I allt detta fanns kärlek

Med far var det så, att han var mån om att allt han köpte till mig skulle vara bra.
Rejält och bra.
Han lade ner mycket tid på det när han väl bestämt sig för något.
Tog kontakter, beställde, betalade vad det kostat när det väl kom.
Som till exempel när Persson hade beställt fotriktiga tofflor med gummibottnar, av en skomakare som gjorde efter mått.
Det tyckte far att jag absolut skulle ha när jag gjorde praktik på sjukhuset i Ängelholm.
Det är bra för tösen med rejäla skodon.
Så han beställde. I god tid.
När de kom och passade över hövan beställde han ett par till att ha att byta med.
Du ska "rediga grejor" sa han stolt.
Och jag var glad och tacksam för mina tofflor.
Tofflor som är utslitna sedan många år.
Jag hade aldrig haft så fina vita tofflor.
Och jag fick aldrig problem med ryggen eller fötterna.
Eller när han beställde en pulslocka inne hos guldsmeden i Ängelholm.
Vi skulle ha en egen i fickan och köpa den själv.
Men han tyckte jag skulle ha en i kedja om halsen så jag inte tappade den.
Sagt och gjort.
Den beställdes och levererades.
Kom i tid och betalades.
Jag hade fått en klocka med knapp. En att trycka på för justering av den viktiga visaren för pulstagning och till att dra upp uret med när det stannat.
Den hängde jag om halsen när jag började mitt pass.
Stolt över min klocka.
Inte heller var han snål när det skulle beställas arbetsrockar.
En med långa ärmar och en med korta.
Vi skulle själv köpa, tvätta och stryka dem vid behov.
De skulle läggas upp om de var för långa men inte göras för korta.
Det var viktigt sa läraren.
Jag hade en broschyr med bilder på rockarna hem.
Och svårt bestämma om jag ville ha kort eller lång ärm.
Till sist bestämde jag mig för kort ärm på båda rockarna.
Det var mest praktiskt.
Vill du ha en med långa ärmar, sa far.
Den kanske är varmare om vintern och snyggare på helger, sa jag.
Då beställer vi tre rockar. Två med kort ärm och en med långa ärmar, sa far.
Det beställdes tre utan knussel.
Så var det ju detta med namnbricka.
Det fanns färdiga brickor för namn att fästa på bröstet.
Jag ville ha en egen bricka med namn.
Far visste på råd, så han åkte tillbaka till guldsmeden i Ängelholm, pratade lite med honom och de kom fram till att det kunde han lätt ordna.
På brickan skulle stå; Inger Johansson, skjuv. bitr.
Så blev det.
Så var det med far.
När mörka skuggor kom och lade hans liv i dunkel.
Böcker beställdes och sattes på alla våra bokhyllor.
Till mig det stora bandet av Bonniers Uppslagsverk som inkluderande, Om människan, Bonniers läkarbok, som betalades av varje månad.
Ibland hade han två band på gång.
Ett till sig själv och ett till mig.
När det var färdigbetalt köpte han nya av försäljaren som kom och knackade på en gång om året.
Han var en trogen kund.
På vintern låg han på soffan och läste och bläddrade i sina fina böcker om helgen.
Visade potatis och vände sina Ingrid Marie -äpplen så de inte blev stötta.
Potatisen hade bönderna levererat efter att han hjälpt dem med betorna om våren och skörden på hösten.
Jag har upptäckt detta idag.
I allt detta fanns en kärlek.
Ett något att göra rätt för sig.
Befria sig från ett arv från en statartid av ofrihet och förnedring.
Att inte kunna påverka eller äga sitt liv.
Där sprucket porslin och ofullständiga serviser blev delar av arvet och fick bli blomsterfat på en fönsterkarm i hallen.
Livet hade blivit en vardag.
Bland dofter och blandade misslyckanden stod det skrivet; rättvist skall det dömas.
Kärlek har många ansikten.
Det var så lätt för honom att passera gränsen för rätt och fel.
Den kunde komma när som helst. Gränsen.
När helst det kom ett tillfälle.
En smärtsam sanning som jag försöker förstå.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk