Jag var en saga.

Så länge skutan kan gå. Så länge hjärtat kan slå.
Jag lyssnade varje dag till radion som stod i ett hörn av vardagsrummet.
Den var av ljusbrunt trä med beige väv på framsidan och en brunröd bakelitplatta på baksidan, med två hål för sladdar och en antenn.
Två rattar fanns på framsidans panel för inställning av ljud och kanal.
Det fanns bara en för FM.
På LVM kunde jag höra all världens brus.
Det lät jobbigt.
Megahertz ändrades via en vridknapp på radions ena sida. Den vänstra tror jag bestämt det var.
Varje dag lyssnade jag på radio.
Mest tyckte jag om musik och schlager.
Vita rosor från Aten, Konvaljens avsked, Vita Syrener, Mjölnarens Irene, Tom Philipi, Ann-Caroline öppna din dörr, Min soldat.
Listan kan göras hur lång som helst.
Jag lärde mig de flesta utantill efter att jag hört dem några gånger.
Jag sjöng dem tonsäkert och med hög röst för mig själv, där jag satt på knä i fåtöljen med magen mot ryggstödet och näsan vänd mot fönsterrutan och ryggen mot rummet.
Fåtöljen stod mot husets ena kortgavels innervägg och fönstret vätte ner mot backen på Nygatan 13 i Åstorp.
Jag brukade sitta där ofta till vardags och jag brukade sitta där när jag väntade på främmande som skulle komma i bil från Bräcke och Ljungbyhed när vi skulle ha kalas.
De skulle komma i en blå bil av Amerika modell från Bräcke och en svart Mercedes Benz Diesel från Ljungbyhed.
Det såg fint ut när de parkerade på gatan utanför huset.
Ibland kom även kalasfolk från Helsingborg.
Då blev hela gatan full med parkerade bilar.
Vi hade ingen bil.
Far hade inget körkort.
Alla kunde se att nu var det minsann kalas hos Johanssons.
De kom kalasfolk från Nyvång också.
Men de gick, eller kom på cyklar som parkerades vid köksingången där ingen såg dem.
Mest tyckte jag om en sång som hette; Så länge skutan kan gå.
Den hade Evert Taube gjort.
Jag tyckte om Evert Taube.
Tyckte om hans röst och hans hatt och den färgglada näsduken han bar om halsen.
Den hade jag sett på en bild i en tidning som mor hade.
Far hade alltid också näsduk men den var vit och låg i byxfickan.
Evert Taube såg så snäll ut och hans röst var trygg och lugn när han sjöng och berättade sina sånger.
Brevet från Lillan och Rönnerdhal och Carmencitas tango.
- Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå.
- Vara glad ta mitt jobb fast jag lider.
- Och ifall natten blir lång och minnas snart klämtar klockan för mig ding ding dong.
Jag förstod det var ingen självklarhet att leva.
Att livet skulle sättas värde på och levas medan tid gavs.
Ja, där satt jag och sjöng och tänkte på alltings vara och sammanhang tills jag såg första kalasbilens tak i den långa backen och såg bilen ta form mer och mer ju närmare den kom.
Jag satt också i den fåtöljen en dag när mor kom in i rummet och sa att;
- Nu skulle hon berätta en saga för mig.
Det kändes konstigt och annorlunda för mor brukade bara läsa sagor för mig på kvällarna när jag skulle sova.
Hon brukade sjunga och läsa saga och läsa Gud som haver.
Hon sjöng mest Sov du lilla Videung och Tryggare kan ingen vara.
När mor sjöng: Sov du lilla Videung, brukade jag till slut gråta för jag tyckte så synd om den lilla videungen som var tvungen att sova för det var så långt till våren som den längtade så mycket efter.
Då sa mor att Viden var ingen liten unge utan en buske som hette Vide och växte lite här och där.
Hon lovade vi skulle gå och leta efter en så jag fick se.
Det gjorde vi en dag när vi var hos tant Annie i Råå en Påsk.
Men idag skulle mor berätta saga fast det va mitt på eftermiddan och far inte hade kommit hem från jobbet ännu.
Han kom alltid klockan halv fem.
Vi satte oss i fåtöljen.
Mor tog upp mig i sitt knä och började berätta om en mamma som hade fått en liten baby som hon inte hade möjlighet ta hand om och ge ett hem.
Fast hon försökte allt hon kunde.
Sen berättade hon om en annan tant som inte kunde få något barn alls fast hon så gärna ville ha ett.
Då tyckte jag så synd om båda tanterna men mest tyckte jag synd om det lilla barnet som inte hade någon alls.
Men då sa mor att de båda tanterna hade träffats och kommit överens om att tanten som inte hade något eget barn skulle få det barnet som mamman inte kunde ta hand om och ge det ett hem.
Då skulle ju alla bli glada och nöjda, sa mor.
Det var väl bra, sa mor.
Ja, det var ju bra sa jag att babyn skulle få någon att bo hos.
Sen sa mor:
-Vet du, den lilla babyn var en flicka och den lilla flickan är du.
Och jag är den tanten som inte kunde få något eget litet barn och som blev så glad.
- Blev du ledsen nu att jag inte är din riktiga mamma?
Det tog en lång stund för mig att riktigt höra vad hon sa.
Jag satt tyst, med tankar på vift som jag inte kunde binda ihop och koppla samman med mig själv.
Jag flög omkring som en tyngdlös liten fågel högt upp i rummet, under taket och ut genom fönstret ner mot byn.
Sen sa jag att jag inte var ledsen att hon var min mor och att jag hoppades att tanten inte saknade sin lilla flicka som inte kunde bo hos henne.
Sen var klockan halv fem och far kom hem och livet fortsatte.
Mor försökte göra något bra. Hon gjorde något bra när hon berättade som det var.
Särskilt bra var det att hon berättade innan jag började första klass på Södra skolan i Åstorp.
Glad och förväntansfull började jag skolan om hösten.
Första rasten nedanför den breda stentrappan. Alldeles nedanför den trappan, kom en flicka från den ett år äldre klassen och ställde sig framför mig. Nära. Hon såg med sina skadeglada ögon rakt in i mina:
- Ha, jag vet nog att du inte bor hos din riktiga mamma å pappa så de så.
Tack vare mors saga, en solig eftermiddag en vanlig vardag i älsklingsfåtöljen, kunde jag försvara mig. Snabb i repliken och med näsan i vädret:
- Det vet jag väl. Och vad är det med det då.
Sen vände jag på klacken och sprang och lekte med Annika och Maggan.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk