Publicerat
Kategori: Drama noveller

Fukten känns genom skorna

Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö ligger mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så är jag snål som vanligt. Känner en nyfiken blick. Fortfarande känner jag att min engelska kunde vara bättre när jag är utomlands. Promenerar under tystnad längs Pärnu gatan, förbi gamla postkontoret i sovjetisk stil. Jaan verkar ha många frågor. Är tyst. Ser osäkerhet i hans ögonrörelse. Stelt. ”Främmande i sin egen stad”. Enda person jag känner hyggligt väl under första resa till landet. Korsar gatan. Tar oss över centraltorgen Viru Väljak. Tidig decemberförmiddag 1989. Känner pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Några månader innan vaknade människors medvetande och längtan efter frihet.

Passerar gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Något händer i ögonvrån, vid parkeringen. Osäker hur jag ska uppträda. Skyndar bort. Ryska soldater. Överallt. Ockupationstrupper. Ständigt närvarande sedan slutet av andra världskriget. Ingen ler. Inte ens mot varandra. Ser mig försiktigt omkring. Hemskt instängt hemma som liten. Observerade hela tiden pappa om jag gjorde rätt. Vad kunde hända? Sedan sista åren i hemstaden. Passiv till gränsen av tafatthet. Trots flytten till storstaden Stockholm, året innan resan över, tog jag inga som helst risker … och nu halkar jag till här i snömodden.

Blöt snöslask som sörja över gamla stadens kullerbelagda gator. Jaan småprata lite. Vem av oss är osäkrast? Frågar försiktigt om mataffärerna i Stockholm. Märkliga frågor kan man tycka, som finns det alltid kött i diskarna, behöver man stå i kö och om det är dyrt. Hm, ja man står förstås i kö till kassan. ”Jag menar till köttdisken, bröddisken och …” Förstår att de vet lika lite om hur vi har det som vi vet om deras liv här. Stannar till vid korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan). Jaha, vad händer nu? Tittar upp mot den gamla stadsmuren. Han berättar lågmält om ett hus längre bort med gul puts. Känner hans puls i rösten. Den ännu fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Tomt utanför, förutom några militärpoliser. Går tillbaka längs gatan och beskriver ett annat med ljusgrå puts. Äldre undvek länge även denna plats. Förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under andra världskriget som fortsatte genom mitten på 50-talet. Senare under 2010-talet skulle jag besöka platsen. Museum öppnat i gamla arrestlokalerna.

Kan nog ha sett märkligt ut efteråt när vi vänder tillbaka. Jaans steg ser lättare ut. Ser inte sovjetiska soldater eller någon som gör honom nervös. Stannar till vid uppfarten till övre staden, Domberget. Litet smalt, oansenligt, torn. Genom dess fot ser jag en smal gata. Piik Jalg, ”den långa”. En av vägarna upp till övre staden där de styrande bodde från medeltiden. Följer Jaan, som ibland ta hjälp av handen mot muren, promenerar upp mot Toompea, som det heter på estniska. Hala ojämna kullerstenar.

novellen "promenad i ockuperad stad" (fortsätter med del 2: insnöad bil)

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg