Jack och Sarah

Han stoppade tillbaka kniven i stöveln och tog biten av brödet som han hade delat i munnen och lämnade sedan byggnaden. Det var fortfarande ljust ute så han hade lite tid på sig att hitta en säker plats att sova på. Gatorna började tömmas och snart var det bara han och ett fåtal andra kvar ute. Ingen ville vara ute efter att mörket hade fallit, inte ens han. Han hade ingen energi kvar efter att han äntligen hade lyckats ta sig hit. Det hade tagit honom två veckor att ta sig hit till fots och det hade inte varit den smidigaste resan. Han klev in i en gränd och klättrade upp för byggnaden. Han hade varit här förut så han visste vart han var på väg. Han hoppades bara att ingen annan hade hittat hans gömställe. Han tog sig smidigt fram på taket och flyttade en bit av väggen och kröp in. Så fort han hade landat på marken kände han något kallt mot strupen. Han svalde försiktigt och han förstod att det var eggen från en kniv som pressades mot honom.
”Vem är du?” Frågade en röst.
Det var mörkt i rummet och hans ögon hade inte vant sig än. Han visste inte hur många som gömde sig i rummet, så han svarade ”Jack, vem är du?”
”Vad gör du här?” Undrade rösten igen. Jack försökte lista ut vem den kunde tillhöra. Det lät inte som en mans röst, kanske en pojke som försökte låta som en man. Eller en kvinna. Han kände sig ganska säker på att han kunde hantera vem det nu var som höll i kniven, så länge det inte fanns flera i rummet. Jack flyttade lite på sig och lyssnade om det var någon som reagerade på hans rörelser. Allt han kunde höra var andhämtningen från personen som höll kniven.
”Jag behöver någonstans att stanna över natten. Detta är vart jag brukar spendera den när jag är i stan.” Svarade Jack ärligt.
”Okej, synd för dig men jag bor här så du får hitta någon annanstans att spendera natten.” Svarade rösten bryskt. Jacks ögon hade äntligen vant sig vid mörket och han kunde utskilja konturen av en person. Personen nådde honom bara till axlarna och verkade vara nätt till storleken. Jack övervägde vad han skulle göra, han ville inte ge sig ut i mörkret och leta efter ett annat ställe att sova på. Det skulle vara farligare för honom ute på gatorna än här inne. Han slog till personens arm så den tappade kniven och sen vräkte han sig över den och höll fast den mot marken. Han hade gjort rätt val tänkte han medan han fick fatt på kniven.
”Vem är du!” Frågade Jack medan han tryckte kniven mot strupen. Han kunde känna att det var en kvinna under honom - hennes bröst pressades mot hans arm.
”Sarah” lyckades hon pressa fram. Jack reste sig från henne och tog bort kniven.
”Har du något lyse?” Undrade Jack som om inget hade hänt. Sarah reste på sig och gick fram till något som såg ut som ett litet bord. Hon tände en fotogenlampa och vände sig sedan om mot Jack. Det första han la märke till var hennes vackra hasselfärgade ögon som glänste från ljuset. Det var de djupaste ögonen han någonsin hade sett – det kändes som om hon kunde se rakt in i hans själ. Han slet blicken ifrån henne och såg sig omkring i hans kyffe, eller rättare sagt hennes. När han hade bott här så var det bara ett enkelt rum. Hon hade möblerat det med ett litet bord, en stol och i ena hörnet låg det en madrass. Han funderade en liten stund på hur hon hade lyckats få upp allt detta men han avbröts av hennes harklande. Han slog sig ner på marken och lutade sig mot väggen.
”Jag tänker stanna här tills det blir ljust ute då beger jag mig iväg.” Sade han och tittade upp mot henne. Han visste inte hur hon skulle reagera på det. Hon slog sig ner på stolen och han anade att det var ilska och lite rädsla som speglades i hennes ansikte. Hon var den vackraste människan han någonsin hade skådat. Hennes ljusbruna hy var den perfekta nyansen och den påminde honom om en varm kopp kaffe med en skvätt mjölk i. Han hade inte druckit det på år, inte sedan de invaderade oss. Hennes hår var lockigt och spretade åt alla håll och det gjorde att hon såg livlig ut.
Ett hemskt skrik avbröt hans beundran av henne. Hon ryckte till och ansiktet fick ett plågat uttryck. Han blundade och försökte undvika att se vad som skedde ute på gatan. Men han hade sett det så många gånger förut att han inte kunde undvika att se scenen som skedde ute spelas upp framför honom. Han hade nästan råkat ut för det själv. Den stackaren som inte hade hittat skydd för natten hade de nu tagit, släpat iväg honom till sin bas. Han hade förstått det som så att de experimenterade på alla de fick tag på. En del utnyttjade de till arbetskraft andra slutade i en hög med massa andra där de brändes upp. En del var fortfarande vid liv när lågorna bröt ut. Han hade haft oturen att se det första hand, han hade försökt rädda de han kunde men han lyckades inte ta sig fram. Han hade knappt lyckats ta sig därifrån vid liv. Ljudet från henne avbröt hans tankar och han öppnade ögonen, hon hade rest på sig och gått fram till madrassen. Hon lade sig ner med ansiktet vänt mot honom. Han visste att han inte skulle kunna sova inatt och han antog att det var samma sak för henne.
”Så hur länge har du bott här?” Frågade jag just henne det tänkte han frustrerat.
”Några månader bara. Så vart har du varit?” Undrade hon, hon släppte honom inte med blicken.
”Österut senast. Var och kollade den så kallade fristaden men det var inte mycket kvar av den. De hade lyckats förstöra det mesta och de flesta människorna flydde när jag väl hade kommit dit.” Sade han med ett ledset tonfall – han tänkte tillbaka till alla hemskheter han hade sett.
”Varför beslöt du dig för att komma hit igen?”
”Det här var mitt hem, innan de invaderade oss vill säga. Jag beger mig ut ibland för att se hur det ligger till med mänskligheten – om vi vinner eller om vi utplånas. Men jag kommer alltid tillbaka hit.” Svarade han ärligt. Det kändes skönt att prata med någon igen, någon som verkade bry sig. Han brukade inte öppna upp sig men det var något med henne som gjorde det så lätt.

De fortsatte att prata med varandra resten av natten och när det började ljusna så reste Jack på sig beredd för att ge sig av. Han tvekade inför att lämna henne, det kändes som om han hade känt henne hela sitt liv, som om hon var en del utav honom.
Hon reste på sig och gick fram mot honom. Han höll andan utan att tänka på det och väntade på vad hon skulle göra. Hon ställde sig nära och sträckte upp armarna och gav honom en kram. Han omfamnade henne och drog in doften som var Sarah. Hon släppte taget och han tvingade sig själv att släppa henne. Han tog ett djupt andetag och gav sig iväg. De sa inget till varandra och Jack tittade inte bakåt för att se om hon stod och tittade efter honom. Han klättrade ner från taket och för första gången på evigheter så visste han inte vad han skulle göra. Han började gå nerför en gata men han registrerade inte vart han gick eller vilka han mötte. Allt han kunde tänka på var Sarah, någon gång under natten så hade hon blivit hans allt. Han vandrade omkring större delen av dagen, han åt lite och hjälpte några att städa upp efter nattens händelser. Men han hade hela tiden henne i tankarna. Han hade inte känt sig så här maktlös någon gång – inte ens innan de invaderade Jorden.

Det hade varit mörkt i en timme och Jack hade inte hittat någonstans att spendera natten – han hade inte velat hitta någon annanstans att tillbringa den än hos henne. Han stod i gränden och funderade på vad han skulle göra. Skulle hon låta honom stanna en natt till? Hade hon känt något för honom så som han hade känt för henne? Hon hade ju gett honom en kram, men det kanske bara var för att han skulle gå? Tankarna snurrade på Jack och han hörde inte att det var någon som kom in i gränden. Han var precis på väg att klättra upp för väggen när något tog tag i hans arm. Han vände sig hastigt om och insåg att det var en varelse som hade tagit tag i honom. Han kände hatet bubbla upp mot denna inkräktare och han slog till den i magen så hårt att han släppte taget om honom. Jack visste att han inte kunde klättra upp till henne, inte så länge varelsen fortfarande var vid liv. Han sträckte sig ner och drog sin kniv från stöveln. Han attackerade varelsen så fort han kunde och körde in kniven i strupen på den samtidigt som han sparkade omkull den. Varelsen gav ifrån sig ett hemskt läte och försökte komma bort från Jack men han lät den inte komma undan. Han drog ut kniven och körde in den i varelsens huvud. Den skakade till men sedan blev den slapp och Jack drog ut kniven, torkade av bladet och satte tillbaka den i stöveln innan han klättrade upp. Det fanns ingen tid att förlora tänkte han. Hon får kasta ut honom i så fall, men han var tvungen att se henne igen.
Han knackade försiktigt på dörren och viskade ” Sarah, det är jag Jack.” Han väntade otåligt på att hon skulle svara. Till slut så öppnades glipan i väggen och han klättrade in. Hon var vackrare än han hade kommit ihåg. Hon hade bara på sig en tunn klänning och han kunde förstå varför. Det var otroligt varmt där inne. Fotogenlampan var uppvriden till max. Hon gick fram till bordet och vred ner ljuset. ”Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka.” Sade hon medan hon vände sig om och tittade på honom. Hon fick ett förskräckt ansiktsuttryck när hon fick syn på honom. Han tittade ner på sig själv och han hade svart blod från varelsen på kläderna och händerna. ”Jag ville inte gå någon annanstans.” Svarade han medan hon tog en trasa och blötte ner den med lite vatten. Hon gick fram mot honom. Han började andas häftigt, hon påverkade honom på ett sätt som ingen annan hade lyckats med. Hon drog av honom tröjan och började försiktigt torka bort blodet från hans händer och armar. Beröringen fick honom att darra i hela kroppen och han andades häftigare och häftigare. Det hade varit länge sedan en kvinna hade rört vid honom och han hade svårt att kontrollera sina känslor.
”Är du skadad?” Undrade hon medan hon synade hans kropp. Han skakade försiktigt på huvudet och kunde inte släppa henne med blicken. Klänningen stramade åt hennes kropp och han kunde bara tänka en enda tanke. Hon slickade sig om läpparna och släppte inte hans blick. Han närmade sig henne och strök försiktigt bort en lock av hennes hår från ansiktet. Hon blundade och lutade ansiktet mot hans hand och han böjde sig försiktigt fram och kysste hennes läppar. Hon besvarade kyssen och han kunde inte tänka längre, han grep tag i henne och kysste henne djupt. Han tryckte hennes kropp mot sin. Hennes armar smekte honom över ryggen och han grep tag i hennes hår och drog lite lätt i det för att få henne att titta upp på honom. Han såg vad han kände avspeglas i hennes ögon och han släppte hennes hår och smekte hennes armar. Han fortsatte ner mot benen, precis där klänningen slutade. Han drog försiktigt av henne klänningen och hon var naken under. Båda andades häftigt och de stirrade hungrigt på varandra. Hon sträckte fram sin hand mot hans byxor och började ta av honom dem. Han blundade och njöt av känslan av hennes händer mot hans kropp. De nuddade hans stånd och han öppnade ögonen för att se på henne. Hon var helt underbar – han sträckte fram handen och grep tag om hennes ena bröst och klämde åt det. Hon stönade till och rätade på sig. Han krånglade av sig byxorna och stövlarna och flyttade sig sedan närmre henne. Han kramade om henne och kysste henne ivrigt. Hans händer rörde sig ner mot hennes rumpa och han smekte den lätt. Hårdare viskade hon i hans öra och han tog ett fastare tag om den medan han kysste henne på halsen. Han släppte taget om henne och ledde henne bort mot madrassen – han var tvungen att ha henne nu. De la sig ner och han lade sig ovanpå henne. Han tittade in i hennes ögon samtidigt som han trängde sig in i henne. Hon stönade till och han kunde nästan inte behärska sig. Han kysste henne och sedan stötte han in i henne igen.

Jack skyndade sig hem, det hade precis blivit mörkt. Han hade lovat Sarah att han inte skulle ta några risker men han ville bara hem till henne och hennes växande mage. Han hade varit borta i flera dagar och han var nästan hemma – han klarade inte av att vara borta från henne en natt till. Han hade varit iväg för att hitta ett säkert ställe för dem att bo på, de kunde inte bo på taket längre. Särskilt inte nu när hon var gravid, han log vid tanken på att han skulle bli pappa. Han smög längs husväggarna och försökte att vara så tyst som möjligt. Men det var svårt då han inte riktigt kunde se vart han gick. Han övervägde om han bara skulle springa så fort han kunde eller om han skulle försöka att ta det sakta och tyst. Det kändes säkrast att smyga även om det skulle ta honom längre tid. En hög smäll bröt tystnaden och Jack frös till. Han hade råkat sparka till en gammal konservburk, han skyndade sig vidare. Han började springa säker på att de skulle dyka upp snart. Han sprang allt vad han kunde och han började känna igen sig, han var snart hemma hos henne. Plötsligt dök det upp varelser framför honom, han tvärstannade och vände sig om för att spring tillbaka men de var där med, de omringade honom.. Han kände hur paniken började välla upp, han drog sin kniv och försökte lista ut hur han skulle komma därifrån. Han var fast i en gränd och de kom närmre och närmre han kände på sig att det var kört. De var för många och väggarna i gränden var kala – det fanns inget att klättra upp på. Men han skulle inte ge upp utan en fajt. Han började springa framåt, till henne. Det enda som stod i vägen var ett dussin varelser. Han lyckades nocka en av dem till marken. Han skar med kniven, allt vad han kunde få tag på. Men de var starkare och flera. De slog honom till marken och medan slagen haglade över honom så kunde han bara tänka på henne. Han ropade allt vad han kunde ”SARAH JAG ÄLSKAR DIG! DET FINNS PLATS DÄR”. Han hoppades att hon skulle kunna höra honom och förstå vad han menade. Det sista han tänkte på var barnet som de hade skapat tillsammans och att de skulle vara trygga på den platsen han hade hittat sedan blev allt svart.

Therése Håkansson

Jag är 27 år gammal och älskar att skriva, inte alltid jag ger mig själv tid till att göra det. Därför tänkte jag publicera mina skapelser här och se vad ni tycker. All kritik motas - vill gärna bli bättre.
Therése Håkansson är medlem sedan 2015 Therése Håkansson har 2 publicerade verk