Katedralen

Katedralen

Rosenstein är en hederlig man. Han jobbar för katedralen som utgör det viktigaste administrativa arbetet för staten. I katedralen kan inte vem som helst jobba, utan man är tvungen att bli markerad. Det innebär att man är tränad och utbildad för det jobbet som bedrivs i katedralen. De som inte är markerade får inte ens träda in i katedralen. Stoltz som är högste chef för katedralen är en man som ingen i katedralen har träffat. Han är så att säga utom räckvidd och vill man få kontakt med honom är man tvungen att skicka ett meddelande. Dessa meddelande skrivs av tjänsteflickor som kallas för sekreterare. Deras uppgift är endast att skriva till Stoltz och meddela tillbaka hans ord. Det är endast medlemmarna av katedralen som kan kontakta Stoltz. Alla som jobbar på katedralen har specialtillverkade glasögon på sig. Det är så de vet vilka som är markerade. Dessa glasögon ska motverka de icke markerades inträde.

Rosenstein var redan arg innan dagen börjat över att han hade blivit våt av regnet, trots att han hade paraplyn med sig. Det blåser så mycket på västkusten att paraply knappt hjälper vid sådant oväder. Han kom in på sitt kontor i katedralen som var på den femtonde våningen och tog en klunk Macallan för att lugna ner sig. Han var så morgontrött att han knappt kunde hålla ögonen öppna. Helt plötsligt såg han framför sig en omarkerad person som gick hastigt förbi. Det hade han fram tills nu aldrig behövt bevittna. Av ren panik hoppade han upp från sitt skrivbord och skyndade sig för att hinna ikapp denna man. Han sprang ikapp honom, ryckte tag i hans kavaj och sa;

-Vad gör du här inne? Du måste genast lämna byggnaden.

-Varför skulle jag göra det svarade den omarkerade mannen.

-Du är ju inte markerad? Du vet att vi inte släpper in omarkerade i katedralen. Jag måste be dig att genast lämna byggnaden, beordrade Rosenstein.

-Jag vet, men jag har tillåtelse att vara här. Har du inte hört talas om den nya regeln?

-Vadå för regel? Vems tillåtelse? Vad pratar du om människa, mumlade Rosenstein.

-Här får du intyg att jag får vara här och jobba sa den omarkerade mannen. Stoltz har ju själv undertecknat den. Kolla själv! Det är hans handskrift.

Rosenstein ryckte ifrån mannens intyg och kollade igenom noggrant.

-Rör dig inte ur fläcken, skrek Rosenstein till! Jag ska ta och kolla upp det här intyget med sekreteraren.

Därefter begav sig Rosenstein ned ett par våningar för att reda ut missförståndet.
När han hade kommit fram till en av sekreterarna satt hon upptagen i telefon.

-Lägg på sa Rosenstein, det här är ett akutfall!

-Vad är det som har hänt svarade sekreteraren.

Rosenstein visade intyget och sa;

-Förklara för mig! Vad ska detta föreställa? Jag träffade på en omarkerad här inne i katedralen som påstår att han fått intyg av Stoltz att få jobba här.

-Är det ett skämt? Utbrast sekreteraren. Fått intyg att jobba här! Är du helt galen.

-Han påstår att det finns en ny regel som menar att omarkerade får jobba här i katedralen.

-Det var de dummaste jag hört, anmärkte sekreteraren och skrattade.

-Vad skrattar du åt frågade Rosenstein med ett sorgset leende.

-Jag skattar åt dig sa sekreteraren. Det är bara ett vanligt papper med en underskrift, självklart är det inte Stoltzs underskrift. Han lurade dig för att komma undan och slippa bli utkastad härifrån. Hur kunde du gå på ett sådant trick?

-Jag gick inte på någonting! Jag bad han vänta däruppe medan jag reder ut situationen.

-Lämnade honom däruppe? Fnittrade sekreteraren. Det var ju det han ville. Medan du står och pratar med mig har han redan gått sin väg.

-Vilken idiot jag är, vrålade Rosenstein. Jag borde aldrig ha lämnat honom däruppe utan släpat med honom ända ned hit.

-Ja, det borde du ha gjort men som sagt, gjort är gjort!

-Ja, men det är bara en tidsfråga innan någon annan i personalen får tag i honom.

-Han har nog jobbat här i veckor om inte månader, sa sekreteraren.

-Vad menar du? Det är omöjligt! Vi är hundratals människor här i katedralen, någon hade nog sett honom fram tills nu.

-Åh du är så naiv Rosenstein. Du är så blind och naiv! Hundratals människor har sett honom men det finns inte någon längre som bryr sig om sådant. Det är bara du som följer lagen till punkt och pricka. Människor sliter ihjäl sig varje dag på jobbet att de knappt orkar bry sig om en omarkerad passerar förbi. Många i katedralen bär knappt glasögonen mer och de som har på sig glasögonen är så upptagna med sina uppgifter att de varken noterar eller ser när en omarkerad passerar förbi. Även om femtio omarkerade passerade just nu hade ingen härinne reagerat. Du är lydig och naiv Rosenstein, det är därför jag alltid tyckt om dig.

- Sluta vara barnslig och överdriva saker och ting, du pratar rena dumheter!

-Gör jag? svarade sekreteraren med en retsam röst.

-Ja, det gör du, och om du talade sanning så vore det ett brott! Jag vill att du genast skriver till Stoltz och förklarar situationen.

-Absolut, gå du tillbaka till dit kontor så kommer jag med besked senare.

Rosenstein gick tillbaka till sitt kontor och försökte sätta igång med arbetet men kunde inte koncentrera sig. Den där omarkerade mannen hade verkligen förstört hans dag. Först var det ovädret och nu den omarkerade mannen som hade smitit in i katedralen. Det dröjde inte länge förrän sekreteraren kom upp till hans kontor och knackade på.

-Du anar inte vad som hände precis, utbrast sekreteraren.

-Vadå? svarade Rosenstein.

-Stoltz skrev att han ville träffa dig personligen eftersom du är en sådan hederlig människa. Du ska åka upp till honom med detsamma.

-Du måste skämta? Ska jag få träffa Stoltz personligen? Varför ska jag träffa honom?

-Vet inte, men skynda på nu. Fixa till dig och åk upp till honom. Han väntar på dig!

-Är du säker? Jag kan inte koden till hans port!

-Juste svarade hon, bra att du påminde mig, portkoden är 2916. Vakterna kommer leda dig till honom så fort porten öppnas. Det var instruktionerna jag fick.

Rosenstein skyndade sig ut till hissen och åkte upp till den sista våningen längst upp. Han hade inte tid att ordna till sig. När han slagit in koden öppnades porten och två vakter kom ut och satte ögonbinda på honom. Därefter togs han till Stoltz. Han kunde höra hur tyst det var i den långa salen som han passerade innan han kom fram till Stoltz rum. När han steg in i rummet tog den ena vakten bort ögonbindan. Framför honom stod en väldigt kort man, nästan en dvärg. Det var Stoltz.

-Jag har hört att du går omkring och oroar dig över att det går en omarkerad runt i katedralen. Stämmer det? Frågade Stoltz.

-Ja det stämmer Herr Stoltz, jag kan fortfarande inte förstå att jag får träffa dig personligen, jag menar ansikte mot ansikte. Vilken ära det är att få träffa dig, vilken ära!

-Du måste släppa det där med den omarkerade. Det finns många omarkerade här i katedralen, men du ska inte bry dig om det. Koncentrera dig på ditt jobb istället som alla andra.

-Men vad är det du säger Herr Stoltz. Ska jag bara ignorerade de omarkerade? Det är ju att bryta mot lagen.

-Ingen bryr sig om lagen här, det är bara du som är fyrkantig och inte kan se den nya verkligheten.

-Jag förstår ingenting svarade Rosenstein, vilken verklighet pratar du om?

-Märker du ingenting frågade Stoltz. Är du så blind att du inte ser med dina glasögon vem jag är?

-Jag förstår verkligen ingenting Herr Stoltz! Vad är det jag ska se? Anmärkte Rosenstein.

-Ser du inte att jag själv är omarkerad?

-Jag har inte lagt märke till det, men det måste självklart vara ett skämt. Eller hur?

-Det är inget skämt, utbrast Stoltz.

Det här måste vara en mardröm, det måste vara en mardröm, mumlade Rosenstein.

-Nej, det är verkligheten som du måste acceptera om du ska jobba här! Men du kommer att acceptera det för du är en stolt man och skulle aldrig förnedra dig själv för att bekämpa oss. Det skulle ingen av er markerade göra och därför kommer vi erövra hela katedralen!

Ivan Leopold

En lärare från Bohuslän.
Ivan Leopold är medlem sedan 2018 Ivan Leopold har 118 publicerade verk