Publicerat
Kategori: Drama noveller

Innanför väggarna

Fukten känns genom skorna. Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö låg mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så var jag snål som vanligt. Korsade huvudgatan och tog mig över centraltorgen Viru Väljak med min värd, Jaan Pussaag, vid min sida. Tidig novemberförmiddag 1989. Känner att pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Passerar förbi en gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Ryska soldater överallt. Ockupationstrupper ständigt närvarande sedan man i slutet av andra världskriget gjorde övergrepp på en fri demokratisk stat.

Besöker med Jaan korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan). Han ville att jag skulle se platsen. Den fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Tomt utanför, förutom några militärpoliser. Senare i slutet av 2010-talet skulle jag besöka det museum som man öppnat i de gamla arrestlokalerna. Pratade då med en god vän från Padise, som jag lärde känna under denna första resa till landet. Han sa att många äldre ännu undviker platsen. Förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under andra världskriget som sedan fortsatte ända i mitten på 50-talet. Stannar till på Piik jalg, vid uppfarten till den övre staden Domberget. Ett litet, något oansenligt torn. Genom dess fot ser man vägen upp, den långa. Så börjar vi en mödosam vandring uppåt. Hala ojämna kullerstenar. Backkrönet domineras av Ryska katolska Newskij-katedralens torn. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med nationens flagga vajande på toppen.

Situationen i landet är idag turbulent. Ännu syntes den sovjetestniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Trots allt en spännande tid, fast jag ser betongblocken som ligger över bilvägen ner från berget på andra sidan torget. Dubbla vaktposteringar. Soldater med MP-emblem och röd rand runt hjälmen. Ser även ditkommenderad estnisk polis. Måste nog hålla uppe ett sken av att landet ”inte” vara ockuperat av främmande makt, utan att man samarbetade. Vaktkur och taggtråd som kunde dras undan när någon fick tillstånd att köra upp.
Men ändå … människor har sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska. Lyfter man på locket till en kokande gryta så är det lätt hänt att det bubblar över. Det politiska trycket har sakta börjat lätta. Såg under dagen den estniska flaggan skymta fram på några husfasader. Politiskt töväder i luften. Samtidigt, ironiskt nog, periodvis ganska blött och slaskigt på backen. På väg ner åker jag några gånger nästan på ändan. Tog tag i en parkerad bil mitt i backen.

Innan vi fortsatte ville Jaan bjuda mig på lunch, snabbmat. Ja inte var det McDonalds, fast Coca Cola fanns här, dock med rysk text. Till vänster om tornet, i samma byggnad, fanns ett ”hambugeri”. Lite bökigt att ta sig in. Fullt med folk. Några stressade. Fick mig en liten knuff i dörren. Fuktig svettig värme slog emot mig. Kala vita väggar. Sprucken smutsvit golvklinkers. Betongputs låg på några platser väl synligt. Kraftig vit belysning, kan tänka mig som i en operationssal. Några trasiga lysrör blinkade. Sterilt slammer av tallrikar och bestick av aluminium.
Bjöds på en sladdrig korv och en kopp blaskigt surrogatkaffe. Generöst. En granne stod och drack en vit pappersmugg med utspädd saft. Samma typ av mugg som på skolans toaletter när jag var liten. Fanns inget annat i ett land som stryptes av isolering och ransonering. Stod mitt emot honom vid ett ståbord av metall. Småpratade om livet här utan att det skulle höras till grannen medan vi väntade på maten. Uppropad. Jaan hämtade från en matbespisningslucka vid ena långväggen. Tjocka kvinnor klädda som om de arbetade på ett slakteri, med vita rockar, platsförkläde och vita hättor eller hårnät på huvudet. Helt ointresserade av ett leende.

Mot slutet av den här resan besöker besökte jag, tillsammans med min reskamrat, hans avlägsna släktingar. De bor i en lägenhet i den stora södra förorten, Mustamäe. Vi åker dit tillsammans med Jaan Puusaag från Nömme. Från centrala staden kör han oss runt en stund, verkar inte vara lätt att hitta. Ser hur området sakta förfaller, samtidigt som flera hus ännu inte är färdigbyggda … För mig såg alla hus likadana ut; höga 6-8 våningars hyreshus, med smutsgråa fasader. Några buskar, var enda utsmyckningen runt de äldre husen, som verkade vara byggda på 50-talet. Trapphuset saknade belysning. Fanns bara några lysande glödlampor i taket. Fanns en hiss men ur funktion. Flera av trappstegen har så skadade att armeringsbetongen syntes. Det gällde att gå försiktigt, jag visste inte ifall foten skulle trampa igenom. Allt var grått och opersonligt överallt.

Väl inne var det som om man med råge ville ta igen den yttre gråheten. De såg ut att trivas, åtminstone i hemmet. Allt var nergånget. Tapeter och möbler påminde om våra svenska hem i början av 70-talet. Minns min barndom. Tapeten i köket hade stora orangebruna blommor mot gul bakgrund. Vardagsrummet gick i olika nyanser brunt. I mina västerländska ögon, såg det förskräckligt ut, som om att tidsmässigt bli förflyttad till vårt svenska 70-talsmode, fast med mycket starkare kontraster.
Möttes av en överfull hall. Personer gick runt. Några småpratade. De verkade vara samlade för att möta oss. Blickarna vändes mot mig. De såg slitna ut, dock inte för att man slarvade med hygienen utan snarare för den torftiga klädseln som Sovjetsamhället kunde erbjuda sina medborgare, färgskalan var, till skillnad mot tapeterna, begränsad till grått, maringrönt och brunt. Gabardinbyxor. Blommiga flanellskjortor med breda kragar. Manchesterkavaj med skinn på armbågarna. Allt gick i tidigt 70-tal.

Snabbt satte vi oss till bords, där det, trots matbristen, serverades kött, korv, potatis samt olika sorters inlagda grönsaker. Efteråt bjöds det på ett stort lass med feta bakverk och förhållandevis gott kaffe. Vad som fanns hemma dukade de fram, fast jag visste att det fick man köa i timmar för. Många frågor haglade över oss och vi försökte svara så gott vi kunde på engelska, som sedan tolkades till estniska. Stämningen kändes något spänd men uppsluppen. En känsla av att tiden av kontroll och angiveri var på väg att luckras upp. Idag upplevs det som något förgånget – något historiskt men då fortfarande så nära påtagligt.

Arne Fredriksson

Status: Silver författare

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Fredriksson är medlem sedan 81.2 Arne Fredriksson har 23 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson