Jobbcoachen

Jobbcoachen

Dag ett.
Vi är några värdelösa människor. Så känner vi oss nu i alla fall. Den enda som ser glad ut är jobbcoachen. Hon är en hurtig dam i medelåldern. Eller kvinna kanske jag ska säga istället. Hon kan inte vara klok. ”Vi ska börja med att ta ett djupt andetag. Sådärja. Känner ni hur energin flödar. Tänk positivt!”
Jättekul. Det är ju det vi försöker göra. Men det har inte lett nånstans.
Hur pinsamt får det egentligen bli. Jag tror att alla härinne längtar bort härifrån, önskar att vi kunde försvinna. Vi önskar att vi hade ett jobb att gå till. Jobbcoachen är glad för att hon har ett jobb. Och för att hon får förnedra och kränka oss stackare som inte har det. De andra i gruppen verkar helt ointresserade av allting. De trodde väl precis som jag att vi skulle få lära oss skriva cv och söka jobb. Men det verkar inte så. Allt kändes flummigt och meningslöst. Som vanligt alltså. Nu står vi och håller varandras händer. ”Känner ni energin”. Säger Margret igen. Näe, knappast.
Ida ser fortfarande nervös ut. Förstår inte vad det är med henne. Vi har ju varit här i några timmar nu. Hon kan vara lugn. Ingen kommer att bli avrättad eller slagen. Tror jag. Ida är en tjej i tjugoårs-åldern. Hon har jättelångt ljust hår. Jättesöt. Så har hon en röd t-shirt som det står Not dead but sleeping, på.

När vi kom hit imorse var Ida redan där. Hade redan varit där i en timme. Jag blir så satans nervös jämt.” förklarade hon. ”Och när jag blir nervös måste jag äta.” Hon stod och åt godis ur en stor påse.
”Jag måste faktiskt äta nu.” sa ho tjurigt. ”Jag är så nervös att jag kan dö. Jag var tvungen att spy i morse för att jag var så nervös. Det blir alltid så för mig när jag ska prova nått nytt.”
”Nu börjar vi.” sa coachen som hette Margret.
”Jag fortsätter gärna att äta. Jag blir så nervös annars.” sa Ida.
Förutom Ida och mig bestod gruppen av: en drygt femtiårig före detta busschaufför, en kille i tjugoårs-åldern som hette Ahmed, en lärare i femtiårs-åldern och så jag, som är en arbetslös sköterska.
”Först tänkte jag att vi ska presentera er för varandra. Sen ska vi göra några bra övningar. Och om ni behöver vila så finns det ett vilorum här också. Det är väl bra?”
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Vila kan man göra hemma. Nu skulle vi söka jobb hade jag tänkt. Jag passar absolut inte in här, tänkte jag. De andra hade varit sjukskrivna så länge. Jag har varit arbetslös i ett år.
Efter presentationen sa vår hurtiga ledare:
”Nu ska ni få prova en jättebra avslappningsövning.” sa Margret. ”Ni kommer bli så lugna och avstressade av den.”
”Kommer vi att få jobb då?2 frågade jag.
”Ja kanske det. Ni hinner nog söka jobb också.” svarar hon. ”Sen ska vi prata om mina små valpar tänkte jag.” fortsatte hon glatt.
”Är det vi det?” frågade busschauffören.
Det fick Margret att kikna av skratt. Vad var det egentligen för roligt med det? Det här var ju fruktansvärt. Vi blev förnedrade för att vi inte har fått något jobb. Det enda vi hade gemensamt var att vi alla varit sjukskrivna en längre tid.
”Nejnej, skrattar hon. ” Jag har fyra små valpar hemma. Min hund Lisa fick dem för några veckor sen. Och nu har jag en fråga. Vad tycker ni att dom ska heta? Ni ska få se hur gulliga och fina de är!”
”Näe tack.” Sa läraren. Det ska hon ha cred för. ”Det här är ju värdelöst! Vi vill lära oss hur man söker jobb och sådant. Inte prata om hundar.”
”Ta det lugnt! Vi hinner det också.” försäkrade hon.
”Jag tycker en valp ska heta Cyndi Lauper.” sa jag. Fast det var förstås bara ett skämt. ”Och en kan heta Torsten.”
”Du är rolig du Lydia.” sa Margret. Fast det lät inte alls som att hon tyckte det.
”Apropå jobb.” sa jag. ”Vad är ni intresserade av för jobb?”
”Vet inte.” sa Ahmed. ”Kommer inte på nåt särskilt som jag vill jobba med.”
”Du då Ida?” frågar Margret. ”Vad är du intresserad av?”
Hon funderar en stund. Så svarar hon.
”Typ ingenting.”
Intelligent svar. tänker jag. Hur ska man orka gå hit fler gånger?
Det var en liten ressumee. Nu står vi här och håler varandras händer. ”Känner ni energiflödet?” undrar Margaret. ”Näe, inte ett skit.” får jag lust att säga. Men jag är tyst och snäll, väluppfostrad som jag är. Jag har alltid försökt lyssna på andra och göra som de vill. Det kanske beror på att jag är äldst av sju syskon. ”Känn hur energin flödar. Tänk positivt!” fortsatte hon.

När jag äntligen kom hem åt jag en stor burk med vaniljglass. Så mådde jag illa hela kvällen. Smart va? Vi hade varit tvungna att stanna kvar till klockan fyra på eftermiddagen. ”Tänk när ni har ett jobb sen.” sa Margit eller vad hon hette. ”Då blir det nog långa dagar. Då får ni inte gå hem så tidigt inte.” Det fattar vi väl. Hon pratade som om vi varit en bunt imbecilla galningar. Eller så är det jag som överdriver lite.

”Hur var det på kursen?” undrar farmor några dagar senare. Det var lördag och vi satt i hennes mysiga kök. Jag hade berättat för henne att jag äntligen skulle få nåt meningsfullt att göra. För det hade jag trott. Jag hade verkligen sett fram emot den här kursen. Hon såg förstås direkt att jag inte var glad, att något tråkigt hade hänt. Farmor är min bästa vän. Jag talar om allt för henne.
”Värdelöst.” sa jag. Plötsligt kände jag bara för att lägga mig ner och gråta. Men det får jag göra en annan gång. Det är bara att fortsätta med det här spännande livet. Fast det känns meningslöst. Jag kan alltid prata med farmor. Jag berättade allt för henne. Men till min förvåning sa hon bara: Gå dit några gånger till du. Det ordnar sig nog. Känns det inte bättre efter nån vecka kan du strunta i dom.”
Lätt för henne att säga. Vad kommer de på Af att göra då? Ta bort mitt aktivitetsstöd kanske? Det får inte hända. Då dör jag.
Hon dukar fram de finaste kaffekopparna och servisen. Vi skulle ha en mysig stund bara hon och jag. Hon bjuder på guldgul färsk sockerkaka och bondkakor. Min dotter Nathalie glodde på tv i vardagsrummet.
Efter att vi har fikat ser jag så bedrövad ut att farmor säger:
”Kom igen nu Lydia gumman. Det här fixar du. Jag finns här.”
Tack kära farmor.

Dag två.
”Var glad! Tänk positivt.” sa Margret.Idag ska vi prova en avslappningsövning igen.” Margret ser ännu gladare ut idag. Undrar just hur många av oss som kommer gråta efter den här dagen. Igår hade Ida plötsligt brutit ihop. Hon blev helt weird liksom. Jag var också nära att börja lipa. Bara inte Margret börjar fråga om varför jag är arbetslös. Jag är ju sjuksköterska. Jag borde väl kunna få jobb! Men det är en annan historia. Den historian berättar jag sen. Den handlar om min tvillingsyster. Min döda syster. Hon dog förra året.
Förlåt. Nu kom jag ifrån ämnet. Förlåt kära läsare. Det kommer inte hända igen. Avslappning var det.
Efter en timme med lugn musik och några fåniga övningar reser jag mig upp. ”Jag måste gå ut en stund.” säger jag och lämnar dem en stund.

När jag kommer tillbaks pratar de om Margrets jävla hjndvalpar igen.
”Hallå i stugan!” säger jag.
”Vi har kommit på så många namn.” säger Margret. Jo jag ser att det står en massa fåniga namn på tavlan: Daisy, Karo, Fido. Jag börjar fnittra åt namnen. Vilka namn de kommit på!
En stund senare. ”Nu tänker jag att ni ska få titta på en bild och sen ska ni beskriva den.”
”Kommer vi att få jobb då?” undrar läraren, en av oss i gruppen alltså.
Vadå jobb?” säger Margret förvirrat. ”Det tror jag säkert ni får.”
Det där nya uttrycket som alla kör med nu: jag tänker att. Det har jag faktiskt tänkt på.
”titta här på bilden! Här ser ni ett stort berg. Vad kommer ni att tänka på nu?” Det blir tyst en stund. Så säger Ahmed:
Att allt är svårt. Och att det måste vara svårt att klättra i berg. Oc det är svårt att få jobb.”
”Bra! Du då Lydia? Vad tänker du på?”
Att du är en konstig kärring, har jag lust att säga.
”Inget speciellt faktiskt.” svarar jag.
Jag lyssnar inte mer på de andra. Sätter mig och målar en stund.
”Var är Ida förresten?” undrar jag.
”Hon kände sig sjuk idag.” svarar Margret.
När jag kommer hem den eftermiddagen sitter min dotter Angela och kompisen Melker och leker.
”Vi har grävt jättelångt ner i jorden i sandlådan, nästan till Kina.” förklarar Merkel allvarligt.
Efter en stund börjar de gunga. Det finns en stor däckgunga i parken. Den gillar de.
”Jag tänker gunga skithögt. Då kan man ramla av och flyga iväg ända till Strägnäs. Det du”
”Ja gör dt du.” säger Merkel allvarligt. ”Men jag tror inte att din mamma orkar åka och hämta oss. Eller tror du det?”
Jodå. Det orkar hon visst.” svarar min fina unge. Älskade ungar. De är så roliga.
Som en gång när Angelas kusin Filip var här. Så här sa de:
”Får jag låna den där krattan nu. För du har haft den jättelänge.”
Då sa Angela: Nejdu, den får man låna när man är stor och stark och inte kissar i blöjan.” Det kallar jag ett bra svar. Oh, these lovely kids.

Fortsättning följer. Ni ska få höra mer om den förbannat tråkiga kursen. I will be back.

Dag tre.
Ännu en dag i paradiset, tänker jag. Jag masar mig upp ur sängen. Det är gråmulet ute. Jag känner mig ganska grå och trist. Min dotter är morgonpigg idag.
”Kan vi inte baka en sockerkaka till min fröken idag?” undrar hon. ”Snälla.”
”Nej älskling. En annan dag kanske. Mamma ska snart iväg till kursen.” svarar jag.
”Jaha. Ska ni slappna av igen?” undrar hon. Jo det ska vi nog.
Diskmaskinen passar på att gå sönder idag. Jag får försöka laga den sen. Kvinnor kan heter det ju. Ja för fan. Visst kan vi.

”Du är snäll du Lydia”. säger Margret. Jag hade erbjudit mig att ringa Ida och höra hur det var med henne. Men hon svarade inte. Jag blev lite orolig. Jag minns ju själv hur man var i i den åldern. Man var osäker och orolig.
”Idag kommer ett medium hit.” säger jobbcoachen. Jag tror först att hon skojar. Men det gör hon inte.
”Det blir väl spännande! Ni ska få prova en ny övning idag.”
”Absolut, det blir kul.”. säger den arbetslösa läraren. Eva tror jag hon heter.
Inget fel med det alls. Men nu kände jag bara att jag inte orkade mer. Den här så kallade kursen får vara. Den är inget för mig.
Det enda som är bra med den här kursen är väl att jag träffat de andra i gruppen. De är så himla gulliga. De förtjänar något mycket bättre än den här kursen.

Dag fyra. Det är lördag.
”Fy sjutton vad du är bra. Och så himla smart också. Du skriver så bra.” Det var nog första gången min brorsdotter Alice sa nåt så snällt till mig.
”Nej det vet jag inte precis.” svarar jag. Vi satt på ett cafe i stan. Jag hade barnvakt så jag kunde ta det lugnt. Bara sitta stilla och dricka mitt te.
”Jo det är säkert. Du är grym! Du skriver skitbra! Det tyckte mamma också.”
Va? Har hon också läst mina texter?” säger jag förskräckt.
”Ja det är klart. Jag tyckte hon skulle få läsa dem. Det gjorde väl inget. Du är bäst!”
Jag blev väldigt glad. Men är det något ord jag hatar så är det grym. När jag var ung betydde grym att man var elak, inte att man var bra. För att inte tala om ord som absolut, och eller hur.
Tack. Sa jag bara. Fast jag höll nästan på att dö av glädje när hon sa sådär. Mina texter. Tänk att någon gillade dem. Det var tydligen inte bara min syster Linnea som var bra på att skriva. Det kändes så kul att höra. Då kändes allt mycket bättre. Jag kommer att orka gå vidare. Men den där kursen fortsätter jag inte på. Det är helt säkert.

Jeanette Jansson

Status: Brons författare

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk