Inte som det var tänkt

Otåligt stod Bella Ström och klickade med den ena högklackade stöveln. Hon stod i hallen, blicken spänd mot sambon som satt vid köksbordet och slog in julklappar. Julklappar som redan borde varit inslagna!
På handleden satt hennes smarta klocka och visade att de behövde åka nu. Den visade också att hennes puls var onödigt hög, men hon hade redan testat att ta några djupa andetag. Nu hann hon inte ta några fler.
Det var så typiskt! Alltid skulle Atle göra saker i sista stund, fastän hon påmint honom flera gånger, flera dagar tidigare. Själv hade hon varit uppe sent i natt för att steka köttbullar eftersom det blev avbrott med uppesittarkvällen på teve och mamma som hela tiden ringde och frågade om hon och Atle vann något. När hon äntligen fick krypa ner i sängen hade Atle redan somnat.
”Har vi något mer sidenband, Bella?” frågade han från köket.
”Jag vet inte, har vi det?” snäste hon, men var redan på väg mot skåpet där hon visste att det låg minst två rullar julklappspapper och flera sidenband.
”Här!” Hon höll fram dem till honom, röda och guldiga.
”Kan du lugna ner dig några grader?” Hans röst var irriterad, lika irriterad som hon kände sig.
”Om du bara hade gjort det här tidigare, som jag har sagt till dig, så hade jag inte behövt stå så här.”
”Och om du bara inte tjatade så kanske jag faktiskt hade gjort det tidigare”, kontrade han.
Frustrerat fnös hon och stegade ut i hallen igen. Han var ju helt omöjlig! Var han tvungen att bete sig som en barnunge?
”Vi måste åka!” sa hon efter en inte särskilt lång stund. De hade 15 mil att köra och med tanke på hur snön vräkte ner utanför fönstret skulle till och med hon behöva köra förnuftigt.
Atle vände sig tvärt där han satt på stolen. ”Vill du att presenterna ska vara inslagna eller inte?” frågade han hetsigt.
Bella knep ihop med munnen, var alldeles varm där hon stod klädd i ytterkläderna. Hon kom aldrig sent. Aldrig! Till skillnad från syskonen var hon den som alltid kom i tid, alltid gav de bästa presenterna och alltid hjälpte till med maten. Hon gjorde allting rätt, alltid! Hennes syskon sa att det bara var för att hon inte hade några barn som gjorde att hon hann med allt. Att så fort hon blev med barn skulle prioriteringarna ändras.
Hon och Atle hade inte ens försökt bli gravida. De hade pratat om barn ibland, båda älskade hennes syskonbarn, men det var ett stort steg att skaffa egna.
Bella tittade ner på julklappssäckarna och kassarna fulla med mat och dryck. Om man inte hade barn var det som att det inte räknades för då hade man alltid i världen. Fastän hon ansträngde sig, kämpade med jobb, samboliv och annat så var det som att det betydde mindre. Har man inga barn att ta hänsyn till så lever man livet på easy, hade hennes lillasyster sagt.
Fast i sina tankar hade hon inte ens märkt att Atle blivit färdig och nu kommit ut i hallen med den sista julklappssäcken.
”Hur är det, Bella?” hörde hon honom fråga, såg att han tittade undrande på henne.
Hon suckade, men log mot honom. Synade hans kavaj, skjorta och slips. Han var riktigt stilig. ”Det är bra.”
Hon rätade på sig och grabbade tag i ett par kassar. ”Om jag tar matkassarna kan du ta säckarna”, sa hon stressat, kom med ens på tiden de hade att passa. Utan att vänta på svar gick hon ut i trapphuset och tryckte upp hissen. När den kom fram och dörrarna öppnades skulle hon precis gå in när hon såg en äldre man och kvinna i den, framåtlutade över varsin rollator. De tittade på henne bakom tjockbottnade glasögon som gav illusionen av att ögonen gick utanför huvudena. Mannens lösgom i underkäken tittade fram mellan hans tunna läppar.
”Oj då, Bernt”, sa den äldre kvinnan med gäll, darrig röst. ”Nu får vi allt flytta på oss så hon kommer in. Det vankas jul förstår jag?”
Den alldeles för nyfikna blicken från damen fick Bella abrupt att backa. Aldrig att hon hade tid för att småprata artigt i versaler nu!
”Åk ner ni”, sa hon i stället med tillgjord vänlighet och rusade nerför trapporna för att inte stöta på pensionärsparet där nere. Någon jävla moder Teresa var hon inte!

Mödosamt fick hon upp garagedörren och låste upp bilen. Hon började packa in i bagaget och snart hörde hon ett stånkande bakom sig. Atle hade lyckats få med sig samtliga julklappssäckar.
”Nej, men vad gör du!?” utbrast hon när han skulle hiva in dem. Mitt på kassarna med mat!
”De ska väl med eller?” Han riktade henne en irriterad blick.
”Så klart, men du kan väl vara lite försiktig”, fnös hon och såg hur han rullade med ögonen. Utan att ord ställde han ner säckarna och satte sig i passagerarsätet.
’Denna man!’, tänkte hon frustrerat och greppade tag i en säck, som var tyngre än de tyngder hon vanligtvis tränade med på gymmet. Omsorgsfullt packade hon in säckarna så inte maten kom till skada. Hon slog igen luckan med en onödigt hård smäll och satte sig sedan i förarsätet. Atle satt tyst bredvid, armarna i kors och blicken i full protest framåt.
Bella spände käkarna och vred om nyckeln i låset.
Ingenting hände.
Hon försökte igen med samma resultat.
Igen och igen och ännu en gång.
Bilen startade inte.
”Vad i helvete!” svor hon och gjorde ett nytt försök. Stendöd.
”Du vet, definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.”
Som i slowmotion vred hon huvudet mot sin sambo, knöt nävarna så hårt att de vitnade inne i vantarna.
”Det där var ju otroligt hjälpsamt”, sa hon med en mördande blick. ”Du kan inte upplysa mig om något mer?”
Atle satt tyst en stund. ”Pingviner har faktiskt knän.”

Bella slog igen bildörren och tog några steg bort från bilen. Behövde skapa distans till den som skulle föreställa hennes sambo. Tänk om de inte kom iväg nu? Vad skulle syskonbarnen säga då? Herregud, vad skulle hennes föräldrar säga då!? Hon gjorde ju alltid allting rätt, hon kunde inte missa julfirandet med dem! Syskonen skulle bli helt outhärdliga. Tycka att hon som har all tid i världen inte hade någon anledning till att missa julafton.
Hon gick som i små cirklar utanför garaget och la först märke till efter en stund att det pratades inne i bilen. Med spänd blick iakttog hon den, som om den plötsligt skulle komma till liv. Det gjorde den inte, däremot klev Atle ur den efter en stund.
”Jag har ringt runt lite, men de firmor som har öppet har inte tid förrän om flera timmar”, förklarade han.
”Flera timmar!? Då är julafton i princip slut”, gnällde hon och började tänka för att hitta en annan lösning. Stans taxi hade gått i konkurs bara för någon månad sedan och någon kollektivtrafik gick inte dit dem skulle.
Hennes blick blev mer och mer stirrig för varje lösning som inte gick att använda. Sedan tittade hon storögt på Atle. ”Vi kommer inte kunna ta oss dit.”
Insikten gjorde henne alldeles tung i kroppen. Hon hade förberett i veckor och nu…
”Det är inte hela världen”, sa Atle försiktigt, men Bella höll inte med.
”Jag tar en promenad”, mumlade hon, lämnade bilen och garaget i ett zombieliknande tillstånd.

Samtalet med mamma hade inte varit roligt. Hon hade låtit utom sig och omedvetet spätt på Bellas egen förtvivlan.
“Men ni måste komma! Det blir inte jul utan er”, hade mamma sagt bestört. “För att inte tala om att ni skulle ha med er köttbullar och grönkålssalladen. Att stå och rulla köttbullar nu hinns ju inte med!”
Mamma hade gråtit i luren medan Bella fått kämpa tillbaka tårarna. Hon kände sig som världens sämsta dotter.
Pappa hade stått i bakgrunden och pratat med mamma. Han hade till slut tagit över samtalet.
“Bella, mitt lilla gryn, det gör ingenting”, hade han sagt med sin lugna, trygga röst. “Köttbullar och framför allt kaninmat klarar vi oss utan, men det blir tråkigt att inte få träffa er.”
Bella snyftade till. Med pappa kunde hon det.
“Det är sådant som händer med bilar och går tyvärr inte att göra någonting åt. Få nu inte dåligt samvete för att ni inte kan komma. Det är inte ditt fel, lilla vännen.”
De hade sagt puss och kram och sedan lagt på. Nu var hon på väg hem till lägenheten. Fötterna värkte i klackarna, men hon hade inte haft en tanke på sina olämpliga skodon när hon gick iväg.
Det snöade fortfarande, men inte lika mycket som innan. Av flingor och tårar misstänkte hon att hon liknade en panda under ögonen. Hissen var tack och lov tom när hon tryckte ner den så hon kunde åka upp till Atle utan att behöva låtsas vara trevlig. Hon hade dåligt samvete hur hon hade betett sig mot honom. Det var ju inte hans fel att bilen var oduglig.
Kinderna brände när hon klev in och det doftade mat.
“Där är du”, sa Atle när han tittade ut från köket. Han hade tagit av sig kavajen och rullat upp skjortärmarna. Varför var det så attraktivt med upprullade skjortärmar på män?
Säckarna med julklappar stod åter i hallen, men kassarna med mat var borta. När Bella hade tagit av sig ytterkläder och skor gick hon in i köket, hängandes med huvudet. Skämdes för sitt snorungebeteende. Atle stod vid diskbänken och skar skivor av julskinkan.
Försiktigt omfamnade hon honom bakifrån, tryckte sin kind mot hans rygg.
“Förlåt mig”, viskade hon.
Det gick ett par sekunder. Sedan vände han sig om, drog in henne i en stor varm kram.
“Du…” mumlade han mot hennes panna, smekte den med sina läppar.
Hon suckade. “Jag har varit ett riktigt arsle.”
“Mm jo”, nickade han retsamt mot henne så hon blev tvungen att skratta.

De hjälptes åt med maten och satte sig att äta. Ett något torftigt julbord med köttbullar, skinka, grönkålssallad, rödbetssallad, smörgåsar, ägghalvor och julmust.
Till en början åt de under tystnad. Bella tyckte att det kändes konstigt. Det var julafton och så var det bara de två. Inga barn som gnabbades eller syskon som skröt. Det sistnämnda var dock inget hon saknade.
“Vad tänker du på?” undrade Atle med blicken riktad mot henne.
“Hur annorlunda det är”, medgav hon.
“Visst är det”, sa han och log. Tog hennes ena hand i sin, smekte handryggen med tummen.
“Jag undrar vad de gör nu”, mumlade hon fundersamt. “Och ungarna, tänk vad glada de hade blivit-”
“Bella”, avbröt han henne. “De kommer få sina julklappar en annan dag.”
Hon nickade, visste att han hade rätt, men det var ju julafton idag. Det var ju idag de skulle få sina paket.
“De skulle ha blivit så glada och Louise och Bosse skulle ha blivit så sura för att jag lyckades övertrumfa dem igen.”
“Varför är det så viktigt för dig?” Atle tittade uppmärksamt på henne, huvudet lite på sned. “Att du ska göra allt rätt, överglänsa Louises och Bosses julklappar, vilket du alltid gör… Vad är det som gör att det är så viktigt, Bella?”
Det knöt sig i magen på henne. Varför frågade han henne det? Det var väl klart att hon som faster och moster ville ge bra presenter, visa att hon minsann kunde…
Hon bet sig i underläppen, det tjocknade i halsen. Varför var det så svårt att prata om?
“För att… för att jag vill också duga.” Rösten bröt och ögonen svämmades över av tårar.
Atle sa först inget på en stund, fortsatte bara att smeka hennes handrygg.
“Känner du som att du inte duger?”
“Bosse och Louise har hus, barn och jobb. Lämnar och hämtar från skola och alla möjliga aktiviteter. Sköter trädgård och ordnar grillkvällar med grannarna. Hur ska jag kunna mäta mig med det? Jag har dig, tack o lov, ett jobb och en lägenhet. Har inte alls samma måsten som de. Ändå känner jag mig trött, utpumpad fastän jag inte borde. Vad har jag att skylla på?”
Atle reste sig och satte sig på huk framför henne, fattade tag i hennes händer.
“Älsklingen, tror du att du bara duger om du presterar?”
Det lät konstigt, till och med i hennes öron. Ändå var det precis så det var. Hur skulle hon annars vara bra eller ens tillräcklig?
“Oavsett om du jobbar, läser, solar eller leker med ungarna så förändras inte ditt värde. Inte ens när du beter dig sig som ett arsle.”
Hon skrattade till i tårarna. “Har du tittat på Dr. Phil igen?”
“Japp!” log han nöjt.

En halvtimme in i Kalle Anka och Atle låg med huvudet i hennes knä och sov. Det var en tradition lika självklar som Kalle själv. Bella log medan hon smekte honom genom det mörka håret. Han var söt, hennes stilige karl.
Utanför hade det blivit mörkt så de hade tänt levande ljus. Hos mamma och pappa var det batteridrivna som gällde med tanke på barnen och deras lek. Bortsett från teven, pinglandet från änglaspelet och Atles lugna andhämtning så var det så tyst. Tyst och stillsamt. Nog saknade hon livet som familjen förde, men att sitta såhär, i soffan med mannen hon älskade sovandes i knät… det kändes fridfullt. Kanske var såhär julefrid kändes? När det bara kändes lugnt och harmoniskt?
När Kalle var slut stängde hon av teven och satte på lite musik i stället. Långsamma juliga toner.
“Är det redan slut?”
Bella fnittrade åt sin sambos förvirrade ansikte.
“Same procedure as every year, James”, svarade hon, böjde sig ner och gav honom en puss på kinden. Sedan reste hon sig upp så han landade med huvudet i soffan.
“Hallå där! Jag låg faktiskt väldigt bekvämt ska jag be att informera fröken om”, protesterade han buttert.
Hon gav honom en munter blick och höjde musiken. Började svänga lite med kroppen.
“Kom”, bad hon med ena armen utsträckt mot honom.
Trots hans tveksamma blick reste han sig upp, gick fram mot henne så hon kunde lägga sina armar om hans nacke. Med händerna på hennes höfter drog han henne intill sig, började sakta röra på sig i takt till musiken. Hon suckade nöjt, lutade huvudet mot hans axel.
“Jag är så glad att du finns, Atle”, viskade hon. Som svar började han smeka henne längs ryggen.
“Fastän det inte blev som det var tänkt?”
Hon tittade upp på honom och smekte hans kind.
“Det blev bättre.”

Annis92

Hej! Anna heter jag och jag har alltid tyckt om att fantisera, komma på historier och att skriva. Har jag läst en bok, tittat på en serie eller film där jag inte har tyckt om slutet har jag hittat på ett slut som jag föredrar. Det är något visst med att måla upp en bild av en person med egenskaper och personlighet, en frihet där egentligen inga gränser finns.
Annis92 är medlem sedan 2021 Annis92 har 9 publicerade verk