Horisonten

Något smög sig upp ur vattnet. Glimmade till. Vände mig om. Kisade. Står vid relingen på färjan mellan Helsingfors och ett ockuperat Tallinn. Herre gud, vad tänkte jag egentligen på? Vilar armbågen. Småkylig novemberkväll. Fukt ligger över havet. Någon hostar till. En lätt berusad man lutar sig mot skrovet medan han bolmar på en cigarettfimp. Rysk. Behöver vända mig om. Obehagligt. Sticker till i näsan. Inget filter. Brinner snabbare upp än en västerländsk. Går att läsa om ett slitsamt liv i hans fårade ansikte. Tolkar lätt uppgivenhet i den tomma berusade blicken.

Första egna resan utanför Sverige, sedan jag hälsade på min norska brevvän tretton år tidigare. En vid den tiden otroligt spännande resa för en liten 12-årig kille. I skolan var jag rädd att prata. Vad skulle jag säga? Vem vill lyssna på mig? Både i klassrummet och på rasterna var jag ensam. Gick längs väggarna och dit där ingen annan var på skolgården. Observerade på avstånd. Svalde när någon närmade sig. Rörde mig undan. Lättnad när den gick iväg igen. Ville så gärna vara med men visste inte hur. Och inte var det bättre hemma. Pappa var jag rädd för.

Resan till Norge. Skulle ”bara” ta tåget via Oslo. Inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller ringde med ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid på en liten lapp. Först bara ett byte i Oslo men något gick snett. Hemma hade vi missat att staden hade två stationer, inte en central som i Stockholm, Östbane och Västbane. Det skulle dröja till 1980 innan man fick en centralstation och nu var det 1976. Fortsättningståget till Grimstad, där min brevvän bodde, avgick från den västra satt jag på den östra och, i lugn och ro, åt på min köpta norska choklad som jag själv hade handlat på stationen. Enda sällskap var en Fantomentidning, på norska.

Varför var jag så ensam under min barndom? Något hämmande hemifrån, möjligen. Fast mina yngre bröder hade kompisar. Hade trafikolyckan jag var med om några år innan betydelse? Det slutade med hjärnblödning efter ett kraftigt fall mot trottoaren. Orsakad av krock med en buss … Hur som helst skulle jag idag, 58 år senare, fortfarande leva av dess konsekvenser, svårt att hantera sociala relationer och självmordstankar trots upprepade besök hos psykolog.

novellen "spänning i luften" (fortsätter i del 2, hände så snabbt)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk