Illusionens Visuella Stat

’Illusionens visuella stat’


Vinden susade i trädets topp och dess grenar viftade vilt i mitten av luftens atmosfär. Snön täckte den kalla grunden under deras fötter. Naturen slumrade under dess kalla snötäcke och stora snöflingor bildade högar av snö. Snö och frost som omfamnade dess skogs utrymme ändå var solens sköna solstrålar närvarande och neutralisera den kyliga vind som härjade starkt emellan dess sken. I all denna vinterglädje så befann sig ett ungt hjärta i mitten av en positiv dag i December, Hon sträckte upp sitt huvud emot dem blekblåa skyarna och kände snöflingor som fall från de blekblåa skyarna som smälte precis efter landning och skapade en blöt yta på hennes ansikte. Dagen var ung och lekfulla äventyr väntade i mitten av dem djupa och vida skogarna i närheten av vintern och naturens slumrande. Vi sprang igenom skogens alla vrår och hörnor i alla de snödrivorna som bildades och vart högre och högre i och med att snön inte skulle falla. Hon tog stora skutt i dem tjocka och stora snödrivorna och blev extremt andfådd i dess lekande. Hon tog sig dock inte tid att återfå andningen utan hoppade rakt in i leken som hennes bror uppmanade. En lek som tog de mest äventyrliga vändningar i barnens lekar i mitten av all fantasi som dem vävde flitigt när dem lekte skola och polis och allt där emellan, Det var en underbar dag som spenderades fullt ut i denna sköna skog och många aktiviteter tog fart i den frilufts dag som dem hade gett sig ut på, Hon och hennes bror och deras mamma. Dem grillade korv och satt och pratade och dem var lyckliga, obeskrivlig lycka överöste henne och hon var nöjd med dagen i den största underdrift. Dem skapade snöänglar, dem åkte pulka och dem skapade snölyktor som dem tände ett ljus i som sken starkt omringad av snö. Mamman tog stor del i pulkaåkandet och snö kriget och verkade tycka om det väldigt mycket. Där stannade dom till kvällens entré då dem tog en sista fika innan dem begav sig hem trötta och utmattade efter dagens äventyr. Ett minne kärt i en eon av minnen. Ett minne som var ett avsnitt i hennes djupa minne som borde ha varit fullt, barndomsminnena lyste annars med sin frånvaro men detta var ett speciellt kärt minne för henne och symboliserade ett ljus som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Dem gick i kvällens djupa snö med stjärnorna tindrande över dem i mörkrets framskridande utveckling. Månen lyste som en dekoration i himlens vida utbredd och kylan som omringade dem sköljdes bort smått med den inre värme dem hade befunnit sig inom i denna dag. Dom gick hem och sen var det läggdags och sen väntade ett nytt avsnitt i hennes egna film framför henne, En film som vävde en historia med varje avsnitt som kom och hon sov gott den där kvällen i sitt rum omringat av alla gosedjur och alla blommor och alla tavlor och leksaker, samtidigt som månen sken utanför och allt var väl.

1.

’Amelia! Amelia! Amelia!’ Hördes en röst med en speciellt auktoritär röst i bakgrunden av denna underbara dagdröm som tog med mig tillbaka i tiden i ett minne blott. Jag kände mig lite smått nostalgisk när jag vaknade till av Danis auktoritära röst
’Va?’ Sade jag i förvirrat och tröttheten var närvarande
’Du var då lång borta, Kanske skulle du vilja berätta vart du var just nu?’
’Ett underbart minne’
’Men det var ju underbart, men samtidigt skulle vi behövt din uppmärksamhet här’
’Jaha? Vadå då?’
’Marlene berättade nyss det mest galna du kan tänka dig.’
’Jaha, vad var det som var så galet?’
’Sak samma. Du missade något roligt det må jag då säga’
’Vadå? Berätta’
’Nej, nu är det för sent. Ha mer uppmärksamhet nästa gång’ sade Marlene lite predikande som hon brukade vara.
Jag gillade egentligen inte Marlene, Danis nuvarande flickvän, då må jag lova att det ändras då ofta. Hon bytte då flickvän med årstiderna. I sanningens namn så var hon en gigantisk womanizer, vilket jag varken tyckte var rätt eller samtyckte med men hon var ju då som en syster och kärleken var stor. Det hade hänt att jag hade fått bita mig i läppen och därmed hålla käft men för det mesta sade jag huvudsakligen vad jag tyckte.
Marlene verkade ärligt talat inte tycka om mig heller i hennes katiga framtoning i hennes röst, jag kände hennes ogillande långt ifrån. Det var rätt uppenbart och här stod denna Marlene och bakade saffransbullar åt henne och Dani ovetande om att hon skulle va i det förflutna om ett par månader, Jag kände då till Danis mönster som brukade forma sig på just detta vis. Jag undrade om hon med visste sitt mönster och ändå tog tacksamt emot. Jag hade nog inte tyckt så illa om någon av hennes flickvänner så som jag tyckte illa om denna, Katig och uppblåst och självgod. Alla äckliga kvalitéer som tog form i henne. Jag kollade ut igenom fönstret och såg att snön hade tagit fart, och föll från himlens mörka skyar i en enorm hastighet, tjocka snöflingor vilket gav mig en enormt stor känsla av nostalgi i skuggan av den senaste dagdrömmen jag hade haft i form av ett kärt minne. Träd omringade det lilla huset som låg ute på landet, bortom allt liv och stress som bildas i staden där jag bodde. Hennes hus var i en brunröd träig färg och stod ensamt där utan grannar eller störande element och det var säkert så Dani ville ha det, Hon var en riktig ensamvarg emellan alla korta kärleksförhållande. Jag var en av de få vänner hon hade i världen som bestod, bland alla dessa kvinnor hon utnyttjade och sen lämnade. Fult det, men man kan lära sig att älska dem mest osmakliga karaktärsdrag hos någon man tycker om. Jag var ofta där i den lilla stugan ute på landet, emellan alla vilostunder och promenader och bokläsande och vilostunder på parkens gröna bänkar och alla besök till baren där jag brukade ha äventyrliga stunder, det må jag då säga.
Jag gjorde ibland dem mest konstiga saker i folks sällskap och dem lyfte i samma ögonblick på deras ögonbryn i starkt ogillande vilket inte gjorde mig något. För det mesta. Men detta gjorde aldrig min syster i form av en ensamvarg som hade tagit avstånd från stadens livliga mönster och hade stadgat sig i landets närvaro och funnit en solitär existens här ute som hon trivdes fullkomligt i. Emellan alla erövringar såklart. Jag drog min blick till Marlene igen och började satsa på hur länge hon skulle vara kvar i Danis hem i mitt huvud, och jag gav henne en vecka med tanke på att hon redan hade stannat ovanligt länge och samtidigt i bakhuvudet så irrade tankar runt som berättade just det att jag hoppas att hon inte skulle bli långvarig då hon var extremt motbjudande, Vad såg Dani i hennes falska fasad?
Jag kollade runt i kökets lilla utrymme och insåg vilken personlighetsrik dekorering hon hade och fick med det nys om hur opersonligt icke charmig min var i jämförelse. Mina var fullt ut röda i en speciellt ful nyans, utan någon närvaro av någon tavla vilket var speciellt märkligt då jag jämnt varit rätt konstintresserad och kanske var det djupt rotat i min fars konstnärskarriär hur som helst så hade jag inte sett någon mening med att sätta upp tavlor i den fula bakgrund som skulle lysa igenom.
Jag fattade inte vad som hade besuttit mig i att köpa den lägenheten, kanske var det min önskan och strävan emot att va självständig och att komma ifrån mina föräldrars lilla villa i skogens mitt. Jag var så inne på att finna en lägenhet att jag tog den första jag hittade vilket var högst beklagligt och ångrades flitigt efteråt.
Danis väggar var fyllda med blåa och vita färger och innehöll ett distinkt mönster som jag trodde mig ha sett någon annanstans, Väldigt fin och det var hela köket som var inrett i bohemiska dekorationer och tavlor. Dani var en konstnär och att måla var hennes liv. Vilket var en stark påminnelse om att jag borde hitta mig själv en passion, Något jag vill göra men den revelationen lyste med sin frånvaro och istället så skiftade jag emellan jobb som jag ej kunde behålla. Jag var då gravt hopplös i det mesta och oförlåtligt så.
Det hade varit många svåra tider emellan arbete då jag fick kämpa vidare och vända på pengarna och i och med det så vart det inga rutinmässiga besök till baren fast jag hade då mina tricks så dem sedlarna fick jag då från min käre mor och från Dani med om det knep riktigt i ekonomikassan. Ibland om mamma var på dåligt humör fick jag mot min vilja förtvivlat sälja några av mina mest älskade föremål.
Svåra tider, Speciellt jobbiga men varenda motgång gör en starkare. Inte sant? Det värsta var när jag var tvungen att sälja min pärla, min bil. Det var förödelsens dag och dess spillror som följde var smärtsamma i samma stund som beslutet hade genomgåtts i sin sista fas och bilen var såld.
Jag påmindes om kampen min far hade gått igenom i konstnärens närvaro, och insåg hur min var exakt motsatsen. Han hade i alla fall en passion, och jag, familjens svarta får hade ingen och var ovanligt lat för att vara en del av deras familj, Vilket man fick onekligen höra men det var då sagt på ett mjukt och fint sätt från min mamma, men det var ändå detsamma. En galning, Familjens lilla galning och svarta får, mental patienten. Det var jag det och jag visste min plats inom familjens alla släktingar och förfäder som alla hade haft prestigefyllda jobb i fattighetens kämpiga vrår och en del hade till och med jobbat upp sig från botten. Min bror däremot som jag så lekfullt sprang runt med i skogen, han var en framgångsrik man och jobbar på en advokatfirma och hälsar ibland på sin lilla syster och är nog högst sympatisk men det är något jag kan sympatisera med, jag var då inget att hänga i julgranen vare sig jobbmässigt eller vänskapsmässigt eller relationsmässigt och dessutom hade jag ingen passion och dessutom var jag en galen dåre. Skäms!
Jag påminns nu om den där gången min mor såg mig i parken och jag kan nu skratta åt dess förskräckta reaktion, och vad gjorde jag i parken. Jo det jag gjorde bäst i perioder, sova. Det var hemskt pinsamt och möttes med förfärade ögon.
Det var pinsamt och förskräckligt men inte förvånande, för inget deras dotter kunde göra kunde förvåna dem längre och dem följde heller inte med i mina banor och hur mitt liv ibland utvecklades i en otroligt snabb fart och jag var olidligt lycklig vilket sen fall ihop och tårar var närvarande brännande emot min kind, det var då omöjligt att förse dessa nedgångar när jag var fast i det, fast att man visste hur mönstret såg ut. Jag var fullkomligt oövervinnerlig i detta stadie och det visades i alla de risker jag inte såg och istället hoppade in i dess oroande scenarion.
En vecka kunde jag vara så här, oövervinnerlig och odödlig och sen så hände ju något så klart och sagan var ett minne blott och tårarna som hade givande lyst med deras frånvarande var en gång en närvarande faktor då dem rann okontrollerat ibland och när dem kom kunde inte kontrolleras.
Dem kunde komma på arbetsplatsen och ute på staden, vilket var högst problematiskt. Folk trodde ju jag var galen. Men det var jag ju enligt alla. Ingen kontroll över mina känslor överhuvudtaget med en skiva av självynklighet i dess röra som fortsättningsvis rördes om i och sedan skulle bli fullkomlig med alla slags skivor av olika ingredienser i röran vid min död.
Ingredienser som var båda smakrika i dess upplevelser och också vidriga i dess smak, en sån där smak som bildar kräkreflexer.
Jag iakttog Marlene som stod och höll på med saffransbullarna, Fan vad jag retade mig på henne vid denna stund och det var tur att jag inte var vid min mest ärliga fas för då skulle jag fast att det kanske var orättvist under den stunden släppa fria mina inre känslor på henne, med full kraft. Jag kunde bli som en orkan vid denna fas om tillräckligt arg och då fanns det inga gränser eller hinder.
Jag iakttog en målning som Dani hade målat och just den målningen framkallade en speciell känsla inom mig. Den var vacker, fylld med färgglada färger och rejäla mönster målade med kreativ kraft och var en högst experimentell målning. Hon var inte enbart experimentell i hennes val i kvinnor utan i hennes målningar dessutom.
Jag iakttog hur Dani och Marlene äcklade sig i min närvaro. Finns inget värre än par som äcklar sig i ens närhet. Skaffa ett rum ekar i ens huvud varje gång. Min bror var exakt likadan med sin flickvän och tog nya höjder av avsmak inom mig. Dem tog på varandra samtidigt som dem kysstes utan någon hänsyn för att jag var där. Jag kunde lika gärna ha smält in i väggen och därmed inte varit där i det sättet dem betedde sig på.
Ingen hänsyn eller respekt för att jag var där, Jag reste mig upp med bestämda steg. Jag skulle då inte stanna och se en sentimental och rakt igenom vidrig romantisk film utspela sig framför mina ögon. Då kunde jag gå på bio.
’Jag ska dra mig nu’ Sade jag och försökte dölja min irritation
Det var som dem inte hörde mig i deras moln av kärlek. Jag var inte där och helt plötsligt så sade Dani till mig att vänta och sen så kysste hon mig passionerat vilket bemöttes med en örfil
’Vad håller du på med? Så ohyfsat’ Sade jag förnärmat i dess händelse och då skrattade Dani och Marlene i samma klang och det lätt igenom hela huset och igenom hela mig och jag gick argt, vilket jag tror var synligt. Jag stannade lite vid den smått öppna dörren och skulle tjuvlyssna
’Varför står du ut med henne? Mer pryd människa får man leta efter’
’Amelia är ok. Och pryd är hon då inte. Du skulle veta alla hennes äventyr på alla barer hon besöker.’
’Jag förstår det ändå inte’
Och ännu en kyss tog vid och därmed så hade Dani nyss delat mina rutinmässiga bar äventyr med denna osmakliga och motbjudande människa. Vilket var oerhört förolämpande och i samma stund så stack jag i full fart.
Jag kom hem i en mycket mer avslappnad känslogång och tänkte ett tag på kyssen jag nyss mottagit, Jag viftade bort dess tanke. Man får inte gräva för djupt i såna saker.
Jag öppnade ett fönster och inhalerade den frostiga luften som strömmade in igenom fönstret och omfamnade mig, det var en skön och avslappnade känsla och jag skulle säkert kunna meditera just där och en sån aktivitet engagerade jag mig aldrig i. Kanske var det min passion om jag provade. Kanske så.
Men det gjorde jag inte istället så satt jag i mitten av mina gräsliga tapeter på soffan och reste till dagdrömmarnas land. Vilket hade blivit en vana om jag kunde lägga lika mycket energi och vilja i meditation så kanske det ändå skulle visa sig vara min passion eller så var jag desperat. Säkert så.
Jag levde kvar i nostalgins dagdrömsland och påmindes igen om ett av de få minnen jag hade av min barndom, Den där lyckliga dagen i skogen och jag var säker på att alla dem andra minnena som jag var tvungen att hitta var exakt lika lyckliga. Jag sökte i hjärnans alla korridorer men tålamodet dog efter ett par minuter då jag ej hittade dess rötter och därmed mina rötter som tog form i mina första minnen som onekligen måste ha format mig, Vilket inte var en lovande kombination.
Jag ville ta reda på de första ingredienserna i min egen röra, och hoppades att dem ingredienserna var i form av olika skivor av lycka och glädje och harmoni i uppväxtens stadie som startade röran som skulle vara komplett vid min död.
Jag såg ett vit ljus formas i bakhuvudet, vad kunde detta betyda? Nu vart jag minst sagt förvirrad och därmed fundersam och nyfiken. Men det där irriterande ljuset gav inget och ledde inte till något meningsfullt, otrolig besvikelse.
Då inget återvände så gick jag tillbaka till den där dagen i skogen och som ett naivt barn så tänkte jag att det var nog det bästa minnet jag någonsin skulle forma. Ett banalt barndomsminne var kronans mittpunkt i mitt minnessystem.
Jag påmindes om kylan, och kylan som formade sig i mitt vardagsrum hjälpte inlevelsen att nå nya höjder i dess gyllene glimt av lycka.
Ljuset återkom aldrig men minnets glädje kvarstod och jag insåg helt plötsligt att det var dags att gå till sängs då klockan hade slagit 3 på natten och jag var onekligen trött och insåg också att jag hade suttit i soffan i 3 timmar och bara reflekterat och gått in i minnets huvudstad och dess kronas mittpunkt som var mitt starkaste minne och symboliserade det mest lyckliga minne jag troligen skulle forma.
Jag släpade benen efter mig efter gäspandet hade avtagit och slängde mig i sängs och vände och vred i ungefär 14 minuter och sen gick jag upp. Ingen energi fanns för att flyga iväg i sömnens värld och därmed gav jag som vanligt upp rätt fort. Självdisciplin var inte min starka sida i alla dess avseenden.
Jag gick ut i vardagsrummet igen och kände frostens bittra kyla fylla rummet vilket gav mig en exemplariskt underbar känsla och därmed gick jag emot köket som var lika gräslig i dess tapeter och inredning som vardagsrummet och så kokade jag lite kaffe vilket kanske inte var exemplariskt då man ville sova. Jag kollade ut på den ovanligt tomma gatan. Jag bodde i ett område som vars uteliv var jämnt ockuperat vare sig väder och vind och årstid. Det var ett högst dåligt kvarter, då kriminella gäng bodde i kvarterets mittpunkt och hemlösa var utbredda på trottoarerna. Jag tog emot fnittret som uppstod när jag tänkte på hur förskräckt och rädd mamma hade varit varje gång hon kommit hit, Innan hon kommit in i hemmets säkra vrår och dess hemlösa människor som innebodde gatorna var en högst problematisk syn. Jag frågade aldrig vad hon menade med det. Det var jämnt något gäng ute på trakternas gator och vart höga och pratade högljutt ute på gatorna, Men nu var det tyst och fridfullt ute.
Jag iakttog frosten som hade formats på fönstrets hela yta och vart lite smått glad i och med att jag älskade vintern och allt som kom med dess kalla årstid.
Jag tände en marlboro och satte mig med kaffekoppen i soffan och njöt av kylan och sökte mina ögon ut ur fönstret i snöns mittpunkt, Högt uppe i luften och jag påmindes om minnet igen, som upprepades som en repig skiva inom mig.
Jag satte mig ner och hängav mig till viljan att gå igenom gamla kort och tonårs och barndomskort i den porslinlådan som låg framför mig på golvet och jag började öppna fotonas kuvert och gick igenom varenda en av dem och påmindes om att detta var minnen jag ej mindes. Jag kollade på min far och mor och bror och mina vänner som ingick in en rad fotokuvert och en himla massa kort. Jag såg sentimentala närbilder i mitt förflutnas minne och tyckte det var synd att jag ej mindes dom och att mitt minne var så dåligt som det var. Jag gick igenom dem och fann ett sentimentalt värde i dem alla och fann mig själv hitta på egna minnen som jag bestämde mig för var mina egna och med det så var det så. I den där stunden i alla fall.
Jag slängde undan korten hastigt, varför vet jag inte det var bara en naturlig reaktion som kunde uppstå inom mig då och då och sen bilda sådana hastiga beslut.
Jag kollade runt och drack upp det sista i kaffekoppen och bestämde mig för att försöka sova igen och den här gången gick det trots koffeinets närvaro och jag sov bra den kvällen i nostalgins närhet som värmde i dess detaljer och i dess värme som den symboliserade.

Vera

Mitt stora intresse är just det att skriva olika historier, eller ibland manus etc. Jag gillar speciellt att experimentera med spirituella och humanistiska teman. Livsskildringar och kan också ibland inspireras av att skriva om olika kvaliteer i karaktärerna jag skriver, Båda bra och dåliga karaktärsdrag som ibland formats av livsupplevelser.
Vera är medlem sedan 2016 Vera har 3 publicerade verk