Publicerat
Kategori: Djur noveller

Kompositören

Här i mörkret bor jag tillsammans med min kusin. Hårig, grön och fin, en larv som heter Masarin.
Jag själv är dock rätt ful och rosa, päls det har jag ingen heller. Jag snoozar länge varje morgon, så jag ska få vila vidare och slippa behöva städa mitt spår av slemmig sörja. För jag är Dagge daggmask, mitt utseende ganska lik en task. Aldrig någonsin skulle jag mitt yttre önska på nån annan.
Men här bor vi dock ändå tillsammans. I mörkret, ekot, öppna planet. Tro det eller ej, det är rätt stort härinne.
Ibland hälsar ljuset på från två små snirkliga hål i taket. Där kunde det ibland bjuda in sig självt. Så vackert det blev, å, jag fick se min ståtliga kusin, så grön, så fin, så luden. Undrar om han snart ska få bli en fjäril.
“Det är bara en fråga om tid käre kusin”, brukar han säga.
De orden får alltid hela magen på mig att vilja sjunka neråt och vandra ner till andra änden. Som om innanmätet vill rymma ifrån mig, framifrån likväl som bakifrån.
“Men Masarin, du rara larv, min allra världsbästaste vän. Kommer du inte då att lämna mig? Du kommer bli så vacker, så ståtlig. Du kommer flyga härifrån och flyga över ängarna. Du kommer äta från violerna, från prästkragarna och smörblommorna. Det här mörkret kommer inte längre vara ditt hem och här blir jag bara ensam, alldeles ensam. Är det inte så det kommer att bli?”
Masarin ger inte ifrån sig något svar. Han ser på mig med en dyster blick. Han vet att mina ord är sanning.
Då spelas plötsligt en sonat. Den är lugn i början. Jag känner igen den, det här stycket har spelats flera gånger de senaste dagarna. Början är så lugn och vacker men den blir alldeles för snabb för min smak, redan efter en minut. Jag undrar vem det är som övar på det här stycket. Tidigare har det varit en salig blandning olika människor som övat i den stora salen utanför. Allt från små barn som spelar förskräckligt illa till små gamla damer som blir alldeles studsiga av att få spela sitt favoritstycke.

Jag klättrar upp mot ett av de snirkliga hålen och sticker upp huvudet. Masarin har hjälpt mig sätta upp en liten trappa av stenar i konstiga storlekar och utformningar så att jag ska kunna få se på musikerna där ute. Han tyckte synd om mig som var så förtjust, men ändå inte riktigt klarade av att klättra så som han klarar av.
Där ute står en liten pojke. En graciös liten människa som nu spelar som en riktig vilding. Aldrig under mina år här har jag sett något liknande.
Alldeles spänd ålar jag mig fram och lägger mig strax utanför hålet. Det har jag aldrig vågat göra tidigare, men just idag kunde jag inte hindra mig själv. Jag sitter och lyssnar en stund, när pojken plötsligt vänder sig mot där jag ligger. Stråken tvärstannar och musiken försvinner ut genom det öppna fönstret han just stod vänd mot. Han har fått syn på mig! I ren panik gör jag mitt allra yttersta för att återvända in till min boning, men jag är inte snabb nog. Den lilla pojken har alldeles för snabbt skuttat fram till mig där jag ligger. På det här avståndet ser han verkligen gigantisk ut.
“Tycker du om att höra mig spela?, frågade han mig. Skulle du vilja du höra lite närmare?”
“Ja, jag älskar det! Kan du inte spela min fiol lite grann? Det var så länge sedan sist, ingen spelar den längre och jag förstår verkligen inte varför”, svarade jag.
Min vädjan reste genom luften. Självklart hade han inte kunnat höra mig, men han förstod ändå på något sätt exakt vad jag ville. Han lyfter upp fiolen jag sitter på och går bort mot det öppna fönstret igen. Försiktigt lyfter han av mig från instrumentet. Varsamt placerar han min slappa kropp på fönsterbänken framför sig. Det känns som om jag ska börja studsa av och an, hit och dit, kors och tvärs över rummet. Hade jag kunnat skaka hade jag nog gjort det. Min kropp blir alldeles varm av en solkatt som landar en bit ovanför mig, så skönt, så skönt, har jag nog aldrig haft det tidigare.
Pojken börjar spela på en sonat jag aldrig hört innan. Den doftar fräscht, nytt. Dagges och Masarins renässans. Ungefär så känns den. Lika vackert som de vida ängarna utanför, den täta grönskan som här och där ersätts av väldoftande blommor i guld och violett. Träden i allén en bit ifrån dansar långsamt till tonerna som svävar ut och möter deras kronor. Tittar man särskilt noga ser man också älvornas dans över dammen, en skimrande vals där de byts av, den ena älvan efter den andra. Ett skimmer som galopperar över vattenytan till den ljuva melodi som fyller upp naturen utanför.
När musiken når sitt klimax händer något underligt. Något stort, ludet, börjar krypa upp ur fiolens ena f-hål. Antenner tillsammans med små, korta och smala ben visar sig. Två stora fasettögon. Vad är det som kryper upp där ur? Det är knappt att den kan ta sig ut. Men till slut lyckas en tjock, luden liten kropp ta sig ut ur den lilla springan. Allra sist visar sig ett par stora starka vingar i rosa och gult. Masarin har blivit en stor och ståtligt mal!
Så vacker trodde jag inte i min vildaste fantasi att han skulle kunna bli, vackrare än någon endaste fjäril där ute i världen. Aldrig någonsin hade jag skådat något liknande.
Men så minns jag, nu kommer han att lämna mig, vi kommer inte längre få vara tillsammans. Vi som alltid hade varit allra världsbästaste vänner.
“Hejdå … Masarin”, säger jag sorgset.
Han ser dystert på mig och sedan flyger han sin kos. Musiken tar slut. Pojken ser på mig med en förstående blick. Men han kan heller ingenting göra.

Namnet är en pseudonym. Feminist, socialist, aktivist. Autistisk bidragstagare som drömmer om att en dag kunna leva på skrivandet.
Maja Wellerstadt är medlem sedan 2a02 Maja Wellerstadt har 16 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg