycket ledsen för att Zaar var död och då fick hon tårar i ögonen och sa att det var hon mycket ledsen för.
Jag kände att jag också var mycket ledsen att Zaar var död och inte var här nu, för då kunde han och jag gått ut tillsammans.
Mor sa jag inte skulle fråga så mycket men tant Annie sa det gjorde inget.
Hon sa också att hennes syster hade en hund som jag kunde gå ut med och så frågade hon mig om jag ville göra det.
Det ville jag, så hon ringde till sin syster Kallie och sa jag skulle komma och gå ut med Nero.
Han skulle bli väldigt glad trodde hon.
Det trodde inte mor och far.
Far tyckte inte om hundar, särskilt inte en svart Schäfer och mor trodde säkert jag skulle bli rädd.
Jag blev inte rädd för Nero och han gick så gärna ut med mig.
Han tyckte om mig det kände jag alldeles tydligt.
Han gick lugnt vid min sida hela tiden.

Men innan jag gick upp till tant Kallie frågade jag vem den fina tanten på kortet bredvid Zaar var och vad hon hette.
- Det är min flicka och hon heter Inger, sa tant Annie.
- Var bor hon?
- Hon bor i Amerika med sin man och sina två barn, sa tant Annie.
Jag tyckte det var tråkigt att hon inte bodde nära tant Annie för jag hade så gärna velat träffa henne. Det visste jag säkert.
Hon skulle nog ha tyckt om mig precis som tant Annie gjorde...


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson