Publicerat
Kategori: Novell

Kärringen som ville dö

- Jag vill för fan bara ut en kort stund, sedan kan jag dö.
Sjuksköterskan tittade på Ingbritt med tveksamma ögon medan hon försökte på sina vingliga ben och ett fast grepp om rullatorn ta sig förbi det minimala motståndet till hissen gav hennes hjul. Det tog tid för henne att sig in i hissen, precis när hon fick in rullatorn så tappade hon nästan balansen. Hon kände inte igen sin kropp längre och när hon tittade upp på spegeln så visade det sig en spegelbild hon kände ännu mindre igen. Innan hissen slog igen sade sjuksköterskan, att hon kommer och hämtar henne om en kvart ner i aulan.
- Jävla kärring, tänkte Ingbritt, men svarade inte utan hon såg fram mot att komma ut i det fria bland människor, bilar, hundar och katter och fan och hans moster.
När hon väl kom ut på gatan så blev hon så yr att hon satte sig på rullatorn och vilade en stund och blundade, direkt kom bilderna fram och hon mindes Gösta och henne på samma gata när de var nyförälskade och höll varandra i handen och skulle till Folkets park och Far i hatten för att dansa.
Han hade varit så tjusigt klädd, i kostym och vit skjorta och hon hade en blommig sommarklänning. Hon kunde inte se huset där deras första barn, Agnes, kom till, ett eller kanske två hus var i vägen, deras första lägenhet tillsammans. Hon kände hur det stack till av vemod i bröstet. Det var för så länge sedan och minnena hade blivit med tiden som lösa fragment och Gösta hade varit död sedan många år.
Hon satt i sina tankar medan två svarta killar kommer mot henne och den ena av dem frågade henne om hon mådde bra och ville ha hjälp?
- Nej, jag mår fan inte bra och nej, jag vill inte ha någon hjälp, fräste hon av dem.
Hon hade aldrig varit någon speciellt trevlig person och inte ens i slutet av sin levnad mjuknade hon. Det var ingen som hade hjälpt henne någon gång i hennes liv. Det hade varit många gånger som hon hade haft behov av hjälp, men då var det ingen kö till henne.
När deras andra barn föddes så blev det komplikationer och det slutade med att barnet fick syrebrist och avled. Sedan den dagen hade hon aldrig hållit ett nyfött barn; de minnena som kom tillbaka var för brutala för henne. Efter åtta timmars svår förlossning och barnet äntligen kom ut och hon fick honom på bröstet och då trodde hon allt var över.
Men bebisen blev alldeles blå i ansiktet och hann dö innan någon hade hunnit reagerat. Inte ens när Agnes fick sitt första barn ville hon hålla i sitt barnbarn. Hon var inte skrockfull men hon vågade inte hålla en bebis efter den fatala händelsen på BB. Det var som hon tog på sig skulden fast hon visste att så var icke fallet. De enda som borde ha någon skuld till dödsfallet var barnmorskan och läkaren möjligtvis.
Hon kunde inte se in i Folkets park, men hon kunde höra barnen leka och tjoa, som barn alltid har gjort. När Agnes var liten så var de ofta och lekte där; de hade fantastiska gungor, med höga och långa kättingar, så barnet som gungade hade en extrem lång pendel. På vintern så blev hon tvungen att till sist bända lossa de fastfrusna fingrarna, men Agnes ville ändå gunga vidare och klagade högljutt när hon togs ur gungan.
- Det ser inte bra ut, fru Jönsson, sade läkaren på onkologen, tumörerna har spritts runt i nästan hela kroppen och ingen behandling har haft någon större verkan. Det är endast frågan om en till två månader kvar, max på sin höjd tre.
Den hade kommit tillbaka och med besked och Ingbritt visste sedan förra gången för över fem år sedan, alla operativa ingrepp, cellstrålning och kemoterapi hon hade utsatts för, det ville hon inte uppleva igen. Det kom inte som någon överraskning för det senaste året hade hon tappat femton-tjugo kilo. Det var bara att hon inte ville genomlida en sådan behandling igen. Hon hade spytt konstant i flera veckor och de operativa delarna att ta bort hennes bröst plus en del andra ingrepp till.
- Nej, tänkte hon, jag är över åttio år nu. Det räcker för mig.
Om hon inte hade snubblat på Coop och skadat nyckelbenet så hade hon i stillhet dött hemma och inte sjukvården hade kollat hennes blodvärden. Men de satte i gång med alla dessa förbannade undersökningar igen, suckade Ingbritt.
- Det är fan att svenska sjukvård är så jävla bra när man inte vill det, tänkte hon ofta, när hon låg i sjuksängen.
En ung pojke med sin mamma passerade på trottoaren mitt i mot, han hade en fotboll under armen. Ingbritt blundade igen och genast kom bilderna fram, det var som morfinet som hon hade fått ända sedan hon kom till palliativ vård, skapade minnen från förr.
De som hon för länge sedan glömt och försvunnit ur hennes medvetande, kom tillbaka som rena filmer framför hennes ögon. Pojken med bollen framkallade hennes kärlek till fotboll. Det hade inget för henne att leka med dockor och läsa romantiska serietidningar, nej, det var fotboll hon tyckte om och var alltid med grabbarna på gården och spelade.
Till en början hade de varit lite tveksamma att ha en tjej med men efter hon hade både snurrat upp dem och tacklat ner dem, så var det ingen av dem tyckte annorlunda eller att det var fel om hon fick vara med. När hon kom på kvällen, oftast med uppskrapade knän, så skällde hennes mamma på henne och bad henne sluta vara en pojk-flicka, utan vara en vanlig sockersöt tös i stället.
Det var aldrig tal om för hennes föräldrar att sätta henne i en riktigt fotbollsklubb, som hennes bror Aron som redan var med i. När de klättrade i träd som kom hon alltid högst upp och om de tävlade längst ut på en gren, så vann hon där också.
När hon hade precis fyllt femton så spelade hon fotboll på grusplanen som vanligt. Efter alla år och timmar hon hade lekt fotboll med killarna, så var hon teknisk med en bra fysik; det var ingen av killarna som kunde springa ifrån henne.
Av en ren händelse så råkade en äldre fotbollstränare cykla förbi grusplanen och när han förstod att han var en hon, så blev han förbluffad och tipsade Skabersjös damtränare att han hade sett en extrem ung fotbollstalang inne i Malmö på Sorgenfris grusplan.
Efter en veckas tjat från Ingbritt, på hennes föräldrar, så debuterade hon i Skabersjös allsvenska lag blott femton år gammal. Det blev sammanlagt elva matcher; i den sista innan sommaruppehållet så landade hon fel efter en nickduell och drog korsbandet i vänsterknä.
Ingbritt tittade ner på sitt vänsterknä och såg det att ärret var kvar efter 65 år, som en symbol för var hon inte blev, utan det så hade det sett ut annorlunda, det visste hon. Men samtidigt om hon inte dragit sönder knät så hade hon inte träffat Gösta.
Hon suckade och kände tröttheten komma; det var som ett mörker omringade henne och kapslade in det sista av hennes liv hon hade kvar. Plötsligt längtade hon efter Agnes och barnbarnet och kunna säga adjö till dem, det var som allt börjar bli bråttom att avsluta det som en gång hade påbörjats för åttio år sedan.
- Var har all tid tagit vägen, tänkte hon, när en ny transport stannade till vid ingången och en man på en bår med syrgasmask bars in till avdelningen, där all vård har upphört utan enbart stöd, medmänsklighet och framför allt smärtlindring. Hon skrattade till, inte åt mannen på båren, utan åt en före detta arbetskamrat, som hela sitt liv hade haft idén att någon annan har det alltid värre än en själv.
- Den tesen stämmer rätt bra nu, sade hon högt och en äldre man med hund ryggade tillbaka, eftersom hon hade sagt det högt och rakt i hans ena öra när han passerade henne.
- Vad menar du, sade han häpet.
Det fanns ingen energi för henne att berätta utan hon bara viftade med handen. Men när hon såg mannen igen så kände hon igen honom, han var på pricken lik Gösta, fast det var ju inte han förstod hon. Han hade varit av en kvinnokarl, och det hade gått rykte om honom, långt innan de gifte sig. Hon skrattade till igen och tänkte.
- Den där jävla bocken, det var tammefan hans son.
Hon hade aldrig berättat för Agnes att hon hade varit sjuk första gången och nu den andra gånger lika lite. Varför ska jag oroa henne, hon har ju sitt liv i Sydney och har fullt upp med sitt. Det var egoistiskt av henne men att vara sjuk och hjälplös var inget hon önskade sin värsta fiende och knappast henne själv.
Men sin dotter längtade hon efter nu, det kunde hon inte hjälpa längre, hon längtade efter henne att det gjorde ondare än vad cancern skapade. Fast det var inte sant för den åt upp henne inifrån och ut med medföljande fantomsmärtor. Det var av enbart morfinet som gjorde att hon kunde fungera artificiellt.
Ingbritt ville dö ut på gatan bara sittande på rullatorn och stänga ögonen för en sista gång och bara flyta bort och avsluta jordelivet, en gång för alla. När hon hade suttit och blundat en stund så kom det en ung kvinna som tog henne på axeln och frågade hur hon mådde.
- Helvete får man inte få dö ifred, fräste Ingbritt för andra gången. Kvinnan blev alldeles perplex och lommade chockat i väg av den plötsliga aggressiviteten som den gamla kvinnan hade precis visat upp.
Hon blundade igen och tänkte att nu var det slut, det var som inte ville erkänna det, men det var lite spännande om det fanns något på andra sidan.
- Tänk om prästfan har haft rätt, tänkte hon och blundade hårdare för att påskynda sin hädangång. Det gick alldeles säkert fem minuter, inget hände, men hon blundade fortfarande. Plötsligt kände hon ett stänk på kinden och ett till. Hon öppnade ögonen och kunde konstatera att det hade börjat regna. Det var så orättvist att alla tänkte sabotera hennes planer.
- Satan, det får bli imorgon i stället, tänkte hon och rullade rullatorn mot ingången till avdelningen för palliativ vård.
- Men det är du ju, sade sjuksköterskan som hade tagit hissen ner för att möta upp henne.
De åkte upp under tystnad, hela eftermiddagen hade varit så uttömmande av energi, så nu kände hon sig utmattad, så dödligt utmattad.
När hon blev hjälpt ner i sängen, så tänkte hon att hon skulle göra om samma sak imorgon. Hon skulle inte dö i någon jävla säng, tänkte hon, utan på gatan bland allt liv.
- Men du har ju fortfarande strumporna på dig, sade sjuksköterskan när hon lade över täcket och gjorde sin upptäckt.
- Skit i dem, svarade Ingbritt.
Det var just strumpor så hade varit en stor del av hennes liv, åtminstone över ett decennium, när hon som ung jobbade på strumpfabriken. Det var svårt idag att tänka sig den hierarkin som var på den tiden. En förman, som alltid var en man, bestämde över allt liv på golvet och ju högre upp man kom så högre befogenheter. Det var en slags straffrihet de hade, det visste alla och om man inte förstod det så blev man varse om det på ett väldigt tydligt sätt.
När Ingbritt blev i väg skickad i något ärende upp på kontoret, så fångade en av de så kallade halvgudarna in henne och drog in henne på en toalett och våldtog henne. Om hon hade anmält honom till polisen så hade hon sett ut som en billig slampa i alla ögon. Det hade varit hennes fel att hon hade väckt en sådant begär hos en man; hon borde ha tänkt på att inte visa något av benen.
Den enda hämnd hon kunde göra att låta sin storebror Aron och hans kompisar ge sig på honom en sen och mörk höstkväll. I sydsvenskan kunde hon läsa att det oresonliga våldet hade drabbat oskyldiga människor igen, som i detta fall med mannen som hade våldtagit henne. Någon politiker skrek på fler poliser, då slutade Ingbritt att läsa artikeln.
När de rev hela strumpfabriken för att ge plats för NK, Nordiska Kompaniet, så var det som en symbol för Malmö som hade rest sig och blivit fint, för fint folk. För Ingbritt var det bara skönt att de rev skitet och de som hade romantiska arbetardrömmar kvar, som aldrig hade upplevt den miljön, som de så starkt hyllade.
Det hade blivit bättre för många och en dag hade Gösta köpt en bil, för sparade pengar, en begagnad Saab. Då blev det utflykter oftast ner till havet längs sydkusten och en gång så besökte de Österlen och övernattande i Kivik. Det blev så att världen blev lite större med en större rörelseförmåga.
När de körde förbi alla stora gårdar och slott så insåg hon aldrig varifrån alla pengar kom ifrån, det gör man inte idag heller, så hon var inte unik på det punkten. När de hade bilat ner till Stenshuvud, så upptäckte de kaffestugan Annorlunda. För en billig peng fick man äta hur mycket kakor och fikabröd som helst och de gjorde de alla tre. Agnes var så hög av sockret efteråt att hon inte kunde sitta still i bilen. När Ingbritt sade till henne om hon inte lugnade ner sig så kunde de krocka.
Ingbritt vaknade till i sitt slumrande tillstånd och smärtan hade kommit tillbaka med full kraft; om någon hade frågat henne var smärtan var som värst, så hade hon svarat överallt. Hon hade funderat på innan, hur hon skulle förklara smärtans tillstånd i hennes brutna kropp. Det var som den värsta migränen men i hela kroppen, kom hon fram till.
När hon ringde på alarmknappen, så kom det in en annan sköterska till henne och sade.
- Det är dags för ännu en morfintablett.
- Kan jag få två, frågade Ingbritt, nu har jag så förbannat ont.
- Det kan du få, svarade hon och hon svalde de bägge tabletterna med lite vatten.
Sakta men säkert skingrades smärtan som svarta moln när ett högtryck rullar in och puttar bort det. Hon sjönk ner i ett skönare tillstånd och kunde åter få bilderna och filmerna rullades upp på hennes näthinnor.
- Den där jävla Gösta, tänkte hon, men fan va snygg han var. Hon ser honom på en badstrand som en olympisk gud, muskulös och solbränd, men en jävla bock, tänkte hon till sist.
De hade blivit tvungna att flytta ifrån Möllan, på grund av, att huset skulle renoveras. De flesta av grannarna kom inte ha råd att flytta tillbaka efter renoveringen var klar, och inte de heller. De lyckades ordna med en liknande tvårummare på Lugnet i centrala Malmö, precis över kanalen ifrån strumpfabriken.
De var ingen som kunde förstå att de ville bosätta sig där bland horor och kriminella. Det enkla svaret att det den enda lösningen för dem. Det var samma invasion av vägglöss som på Möllan. När de vaknade på morgon och inte hade lössbett i en rad så blev de förvånade. Det var annars kutym i dessa hyreshus.
Det var nya tider i samhället och nu skulle man bygga bort fattigdom och kriminalitet. Den nya människan skulle träda ut i ljuset. Det var de som var uppvuxna med utetoalett, vägglöss, tuberkulos, dragiga och kalla lägenheter, som hade kommit till makten för att få ett mer jämlikt samhälle.
Få bort det hårda klassamhället en gång för alla. De rev hela Lugnet och flyttade ut dem till Rosengård och Holma, till nya och moderna lägenheter. För de allra flesta, inklusive Ingbritt, så var det rena drömmen. Om någon hade fått med sig vägglöss ifrån Lugnet så kom det skadeinsektsutrotare och rökte ut vägglössen, på en gång.
Något som aldrig hade hänt innan, hände nu helt plötsligt. Innan rivningen av Lugnet så hade det varit protester, återigen av arbetarromantikerna som ville bevara området till eftervärlden. För Ingbritt var det endast att de hade ett rosafilter framför deras ögon och ingen av dem hade verkligen bott på Lugnet. Det enda Gösta sade om det.
- Om det skulle vara så jävla fint att bo där, varför bodde ingen av dem människor där som nu vill rädda området. Ingbritt funderade länge innan hon svarade Gösta.
- De vill bevara byggnader men skiter fullständigt i människorna som faktiskt levde där.
Ända sedan Ingbritt kom till palliativ vård, så hade nätterna varit värst. Under vargtimmen hörde hon ångestskrin ifrån olika håll, det var de som var döende som i den sista kampen när modet svek, så blev de översköljda av dödsångest och det var deras sista ljud innan allt var över som hon hörde.
En eftermiddag hade en präst kommit förbi och undrat om hon ville ha den sista smörjelsen innan hon gick vidare. Hon hade spänt ögonen i prästen och hade sagt.
- När jag var tolv år gammal hade jag följt med mamma till kyrkan, det var någon jul eller påsk, och det enda prästfan ylade om var om min synd. Jag var för fan bara tolv år gammal och hade definitivt ingen synd i vare sig kroppen eller i själen och sedan den dagen har jag aldrig trott på det där jävla skiten. Prästen lämnade rummet utan ett ord och han förstod att han inte var önskvärd.
Men det var nätterna som var värst, speciellt de sista timmarna om hon fick lite sömn och morfinet gick ut ur kroppen och all smärta kom tillbaka som en bulldozer, som skoningslöst körde över henne med larvfötterna. Nu hade hon varit här i över två månader och väntat på döden som vägrade att infinna sig. När hon kom upp ur sängen så tänkte hon varje gång.
- Idag kommer det att hända så jag slipper de här jävla idioterna.
Hon tyckte de inte var idioter även om hon tänkte så. Men det var påfrestande att alla var så förstående hela tiden, något hon aldrig hade upplevt i hela sitt liv och nu den sista tiden, så var alla det. Det störde henne något oerhört.
Hon hoppades om det fanns någon Gud eller typ av religiöst trams, verkligen fanns, att det skulle vara en version av Jonas Gardells uppenbarelse; en stor svart lesbisk kvinna. Henne hade hon gärna mött i efter livet, men annars så såg hon döden som ett stort tomrum utan något själsligt utan enbart ett svart hål av omedvetenhet och icke-existens. Hennes kropp var bruten med svåra smärtor och tumörer som tuggade in bit för bit i hennes kropp och till sist skulle det inte finnas något kvar, förutom den icke existensen som skulle vara för evigt.
- Jag är här för att hjälpa dig i din svåra stund, sade den unga mannen i den slitna kavajen, som hade dykt upp ifrån intet.
- Kan du bota cancer? Om inte så kan du dra åt helvete, svarade Ingbritt honom.
Men han gav sig inte och han förklarade att han var kurator och hade hjälp många andra i samma situation som hon var i nu.
Ingbritt granskade honom uppifrån och ner och tänkte.
- Kan han hjälpa mig, han är minst femtio år yngre än mig. Han föddes när vi flyttade ut på Rosengård och han gick fortfarande i skolan när jag blev pensionär.
- Jag kan försöka få kontakt med din dotter, sade han, när han började förlora hoppet att kunna hjälpa henne Det var som ett piskrapp för henne; han hade hittat hennes enda svaga punkt, hennes dotter Agnes.
- Hur fan ska du få tag i henne, frågade hon.
- Det är inte svårt idag med Googles hjälp, svarade han.
Ingbritt hade alltid följt med en den digitala utvecklingen fram till smartphonens inträde, hon hade kvar sin gamla GSM telefon. När hon betalade räkningarna så använde hon sin bankdosa, det behövdes inte mera än så för henne, hade hon tyckt. Om inte alla hade gått och stirrat ner i sina telefoner ute på stan, så kanske hon hade skaffat en sådan. Men ett sådant uppenbart missbruk alla visade upp, så tänkte hon, att hon hade klarat sig ifrån något missbruk under sin långa levnad, så skulle hon banne mig inte få ett i livets slutskede. När hon inte kunde logga in på 1177, så gick hon till apoteket och fick sin medicinlista utskriven i stället.
- Jag kan googla henne, sade han till sist, vad heter hon som gift, om hon är gift?
- Hon heter Agnes Parker och bor i Sydney, svarade Ingbritt som började ändock bli lite nyfiken och det värkte i henne, den längtan att få återse sin dotter för sista gången i livet.
- Jag har hittat henne, sade kuratorn upphetsat, hon bor på 2 Foreshore Boulevard i Sydney, det verkar vara ett fint hus alldeles nära havet. Han visade upp den 360 graders fotot på huset och omgivningen.
- Jag ska försöka få upp hennes mejladress också, sade han och fortsatte, om du vill så kan jag mejla henne?
- Ja, det kan du göra, men vad ska du skriva? Att hennes gamla sjuka mamma är döende och har palliativ vård?
Sista kontakten var innan Ingbritt hade blivit sjuk i cancer första gången. Det hade varit något korkat gräl som nu syntes vara helt onödigt, som hade lett fram till att deras kontakt hade upphört. Efter överlevt den första cancern så var hon rädd att den skulle komma tillbaka och hade bestämt sig när hon blev friskförklarad, att hon då skulle ta kontakt med Agnes igen.
Nu förstod hon inte varför hon hade tänkt så, men det hade varit många gånger hon hade tagit beslut, som hon senare inte kunde förklara, inte ens för sig själv. Detta var ett av dem.
- Jag får inte fram något just nu, men jag kan sätta mig vid datorn och kolla upp på ett annat sätt, sade han och fortsatte, vill du jag ska skriva till henne?
- Det kan du göra, svarade hon kort.
- Vad vill du jag ska skriva?
- Skriv som det är och inga jävla omskrivningar utan raka puckar bara, svarade Ingbritt.
Han lovade att återkomma när han hade fått kontakt med henne. Han ändrade sig och sade att han återkommer och visar vad han hade skrivit till henne.
Hon blev ensam igen i rummet och hon såg det i lite andra ögon nu. De hade verkligen ansträngt sig för att göra det mysigt, lite varma färger på väggarna och personliga tillhörigheter. Hon hade bara två foton med sig som betydde något för henne. Det ena var på Agnes, hon kanske var fem-sex år gammal och hade börjat tappat mjölktänderna och hon log med hela munnen och man såg hela tomrummet där de hade suttit. Hon var så extremt söt på det fotot.
Det andra fotot var ifrån hennes tredje allsvenska match, de hade mött Malmö FF och förlorat med 2–4, men hon hade gjort ett av målen. Den lyckan att få göra mål på dem även om det blev förlust. Efteråt hade en av ledarna från dem hade kommit fram och pratat med henne om hon ville komma till dem. Hon hade svarat lite kaxigt att hon ska ta Skabersjö upp till toppen och vinna guld. Efter skadan hörde de aldrig av sig mer.
Hon suckade högt över den långa väntan för att få somna in för gott. De underbara morfintabletterna var en stor befriare, inte endast av att dämpa all smärta utan alla de minnena som bara ploppade ut ifrån ingenstans; det räckte att hon blundade så kom de bara över henne.
Efter Agnes var klar med gymnasiet med toppbetyg och sökt in på universitet och kommit in på juristlinjen. Både hon och Gösta var så stolta över deras tös, som hade något de aldrig hade åstadkommit, av den enkla anledningen att när de växte upp så var endast högre utbildning till för dem som tillhörde rätt samhällsklass, och dem tillhörde inte de två.
Men precis som innan när man rev alla slumområdena så hade man rivit alla samhällsbarriärer för högre studier. Det hade gått an när hon kom hem första gången ensam; då hade hennes språk inte förändrats men nästa termin så kom hon hem med en pojkvän.
Han talade fortfarande svenska men med ord som varken Ingbritt och Gösta förstod. Det var som ett hemligt språk och Agnes förstod det redan. De hade roligt när hennes föräldrar inte förstod vad ackumulerad betydde. När Gösta vill bjuda sin svärson på en sup, så ville han ha hellre ett gott rött vin i stället.
Ingbritt förstod att de hade förlorat sin tös för alltid, hon hade inkorporerats i en annan samhällsklass, det vill säga, de intelligenta och smarta människorna, fast hon tyckte inte att den blivande svärsonen verkade för jävla smart. Han kunde inte ens förklara hur inflation fungerade, fastän han doktorerade i ekonomi.
Alla vet att en företagare vill ha högre vinst och därför höjer han priset för en vara eller tjänst, vips så blir det inflation, det vet alla arbetande kvinnor. Han höll ett långt föredrag för att undvika säga det som alla vet. De orden ingen ekonom som vill göra karriär får säga.
Ingbritt rös till av minnet av den lilla råttan, som tur var att Agnes gjorde slut med honom. Av en ren händelse så såg hon honom på tv tjugo år senare. Han var anklagad för att på ett försumbart sätt skött en fond, som hade förlorat tiotals miljarder. Hon tänkte: De kunde ha ringt mig innan så hade jag berättat att han var oduglig. Då hade människor sluppit förlora så mycket pengar, men så tänkte hon vidare, de är nog av samma skrot och korn allihop, dessa kostymklädda sprättar.
Efter att Agnes flyttade hemifrån så började de märka att de fick pengar över varje månad. Så de började spara varje månad och på ett år hade de så pass mycket pengar att de hade till kontantinsatsen till en bostadsrätt.
Dock inte i de fina områdena för de hade de blivit tvungna att spara flera år till, minst. De ville ha det folket de alltid hade haft omkring sig på Möllan, Lugnet och nu på Rosengård. De såg en fin trea på Röda Höja, alla priser på bostadsrätter hade de senaste åren rusat uppåt och om de väntade en stund till så hade de inte haft råd att köpa, det sade mäklaren ett flertal gånger.
Gösta var som vanligt helt aningslös, men det var inte Ingbritt, hon var mer tveksam, det handlade om för dem, stora pengar som de blev tvungna att låna. Till sist sade hon ja och de flyttade från Rosengård till Röda Höja, i ett nafs.
Det var en ljus och fräsch lägenhet med diskmaskin och ett grovkök med tvättmaskin och torktumlare och en helt underbar inglasad balkong. De trivdes på en gång, det var som innan, liv och rörelse men efter klockan 22 på kvällen var det tyst. Det var här den arbetande befolkning höll till, det vill säga, de skötsamma.
Nu kom smärtan tillbaka, den kom krypande längs ryggraden och spreds ut som ett virus i alla olika riktningarna. Ingbritt nästan tappade andan av den plötsliga smärtans återkomst. Hon tittade ut och såg en koltrasthane men kunde inte höra hans sång. Det var som smärtan tog bort hennes hörsel. Äntligen kom sköterskan med nya morfintabletter och hon fick sina två tabletter och kunde återgå till sina minnen igen.
En dag kom Gösta hem och såg bedrövad ut. De skulle lägga ner Kockums inga ville ha svenska fartyg längre utan det hade tagits över av koreanerna och kineserna. Symptomatisk så hade de fortfarande en produktion av ubåtar kvar, men den avdelningen tillhörde han inte.
Det var som hela staden gungade av kris och de bombhål som fanns i staden skulle bli kvar under många år. Gösta och tusentals fick gå ut i en oviss framtid. Efter tjugo år på varvet så fick han tiotusen i avgångsvederlag och en klapp på axeln och hejdå.
Ingbritt blev störd igen, denna gång av kuratorn som kom inrusade in i rummet. Det var så Agnes alltid kom hem, inrusade och med röda kinder. Men denna man fanns det ingen sådan charm hos, hon fick in en tanke att den här killen har nog aldrig varit med en kvinna.
- Jag har hittat henne och mejlat och jag har fått svar tillbaka, sade hon så snabbt att han blev tvungen att upprepa vad han hade sagt en gång till. Hon sitter på ett flyg till Kastrup i talande stund.
- Kommer hon hit, frågade Ingbritt lite tvekande.
- Ja, för fan, ropade han högt.
- När kommer hon hit, frågade hon.
- I morgon bitti eller sen förmiddag, svarade han och var så glad och förstod inte varför Ingbritt var lika glad.
När han hade gått så tänkte Ingbritt.
- Fan, då får jag hålla mig vid liv till imorgon, så jag får träffa tösabiten igen. Hennes plan var detsamma som den ifrån gårdagen, att somna in på rullatorn ute på gatan. Bland människor som levde, skrattade, grät och älskade. Inte i ett sjukrum där alla var så förbannade förstående och medmänskliga i alla moment.
Förr så visste hon vad grannarna höll på med; hur ofta de hade sex för det var så extremt lyhört. Hon och Gösta låg med varandra lite över snittet på två-tre gånger i veckan och de andra grannarna låg lite efter, som skapade en viss avundsjuka bland kvinnorna på Ingbritt. Att dö i ett kliniskt rum bland främlingar, nej, det ville hon inte. Hon hade levt ett helt liv bland människor i rörelse, med allt vad det innebär.
Det hade varit en sådan säker investering att köpa en bostadsrätt, det intygade mäklaren gång på gång. Enligt honom så skulle de lätt kunna göra som många andra, en trevlig bostadskarriär, att hoppa från tuva till tuva. Inom en vecka rusade räntan upp och deras lån blev fem gånger dyrare än innan och priserna på deras bostadsrätt sjönk från en halv miljon ner till femtio tusen, om de överhuvudtaget skulle fått den såld.
De satt i den ekonomiska rävsaxen och förstod inget av vad som hände dem. Det hade ju varit den säkraste investeringen som visade sig vara den absolut sämsta och nu var de skuldsatta upp över öronen. De fick det sålt av inte ens en tiondel av de hade köpt lägenheten för, om de hade behållit den så hade alla räntor ätit upp dem inifrån som den cancer som Ingbritt hade idag. Det blev återflytt till Rosengård. En dag när hon kom hem ifrån jobbet hade Gösta hängt sig i vardagsrummet. Han hade då varit arbetslös i över två år och såg ingen annan utväg.
På begravningen sade alla hans vänner att de skulle hjälpa Ingbritt så mycket de kunde. Efteråt och lite perspektiv bakåt så insåg hon, att det var sådant man säger på en begravning till den sörjande änka. Det var ingen av dem som hörde av sig, men hon kunde se dem sitta på Nobes på tidig eftermiddag och var redan berusade. De hade aldrig varit till någon hjälp innan så knappast framöver heller, tänkte hon.
Om något måste göras eller fixas, så gjorde hon det själv, tänkte hon och tittade på rullatorn, som såg så lockande ut att bara ta den och rulla ner på gatan och ner mot havet. Det är för långt, tänkte hon, hur långt är det egentligen? Ner till Pildammarna kunde det var en kilometer och förbi Hästhagen och in i Slottsparken en till. Därifrån ner till havet ytterligare en kilometer, men det är långgrunt och hon skulle aldrig klara att vada ut så långt.
Hon slog bort tanken och bestämde att hon skulle upprepa gårdagens äventyr att rulla ut med rullatorn på gatan igen och se på folk. Innan hon tog sig ner fick hon två morfintabletter till, så inte smärtan skulle komma tillbaka när hon var ute på gatan.
När hon kom ner och såg ut så märkte hon att det duggade, ett stillsamt regn. Hon kände hur asfalten doftade av sommarregnet. Hon har aldrig varit rädd för fallande vatten, så hon rullade ut kände regnstänken i ansiktet och då kom nästa minne.
Det var innan Agnes var född, det hade varit flera tropiska nätter på rad och ingen kyla verkade komma in över landet, enligt Pohlman. De svettades och kunde inte sova. Gösta kom med förslaget att de skulle ner till Ribban och ta ett nattdopp nakna.
Något sådant hade de aldrig gjort innan, men hennes cykel hade punktering så Gösta skjutsade henne på hans cykel. Hon mindes hur vinden lekte med hennes hår och Gösta cyklade fort som han bara kunde, som om polisen var ute efter dem.
När de kom fram så slängde de cykeln och klädde av sig springande mot vattnet och hoppade i nakna. Det var så svalt och äntligen få lite svalka i den varma sommarnatten. När de kom upp igen så märkte hon rätt snabbt hur hård han var och de började älska med varandra på stranden.
Det var som en film och så romantiskt tills Gösta råkade doppa kuken i sanden. De skrattade bägge två åt det och hoppade i vattnet en gång till och cyklade hemåt igen. Det var då i det stillsamma regnet kom och samma känsla nu som då, kände Ingbritt när hon rullade ut rullatorn i sommarregnet. Det friska befriande regnet.
- Är du inte riktig klok, stå i regnet och bli sjuk, sade en passerande kvinna till Ingbritt, som svarade.
- Ja, jag kan dö, sedan tillade hon efter hon var utom hörhåll, det är precis det som är meningen.
När hon hade suttit en stund på rullatorn så såg hon tvärs över gatan, på första våningen, en man och en kvinna i fönstret och det syntes att de grälade och till sist när mannen hade slut på argument, så slog han ner henne, först en gång och sedan en gång till.
Det dröjde inte ens en minut innan polisen var på plats med att handfängsla mannen och ner i en polisbil. Det var tur för kvinnan att de inte bodde i Fridhems i någon av de stora villorna, då hade ingen kommit till hennes undsättning. Det var det som var fördelen av att vara underklass och kvinna, insåg Ingbritt av den händelsen.
Lugnet rådde igen och började minnas ett ord som hade följt henne hela livet, solidaritet. Det brukades förr i alla möjliga och omöjliga situationer eller händelser. Men nu var det bortblåst ord ur svenska akademins ordlista, kanske inte det men ingen nämnde aldrig ordet mer.
För det var av solidaritet som grannarna ville skydda den slagna kvinnan. Det var av solidaritet förr av så många olika orsaker, som verkade bortblåsta ifrån jordens yta. Det var inget hon förstod att det hade blivit så, men så var det.
När hon vaknade till av sina minnen, så fick hon idé, om hon skulle rulla fram till Barkgatans slut, så hade hon en möjlighet att se sitt gamla hyreshus, där Agnes blev till. Hon beräknade att sträckan kunde vara max hundrafemtio meter. Det borde hon klara, tänkte hon, om jag pausar många gånger.
När hon hade kommit halvvägs så förstod hon att det var ett maratonlopp hon hade gett sig in på, men fram kom den envisa kärringen, så hon kunde se de övre våningarna till det pissgula hyreshuset, Folkets Parks höga trä staket skymde sikten till de undre våningarna.
Men om hon rullade fram till knarkrondellen så skulle hon kunna se hela huset, men det var minst hundrafemtio meter till och hon hade redan gjort ett maraton till den plats hon var på. Det fick räcka men krafterna var helt slut.
Det var mer spännande att stå där än vid ingången till palliativ vård. Det var som hela världens alla folk kom cyklande eller gående där. På andra sidan, inne i parken hörde hon skateboardåkarnas skratt och höra deras misslyckande. Precis rakt framför henne hade de djur som var som en liten minidjurpark. När Agnes var liten så var det gungorna och djuren där som lockade henne dit. Det gjorde henne varmt att höra barnens glada skratt därifrån, precis som Agnes hade skrattat för länge sedan.
- Är tant vilse, sade en skallig man med snälla ögon till henne.
-Va, sade hon och blev helt överrumplad av frågan.
- Du är blöt och har nattkläder på dig under jackan, sade han.
- Jag ville bara se mitt gamla hus en sista gång, sade hon ärligt.
- Om du vill så kan jag hjälpa dig tillbaka, varifrån du kom?
Ingbritt pekade ner mot gatan och han såg skylten med palliativ vård.
- Jasså, är det så, sade han tyst.
- Japp, det är på sista versen för mig, sade hon.
- Jag är ledsen för din skull, sade han lika tyst igen.
- Det ska du inte vara, jag har levt om ett långt och oftast ett gott liv, men nu är det snart slut.
Han tog Ingbritt med ena armen, som man bär ett barn, och det andra handen tog han rullatorn och tog henne tillbaka till ingången. Hon kunde inte låta bli att snusa på honom och hon sade.
- Va gott du luktar.
- Det är bara vanlig jävla tvål, sade han.
När han lämnade henne, så kom längtan tillbaka av att få se och träffa Agnes en sista gång. Hon skämdes lite av gårdagen att hon ville dö sittande på rullatorn, då hade hon inte fått chansen att säga farväl, till den människan som hade betytt mest för henne i hela sitt liv.
Det barnet som hon hade fött och älskat så mycket som hade förändrats så att de hade förlorat kontakten och talade inte längre samma språk. Den sorgen hade hon burit på i över trettio år vid detta lag. Det hade inte gått en dag utan hon hade varit i hennes tankar, hennes lilla älskade Agnes.
Hon skakade på huvudet, de hade aldrig haft sådana stora känslor, inga som de visade öppet i varje fall. Det var för dem från de högre stånden, där en kram inte betydde ett skit, det hade hon förstått sedan länge. En kram från henne till sin dotter betydde tusenfalt många gånger mera.
Återigen satt hon på rullatorn och skådade ut över världen eller åtminstone en liten stump av Barkgatan, i den andra ändan, så slutade den vid Bergsgatan och tvärs över den låg Donau bageriet. Hon mindes att hon en period delade ut tidningar för att kunna betala tillbaka alla de pengarna som hon och Gösta var skyldiga; efter tidningsturen med över femtio springtrappor, så gick hon dit och köpte frallor, sedan tog hon cykeln hem och väckte Gösta med det nybakade brödet. Senare på dagen när arbetsdagen nästan var slut så var hon så hålögd eller som hennes arbetskamrater sade, ballögd.
Det var som allting hade gått ett varv runt jorden och var på nästan samma ställe igen. Sedan några år jobbade hon inom LSS, hos en kvinna, som hade bemannat personal dygnet runt. Hennes funktionsnedsättning var lite diffust för Ingbritt; i arbetsmanualen så stod det att hon skulle ha hjälp med allt.
Det var en fin våning som den funktionsnedsatte kvinnan hade tillsammans med sin man, en chefsingenjör på något av de framväxta ingenjörsföretagen. Vilket visste inte Ingbritt och brydde sig föga om, utom hur de såg på henne och hennes arbetskamrater. Ingbritts farmors ord ringde i öronen efter hon hade i många år varit hembiträde hos en rik disponent när seklet var ungt.
Det var sådant hon inte fick ihop samtidigt hade hon en grannkvinna i andra portuppgången i Rosengård som var nästan helförlamad, som inte fick någon hjälp, som hon borde ha fått, enligt Ingbritts syn på saken, men det fick hon inte.
Det var som vanligt igen, tänkte hon, de som kan orientera sig bäst tar för sig, som vanligt. Men hennes man var en obehaglig typ, hon gick säkert med hängpattar och celluliter men hennes yngre kvinnliga arbetskamrater fick känna på hans närmanden. Om de ville jobba kvar, de flesta av dem var tvungna till det, så fick de finna sig i det. Det var som den gamla straffriheten var tillbaka igen och strumpfabriken kom tillbaka som ett spöke för Ingbritt. Om någon hade reagerat så hade de bara sett den personen, den kvinnan som hysterisk och lite måste man kunna tåla.
Ingbritt visste inte hur länge hon hade suttit på rullatorn, med den lilla rumpan hade somnat och vänsterben också, hon skakade lite på rumpan och den insomnade benet.
- Ska det vara så jävla svårt att få hela kroppen att somna in för gott, tänkte hon när hon med lite gymnastiska övningar försöka få i gång blodcirkulationen igen.
Det var där hon gick i pension till sist i mitten på 00-talet, de sista åren hade hon varit sjukskriven till och från; förslitningar i axlarna, höfterna och knäna, som satte så ofta stopp för henne att arbeta. Men hon var skuldfri sedan ett tag efter den fabulösa bostadskraschen ett decennium innan.
När hon hade passerat 64 års ålder, och hade varit sjukskriven i över tre månader, så fick hon ett samtal ifrån Försäkringskassan som den unga rösten ifrån den andra sidan, förkunnande att hennes sjukskrivning var slut. Hon skulle ut och jobba igen, om hon inte klarade det nuvarande arbetet, så skulle hon söka andra jobb som hon skulle klara av.
Det var sötebrödsdagarna som var slut, det sade inte rösten, men det var det hon menade. Nu skulle de som var lata och sjuka som skulle jagas, varje krona skulle det vändas på för att få ut maximal rättvisa. Det var ovisst för Ingbritt för vem det skulle vara rättvist.
Hon hade sett på nyheterna många år tidigare att en sprätt hade talat om, närande och tärande; det hade hon reflekterat över rätt länge. Den som hade uttryckt så hade nog inte gjort ett enda dagsarbete i hela sitt liv, tänkte hon, men att stå i tv och pissa på den arbetande befolkningen, det kunde han.
Det gjorde henne aldrig upprörd för hon visste vilken sida den personen stod på och inte var det hennes i varje fall som helst. Det som riktigt kröp i kroppen hos henne var av de som hade låtsades var den arbetande befolkningens vän och välgörare, de när dagen gick mot sitt slut, helt plötsligt visades vara av samma skrot och korn som de andra. De som skodde sig på andras olycka och ovälfärd.
Det var de som hade klättrat på hennes rygg i hela hennes liv. De med ett pennstreck kunde förändra sin syn och ideologi på en tiondels sekund. De var strebrar, det visste hon och sådana hade alltid dragits mot köttgrytorna. Det gjorde ont för henne att se hur de sålde ut allt. De hade gett henne två alternativ, två olika inrättningar med palliativ vård. Den ena låg ut mot havet och privatägt och det andra vid hennes älskade Möllan, som var kommunalt; för henne hade valet varit enkelt, hon ville dö bland sina egna.
- Det är för satan att inte benet vill vakna, svor hon högt, när sjuksköterskan var på väg till henne för att återigen skulle tillbaka till dödens sal. Det hade hon inget emot men nu var den stora missionen att hålla sig i liv fram till Agnes kommer imorgon. Varje gång hon tänkte på henne så stack det till bröstet på henne.
- Vill du ha tv:n på, frågade sköterskan?
Det var första gången hon hade lagt märke till att hon hade en tv på rummet. Lite nyfiket började hon se på tv4, det ena tramset avlöste ett som var etter värre och så höll de på, tills hon tryckte på alarmknappen och bad dem stänga av den glättiga borgerliga skiten.
Det var sådan hon var vresig men ändock klarsynt och såg saker som de var utan att vara direkt politisk. Vid första maj, så hade hennes pappa klätt upp sig i den finaste och enda kostymen och kommit hem stupfull varje gång. Med Gösta hade det varit enklare, han klädde aldrig upp sig, vare sig det var första maj eller någon annan högtid. Men han hade något gemensamt med hennes pappa, han kom lika stupfull hem på småtimmarna.
Dagen var slut och det mörknade i ett redan mörkt rum, bara skiftningarna i mörkret kunde urskiljas av Ingbritts skarpa ögon. Det hade varit en spännande dag och hon var glad att hon hade sluppit kuratorn och hans slitna kavaj. Men han kom in och Ingbritt låtsades sova, han hade rusat ut igen och ropat på någon av personalen.
- Har Ingbritt dött, skrek han halvhögt och med en desperation på rösten. Det var så många gånger innan, när det gällde honom, det faktum att han hade så otroligt svårt att jobba med palliativ vård. Han ville rädda människor och här var det endast en väg ut. Det skrämde honom och han tänkte mer och mer på sin egen kommande död.
Det var inget han kunde hantera fastän han var specialistutbildad om just det. Det som chefen för palliativ vård såg hos honom var att han var duktigt och empatisk, men så var det inte för honom, utan det var hans kommande död, den ångesten han nästan förde över på den döende. Det uppfattades av de andra som jobbade där att han gjorde ett bra jobb, men ingen av de som hade hamnat på den sista slutstationen uppfattade honom så. Ju fortare de blev av med honom desto bättre för dem och Ingbritt hade känt det efter inte många sekunder första gången han hade kommit i hennes döds sal.
Han skrev en lapp till Ingbritt där det stod. Agnes landar på Kastrup kl 06.25 imorgon och väntas vara här innan åtta. Han funderade på om han skulle teckna ett hjärta efter han hade skrivit Agnes, men han tittade på Ingbritt, så insåg han att det skulle han inte göra.
Han tyckte hon var obehaglig, många andra som hade legat inför döden, hade sagt sanningar som andra inte gör. För honom hade Ingbritt var den som hade varit kusligt tydlig och samtidigt sanningssägare. Vid första mötet hade hon frågat honom om han hade dryparen också. Det var efter ett litet munsår på läppen hade framträtt. En annan gång hade hon påpekat att han hade dålig andedräkt. Det var som hon och många andra tuggade på hans kassa självkänsla.
Efter kuratorn hade lämnat hennes rum, så läste hon lappen. Hon blev alldeles varm inombords och det gamla hjärtat lyckades få upp hjärtslagen. Det sista fotot hon hade sett på henne, var nog för tio år sedan, hon hade stått vid havet med sin familj, sin man Roger och lilla söta dotter Tekla, som kanske var 8–9 år gammal.
Hon var en ung kvinna nu, det var så mycket hon inte visste om dem längre på grund av, att de hade förlorat kontakten. Fanns det risk att det skulle bli konflikt när de nu skulle träffas igen, tänkte hon, skulle gammalt groll åter komma upp till ytan igen.
Agnes var en kopia av henne, fast högutbildad jurist, men hennes temperament var så likt hennes. Ingbritt hade aldrig förstått vad hennes läshuvud hade kommit ifrån; det var inte från Gösta det visste hon med säkerhet utan det måste vara från henne, fast det kunde hon inte erkänna för sig själv.
På den tiden när det var en hemskt och svårt att deklarera, så fixade Ingbritt det för vänner och bekanta. Det hade varit så lätt hade hon tyckt, det tyckte ingen annan i deras omkrets. Den stoltheten som hon alltid hade känt för Agnes och hennes färdigheter, var som hon var ett högre väsen. Att det blev konflikt mellan dem, två starka kvinnor var inte egentligen inte så svårt att förstå, mer konstigt med det motsatta, men det kunde inte Ingbritt inse.
Hon funderade om hon skulle ringa upp kuratorn och höra med honom om Tekla också kommer. Men ångrade sig direkt, för då hade den fjanten kommit springande som en hund, tänkte hon. Det visar sig, jag får ge mig till tåls till imorgon. Bara vara vid liv tills imorgon. Hon hade en plan, först träffa Agnes och kanske rent av Tekla också, efter de hade åkt till hotellet, så skulle hon ut på Barkgatan och dö, oavsett om det regnar eller stormar eller både och.
När hon kröp ner i sängen så var hon upphetsad och längtade till morgondagen; som vanligt knaprade hon in de två morfintabletterna och spolade ner sömnpillret i toaletten. Det var en annan trötthet som hon inte kände igen och efter kort stund, så kände hon sig kissnödig. Det var knappt hon kunde ta sig ur sängen, det var ingen yrsel utan endast orken tröt. Det hade varit en spännande dag som hade tröttnat ut henne, det förstod hon. Men nu var de tre meterna till toaletten som ett nytt maratonlopp och mycket värre än det hon hade presterat tidigare på dagen.
Det var länge sedan hennes ben hade varit spänstiga och hennes opererade knä blev aldrig riktigt bra, men nu var det löjligt för henne. Benen var som spagetti och utan styrsel och endast med hjälp av rullatorn, så kunde hon få sina behov uträttade.
Det var många nya och obehagliga överraskningar för henne, denna kväll. Innan så hade sköterskan tagit tempen på henne och det var ingen feber och inga tecken på infektion heller. Ändå var hon så trött och de tidigare bilderna och filmerna var det slut med också. Hon kände ingen smärta på grund av, morfintabletterna. Med det som hade varit innan, att alla minnena som hade dykt upp, fanns inte längre kvar.
Det var som hon kände att hon blev lurad på godsakerna, ungefär som ett barn som hade fått en strut med mjukglass och tappat hela toppen ner i gruset. Hon blundade hårt igen för att en gång till få fram minnena, men inget kom förutom all sorg som hade följt henne genom hela livet.
Mamman som fick alldeles för tidigt lungcancer och gick bort. Pappan som hade arbetat med asbestbalar, som alla experter hade förkunnat att det var ofarligt. Det hade varit för dem, experterna som inte hanterade dessa balar av asbest, men dödligt för hennes pappa och de som arbetade med dem.
Precis som mamman så dog pappan i nästan samma plågor, men han av småvassa asbests fragment sakta men säkert dödade honom. Men experterna levde vidare som ingenting hade hänt. Sedan Gösta, den patetiska mannen, hade hängts sig för han inte längre var en man. Det var ändå Ingbritt som höll ihop allt, han hade alltid varit ett bihang.
Om någon borde ha rätt att hänga sig, så var det Ingbritt. Hon var nog mer arg på honom än sörjde honom som brukligt. Han hade varit en omöjlig spjuver hela sitt liv. När han hade kommit hem precis när de var nygifta, med en väggboning som hade inskriften broderat, ”En stor kuk skänker mycket glädje i en fattig familj”.
Det var hon som styrde upp honom, annars hade han hamnat på bänkarna med de andra fyllgubbarna. Men den värsta sorgen som nästan hade dödat henne, var när hennes yngsta dotter föddes, som bara levde en kort stund efter förlossningen. Om hon inte hade haft Agnes att ta hand om så hade hon blivit kvar i soffan och tittat rätt in i väggen tills hon hade dött.
Men med Agnes så återkom hon till livet men sorgen kom hon att bära ända fram till idag. Om hon hade varit i någon högre samhällsstånden, så hade alldeles säkert någon skrivit hennes historia, om den hemska hon hade varit med om och allt om sorgen och hur hon hade överlevt den stora tragedin i fyrfärgstryck. Hon fick två veckors sjukskrivning och sedan tillbaka till livet igen, obönhörligen.
Det var förlusterna som hade tagit på henne. När hon hörde att en fotbollsfanatiker hade tagit livet av sig för hans lag hade förlorat en match, så hade hon en annan syn på det inträffade än vad nyhetsuppläsaren hade sagt; vi är så maktlösa och vårt enda hopp och det enda som numera kan förena oss, är fotboll. Det var inte konstigt, tyckte hon, att det såg ut som det gjorde, när de hade låtit dem hållas och att sälja ut oss.

Nu hade vargtimmen kommit, Ingbritt kollade klockan, den stod på 3.05. Innan tre så hade det varit lugnt och inga ljud. Det var magiskt att efter klockslaget så började kakafonin med ångest skrik. Hon hörde personal springa mellan rummen som hästar i fältritt. Hennes trötthet hade skingrats och hon hade blivit mer klar efterhand morfinet gick ur kroppen och hjärnan och med den även smärtan, den gränslösa smärtan. Det var en fruktansvärd ansträngning att endast andas för henne. Sköterskan kom in och Ingbritt fick för första gången tre morfintabletter.
Till sist somnade hon men inte under vargtimmen utan någon eller några timmar senare. Hon hade lagt fotot på Agnes på sitt bröst och såg så fridfull ut när Agnes och Tekla kom in i rummet.
Agnes tog sin mammas hand, hon kände att hon var fortfarande varm, det såg ut som hon sov bara. De fick veta senare att döden hade inträffat mellan fem och sex på morgonen.
Det fårade ansiktet såg lite mera hopsjunket ut annars var hon sig lik, tyckte Agnes. Hennes dotter Tekla hade bara kommit i halvvägs in i rummet, när hon förstod att hennes mormor var död. Hon hade bara små diffusa minnen av henne. Det klaraste var ifrån en semester och morfar och pappa hade blivit fulla och de bägge kvinnorna visade sin irritation på dem bägge. De hade haft samma uttryck i ögonen både mor och dotter, hade den lilla Tekla uppfattat. De hade inte sagt så mycket utan visat sitt missnöje med dem med miner och uttryck. De två papporna fick vara kvar i stugan, i sin bakfylla, dagen efter, medan mammorna åkte till Tosselilla med Tekla.
Agnes vände sig mot Tekla och bad henne komma fram till sjuksängen och sade med tårarna rullade nerför hennes kinder.
- Kan du se likheterna mellan mig och mormor?
Agnes var som en yngre kopia av sin mamma, kunde Tekla konstatera. Hon i sin tur hade mera likheter till utseende till pappa.
När de kom hotellet, så hade Agnes fotografiet kvar i sin hand, det som Ingbritt hade haft på bröstet. Precis som Ingbritt som var pricken lik henne och hon gav sig inte i första taget. Det gjorde ingen av dem. Det sista trista grälet innan det blev tyst mellan dem. Det var så Agnes inte längre mindes om vad de hade bråkat om. Det var alldeles säkert en småsak som fick alldeles för stora proportioner och framför allt att kontakten bröts.
Det gick inte en enda dag utan Agnes tänkte på sin mamma. Denna starka kvinna som hade fostrat henne till den hon blev till idag. När Agnes och Tekla besökte Folkets Park, så såg hon att de gamla gungorna var ersatta med inte hälften långa kättingar; de som hon hade gungat i timvis i och hennes mamma tålmodigt låtit henne att göra. Det gamla tivolit var också borta med den lilla gröna masken som en mini bergochdalbana. Men förutom det så var det mesta likt ändå, Far i hatten fanns kvar och där drack de varm choklad på vintern. Det var ändå en svunnen tid, en tid som aldrig mer kommer att komma tillbaka.
Nu mindes Agnes vad det sista grälet hade handlat om, det var att de skulle sätta Tekla i montessoriskola, det hade Ingbritt tyckt det var en väldigt dum sak att göra. Då hade Agnes sagt de orden som nu ekade i hennes öron.
- Vad fan vet du om bra utbildning, du har ju knappt sexårig folkskola.
Hon tittade på sitt foto ännu en gång och tänkte varför var vi så hetlevrade och jag kunde bara sagt till henne att de endast skulle byta skola för Tekla och inget mera, tänkte hon. Det var som hon sökte konflikt med sin mamma, kunde hon tycka så här efteråt. Det var mycket Agnes var ledsen över som trots det hade hänt för många år sedan, så hade inte såren aldrig riktigt läkt. Alla de åren hon hade jobbat i alla möjliga typer av juridiska rätter och tagit ut något som hon inte kunde förklara vad det som drev henne.
Hela staden hade förvandlats ifrån sjuttiotalets sena hälft med kris och arbetslöshet till dagens datum rätt så välmående; det var endast de som blev kvar, fast i förortsmentaliteten, de i Holma, Kroksbäck, Bellevue, Rosengård och Seved, som hade fått de rollerna som Ingbritt och Gösta en gång hade haft och med så många flera.
Precis som migranterna så ville Ingbritt och Gösta, att nästa generation skulle få det bättre och de fick de i allra flesta fall. Men det priset fick Agnes idag betala med en rotlöshet och en naiv syn på det förgångna. När hon hade tagit hem en pojke efter andra terminen i Uppsala, så hade de gjort narr av hennes föräldrar. Det var ju inte dem som var idioterna, utan sakta men säkert gick det upp för Agnes att det var hon som var den stora idioten som hade saknat ödmjukhet. Hon hade visat brist på förståelse för dem som aldrig fick möjligheten att studera högre studier. Men hennes, idag, stora svek var att hon försvann från dem som hon aldrig borde ha lämnat.
Nu skulle hon aldrig få möjligheten att en gång för alla försonas med sin mamma.










Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Den 25:e augusti kommer min debutroman publiceras ”De enfaldigas sammansvärjning”.
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren