Koltrasten Niklas.

Det var ingen som visste hur det hade gått till, de stod frågande alla fyra.
Men Niklas flög för första gången. Fastän de tvivlade på vad de såg var riktigt, några av dem gnuggade sina ögon.
Jo, konstaterade de, han flög och inte bara det; det var en elegant flygning han presterade.
När Niklas som en liten fågelunge hade tittat ner ifrån boet, så svindlade det för hans ögon. Bara tanken på att ge sig i väg från boet med de här skrangliga vingarna, såg han som en utopi. Han viftade med ena vingen och kunde konstatera att det här kom inte att fungera.
- Det kommer inte att hända, var hans enda reflektion. Men det var mer höjdrädslan han kände mer som ett hinder än de svaga vingarna.
Han bestämde sig att han inte skulle flyga.
- Vad finns det däruppe att se egentligen, som det inte finns här nere vid marken, sade han till sina bröder i boet.
- Du är knäpp, sade en av hans bröder. Det är väl klart att du ska flyga precis som vi andra, se världen uppifrån och alla fantastiska vidder, berg, sjöar och skogar.
Men Niklas höll fast vid sitt beslut, det fanns inget som skulle kunna ändra det, det låg sten fast.
Bägge föräldrarna försökte först lirka med honom och på ett pedagogiskt sätt förklarade att han var en koltrast och inget lands baserat djur.
När det var dags att lämna boet så hasade sig Niklas ner, ibland fastnade hans klor så djupt i barken att hans bröder var tvungen att hjälpa honom, men ner kom han helskinnad.
Efterhand hade föräldrarna börjat tappa tålamodet med sin son och de började mera bli hotfulla.
- Riktiga koltrastar flyger, hade de sagt.
Det gjorde ont för Niklas att inte bli accepterad, bara för att han inte ville flyga.
Han tyckte att han var en snäll fågel som inte hackade på andra och inte gjorde någon arg eller ledsen.
Han hade inte varit stygg mot kråkan som bodde i det andra trädet, fast den var kolsvart, så hade han inget mot den.
Men när ingen såg på så testade han sina vingar, ibland ifrån en trädstam, han klättrade upp några decimeter och sedan hoppade han, men oftast så glömde han fälla ut vingarna och han föll som en sten ner i marken. Det var lättare ifrån en lite större sten hade han upptäckt, det var bara hoppa ut i det okända och ut med vingarna. Han kände underströmmarna som lyfte honom och genast blev han rädd och fick svindel.
Sedan störtdök han mot marken, precis som ifrån trädet.
Han kunde snabbt konstatera att flyga, nej, det var inget för honom.
Nästa fas ifrån föräldrarnas övertalning om flygets nödvändigheter för alla koltrastar.
- Alla normala koltrastar flyger, de visste ingen koltrast som inte flög. Det var inte normalt för en koltrast att inte flyga, var det kort och gott deras budskap till Niklas.
Till sista argumenten från var att det också var nödvändigt att kunna flyga ifrån faror, som katter och andra mårddjur.
Allt detta fick Niklas bli ledsen över, han var ju precis som alla andra koltrastar, det fanns endast en enda skillnad, han flög inte.
- Om jag inte ska flyga så måste jag träna upp mina benmuskler med löpning, tänkte han och det gjorde han. Alla andra koltrastar virade på huvudet åt Niklas.
- Vilken galenpanna han är, kvittrade de.
Men samtidigt var det en beundran hos en del av dem av Niklas starka och obändiga vilja.
Inte ens när katten var på jakt och hade nosat upp vittring på Niklas, så hade han i en raketfart sprungit till närmaste träd och klättrat upp i nästan samma fart som en ekorre.
Den snopna katten blev förvirrad och började putsa sin päls i stället.
Det började gå rykten om Niklas snabbhet på marken, och inte bara ens koltrastar visste vem han var, utan måsar, talgoxar och skator började få kännedom om Niklas, koltrasten som vägrade att flyga.
De vilda måsarna cirkulerade över hans huvud och de såg Niklas som mat och de störtdök mot honom. Ett normalt beteende skulle vara för en koltrast som blir attackerad av måsar att fly undan. Men inte Niklas, hans ben var inte längre en tanigs koltrasts utan muskulösa efter allt springande. Hans teknik var i stort sett som en häst sprakar och när den första måsen kom så fick han en hård spark ifrån Niklas bägge fötter. Den tumlade runt åtskilliga varv, innan den hade fattat vad som hade hänt honom.
Niklas tittade upp mot de skrikande måsarna och tänkte, ja, kom ni bara.
När det var dags att skaffa en partner, så klättrade han upp i en stor björk och började sjunga. Det han inte riktigt räknade med, så var hans lungor så utvecklade att hans sång hördes vida omkring. Dessutom var hans sång betydligt grövre än någon koltrast hade haft innan.
Det kom många tjejkoltrastar till hans träd och de flesta var häpna över den muskulösa hanen de såg med den grova men samtidigt höga sången.
Men efter var och en av dem hade förstått att Niklas inte var en flygande koltrast, så övergav och tappade de intresset för honom en efter en. Förutom en av dem. Hon var den minsta koltrasten av alla. Ibland när hon satt bakom ett björklöv så kunde inte Niklas se henne.
Hon hade också varit utsatt för fördomar under uppväxten; hennes mormor hade tyckt redan från början att katten borde ha tagit henne. Men hon var snabb i vändningarna och kunde flyga likt en kolibri. Därav hennes namn: Fia-kolibri. Det hon var väl medveten om att vara utanför och i genast blev hon fäst vid Niklas, och hans muskulösa ben gjorde det inte sämre.
Det var aldrig tal om att Niklas skulle börja flyga.
- Det kommer när han är mogen för det, jag måste ge honom mera tid bara tänkte, kolibri-Fia.
Sent en kväll erkände han för Fia att han led av en sådan höjdskräck.
- Men du sitter ju högt upp i ett träd nu, hade hon sagt.
- Jo, hade han svarat, men mina klor är fastnitade i grenen och jag kan inte se marken för alla grenar och löv.
Fia tittade, ja, och mycket riktigt, de var verkligen fastnitade i grenen och marken såg hon inte heller.
- Men om du flyttar ut en bit på grenen då, sade Fia.
- Jag väljer att inte göra det, svarade Niklas.
Ibland hade de tävlingar mot varandra. På en given signal startade de, Niklas på marken och Fia kom flygande.
- Go, ropade Niklas och varje gång kom han före Fia till mållinjen.
Hon kom på att han inte behövde använda sina vingar, varför skulle han det när han var snabbare och starkare än alla andra koltrastar.
När hösten kom och alla löven hade hamnat på marken, så satte sig Niklas på den grenen längts ner på trädet. Det var endast då han inte fick svindel.
Ryktet har nått vida omkring och speciellt en grupp av koltrastarna som fanns en litet bit utanför staden. De var extra bekymrade över de fick höra alla historier om Niklas vägran att flyga.
- Det är inte naturligt för en koltrast att inte flyga, sade deras äldste. De alla hundra koltrastar som följde honom nickade och sade samstämmigt att det var perverst eller endast upprepade den äldstes ord.
Det gick rykten bland dem, men det kom endast ifrån gruppens medlemmar, alla möjliga teorier om Niklas. Men på en punkt var de överens att det måste ligga något djävulskt bakom. Deras favorit var att Niklas var en demon som åt små koltrastungar och de yngre i gruppen kände starkt av instinkterna att skydda sina avkommor ifrån Niklas, fastän de aldrig hade träffat honom. Deras rädsla blev verklig för dem och de gamla bönerna förbyttes till att handla om Niklas, inte att han skulle räddas utan han skulle förgöras.
Även om det fanns några i gruppen som kände en viss skepsis åt den nykoltrastiriet som spreds bland dem. De visste att det var något var och en höll för sig själv, att yppa något tvivel inom gruppen skulle få stora konsekvenser för dem som individer. Det blev som fruktan aldrig tog slut. Det hände att koltrastungarna angav sina föräldrar till den äldste, för bagateller som en koltrastmamma hade sagt efter ätit en mask, att den hade varit djävulsk god.
Redan innan bestämde den äldste vem som var rätt eller fel koltrast. Nu var de som såg Niklas, inte enbart i deras mardrömmar utan även i verkligheten också. Det kunde vara en spegelbild i vattnet som de tolkade till Niklas djävulsande som tittade tillbaka på dem. Det var en skrämmande värld som uppdagades för dem alla i gruppen. De såg tecken som de aldrig sett innan. Det var ingen som reagerade på att den äldstes makt blev till sist absolut och obegränsad. Det uppfattades hos dem alla som en trygghet att den äldste räddade gruppen från demoner, djävlar och Niklas. För den äldste var det viktigt att hålla ihop flocken och gärna ha fysiska tecken på deras sammanhållning. Han bestämde att alla alltid skulle vara vattenkammade. De som inte följde det var för evigt dömda att brinna i helvetet.
En liten bit ifrån gruppen, fast det var ett kollektiv med koltrastar, även om alla var inflyttade så hatade de andra främmande koltrastar.
För att se skillnad mellan dem och en vanlig, främmande koltrast, så doppade de spetsen på deras stjärtspets i vit färg. Det var det enda som skilde dem från andra koltrastar. Deras enda sammanhållning var just hatet mot allt främmande. De hade märkt en ökning i deras medlemsmatrikel den senaste tiden. Det var ingen som förstod paradoxen som innebar att gå ifrån främling till vän eller medlem. Det var inte på något plan deras resonemang höll; det gjorde dem ännu mera fast i sin övertygelse att de hade rätt. Fast de flesta av dem uppfattade rätt endast som deras ledare sade till dem. Vid en flygdemonstration tidigare under sommaren hade ledaren proklamerat att ett stort område var koltrastfritt, förutom de själva. De som bodde inom området förpassades ut helt sonika. Ledaren hade avslutat med att området var fullt för koltrastar. De som hade förpassats ifrån deras hem, tyckte det var galenskap på hög nivå. Men ledaren trummade på sitt budskap till sina lärjungar.
- Det är fullt.
Han visste allt och hade lösningar som ingen annan. Men det var viktigt för honom att de blev flera som förstod att han hade rätt. När han hade hört talas om Niklas första gången så var han övertygad om att han var den gamla ledaren som var tillbaka i ny skepnad. Det var ingen som visste till hundra procent om den gamla ledaren, men enligt en sägen hade han varit en gigantisk stor koltrast, som enade nästan alla andra koltrastar. De som inte gillade honom gjorde han sig av med.
Men efterhand flera uppgifter om Niklas nådde ledarens öron, så förstod han rätt snabbt att han inte var den gamla ledaren personifierad. Den här koltrasten måste vara sjuk, kom han fram till sist. Men samtidigt fascinerades han över Niklas starka ställningstagning av att vägra flyga. Det skulle kunna bli något han kunde utnyttja framöver, hade han vissheten om. Han kände igen just den biten att vara utvald i sig själv.
Det ledaren förstod väldigt tidigt var nyttan att ha fiender, men inget djur som var större och starkare än de själva. Det hade varit raider mot talgoxar men aldrig mot katter. När någon i hans närhet hade påpekat att de alltid förde krig mot svagare och mindre djur, så förklarade ledaren krig mot lejon och elefanter. De höll vakt under lång tid runt sitt land och skickade ut spejare för att se var de fega lejonen och elefanterna höll hus. De hittade dem aldrig och om de hade gjort det så hade det blivit en världssensation i det lilla Målilla med omnejd.
Ledaren stärkte sin makt allt eftersom tiden gick och radikaliseringen ökade succesivt. Det var en jobspost för honom att hålla ihop flocken. En del blev för radikala och började med att bilda små radikala grupperingar. Dessa blev han tvungen att ta i med hårdhandskarna, med hot mot de medlemmarna brukade räcka och landsförvisa ledaren för gruppen. Om inte det fungerade var hans nattpatrull den enda lösningen som blev kvar för honom. De lade inga vingar i mellan.
Han visste att det var i staden något typ av experiment som hade pågått under en mycket lång tid. En märklig blandning av perversioner i och med att alla hade rösträtt. Alla koltrastar var lika mycket värda och de lade sin röst som de tyckte var sundast. Detta var något oerhört galet, enligt ledaren.
Det hade varit mer än en gång som hade oroades för att få den smittan till hans rike. Han hade skickat in sina spioner som rapporterade till honom om dekadans men allra mest om hur allt var perverst. De visste att ledaren ville höra om just sådant, men de berättade aldrig sanningen, att de koltrastarna levde i en harmoni med varandra. Om det hade blivit en intressekonflikt eller dylikt, så hade samtliga inblandade satte sig ner och diskuterat och kommit fram till en fredlig lösning, som alla parter kunde acceptera. Det kunde de inte berätta för ledaren. Det var endast perversioner han ville höra och fick höra av dem.
Med hans regim skulle det åter vara honfrid i staden, var det vanligaste i hans tal till flocken. Det var ingen som reagerade på det utan det som var normalt för honom och ledargestalterna var att just att ge sig på koltrasthonorna, de som inte lade tillräckligt många ägg ansågs vara defaitistiska och blev utstötta.
Ledaren hade ett stort mål framför sig, det var att ta över staden. Eller som han beskrev det i ett av hans många tal till flocken.
- Vi ska erövra staden och göra slut på alla perversioner, en gång för alla. Alla koltrastar ska bli fria, avslutade han med.
Dock visste ledaren hur det var i staden, han hade levt där och känt mer eller mindre utfryst och illa sedd bland de andra koltrastarna. Det kan vara hans militäriska hållning som koltrast unge som retade upp hans jämnåriga. Redan då förstod han hur fel det var med att varje koltrast hade en röst. Det skulle ju bara finnas en röst, hans egen. Det förstod ingen av de andra, till ledarens stora förtret. Nej, stadens dekadans hade han också upplevt att en vingskadad äldre koltrast fick mat av de andra. Det var ett tydligt tecken på svaghet inför sakernas förhållande till varandra, var som allra störst, enligt honom.
Det skulle endast vara den starkaste rätt som skulle råda och absolut inget annat, enligt ledaren. Enligt hans egna beräkningar så kommer koltrastarna i hans version och med rätt avel vara den största och tyngsta fågeln världen.
Att vara den mäktigaste fågeln i världen, ja, den tanken gillade han och han vill göra allt i sin makt för att det skulle bli en verklighet. Även om han själv aldrig kom att få uppleva det, men han kommer bli en koltrast gud, den allra första. Han var övertygad om att tekniken kommer då vara så avancerad att de kan väcka de döda till liv igen, dvs. honom.
Lite längre bortom ledarens och hans hårda regim, hade en stor grupp koltrastar flyttat i protest mot allt. Det innefattades att inte putsa fågeldräkter mera, nu såg de ut som en enda stor hårboll, många av dem hade svårt att flyga numera. De hade hittat ett frö som växte alldeles bredvid en åker och när de åt de fröna som kändes allt så mycket lättare och inte ens när de flög in i ett träd, så gjorde det ont. Det var ingen som förstod att det inte var nyttigt för deras små hjärnor att äta just de fröna. Men när det var skördetid så var alla hårbollarna framme och samlade hela årsförbrukningen var säkrad. Det var nummer ett i prioritering för dem. Allt annat fick vara under de intensiva dagarna.
När andra koltrastar flög förbi dem så var det ingen som förstod att det var andra koltrastar de såg på marken och på trädgrenarna. De hade stora klotögon och deras enda räddning var bondens katt hade blivit gammal och fet. En gång hade en förrymd iller kommit förbi och tagit ett par av dem. Det blev en startsignal för dem att ta tillbaka sin manlighet, som de själva hade tyckte ha förlorats. Men de såg inget samband med fröna utan nu började de starta hankurser för hanarna skulle bli hanar igen. Det som gav bäst resultat var något de kallade, humhumhum terapin. Då skulle honorna ha hummande ljud och hanarna med ett starkare hummande ljud överträffa honornas. På så sätt skulle honorna bli underkastade hanarna; det var ingen som längre tänkte på själva syftet från början. Men hanarna blev hanar igen, enligt de själva och ingen av dem behövde gråta längre, inte ens när fröerna var slut i förrådet. En viktig aspekt och tro hos dem var den läkande solens energier; dock hade ett av experimenten inte slutat väl att ligga på rygg med utfällda vingar under högsommarsolen. De som överlevde var eniga om att solen är en gud men mer i lagom dos av den gudens kärlek. Den blev senare utbytt mot månen för de märkte om de åt fröna och dansade i månskenet fick de magiska krafter, något de inte fick av solen, förutom brända näbbar.
Deras första och enda tes var att de var fria, men ändock hade de många krångliga regler och efterhand tillfördes ännu flera. De som fick en liten insyn av deras värld, kom tillslutsatsen att det var en fri men drogberoende och dysfunktionell grupp av koltrastar.
När de grupperna, av olika orsaker, blev drabbade av olika typer av problem, startades en radikalisering som ingen egentligen visste vad ursprunget var. Det var som att de samtliga grupperna skulle uppgå i något stort. Den andliga gruppen trodde en messias skulle dyka upp på scenen. Den mera auktoritära gruppen att deras ledare skulle ta upp dem upp i en högra sfär, i något större, alternativt att en stor, bestämmande ledare skulle ta kommandot. Den fria ofria gruppen trodde på en frihet i extas skulle möta deras verklighet.
När så blackbird influensan kom och svepte över dem.
Det var som när den var som värst att de tre grupperna sammanflöt med varandra i en kamp mot stadens koltrastar, som enligt dem, bar skulden. Men för i nästa moment beskyllde de samma för att det inte var någon sjukdom. Det var ett påhitt för att förstöra för de grupperna. Det som fick störst utrymme hos dem, var att en mega rik koltrast i ett stort land i väster, var den som hade planerat och såg till att genomförde av blackbird influensan. Dessutom var han ingen riktig koltrast heller, tydligen var han en korsning mellan koltrast och någon konstig näsfågel. Någon i den auktoritära gruppen hade ritat en nidbild av honom, med extremt stor och krokig näbb.
Stadens koltrastar klarade influensan så mycket bättre än de tre grupperna. Mycket snabbt fick de ut information hur varje koltrast kunde skydda sig mot viruset. Det hade varit effektivt att få ner sjukdomsfallen radikalt. Men den största upptäckten var av en slump; om de åt kokos så blev de immuna mot viruset. Genast började stadens koltrastar dela ut kokos till alla i staden. Det var ingen som var virolog av dem. Men de kunde konstatera att de fick ett bra skydd, hur det gick till, det visste de inte.
Men i de tre grupperna hade det sjukdomen fått fäste och det var inte förrän de äldste blev drabbad, som de tog viruset på allvar. Inte ens då skulle någon i de tre grupperna äta kokos, för det hette att det inte var utprovat på koltrastar. Det var inte säkert, ansåg dem. De plockade fram mycket bevis på hur farligt kokos var och framför allt, alla offer den hade skördat.
När influensan var över var det inte längre tre grupper utan bara en. En arg sådan dessutom. Den auktoritära hade tagit kommandot och ett råd instiftades som hade den äldste med och en av hårbollarna hade utsetts.
Till en början så trodde den auktoritära att det kom att bli mycket jobb att få den till att bli en synkad till stor grupp. Han hade fel om det och nästan obemärkt flöt grupperna ihop till en till hans stora förvåning.
Vid en yttre betraktelse så teddes de olika grupperna så extremt olika varandra. Men vid sammanslutningen till en grupp, så visades att de hade mycket gemensamt, både till innehåll och strukturer.
Deras hat till stadens koltrastar var uppenbar. Deras tema var nästan på daglig basis, att stadens koltrastar hade tystat dem. De hade inte fått kvittra som de ville, utan nu skulle det bli en förändring, för nu skulle de kvittra hur mycket de ville. Eftersom det inte fanns någon motsättning för stadens koltrastar så lyfte de bara upp ett ögonbryn av förvåning.
När den auktoritära beviljades möte med den då sittande koltrast-mästare (borgmästare) och krävde att hans landområde skulle inkluderas med staden. Det var svårt för den auktoritära att hålla masken inför koltrast-mästaren, det var något han avskydde att be honom om något. Men han hade en plan.
- Det ska väl inte vara något problem, sade koltrast-mästaren, vad trevligt att ni vill ingå med oss. Det här är en stor dag för oss alla, avslutade han.
Den sluge auktoritära koltrasten log så han nästan fick ont i näbben.
- Vänta du bara, tänkte han, när han flög tillbaka till sin grupp.
När Niklas kom uppspringande till boet, så låg Fia och ruvade på tre ägg. På senare tid hade det blivit fler råttor i området, de var aggressiva men ingen var i närheten av Niklas snabbhet. Däremot så var de smarta, upptäckte han rätt snabbt. Det gick inte att lura dem som i fallet med mössen. Men uppe i trädet var hans lilla familj säker.
De flesta hade glömt bort om Niklas och hans vägran att flyga. Det var som ingen tog notis när han sprang ifatt ekorren, förutom hans kompisar som hånade honom för det. Men ingen av de andra ekorrarna ville utmana Niklas snabbhet.
Livet flöt fram för honom och hans familj. Äggen kläcktes och tre välskapta koltrastungar såg dagens ljus, till deras föräldrars lycka. De var bägge så upptagna att de inte märkte alla förändringar omkring dem.
Det borde ha blivit ett omen om andra tider, speciellt när Fia var ute och flög och kunde läsa en banderoll som det stod endast ett ord, ”vakna”. När hon kom hem så berättade hon för Niklas vad hon hade läst men inte förstod vad de menade
- Det måste helt enkelt vara att de vill att folk ska sova mindre, mer tid att vara vaken, trodde Niklas, men hon var inte övertygad om det var rätt analys.
I deras område så hade flera märkliga koltrastar flyttat in, ett gäng hade en vitfärgad stjärtfjäder och andra såg ut som de aldrig hade putsat sin fjäderdräkt, de såg komiska ut, som hårbollar med vingar, tyckte Fia.
Den tredje gruppen som hade flyttat in hade en konstig vattenkammad frisör och såg alltid väldigt allvarliga ut. Det de tre grupperna hade gemensamt att de var på behörigt avstånd till Niklas. Det förstod han inte men när de vattenkammade började rabbla besvärjelser när han var i närheten av dem.
- Alla nya i området är konstiga, hade han sagt en dag till Fia och hon svarade med.
- Vi är alla koltrastar och även om vi är olika som får alla plats här.
Nästa dag som Niklas var ute på sin dagliga löprunda, så såg han en demonstration bestående av de nytillkomna koltrastarna. Det var en hetsig stämning som han möttes av. Det var skrik och slagord som kom växelvis från dem. Men den som hördes mest var en vitstjärtad koltrast med megafon. Han måste var någon typ av ledare reflekterade Niklas.
- Ni kan inte byta ut oss, skrek den lilla fågeln för fulla hals i megafonen.
Niklas stod handfallen och funderade, vem ska bytas ut? Han förstod ingenting av det, mer än att de allra flesta av dem var nya i staden.
- Skulle de bytas ut och mot vilka då. Nej, det gick långt över hans förstånd.
När han hade stått och sett på en stund, så kom det fram en av de vattenkammade till honom.
- Det är du som är demonen som har gjort så att min fru alltid får missfall, sade han med ett undertryckt raseri och fortsatte. Vi har bett till gud att du ska förgöras och brinna i helvetet, där du hör hemma.
Det var obehagligt för Niklas och hans känslor var sårade, han hade aldrig sett denna koltrast innan och ännu mindre hans fru. Det hade inte varit någon innan som hade berättat för honom att han var en demon.
- Vad är demon, tänkte han.
Medan han stod där och funderade så var de konstiga koltrastarna med de vita stjärtfjädrarna som kom mot honom, de såg hotfulla ut. Han tittade bakom sig om det var något bakom honom som var deras mål, men det var det inte utan det var honom de skulle till. Han förstod ingenting, det var så märkligt alltihopa, han hade bara varit ute på sin joggingrunda i all fridfullhet och sedan händer allt detta.
- Ta fast Judas, skrek de. Deras ledare såg de vattenkammades religion som något användbart, speciellt att bekämpa fiender och hot med. Niklas var ett verkligt hot mot ledaren och att blanda in religion i sitt maktutövande hade passat honom otroligt bra. Det första målet var Niklas och nu var hans hejdukar på väg för att fånga Niklas.
De visste att han kunde besegra måsar och var snabbare än en ekorre, men de var den nya koltrastens med alla upphöjda färdigheter. Han skulle bli en lätt match.
Resten av demonstrations deltagarna skanderade antingen vakna eller, det är fullt.
Det var ingen konst för Niklas att avväpna de angripande arga koltrastarna, efter några av dem fick brutna näbbar av hans sparkar, så sjönk deras kampvilja betydligt. Lite snopna skuttade de tillbaka till demonstrationen och Niklas som verkligen inte ville skada de märkliga nya koltrastarna. Det var något som inte var normalt längre tänkte han, när han joggade hem till Fia och barnen.
Det började en morgon att alla nykomna koltrastarna började kvittra, samma sak om igen. Det var nästan som en suggestion för alla som hörde dem. Det var endast ett par ord som upprepades:
- Vi är mer rätt än ni.
Hela morgon höll de på utan ett uppehåll. Det blev ett startskott för alla förändringar som skulle ske framöver. Hårbollarna började putsa sin fågeldräkt och rätt snart såg de ut som vanliga koltrastar igen. De vattenkammade vann gehör för sin stil och de auktoritära fick igenom att alla i gruppen skulle färga stjärtfjädern vit. Det var enkelt och pragmatiskt om alla såg likadana ut, så de visste vilka som var med dem och vilka som var mot dem. De började rösta som alla andra koltrastar i staden, men det fanns alltid en ny anfallsvinkel hos dem, som de andra tidigare bofaste inte kände igen.
Det dröjde inte länge förrän en del av de tidigare bofasta började lyssna på den auktoritäres tal och han höll i många tal runt om staden. Det blev ett mode att färga stjärtfjädern, men när en del färgade den i regnbågsfärger, blev de tidigare vitfärgade som galna och deras röster höjdes ännu mera över denna perversion. Vit är okej, enligt dem, medan regnbågens färger vittnar om dekadans och ett särintresse som måste utrotas.
Det fanns inre hot som dessa, men på senare tid så hade en fågel som hette solsvärtor anlagt små kolonier i utkanten av staden. De såg precis ut som de men det var solsvärtor, poängterade den auktoritära ledaren gång på gång i hans tal. Han fick igenom en mobilisering, något som aldrig behövts innan.
De tidigare stads koltrastar tyckte det var konstigt att sådana hot aldrig hade funnits innan, men tycktes nu att den hade accelererat sedan den nya gruppen hade fått mer makt. När någon av deras spejare kom tillbaka så kunde de berätta att de hotande solsvärtorna hade en riktig armé.
Det blev ransonering något som aldrig hade behövts innan och ett krigsråd, bestående enbart av den auktoritära ledaren. Den förra koltrastmästaren hade sedan länge blivit avsatt under en kupp artad form och med en falsk blygsamhet hade den auktoritära ledaren tagit över rollen och med var det slut med att rösta. Det behövdes inte längre för ledaren kunde och visste allt.
De som vägrade att färga stjärtfjädern vit kunde anklagas för att vara anti koltrast, i och med det så riskerade han eller hon förvisning eller ännu värre än att ledarens nattpatrull kommer nattetid.
Precis som det vanligt när det blir ett hårdare klimat så sökte sig koltrastarna inåt för att slippa tänka på hur allt hade blivit fel. Att yppa sådant var inte längre säkert, inte inom släkten eller bland vänner. Det hade åtskilliga andra kontraster fått erfara dyrt.
För Niklas som var en fridens koltrast och han älskade sin fru och ännu mera sina barn. Vi får hålla ut och hålla huvudena lågt så det flyger förbi som en ond dröm, tänkte han ofta. Han och Fia diskuterade aldrig allt det nya och hårda klimatet. De hade inga lösningar och kände endast en frustration för att deras barns livsbetingelser hade försämrats; de var inte längre fria och tänkande koltrastar. De var fångna i något de inte förstod vad som hade drabbat dem.
En morgon hade Niklas haft sin vanliga löprunda, men pga. nya avspärrningar så blev rutten en annan. Till sist var han precis utanför staden.
- Oj, tänkte han och vände sig uppe på en kulle. Han mindes att han hade besökt just den kullen i sin ungdom och haft en fantastisk vy över staden. Nu var samma vy en grådaskig nyans av elände. Han vände på sig och framför stod det flera koltrastar.
- Vad händer i staden, frågade en av dem Niklas.
- Det är lite konstigt men det tycks att en främmande armé bestående av solsvärtor har belägrat staden, sade Niklas.
- Vi är solsvärtor, sade den andra av dem. Det är samma sak som koltrast, det är ett dialektalt namn på koltrast, vi kommer ifrån Skåne, avslutade han med.
- Men var har ni er armé någonstans, frågade Niklas.
- Se dig omkring, kan du se någon armé? Sade den första igen och fortsatte. Vi har fått ett gäng måsar efter oss som trakasserar oss och de tycks stå i symbios med stadens koltrastar, som vi har förstått.
När Niklas joggade tillbaka till staden ännu mer förbryllad över vad som hände än innan. Hans lilla koltrasthjärna jobbade på högtryck för att förstå att solsvärta var samma sak som koltrast och det märkligaste var att det inte hade funnits någon armé alls utanför staden, som det hade påståtts.
När han kom hem med andan i halsen, han hade aldrig sprungit så fort som sista biten hem denna gång.
Det lät förvirrat i Fias öron allt Niklas berättade, det var ju inte alls så de hade blivit informerade om hur det låg till.
- Men såg de precis ut som koltrastar, började hon.
- Ja, svarade Niklas och fortsatte. Solsvärta och koltrast är samma sak.
Varje dags fängslades nya koltrastar för att vara anti-koltrastar. Det kom nya påbud hela tiden, nya förbud som ingen egentligen kunde hålla reda på.
Ledaren hade haft tuffa förhandlingar med måsarna och de hade ingått i en anti-attackpakt tillsammans. Hans förhandlings skicklighet basunerades ut att nu var måsarna deras vänner. De skulle ställa upp som förtrupper i det kommande kriget mot solsvärtorna. Nu var det inte längre frågan om det skulle bli krig utan endast när det skulle explodera.
- Om jag tar ungarna på ryggen så kan jag med blixtens hastighet ta mig ur staden, sade Niklas en morgon, efter flyglarmet hade ljudat redan från tidig morgon. Och du tar och flyger lågt under radarn, så kan vi bosätta oss ett lugnt träd utanför staden.
- Ska vi verkligen dra upp våra barn med rötterna; de har kompisar här och bägge älskar skolan, hade Fia sagt.
Men efter hand att flyglarmet fortsatte att ljuda, så kunde varken hon eller barnen stå ut en sekund till i en sådan hemsk toxisk miljö de befann sig i. Det var inte koltrast vänligt längre, konstaterade hon.
I det högsta kyrktornet hade ledaren sin stab med ja-sägare. Han blickade ut över sitt rike och han var euforisk över allt han hade förverkligat; det var som han levde i en dröm, men denna kommer jag inte väckas ur, tänkte han nöjt.
Klockan 1500 kommer måsarna gå till attack och hans infanteri hade grävt ner sig precis vid staden murar och kommer att komma i den andra vågen. Den planen hade han gått igenom minutiöst flera gånger och den hade inga svagheter. Det var ett riggat krig, han hade fixat, ungefär som innan de gav sig på mindre djur och dessa koltrastar utanför staden hade ingen aning om vad som väntade dem.
Han hade ett sändebud som skulle anlända dem en kvart innan anfallet för att få dem att ge sig utan strid.
Efter en kort instruktion till sina barn att bita sig fast i Niklas nacke och aldrig släppa det greppet så skulle han på muskulösa ben få dem ut ur stadens fasor. De alla tre lovade dyrt och heligt att aldrig släppa näbbgreppet om pappas nacke. Fia flög i väg först, på låg höjd och ingen fattade någon misstanke om det.
När hon var nära stadens murar som flög hon upp över muren och dök ner på en sekund till nästan marknivå. Hon var en erkänd skicklig flygare.
Niklas med ekorre fart genom stadens gator så ingen knappt hann uppfatta honom och hans tre barn på ryggen, men i stället för att hoppa över muren, så sprang han rätt igenom den för den bestod enbart av torra kvistar. När han kom ut och de började kunna andas ut, så var Fia ovanför deras huvuden. Alla fem kvittrade lyckligt över den lyckade flykten.
- Kommer du ihåg det lediga trädet, frågade Fia efter en stund.
- Ja det är bakom nästa kulle, det är en gammal ek träd som måste var flera hundra år gammalt, sade Niklas och fortsatte, det kommer bli perfekt för ungarna, massor med roliga ihåligheter i stammen.
De kom fram till eken och Fia såg med glädje att Niklas inte hade överdrivet.
- Det kommer bli ett perfekt hem för oss, sade hon glatt till Niklas.
Det var många av koltrastarna som fick frukost masken i luftstrupen, när de fick klart för sig att de hade en allians med måsarna. De har alltid varit den givna fienden; deras antifågel beteende hade alltid skrämt dem. De hade aldrig tvekat att både ge sig på andra fåglar om det hade vankats mat. Det var ingen som tyckte gott om dem, dessutom var de den gapigaste fågeln sorten. Men ledaren hade alltid beundrat dem för deras renhet och hämningslöshet. Om det hade gått så hade han blivit en mås, han har redan alla deras egenskaper.
När sändebudet flög över till solsvärtornas dunge utanför staden, så hade alla gett sig i väg. De hade dock lämnat efter sig en lapp, som det stod, ”våld löser ingenting”.
Det blev ett anti klimax för alla soldaterna som hade beväpnats grova tändstickor som de hade vässats. Men allra mest var det för ledaren, han hade kallt räknat med att länsa solsvärtornas förråd av mat, alla fina daggmaskar och frön. Nu stod han där tomhänt och förvånad som övergick till rädsla, för han hade lovat måsarna rikligt med mask vid en seger.
- Det är en seger utan strid, men likt förbannat är det en seger, sade den ledande måschefen förhandlaren, till ledaren som stod stampade med fötterna, för första gången var han villrådigt. Men det var inte måsarna, deras renhet och hämningslöshet, gjorde så de tömde stadens hela förråd på mat.
Allt hade gått i baklås för honom. Nu stod svälten framför dörren för alla stadens koltrastar. Det tog honom två dagar innan han visste hur han skulle tackla problemet. Nummer ett var att skicka ut alla för att söka efter mat och fylla på förråden igen. Nummer två var att endast de som hade gjort sig förtjänta av att äta skulle få mat. Det var han som avgjorde det såklart, absolut ingen annan.
De svaga som kom att gå under var bara ett naturligt led och urval av att de starka överlever för artens bättre gener förs vidare. Efteråt funderade han på varför det hade tagit honom två dagar för att lista ut det. Det borde ha suttit i ryggmärgen hos honom tyckte han i efterhand.
Han satt tryggt än så länge i sin kungastol.
Efter ett par veckor så hade utmärglade koltrastar från stadens, kämpat sig i väg ifrån staden och en kommande fångenskap och många av dem förbi Niklas och Fias ek träd.
De var så utmattade och dessutom uttorkade, så många dog på plats. Först hade Niklas och Fia trott det var en blackbird influensa men det var svält dessa stackars koltrastar hade utsatts för.
En av dem hade gått i samma klass som Fia, som berättade innan han dog, att ledaren hade ställt upp alla koltrastar på led och alla som inte kom ifrån hans grupp från början fick ingen mat och var förbjudna att leta efter mat själva. Det hade blivit hungerkravaller som slogs ner brutalt. Någon dag efter det så började de bygga en stor bur på torget av hönsnät. De flesta hade uppfattat faran och syftet med den, så alla flydde i alla riktningar. Det var bara de vattenkammade och vitstjärtade koltrastarna som hade numera rätt att få mat.
Niklas förstod att de hade lämnat staden i sista stund för att slippa hunger och förtryck.
Det fanns gott om träd, det var ingen skog men i dungen var det nog ett trettio tal träd i varierande storlekar, så Niklas och Fia hjälpte dem att bygga bo och delade med sig av maten tills de var starka nog att börja jaga och samla mat.
Det tog inte lång stund innan de hade ett nytt samhälle av koltrastar. De hade en regel: alla koltrastar var välkomna. Lite längre fram blev de kallade samaritkoltrastarna, av övriga koltrast samhällen. Det var inget Niklas uppskattade utan de var endast koltrastar och inget annat.
För den auktoritära ledaren som allt hade sett så ljust ut och allt hade slagit tillbaka, började bli bitter och ju äldre han blev så kom paranoian bli alltmer framträdande hos honom. Krigen hade avlöst varandra, först var det mot skatorna men de överlistade dem varje gång och de led svåra förluster. Det senaste kriget var mot deras gamla allierade, måsarna, när de stod utanför staden och hade omringat den, så var det ingen som kunde försvara vare sig staden eller honom. Han hade grävt ner sig i en bunker och när måsarna störtdök ner mot trädgården ovan bunkern så begick han självmord genom att halsa en flaska med kaffe. Hjärtat rusade och han föll död ner. Hans mångåriga adjutant hade lovat bränna honom efter självmordet, så inte fienden fick tag på hans kvarlevor.
Det en gång så lyckliga koltrastarna i staden var nu bara ett minne blott, och de hade varit utjagade sedan länge och den nya ledaren var död, bränd till aska. Det var nu ingen som ville vara vattenkammad längre och ett stort gäng försökte förtvivlat få bort en vit färg på stjärtfjädrarna.
Det var en stor förödelse som de överlevande fick ta tag i. Det ingen som kände skam över deras härjningar som hade störtat ett fungerande samhälle i bitar. Det var inget att rannsaka sina idéer och ideologi som de gjorde, i stället var det många som räknade upp misstagen till förlusterna, men aldrig någon gång att förstå sitt ansvar, varför det hade blivit som det hade blivit. Det var inte krigen som de hade startat utan bara otur att de inte hade vunnit. Det fanns många av dem som var beredd att starta om på nytt, men nästa gång måste de vara smartare.
De segrande måsarna plundrade allt i staden och flyttade till Gotland.
- Pappa, ropade Lillfia, du klarar det, bara blunda och hoppa ut.
Niklas satt så hårt med klorna på grenen att han började tappade känseln, långt upp på bägge benen.
Han tittade ner och blundade. Det svindlade och svartnade för ögonen för honom.
- Pappa, sade Lillniklas och flög upp till sin pappa som satt förstenad på den högsta grenen.
- Bara att hoppa ut och ut med vingarna, sade han och visade hur han skulle göra när man väl var uppe i luften.
Niklas sade inget utan han var stum och kände det var ett krav han inte delade och önskade. Men något dök upp i hans hjärna att han faktiskt var nyfiken hur det var där uppe i luften. Han lossade klogriparna av grenen. Han blundade och hoppade rakt ut.
- Niklas, vingarna du måste flaxa med vingarna, skrek Fia alldeles förfärad.
Men Niklas hade full koll, precis en meter ovanför marken fällde han ut sina vingar och vinklade uppåt och en elegant loop avslutade han sin allra första och sista flygning.
- Jag väljer vara en springande koltrast, sade han efteråt och det var helt okej för hans familj.

C.S Berglöv

Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Nu är min roman ”De enfaldigas sammansvärjning” publicerad. Det går att beställa den här: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=de+enfaldigas+sammansv%E4rjning
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 13 publicerade verk