I skogen

Skogen
Del 1.
Midnatt
Hon vaknar av att hon fryser. Det är tyst och mörkt. Hon blir förvånad när hon inser att hon är i en skog. Hur hamnade hon här? Hon minns inte riktigt. Varför är hon här i skogen? Hon borde vara hemma hos familjen. Istället ligger hon här mitt på marken och fryser. Det verkar vara en stor skog. Det är tyst och kallt. Hur ska hon hitta hem? Hon ser att klockan är tolv. Nu har det blivit alldeles mörkt. Fast hon tror att hon har varit här förut. Det är den tredje augusti. Det minns hon i alla fall.
Hur sjutton hamnade jag här, tänker hon förtvivlat. Det här är en dröm. Så måste det vara.
Jag gick ut hit i dag på eftermiddan, det minns hon nu. Men det går inte att minnas varför. Usch, så läskigt! Hur har det här kunnat hända.

Barnen hade varit extra gnälliga idag på förmiddagen. Hade hon bara tröttnat på dem och smitit iväg? Näe, så kunde det inte vara. Man gör bara inte så. Inte när man är en mamma. Det måste ha hänt något förfärligt. Jag måste komma på vad som hände. Bäst att sova en stund först. Snart kommer jag att minnas allt.

Morgon.
Solen börjar värma och det är nästan mitt på dagen. Men det är helt tyst. Man borde ju höra några fåglar, tänker hon yrvaket. Hon slumrat till igen. När hon vaknar nästa gång hör hon en fågel som skriker och flera andra som kvittrar glatt. Hon hör en koltrast också, det vackraste ljud som finns. Hennes morfar hade lärt henne känna igen en massa olika fågelläten. Hon tycke allra bäst om rödhaken, den var så livlig. Och nötväckan var rolig. Den kan klättra och hänga upp och ner på en trädstam.
Näe, nu måste jag bege mig hemåt. Här kan man inte stanna längre.
Hon måste komma på varför hon lämnat hela familjen och stuckit hit.

2.
Just ja. Barnen var så gnälliga. Hon kände att de var tvungna att hitta på något. De hade åkt iväg till en marknad. Det minns hon nu.
De hade sålt fina dukar och tavlor mindes hon. Och smycken. Hennes barndomsvän Annesofie hade varit där och sålt en massa smycken och andra saker.
Det hade varit folk överallt.
Det mindes hon. Jag minns allt anat, men inte vem jag är. tänker hon förtvivlat.
Hjälp, var bor jag? Inte ens det kunde hon komma på nu. Läskigt.
Det var som sagt fullt av folk överallt. Några började berätta roliga historier. Eller de trodde att de var roliga. I själva verket var de pinsamt dåliga.
”Här säljer vi grönsaker!” Ropade en gubbe. ”Nu får ni klämma birgitta på tomaterna.”
Hörde jag rätt? tänker hon trött. Näe, hoppas inte. Shit vad dålig. Han menade antagligen att man skulle ställa frågor om tomatodling.
Det var flera personer som började berätta roliga historier.
En äldre man berättade entusiastiskt: Den här är så bra.
En flicka gick till läkaren. ”Jag har så ont i röven, gnällde hon. Vad ska jag göra?”
”Usch så du pratar. säger läkaren. Det låter så illa om du säger sådär. Du kan väl kalla den fingret istället.”
Okej då. Svarar flickan tjurigt. Jag kallar det fingret istället.
”Okej. Har du ofta ont i fingret, eller är det bara ibland?” undrar läkaren.
”Näe, inte så ofta.” svarar flickan. ”Bara när jag pissar genom det.”
Ingen skrattade åt den. Det var nästan det värsta.
Det här mindes hon klart och tydligt. Så varför minns hon inte varför hon ligger här i skogen? Hon kan inte ha nåt allvarligt fel på minnet. Underligt. Allt känns konstigt just nu.

Nu måste hon i alla fall bege sig hemåt. Här kan man inte ligga och frysa ihjäl.
Varför befinner jag mig här? tänker hon för hundrade gången, minst.
Det kanske var något med jens. Han hade ju sådant humör ibland. Det hade kanske hänt något som gjort att hon flytt i panik. Fast då hade hon väl inte lämnat barnen. Barnen ja. Var fanns dom?
Nej nu orkar jag inte grubbla mer. Måste lägga mig och sova en stund, tänker hon. Fast helst vill hon springa hem. Jag måste se efter hur det är med barnen. Måste hem.
Så Ellen reser sig sakta upp. Nu är det morgon och ljust ute. Men åt vilket håll ska hon gå? Mobilen visar att klockan är kvart i åtta. Inga missade samtal. Det var det märkligaste av allt. Hon vill bara gråta när hon tänker på det. Ingen har saknat henne! Och varför har inte barnen hört av sig? Ida och Melwin. Var är ni nånstans? De sitter säkert hemma och väntar på att hon ska komma hem. Eller var barnen hos mormor? Hon minns inte.

Del 2.
Nu börjar minnena sakta komma tillbaka. Det var något med att Jens blivit arg på dem, på hela familjen. Usch så hemskt det måste ha varit, speciellt för barnen. De var ofta så ängsliga. Var det hemmes fel? Näe, hon hoppas inte det. Hon måste ha varit fruktansvärt rädd, eftersom hon begett sig ut i skogen mitt i natten.
Del två kommer senare.

Jeanette Jansson

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk