Publicerat
Kategori: Novell

I Oktober

I oktober så frågade hon om mitt namn.

Med eldrött hår och fräknigt ansikte, log hon mot mig som om jag höll världen i mina händer. När jag berättade, så skrattade hon. Ett klingande ljud som ekade genom de kala, vita korridorerna, och spred sig genom luften likt en bris en het sommarkväll. Det var en sådan stark kontrast mot den kalla, livlösa atmosfären i sjukhuset, och jag var förundrad. Det var första gången jag mötte någon så full av liv. Ironiskt, med tanke på att hon höll på att dö.

I november frågade hon varför jag var hennes vän. Hon kanske inte kunde tänka sig att någon skulle vilja ha en döende person som vän. Det gjorde väl för ont, tänkte hon, att se något så sorgligt. Hon hade nog rätt. Det gjorde ont, så hemskt ont, att se någon så full av liv vittra bort sådär. Livet var roligt på det sättet, spelade så hemska spratt. Om någon förtjänade att leva, så var det hon. Kanske var det därför hon hade sådan otur. Jag satt på sidan om henne och höll hennes hand hårt, medans jag viskade tysta små sanningar där hon låg på bädden, ögon fyllda med tillbakahållna tårar, och hon log. Så hemskt det var, minsann.

I december så frågade hon om jag kunde stanna. Jag kunde inte, jag behövde gå hem. Hennes röst var desperat, ett tyst rop på hjälp, och det kändes som det satt en kniv i mitt bröst. Jag var på väg hem, jag kunde inte stanna. Tårar rann nerför hennes kinder, och med varje snyftning kändes det som om kniven vreds om mer. Jag satt kvar. Hela kvällen, och hela natten, satt jag där vid hennes sida, och smekte hennes hår. Jag lyssnade på hennes andetag, som nu blivit så fridfulla, och jag kunde inte förstå hur hon en dag skulle sluta andas. Jag slutade aldrig lyssna efter hennes andetag.

I januari så frågade hon om jag kunde förvara en hemlighet. Jag nickade långsamt. Hon sa åt mig att lova, och höll fram lillfingret. Jag hakade i mitt i hennes, och hon lutade sig fram för att viska det i mitt öra, så nära att jag kunde känna hennes andedräkt mot min hud. Det kändes för första gången som vi verkligen var barn, unga och oskyldiga, utan en tanke på vad som skulle hända sen. Jag kommer inte ihåg vad det var hon sa till mig, bara hennes närhet, hennes mjuka röst, och hennes gröna ögon, fyllda till brinken med något jag inte förstod än. Hon hade så mycket att ge, och livet, det tog.

I februari frågade hon om jag kunde sjunga för henne. En vaggvisa, ville hon höra. Något att somna till. Jag visste vad hennes drömmar gjorde, jag hade sett henne vakna skakandes som ett löv och blek som ett spöke tillräckligt många gånger, tårar bakom ögonen och ett skrik i halsen. Så jag sjöng. En gammal visa, något min mamma brukade sjunga för mig, nu under de vita ljuset från lamporna sittande på en pall vid sidan av sjukhusbädd, istället för i värmen och tryggheten av min mammas omfamning. Visan var så mycket sorgligare än vad jag mindes den.

I mars frågade hon om jag kunde fläta hennes hår. Hennes hår var inte längre dansande lågor, utan matt, och låg platt mot hennes sjukligt bleka hud. Med ringarna under ögonen såg hon nästan ut som ett spöke, en skugga av vad hon en gång var. Till mig var hon fortfarande lika underskön. Jag klättrade upp bakom henne på sängen, och hon satt sig bekvämt mellan mina ben. Medans jag flätade, så lutade hon sig tillbaka, så vi satt rygg mot bröst. Jag kände mig alldeles för varm. När jag drog mina fingrar genom hennes hår, så nynnade hon en udda, trasslig melodi. I tankarna var vi båda långt därifrån.

I april frågade hon om vi kunde gå ut. Solen sken ner på daggdropparna i gräset, och fåglarna sjöng sina gälla toner. Jag hjälpte henne ut, höll henne stadigt medans vi navigerade de tomma korridorerna, ut till trädgården bakom den stora byggnaden. När jag släppte, snubblade hon fram genom blommor och träd, runt och runt. Hon såg ut som ett riktigt barn för en gångs skull, dansande till en osynlig melodi bara hon kunde höra. Det var vackert, hypnotiserande. Vi skulle bara vara ute i några minuter. Snart hade det gått timmar. Hon var inte menad för ett liv instängd mellan väggar.

I maj frågade hon om jag kunde hålla om henne. Hennes blick var hektiskt, som om hon inte visste vart hon skulle titta. Jag har aldrig förstått hur det känns, att inte ha kontroll över sin egen kropp. Hur skärrande det måste ha varit att ha din kropp rycka till helt plötsligt, göra något som du inte tänkt. Jag höll henne stadigt, hårt, så jag kunde känna hennes hjärtslag och andas in hennes doft. Doktorn sa att det var vanligt, något kopplat till hennes sjukdom, att det inte var farligt. Jag tror inte någon av oss var riktigt säker på det.

I juni frågade hon om jag skulle minnas henne, efter allt var över. Jag tror hon var rädd. Doktorn hade sagt tidigare att hon skulle glömma. Hon ville väl känna trösten av att jag i alla fall inte skulle det. Inte direkt, åtminstone. Hon visste inte då, att jag aldrig skulle glömma henne. Att hon skulle finnas med mig tills jag dog, som om någon karvat in bilden av henne i mitt minne. Att varje barnaskratt, varje viskning, varje hjärtslag påminde mig om henne. Hur underbar, om kort, vår tid tillsammans varit. Kanske visste inte jag det heller. Kanske var det därför vi skrev varandras namn på våra handflator. Ett löfte, från två skrämda barn. Det var för tidigt. Vi var bara barn.

I juli frågade hon om jag var rädd. Hon var rädd, det var självklart, men hon ville veta om jag var det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var aldrig särskilt bra med ord. Jag var vettskrämd över att förlora henne, men att erkänna det skrämde mig lika mycket. Hon var alltid så rakt fram med allting, något jag aldrig kunnat vara. Kanske var det det som behövdes ibland. Kanske blev det bättre om jag erkände. Jag försökte få fram orden, men det gick inte. Jag försökte igen. Fortfarande ingenting. De var som om orden fastnade i halsen på mig, som om hur mycket jag än försökte skulle de aldrig lossna. Jag kollade in i hennes ögon. Hon förstod ändå.

I augusti frågade hon om min favoritfärg. Jag brast ut i gråt. Med sina delikata små beniga fingrar försökte hon torka bort tårarna som samlade sig i mina ögon. Jag är ledsen, viskade hon till mig, om och om igen. Hennes ögon var blanka, förvirrade och sorgsna. Ibland syntes något förgånget bakom dem, men det försvann lika snabbt som det kom. Hon bytte samtalsämne, försökte trösta mig. Hon visste inte vad som hänt, inte vad hon gjort för fel. Hon förstod ju inte. Jag hade svarat på samma fråga dagen innan.

I september frågade hon om jag skulle sakna henne. Hon hade accepterat det, insåg jag. Att hon skulle dö. Hon mådde inte bra längre. Hon hade svårt att andas, att prata, att röra sig, att äta och sova. Maskinerna hon satt fast i var möjligtvis det enda som fortfarande höll henne vid liv. Kanske var det därför hon tillslut accepterat det, kanske tyckte hon att död var bättre än ett sådant liv. Jag vet inte. Jag visste inte ens om jag accepterat det än. Min mun lyckades ändå forma några ord. Ett ja, så mycket, så himla, så fruktansvärt mycket. Jag höll hennes hand så hårt att mina knogar vitnade.

Sista gången jag såg henne var i samma fördömda sjukhusrum jag spenderat så mycket tid, ett år senare. Jag satt vid hennes sida, så som alltid, och pratade, nu när hon inte kunde längre. Jag ritade upp magiska världar med mina ord, spann fantastiska berättelser om platser långt borta, och fantiserade om vad vi kunde ha varit, i ett annat liv. Bara för att se henne le igen. Jag höll hennes hand, svepte bort lite hår från hennes ögon, som sakta höll på att slutas, och lyssnade efter hennes stillande hjärtslag. De pipande maskinerna gjorde det säkert. Snart skulle sjukhuspersonalen rusa in här och jag skulle få lämna rummet. Allting dog under hösten, hade någon sagt till mig en gång. Det var nog sant. Jag vet att den dagen, så dog en del av mig. Jag kysste hennes panna, näsa, och kind. Sedan slöt jag mina armar om henne, tryckte henne mot mitt bröst, och begravde mitt huvud i hennes axel. Medans mina tårar dränkte ärmen av hennes nattlinne, yttrade hon sina sista ord, hennes röst tyst och brusten i mitt öra.

I oktober frågade hon om mitt namn.

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver
Mångatan är medlem sedan 194. Mångatan har 18 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking