Den bevislöse

Detta är den osannolika historien och berättelsen om en man som saknade bevis för sin existens. Han kunde inte trots att han var vuxen och 30 år fyllda bevisa att han fanns till i denna värld. Han saknade varje papper eller fotografisk bild på sig som bevis på att han existerade. Han var en papperslös man som det också kallas, som föddes i ett annat land än det han levde i. Han var en invandrare som efter många år utan att någon kände till att han levde där i Stockholm ännu inte hade etablerat sig inom något legalt skrå eller yrke. Hur kan en människa leva i ett land så länge som 5 år utan att någon vet eller känner till något om en människa? Han saknade id handling, personnummer och ett officiellt dopnamn. Han hade ett namn han fått höra talas om när han var riktigt liten av en morbror. Och det namnet använde han och kallade han sig för än idag. Men döpt var han inte det visste han om. Där han kom ifrån var det ytterst sällsynt med dop av barn. Detta trots att han var i 30 års åldern. En morgon vaknade han av att någon bultade och knackade intensivt på hans ytterdörr. Hur han kunde ha en egen bostad utan att ha en egen identitet är ett fördolt mysterium. Vilket skall visa sig senare i berättelsen hur det kom sig. Men någon som känner till något om det finns det sannolikt. Hur bevisar man att man finns till och existerar i denna värld och hur bevisar man vem man är? Det var frågor som sysselsatte Herr Ibrahim Moholiff. För så hette han egentligen men det visste ingen annan i dag i hans trappuppgång än han själv om. Han sysselsatte sig med att idka illegal prostitution med ett antal kvinnor och han kallade sig för hallick. Den ryske hallicken som föddes i den iranska staden Noor i norra Iran vid Kaspiska Havets södra kust. En mindre sjöstad vid kusten med ca 30 000 invånare. Men flyttade till Moskva för studier när han var i 20 års åldern. Där bodde han i ett 5 tal år och lärde sig ryska genom intensiva studier tills han följde med en lastbil inkognito till Stockholm när han var i 25 års åldern. Och nu bodde han illegalt i en lägenhet som han bott i i 5 år helt okänd för myndigheter eller andra. Lägenheten var lånad av en landsman han mött på färjan över östersjön då för 5 år sedan och han bodde i andrahand i den. Landsmannen från Iran hade han träffat på färjan över östersjön och sedan kort efter att han kommit till Stockholm i Sverige första dagarna och de hade kommit överens om att han skulle få låna bostad inklusive ett internetabonnemang och överta hans Escort service tillfälligt av honom. Lägenheten innehöll en tv också och var spartanskt inredd och möblerad. Inte ens hans grannar kände till honom. Från hemmet drev han en internetwebsida för Escort service som han övertaget av landsmannen för kvinnor han representerade som deras hallick. All kommunikation med kunder och kvinnor skedde via sidans Chat funktion och internet och de möttes aldrig i verkligheten. En kund frågade honom en gång om de träffats någon gång ute i verkligheten; det hade de aldrig gjort och det skulle de aldrig komma att göra heller svarade Ibrahim Moholiff. Betalningar för uppdrag hos kunder skedde också via internet och en betaltjänst och det kom från den tjänsten per post brev med kontanter i till brevlådan som han skickade vidare per vanlig post till de kvinnor han hade hand om. Han var en helt okänd människa i mängden i stan och han gick mycket sällan ut från sin bostad och när det skedde var det för att handla mat och då klädde han sig i en lång mörkbrun rock med en hatt med öronlappar på och en halsduk också mitt i varma sommaren som skylde hans ansikte från närgångna medmänniskor. Ingen var så skygg som han. I mataffären när han skulle handla hem mat smög han mellan hyllorna utan att göra mycket väsen av sig. Han betalade alltid med kontanter i mataffären. Som sagt någon knackade på hans ytterdörr en morgon. Och han hann tänka ”Nu åker jag dit. Nu är det färdigt med mig. Nu blir jag utvisad från detta vackra land jag bott i i 5 år”. Sedan ramlade det ner ett brev utan påskrift på framsidan av kuvertet i postintaget på ytterdörren. Och knackningarna upphörde. Steg kunde Ibrahim sedan höra som sprang nerför trapporna. Han tittade in i kikhålet men hann inte få syn på någon som knackat på dörren. Ibrahim tog fram brevet och öppnade det. I brevet låg ett ihop vikt papper och på det stod det; ”Behöver du någon hjälp? Hälsningar Hjälpsamma Farbrorn. Ps. Hör av dig till telefon 07x-XxXxXx om du behöver någon hjälp”. Nog kan jag behöva lite hjälp tänkte Ibrahim. Men med vad? En egen identitet vore inte så dumt tänkte han. Istället för att leva såhär illegalt och inkognito!? Tänk om jag ändå hade ett personnummer tänkte Ibrahim. Då kunde jag bevisa min existens och identitet fortsatte han fundera. Men hur bevisar jag att jag föddes i Iran för 30 år sedan? Och tiden jag bodde i Ryssland och Moskva och studerade, har jag heller inga papper på tänkte han. Han hade lämnat Ryssland och Moskva i all hast en dag med enbart sina tillhörigheter i en väska och några papper på sina studier hade han inte fått med sig. Varför åkte jag inte tillbaka till Iran istället för att åka vidare till Sverige och Stockholm brukade han tänka för sig själv? Det skulle bli svårare för Ibrahim detta än han först anade. Han hann tänka på om det fanns en risk med att kontakta denne hjälpsamma person som kontaktat honom? Han beslutade sig för att skaffa en mobiltelefon med ett oregistrerat kontantkort som han köpte för en del av de kontanter han fått in på sin websida, för att kunna kontakta Hjälpsamma Farbrorn som lämnat brevet. Vem nu den hjälpsamme farbrorn kunde vara? Sådant var svårt att veta i dagens datoriserade och internetbaserade värld vi lever i där var och har sin egen stil och går omkring i sin egen värld tänkte Ibrahim. Han beslutade sig för att sova på saken till nästa dag och vänta med att ringa hjälpsamma farbrorn. Han funderade vidare kunde denna människa hjälpa honom med att skaffa sig en identitet och ett hederligt avlönat jobb? Han saknade riktig yrkesutbildning och hade bara läst språk som var studier i ryska i Ryssland, och hemma i Iran hade han bara gått det som motsvarar gymnasieutbildning inom humaniora innan han blev 20 år, men han kunde kanske skaffa sig en utbildning genom vuxenstudier tänkte Ibrahim. Men jag saknar papper på min gymnasieutbildning från Iran tänkte han. Och kanske måste jag läsa in svenskt gymnasium först, innan jag kan utbilda mig till ett yrke tänkte han vidare. Morgonen därpå gjorde han iordning sig med att äta frukost och gjorde morgontoalett. Han satte sig sedan i en fåtölj och funderade. Ska jag ringa eller ska jag inte tänkte han? Han beslutade sig sedan för att välja att ringa till hjälpsamma farbrorn. Han ringde numret som stod på lappen och en man med mörkröst svarade hallå. Hej sa Ibrahim det är jag som fick lappen om jag behövde någon hjälp sa han sedan. ”ÅÅhh det är du” sa en röst i andra änden. ”Jag har fått reda på din situation och undrar om jag kan hjälpa dig på något sätt. Vi vill hjälpa dig komma till rätta med ditt liv” sa mannen i andra änden som kallat sig hjälpsamma farbrorn. ”Hur vet du det? Hur har du fått reda på om mig” sa Ibrahim Moholiff. ”Genom att vi följt dig ända sedan du kom till vårt land” sa mannen. En olustig känsla insmög sig hos Ibrahim Moholiff. Hade han varit övervakad i hela 5 års tid tänkte han? Vad skulle han nu göra? Avsluta samtalet eller ta emot hjälp från en helt okänd människa han trodde sig aldrig ha träffat? ”Har vi träffats något förut?” frågade så Ibrahim mannen i telefonsamtalet. ”Vi har mötts många gånger när du gått och handlat mat i den lokala mataffären” sa mannen och fortsatte ”Men du har inte känt igen mig men jag har känt igen dig” sa mannen. ”Vad behöver du mest hjälp med?" frågade mannen Ibrahim Moholiff. Ibrahim blev tyst en stund och sa sedan. ”Jag behöver papper på att jag finns och existerar så att jag kan styrka min identitet och så vill jag bli svensk medborgare också. För att kunna skaffa mig ett hederligt yrke och jobb så småningom. Jag har varken id leg eller pass. Jag kommer ifrån Iran från början men har bott i Moskva i Ryssland i 5 år. Jag kom till Sverige för 5 år sedan.” sa Ibrahim men ångrade sig sedan att han sagt det sista. Tänk om mannen var fientligt inställd på något sätt tänkte Ibrahim. Men han behövde inte oroa sig länge. Efter en stund sa mannen i telefonsamtalet att han kunde hjälpa till med att skaffa papper på Ibrahims identitet. ”Men du skulle ha tagit en annan väg från början. Och kontaktat svenska myndigheter för asylansökan redan vid din ankomst till Sverige för 5 år sedan. Nu blir det extra svårt detta. Men jag tror vi kan ordna detta på bästa sätt för dig” sa mannen som kallat sig hjälpsamma farbrorn. De bestämde att träffas på ett lokalt café i Södertälje redan nästa dag vid 15 tiden. ”Jag bär en röd ros i rockfickan så du känner igen mig” sa mannen till Ibrahim. Dagen därpå tog Ibrahim Moholiff tåget till Södertälje tidigt på morgonen. Han avsåg att spendera hela dagen fram till kl. 15 i Södertälje. Varför de skulle ses i just Södertälje och inte i Stockholm hade Ibrahim ingen aning om, men han funderade på om det inte kunde finnas någon anledning till det som han inte var insatt i ännu. Tåget han åkte med kom fram i tid och han klev av det på gott humör. Han gick i affärer hela dagen i Södertäljes centrum iklädd i sin långa rock med en hatt på huvudet. Och han trodde att ingen känt igen honom under hela dagen. Klockan började närma 15 tiden och han gick till Caféet som låg lite avsides på en tvärgata till ett torg i utkanten av stadens centrum. Han klev in genom ytterdörren och där satt det flera människor vid 5 bord. Det var ett mindre Café och samtalen mellan besökare hördes tydligt redan innanför ytterdörren. Han tittade sig omkring och vid ett av borden satt det en ensamen man iklädd en rock och barhuvad med en röd ros i ena rockfickan. Mannen kunde vara i 65–70 års åldern vilket läsaren kommer få klart för sig senare i berättelsen mer exakt. Ibrahim gick fram till disken och beställde en kaffe samt en napoleonbakelse och betalade med kontanter. Han gick sedan till bordet där mannen satt och när han passerade ett av de andra borden hörde han en ivrig diskussion mellan 2 yngre män som satt vid bordet; Den ena mannen sa ”Det finns inga kriminella i vår värld. Allt är en bluff av journalister och media. Det är några journalister som sitter och skriver och har kallat oss för kriminella. Det rör sig om verkliga människor. Man ska inte förtala eller underskatta andra”. Den andre mannen sa ”Du har fel. Det finns mycket kriminellt folk i den här staden. Det är mycket löst folk. Jag tycker vi borde återsända dem till deras hemländer. Jag säger till dem, flytta hem till dit ni kommer ifrån”. Den förste mannen sa då ”Jag tycker du har fel. Invandrare är inte sämre människor än oss svenskar. De gör mycket gott här i vårt land också. Och jobbar och betalar skatt. För min del får de gärna stanna kvar. Vi tycker olika på den här punkten”. De 2 vännerna reste sig och lämnade Caféet alldeles efter Ibrahim gått förbi dem. ”Slå dig ner vid bordet” sa mannen som kallat sig Hjälpsamma farbrorn. Ibrahim vände sig om och tittade oroligt efter de 2 yngre männen som just lämnade caféet ivrigt diskuterandes invandrarfrågor. ”Bry dig inte om dom” sa hjälpsamma farbrorn. ”Vi ska snabbt fika klart. Sedan ska vi lämna caféet och gå till en park här i närheten där det finns några bänkar vi kan sitta på, så att vi kan prata vidare om vårt ärende ostört” sa mannen till Ibrahim. Ibrahim åt sin bakelse och drack kaffet ur koppen. De satt tysta en stund medans Ibrahim fikade färdigt. ”Smakade det gott?” frågade mannen Ibrahim. ”Det var gott” sa Ibrahim. De 2 reste sig sedan samtidigt och gick ut ifrån Caféet under en allvarsam tystnad. De gick 2 kvarter och svängde in på en tvärgata och kom fram till en park vid ett mindre torg. De satte sig på en bänk och mannen frågade Ibrahim ”Var det svårt att hitta hit?” ”Nej det gick bra. Jag har bott i Sverige i 5 år idag och vant mig vid hur det är här i Sverige. Och jag har på egen hand lärt mig svenska genom språkkurs på internet och sett på TV”. ”På så sätt” sa mannen och fortsatte ”Hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt? Vi har hört talas om dig och ditt liv. Vi vill hjälpa dig förstår du.” Ibrahim satt tyst en stund och sa sedan ”Det var snällt. Jag behöver en identitet. Jag har inga papper på vem jag är eller en egen bostad. Jag vill skaffa mig en utbildning också och ett nytt jobb. Jag planerar att gifta mig och skaffa barn åt min kvinna” sa Ibrahim. ”Har du en kvinna?” frågade mannen. ”Nej men jag hoppas på att träffa någon” sa Ibrahim. Mannen sa sedan till Ibrahim ”Okej. Detta ska nog gå bra. Jag ska kontakta mina vänner och vi ska ordna med ett svenskt medborgarskap till dig. Men det kommer att ta tid. Vi kan inte gå de sedvanliga vägarna och med officiella rutiner för detta. Utan jag har kontakter på departement. Och vi kommer att lösa detta. Räkna med 3 månader för att detta ska ordna sig till din fördel” sa mannen och tillade ”Och inte ett ord om detta till någon. Inte ens en kvinna om du skulle träffa en sådan. Du har mitt telefonnummer om du skulle behöva nå mig för någon mer hjälp. Jag hör av mig och det blir om ungefär 3 månader” Ibrahim frågade sedan ”Och detta är helt legalt?” ”Ja utan tvekan. Det är helt lagligt. Men jag behöver ett foto på dig” sa den hjälpsamme farbrorn. Mannen plockade fram en mobilkamera och fotograferade av Ibrahims ansikte i ett porträtt. ”Går det att använda den bilden till ett pass?” frågade Ibrahim. ”Det ska gå” sa mannen. De 2 skildes sedan åt efter att Ibrahim tackat mannen för hans ödmjuka hjälpvilja. Ibrahim tog senare på dagen tåget tillbaka till huvudstaden Stockholm. Väl hemma kom det sig att han började fundera på detta. Och vem mannen kunde vara, Han hade inte ens sagt sitt namn och jag frågade visserligen inte heller tänkte Ibrahim. Men han har mitt telefonnummer och jag hoppas han hör av sig med besked om ett eventuellt pass och svenskt medborgarskap. Månaderna gick och Ibrahim låg lågt med sin Escort service och tog en paus från den under de återstående 3 månaderna och tog det lugnt och tittade på TV och läste böcker samt läste dagstidningar och surfade via internet. Sedan efter ungefär 3 månader kom det ett telefonsamtal. En röst i andra änden sa ”Hej, allt är klart nu. Vi kan träffas nu och avsluta detta.” Ibrahim kände igen rösten. Det var mannen som kallat sig Hjälpsamma Farbrorn. Han fortsatte ”Vi träffas imorgon vid 15 tiden vid samma bänk i Södertälje som senast. Går det bra?” sa mannen. ”ja det gör det” sa Ibrahim. Dagen efter åkte Ibrahim till Södertälje tidigt på morgonen och spenderade hela dagen över lunch i Södertälje centrum. Vid 15 tiden gick han några kvarter och kom till parken med bänkar. På en av bänkarna satt en man i 65–70 års åldern. Ibrahim satte sig bredvid och frågade” Hur kommer det sig att du gör detta för mig och hjälper mig?” Mannen harklade sig och sa ”Jag kan inte gå in på några detaljer. Jag jobbar för en mycket introvert och autistisk organisation. Och vi hjälper invandrare i det dolda som har det svårt här i vårt land. Jag är pensionär och fyller 68 år nästa år men gör detta som ett extra knäck. Jag vill förbli inkognito. Du får inte ens reda på mitt namn. Jag kallar mig bara hjälpsamma farbrorn. Vi har nu ordnat med ett personnummer åt dig och lyckats tillverka ett pass helt lagligt. Det är helt och hållet äkta. Vi tog reda på dina födelsedata och att du verkligen heter Ibrahim Moholiff genom en kontakt i Iran. Här får du passet. Vi tar inget betalt för vår tjänst. Och nu skiljs vi åt och jag vill önska dig lycka till. Om du behöver mer hjälp går det bra att ringa mig på numret du fick”. Ibrahim satt kvar på bänken en stund och bläddrade i passet. Han hade verkligen nu fått ett personnummer och det var hans bild på fotografi i passet. Hur detta hade gått till hade han ingen aning om. Men på något sätt hade det varit möjligt trots allt. Han lämnade bänken och åkte hem från Södertälje med nästa tåg till Stockholm. Och tänkte med ett personnummer och ett pass är jag någon i detta vackra fina land. Och kan skaffa mig ett körkort och id leg och kanske till och med en utbildning och ett jobb så småningom. 3 dagar satt han i sin lägenhet han hyrde i andra hand, och tänkte på att det var dags att senare meddela sina kvinnliga vänner i Escort servicen via en Chat att han avsåg att sluta med sin verksamhet och att de kunde leta reda på en annan hallick åt dem. Hur det sedan gick för vår huvudperson Ibrahim Moholiff är ett helt annat kapitel som det berättas mer om en annan gång.

Taleptox Skrev
Den 20200822

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk