Jag finns här och nu

Han stod snett bakom henne. Hon satt stilla med händerna knäppta i knät.
Vänd med slutna ögon mot solen.
Han blundade. Det bildades ett mönster bakom ögonlocken och när han öppnade dem förväntade han sig att hon skulle vara borta. Som så många gånger tidigare. Hon var oberäknelig.

Brevet hade legat på hallmattan när han kom hem. Han såg det direkt bland all reklam från firmor som hoppades på att få honom som kund.
Hennes kantiga handstil. Frimärket uppe i högra hörnet satt en aning snett och förställde en glasstrut med ett rött bär på toppen.
Han hade öppnat kuvertet med en liten fruktkniv. Gjorde öppningen större med hjälp av tummen och pekfingret.
Hon ville träffa honom stod det i brevet som var skrivet på ett rutat blad. Om han var snäll och kom ner till strömmen, precis vid den lilla gångbron så skulle hon vänta på honom där.
Först hade han tvekat. Funderade ett par dagar innan han tog beslutet att gå dit för att höra vad hon ville säga honom.

Nu stod han här och tittade på hennes raka rygg.
Solstrålarna reflekterades i hennes mörka hår och fick det att skifta i kopparrött.
Hon vände plötsligt på huvudet. Såg in i hans ögon och log.
Han blev förlägen, precis som om han stått och spionerat på henne.
– Hej, sa han och hörde själv hur rösten lät avvaktande. Det var länge sedan sist, fortsatte han och gick mot den grönmålade parkbänken.

Några änder snattrade en bit bort i det svagt strömmande vattnet.
Ett barn plockade upp bröd ur en påse. Bröt sönder det i bitar och kastade det i vattnet.
Snabbt var fåglarna framme och nappade åt sig bitarna.
Barnet vände sig mot sin pappa och skrattade högt.

– Varför ville du träffa mig? frågade han och satte sig bredvid henne.
– Jag vill komma hem nu, svarade hon. Rösten var gäll och krävande. Jag vill att vi börjar om där vi slutade.
– Där du slutade menar du väl, sa han.
De satt tysta en stund. Han petade på en färgflaga. Den lossnade och fastnade under nageln.
Ett moln drog fram och skuggade solen. Vinden blev aningen kylig innan molnet drog vidare och släppte fram de värmande strålarna.
Hon såg osäker ut. Nästan rädd. Hon tog tag om hans handled men han drog handen till sig. Markerade att han inte ville ha någon beröring av henne.
– Jag går nu, sa han lugnt. Du ska inte kontakta mig något mer.

För första gången någonsin under deras långa förhållande kände han övertaget.
Hon hade slagit honom. Han hade skämts otroligt mycket över att han som man fått tagit mot stryk av en kvinna utan att kunna försvara sig. Hade han höjt handen skulle han bli straffad.
Blivit klassad som en kvinnomisshandlare. Det hade räckt med ett enda slag.
Varje gång hon slagit honom hade hon lämnat honom. Gått ut genom ytterdörren för att sedan komma tillbaka och be om förlåtelse. Han förlät. Alltid.
Sjukskrev sig tills blånaderna hade blekts bort.
Han hade varit rädd för henne. Minsta felsteg ledde till slag och hot.
Sista gången hon lämnade lägenheten var när han ringt efter låssmeden som kom och bytte ut låset. Dörren blev en barriär mellan henne och friheten. Ändå kände han sig instängd bakom den bruna dörren.

Hon stirrade oförstående på honom.
Sakta reste han sig från bänken. Kände solstrålarna värma och fylla upp kroppen med energi.
Han tog ett steg framåt, marken var fast och hård under skosulorna.
När han gick förbi barnet som matade änderna med torrt bröd sträckte han ut handen och strök barnet över hjässan. Håret var mjukt och lent.

Äntligen, tänkte han. Äntligen kan jag ringa den där psykologen.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk