Konst - Kapitel 1

Första kapitlet i en novellserie (kanske en roman?). En svensk man som hamnar i en drömvärld i New York. Romantik, spänning, erotik - lite av allt. Om du inte gillar erotiska inslag, så är det kanske inget för dig. Kommentera gärna till mig på [email protected]

***

Doften av rostade kastanjer och kringlor slår emot mig när jag kommer fram till Metropolitan Museum i New York. Det är en härlig oktoberdag, varm, men med höst i luften. En hel del folk är ute trots att klockan bara är tio på förmiddagen. Många som vill besöka museet på en lördag. Det är en blandning, barn och vuxna, vita och färgade. Några joggar förbi, andra på väg till museet, precis som jag.

Jag landade i går eftermiddag runt klockan tre. Tog lång tid att komma genom passkontrollen och sedan tullen. Två stora flyg från Indien och Mexico hade landat precis före mitt SAS-flyg, vilket skapade köerna. Till slut hade jag kommit in efter att ha svarat på en massa frågor i passkontrollen, fotograferat mina fingeravtryck och sedan letar upp bagaget, som var avplockat från bandet och fanns i en hög med andra väskor. Kort sagt, en vanlig dag på en av New Yorks flygplatser. Hämtade sedan ut bilen jag beställt och körde mot White Plains några mil norr om Manhattan, i Westchester. Klockan hade hunnit bli sju innan jag kom fram till hotellet. Efter incheckning och lite mat somnade jag på en gång. Vaknade klockan fyra, min interna klocka var tio på förmiddagen. Fullständigt omöjligt att somna om.

Frukostserveringen hade inte öppnat. Jag satte mig i bilen, körde in till Manhattan. Hittade en parkeringsplats i närheten av 34:e gatan och en öppen Deli, som hade frukost. Sedan körda jag gata upp och gata ner, från söder upp mot Harlem och sedan ner igen. Gick ur en stund vid Battery Park och beundrade Frihetsgudinnan på avstånd. Fantastiskt att bara köra omkring, ingen trafik, nästan inga människor. Framåt klockan nio började det bli lite fler bilar ute. Körde upp mot museet på femte avenyn. Inga parkeringsplatser. Kör ner mot den östra sidan. Letar runt kvarteren. Efter ca tjugo minuter hittar jag äntligen en. Går upp mot Fifth avenue och museet. Parkera tog tjugo minuter, gå 15 minuter. Inte lätt att ha bil här, tänker jag. Kommer ändå fram innan museet har öppnat. En kö på cirka femtio meter finns redan.

Jag står i kön, insuper dofterna från staden, känner mig nästan som om jag bor där, men inser att majoriteten i kön är turister, precis som jag. Folk är antingen tysta eller pratar bara med sitt eget sällskap. Jag trodde amerikaner annars var mer sociala, men de är turister, kommer från olika hörn på jorden. Framför mig har jag en barnfamilj. Nåja, barnen är runt femton, verkar inte vara helt motiverade att gå på museum. De står och stampar, försöker påverka föräldrarna att göra något annat. Men mamman säger åt på skarpen, barnen tystnar, finner sig i sitt öde. Hon tycks ha auktoritet, kul att se. Flickan är nog lite äldre, kanske sexton medan pojken, som har svårt att stå still, är kanske fjorton. Jag ler mot dem.

”Sorry, they can be pretty awkward, sometimes. I have always wanted to visit this museum, and it’s good for their education”, säger hon. Jag kan bara hålla med, har ju ofta besökt museet när jag är i stan. Jag reser helst på fredagen om jag har möten i början av veckan. Då hinner jag dygnsjustera samt få lite lediga tid innan mötena börjar på måndag.

Klockan tio prick, öppnas dörrarna och vi börjar sakta gå in. Väl inne verkar det som om den enorma hallen absorberat alla. Går fram till biljettförsäljningen, sedan börjar jag gå uppför trapporna till utställningen. Idag har jag tänkt se amerikanskt måleri från modern tid, det vill säga artonhundratalet fram till början på nittonhundratalet. Museet är så enormt, det går inte att se allt på en gång, måste bearbetas i etapper. Jag är tidig, det är i stort sett tomt i salarna jag besöker; de amerikanska samlingarna lockar inte lika mycket som europeisk konst.

Efter ett par timmar börjar jag känna mig mätt på intryck, samt trött, både i fötterna och av brist på sömn. Dessutom börjar jag bli hungrig. Min interna klocka tycker att det är middag, när det egentligen bara är lunch. Dags att leta upp något att äta. Väl ute från museet vandrar jag söderut på femte avenyn. Det är ont om matställen så jag viker av, ner mot fjärde avenyn. Don Filipos pizzeria har precis öppnat, jag beställer och tar ett stort glas vatten till. Funderar på namnet. Don indikerar spanskt även om pizza är italienskt. Menyn innehåller lite mer kryddstarka pizzor, som azteca och mexicana , så Filip är troligen från Mexico.

När jag är klar börjar jag gå norrut igen, var ställde jag bilen? I närheten av museet, fast det tog en stund att gå dit. Fortsätter uppåt efter fjärde avenyn. I höjd med museet försöker jag tänka efter hur jag gick. Tänkte inte på vilken gata det var, korkat! Jag bestämmer att börja gå gatorna fram och åter mellan fjärde och tredje avenyerna, det måste vara något däremellan. Det var ovanför museet, jag behövde gå söderut när jag kom upp till femte avenyn. Jag går upp till 83:e gatan och börjar zick-zacka mig fram. Det är långa kvarter och långa rader av parkerade bilar. Efter ett tag behöver mina fötter vila. Jag sätter mig i en portgång. Ser på husen tvärs över gatan. De flesta hus är höga, många våningar, men mitt i kvarteret finns en liten låg byggnad. Ser mer ut som en större villa, tre våningar och en vindsvåning med små fönster. Bottenvåningen ser ganska tillstängd ut, relativt små fönster, speciellt när de jämförs med första våningen. Där är det både breda och höga fönster. En balkong finns också. Andra våningen har en lång rad med normalstora fönster. Huset har bara en liten, oansenlig dörr, längst till höger.

Bredvid huset på vänster sida finns en öppning med gallergrind. Är det huvudingången. Märklig byggnad bland alla dessa stora och höga byggnader runt omkring. Den ser ut att vara från andra hälften av artonhundratalet, om jag bedömer efter hur europeiska hus ser ut. Kul med en udda byggnad och att den fått vara kvar.

Sitter och tittar på huset, det ser ut som några tecken bredvid gallergrinden. Jag reser på mig, går över gatan för att se vad det står. Precis när jag kommit över gatan kommer en kvinna ut genom grinden. Går ut på gatan. Jag vänder mig om för att se hur hon ser ut. I ögonvrån ser jag, eller hör jag, en bil som kommer i rasande fart. Jag vänder mig om för att varna kvinnan. Hinner precis få tag på henne.

***

Det är mörkt. Ligger i en säng. Var är jag? Ser ingenting. Försöker röra mig, jag sitter fast, eller kan inte röra mig. Något piper bredvid mig. Pip, pip, pip… med jämna intervall. Ett pip i sekunden, verkar det som.

Jag försvinner, somnar, vaknar somnar. Pip, pip, pip. Hör röster, några som pratar. På engelska? ”He is becoming awake, fetch the doctor”, säger en kvinnlig röst. Pip, pip, pip. Somnar, vaknar. En man som talar, säger han något till mig? ”Good morning, can you speak?”

Jag försöker svara, säga något, blir bara några konstiga gurglande hesa ljud. Mannen fortsätter påkalla min uppmärksamhet. Jag försöker svara, men halsen känns igenkorkad, svider, kan bara rossla något. Tydligen nöjer han sig med det och säger inget mer.

Måste ha somnat igen. När jag vaknar är det ljust, men jag kan inte se någonting. Pip, pip, pip. Någon håller på med något i rummet. Jag försöker säga något ”hhhuu…jaaa. Rrrt?” Personen kommer fram. Jag känner en hand på min panna, den känns sval och skön.

En kvinna säger på engelska att jag är på ett sjukhus, blev påkörd av en bil. Sedan går hon därifrån och en ny kvinna kommer fram och frågar hur jag mår. Jag försöker svara, kommer mest gurglande ljud och på svenska. Inget bra, koncentrerar mig ”bad, head, my head”, sedan försvinner jag in i dimman igen.

Vaknar, undrar vad som hände tidigare, bara fragment av minne. Någon som undrade hur jag kände mig. Nu är det mörkt i rummet. Ser en lite ljusstrimma. Fönster eller dörr? Kan inte vrida på huvudet. Ligger och lyssnar på pip, pip, pip. Försöker känna efter. Ligger på rygg, svårt att röra benen. Kan lyfta ena armen något. Slangar, slangar överallt. Pip, pip, pip…. Försöker röra huvudet, lite åt ena sidan, sedan åt det andra. Tårna? Ja, de kan jag vicka på. Liksom fingrarna. Jag kanske fungerar, trots allt. Men vad var det som hänt?

Jag ligger där i mörkret, koncentrerar mig på ljuset, som, märker jag nu, kommer från fönstret. Allt är tyst, utom det eviga pip, pip, pip.

Någon kommer in, det blir mer ljus i rummet. Personen lutar sig över mig, jag försöker fråga var jag är. Blir bara konstiga läten. Men det verkar som om personen förstår. Förklarar att jag blev påkörda och är nu på ett sjukhus. Jag måste vara kvar i USA, New York, hon pratar American English. Sedan försvinner hon ut. Efter ett tag kommer en annan kvinnlig röst. Presenterar sig som doktor Sarah King. Bra med en kung, tänker jag. Hon vill att jag ska försöka se på henne, eller hennes finger, som hon håller upp framför mig och för det till höger och vänster. Jag försöker följa det med ögonen, men det blixtrar till i huvudet. Men hon verkar nöjd. Säger att jag ska försöka sova lite till och att vi ska ses i morgon. Hon säger något till den första kvinnan, som sedan gör något. Drar lite i en av slangarna.

Vaknar igen. Nu är det ljust i rummet. Jag kan se hur rummet ser ut. Det är lätt grönfärgat. En lugn färg. Jag ligger i en säng med stativ på sidorna. Påsar som hänger på stativen och slangar som går ner till mig. En dörr och ett fönster med fördragna gardiner, men släpper ändå genom ljuset. Bredvid sängen finns en ställning med en massa apparater, som blinkar och piper.

En sköterska kommer in, tittar på apparaterna och ser nöjd ut. Säger att hon ska hämta doktorn, nu när jag är vaken. Läkaren kommer tillbaka. Sarah? Försöker läsa namnbrickan, men svårt att fokusera ögonen. Hon läser av apparaterna, tar min temperatur i örat, gör om testet med fingret. Tar sedan ett stetoskop och lyssnar på mina lungor, medan jag fortfarande ligger ner. Hon ser nöjd ut. Sedan säger hon ”Du har varit med om trafikolycka, blev påkörd. Föraren som körde på dig smet, körde tydligen med hög fart. Bilen träffade dig i bäckenet, du fick en fraktur där, men klarade dig annars skapligt. Hjärnskakning efter att blivit kastad i backen vid kollisionen”. Sedan undrar hon om jag kommer ihåg något från händelsen. Jag försöker skaka på huvudet, men det gör ont. Stammar fram ett nej. Allt är dimmigt.

Sköterskan börjar tvätta mig, ser till att jag har det bekvämt. Hon säger något om kateter, misstänker att jag inte behöver tänka på att kissa. Innan hon går ut frågar hon om jag vill ha något att äta. Då märker jag att jag är hungrig och inte minst vill ha något att dricka. Efter en stund kommer hon tillbaka med en rostad skiva bröd med marmelad, vatten och en kopp kaffe. Hurra. Hon hjälper mig att äta och dricka. Jag kan inte föra sakerna till min mun, händerna skakar.

Efter maten behöver jag vila. Men inte så länge för nu kommer två män in, den ena svart den andra vit. Presenterar sig som poliser. De vill veta vad som hänt, vad jag minns. Just då minns jag inte mycket, vilket jag försöker säga på knagglig engelska. Jag såg en bil och en kvinna som höll på att gå ut i trafiken. Det är vad jag minns. De säger att jag räddade kvinnan, drog henne tillbaka mellan de parkerade bilarna, men att jag tydligen kom i bilens väg. Såg jag möjligen vem som körde? Nej, tror det var en man, en vit man, men mer vet jag inte.

Efter flera frågor, utan svar, lämnar de mig så småningom mig. Jag dåsar till, blir trött av mat och frågor. Sköterskan och doktorn kommer då och då in, ser till mig och undersöker mig. Det blir kväll och jag får något i en slang som får mig att somna igen.

På morgonen nästa dag känner jag mig bättre. Får hjälp att sitta upp i sängen och lyckas äta lite på egen hand. Efter undersökningar säger läkaren att jag hämtat mig bra. Hon vill börja koppla loss slangarna och att jag ska börja röra på mig. Först i sängen, sedan med hjälp att komma upp. Jag får smärtstillande, viktigt att inte ha ont, men måste börja komma igång. En sjukgymnast kommer och hjälper mig med rörelserna.

På eftermiddagen kommer sjuksköterskan in och frågar om jag orkar ta emot besök. Det tror jag. In i dörren kommer en kvinna, kanske 65 år, kvinnan jag såg utanför huset och som jag troligen räddade.

”Hej, jag heter Margret McMillan. Tack för att du drog mig ur vägen. Jag har varit här varenda dag för att höra hur det är med dig. Jag har varit så orolig, du har varit mer eller mindre i koma fyra dagar. Tack gode Gud för att du nu verkar bättre”, säger hon.

”Jag vet inte vad jag gjorde. Var nog bara en ren reflex. Men glad att du klarade dig. Och tack för att du kom hit”, stammar jag fram. Engelskan börjar komma tillbaka. Men vad är god ton att säga i dessa lägen? Samtidigt ser jag på henne. Hon är runt 170 centimeter lång, tror jag. En ganska smal, eller snarare, välbalanserad kropp, med kvinnliga former. Ser ut att vara i god kondition. Själv känner jag mig som ett vrak bredvid henne. Hennes ögon är fantastiska, skiftar mellan blått och lite grönt, men en fantastisk blick, som jag drunknar i. Hennes leende, från ögonen, ögonbrynen, kinderna och läpparna är som balsam att se. Hennes hand, som hon lägger på min överarm, är sval och samtidigt varm och len, hur nu det är möjligt.

Jag kan inte slita blicken från henne, mina ögon har fastnat, vill insupa hela hennes väsen. Mitt hjärta som hittills har slagit i takt med pipen, börjar skutta. Jag känner mig som den lilla skolgossen som blivit förälskad i sin småskolefröken. Åhh, jag måste få lära känna denna kvinna. Fast jag nog är tjugo år yngre än hon. Och, vad jag kan minnas är jag gift med tonårsbarn. Tunghäfta, kan inte prata, vet inte vad jag ska säga. Hela min värld har stannat upp, ser bara denna kvinna, hennes ögon, ansikte, mun. En mun som jag inser nu att jag vill kyssa.

Läser hon mina tankar? Hon lutar sig över mig. Säger tack igen och ger mig en kyss på munnen. Vill hålla henne kvar där, men hon reser sig upp igen. Säger att jag måste bli bra och att hon kommer tillbaka i morgon.

När hon går ut genom dörren är det som om mitt liv också gick ut, det blev bara tomt. Samtidigt som jag är helt uppfylld, berusad. Förälskad? Är det möjligt? Jag, den gamle ironiska mannen, som alltid vet vad han vill. Nu är jag bara ett kolli, fysiskt och psykiskt. När är det i morgon? Hela jag är uppfylld. Känner katetern, den skaver nu. Håller jag på att få en erektion? Med kateter inne? Är jag både förälskad och kåt? Ja, varför inte?

Sköterskan kommer in igen. Ser på mig, ser på täcket. Skakar på huvudet, men ler ändå. Hon ser hur det är ställt med mig. Jag vill säga, be henne, att ta bort katetern, men då blir mitt tillstånd ännu mer uppenbart. ”Jag tror att vi behöver befria dig från katetern”, säger hon. Lyfter på täcket och ser på min manlighet. ”Mmm, vänta, måste hämta” sedan hör jag inte vad hon ska hämta. Men hon kommer tillbaka, gör något med katetern. Ber mig ta ett djupt andetag och så har hon dragit ut katetern. Det pirrade till, men jag ligger där med ett ordentligt stånd fortfarande.

”Klarar du det där själv? Eller vill du ha hjälp?”, frågar den barmhärtiga samariten. Jag tittar på mina händer med slangar, behöver nog hjälp, säger jag. Hon tar på sig ett par gummihandskar och börjar sakta smeka mig. Känns lite konstigt först, sedan blir det skönt. Hon har ögonen ömsom på min lem och ömsom på mitt ansikte. Ser att jag uppenbarligen njuter av behandlingen. Hon säger något om att det här är det enda hon kan göra så här på sjukhuset och säger att hon tycker jag har en vacker ”cock”. Efter en stund känner jag det välbekanta pirret i prostatan, precis innan jag sprutar rakt upp. Oj, hon han inte flytta på ansiktet, fick ett sprut rakt på näsan och munnen. Resten kom rakt upp och sedan ner på min mage. Hon reser på sig, sticker fram tungan, smakar lite. Sedan går hon till tvättfatet och sköljer av sig. När hon kommer tillbaka ler hon stort, jag tackar, lite skuldmedvetet, men tillfredsställd. Undrar om de gör så hör i Sverige också?

Innan hon går ut säger hon att hon ska prata med kvinnan som var här och om hon kan hjälpa mig när hon kommer. Säger att sex och, inte minst, orgasmer är mycket bra för tillfrisknande. Ren sjukvård, med andra ord.

När hon gått ut slår det mig. Fyra dagar! Måste vara onsdag nu, jag som skulle varit på möte i måndags. Hur kan jag meddela mig med jobbet? Och bilen? Vad har hänt med min hyrbil? Måste få tag på en telefon. När sköterskan kommer tillbaka behöver jag först och främst kissa. Hon tar fram ett bäcken som jag ska kissa i. Svårt, men efter ett tag klarar jag att släppa på och jag suckar av tillfredsställelse, även om det svider ordentligt. Urinröret har väl blivit retat av katetern. Sedan frågar jag om mina saker och min telefon. Allt finns i en tillsluten plastpåse i det låsta skåpet. Hon tar fram den, hjälper mig att öppna förslutningen. Allt finns där, så vitt jag kan se, men telefonen är bortom räddning, helt krossad, hade den i fickan.

Frågar om det finns någon annan telefon. Hon går ut och kommer tillbaka med en vagn med en gammal sladdtelefon, som hon stoppar in i ett jack. Men jag har ju hela adressboken i min telefon, har inte ett enda nummer i huvudet. Ber henne slå upp numret till hyrfirman. Ringer dem och berättar vad som hänt. Bilen står någonstans runt… Längre hinner jag inte förrän kvinnan säger att de vet. Polisen har bärgat bilen och de har hämtat den på uppställningsplatsen. Det vore bra om jag kommer förbi med nyckeln samt betalar alla kostnader, böter, bärgning, uppställning, hyra…

Suck, ingen pardon där. Säger att de är välkomna till sjukhuset för att hämta nyckeln. Hur göra med jobbet. Klockan är nu fyra på eftermiddagen, det vill säga tio på kvällen hemma. Jag kan inte ringa jobbet och be dem kontakta kontoret här. Inte förrän i morgon. Ringer min hustru, och hoppas att jag minns hennes nummer. Bra, hon svarar, har varit enormt orolig. Jobbet har ringt och frågat var jag är någonstans. Jag berättar vad som hänt, att jag mår bra. Säger inget om kvinnan jag räddade och som jag är blixtförälskad i. Hur göra med det? Ingen aning. Min hustru lovar till slut att kontakta jobbet i morgon bitti och att de kontaktar kontoret här. De behöver även lösa ut mig, de har ju försäkringar för dessa händelser.

Sedan sluter jag ögonen, somnar till. Vaknar av att någon, en ny sköterska, frågar vad jag vill ha för middag. Hon visar en meny och jag väljer en omelett, orkar inte mer. Vatten till.

Nästa dag följer i stort sett samma rutin, men sjukgymnasten hjälper mig upp på benen, vill att jag ska gå. Med stapplande steg, stödd på henne, klarar jag mig runt sängen. Det gör ont i mitt bäcken, i höften. Hon säger att det är viktigt att jag rör på mig, får tillbaka min rörelseförmåga. Efter promenaden får jag sitta i stolen en stund, sedan blir jag hjälpt till sängen igen. Kvinnan, Margret, kommer tillbaka på eftermiddagen. Om hon var en ängel i går, då är hon en gudinna idag. Kan inte slita mina ögon från henne. Hon verkar se på mig på samma sätt. Kan det vara möjligt? Vi pratar, jag stammar som en skolpojke. När hon ska gå säger hon att sköterskan har föreslagit att hon kanske ska hjälpa mig med mina manliga behov. Hon säger det med ett stort och varmt leende. Jag vill ju egentligen inget hellre, eller vill krama henne, smeka henne, bli smekt av henne. Men säger att det är bra. Fyller i att jag tycker det är underbart att hon kommer, vill gärna att hon kommer så ofta hon kan, men förstår om hon har annat att göra.

Hon säger att hon inte har något hon hellre vill. Håller mig i handen och smeker den sakta med sina fingrar. Sedan lutar hon sig över mig. Ger mig en kyss, dröjer kvar lite längre. Jag öppnar mina läppar lite och hon följer efter. Hennes tunga nuddar min, leker lite, innan hon bryter kyssen. Hon andas lika häftigt som jag, båda våra hjärtan började slå, gjorde oss andfådda. Vi bara ser på varandra, sedan böjer hon sig över mig igen. Den här gången varar kyssen en evighet. Våra tungor leker, våra händer smeker.

Plötsligt knackar det på dörren och en man kommer in. Min chef här i New York. Vi bryter kyssen, ser riktigt skamfyllda ut. Han såg uppenbarligen vad vi gjorde. Han harklar sig och kommer fram. Hälsar på mig och sedan på Margret, som passar på att säga hej då, kommer i morgon. Sedan försvinner hon, lämnar mig med arbetet.

Jag berättar vad som hänt och undrar vad som händer nu. Tar de hand om kostnaderna och hur gör vi med jobbet vi skulle göra. Han föreslår att vi tar det när jag känner mig bättre. Kan jag stanna lite längre eller måste jag hem? Jag vill inget hellre än att stanna, vill vara nära Margret, men det säger jag inte, kanske förstår han ändå. Jag säger att jag ska höra med min fru, men tror det går bra. Läkaren tror att jag kan lämna sjukhuset senast på måndag.

Innan han går, räcker han över en låda med en ny telefon. Även om jag förlorat min kontaktbok och alla appar, så kan jag börja kommunicera. Härligt. Han ger mig de nummer jag behöver till jobbet. Ska lägga in dem senare,

På fredagen kommer sjukgymnasten. Hjälper mig runt. Nu tar vi en promenad i korridoren. Skönt att kunna röra mig. När Margret kommer sitter jag i min stol. Reser mig upp, ger henne en kram och vi förenas i den där underbara kyssen igen, hon är en märklig kvinna, har aldrig upplevt någon som kan kyssas som hon. Eller är det bara min förälskelse? Sedan pratar vi. Jag berättar att jag nog blir utskriven på måndag, men blir kvar och ska jobba lite.

”Har du någonstans att bo? Du kan bo hos mig. Jag har ett stort tomt hus. Vore fantastiskt om du vill bo där medan du är kvar”, sedan viskar hon mycket lågt, mer för sig själv ”och resten av livet”. Jag håller om henne, säger att jag gärna bor där, vill inget hellre. Men jag måste åka till White Plains på dagarna. Måste hyra en ny bil, hyrfirman har tagit tillbaka den bil jag hyrde. Hon har bil, inga problem, säger hon.

Vi fortsätter att hångla, kysser och smeker. Hon känner hur jag reagerar, smeker mig med en hand. Jag har bara sjukhusskjortan på mig, är lätt tillgänglig. Hon lyfter upp sin kjol, för trosan åt sidan och sätter sig gränsle över mig. Hon vet precis var hon vill ha mig, så fantastiskt skönt. Sakta rör vi oss mot varandra, håller om varandra, kysser och smeker. Hon är så skön, känns riktigt trång och jag fyller henne. Vi sitter och gnuggar, gungar mot varandra länge. Efter en stund ökar hon farten, börjar gny och stöna. Kniper om mig, ökar friktionen. Jag följer med henne. Känner hur jag växer i henne, speciellt på bredden. Trycket i min pung ökar och prostatan ger ifrån sig det där säregna pirret när min säd strömmar ut från pungen, via prostatan och genom urinröret. Sprutar rakt upp i hennes innersta. Hon krampar samtidigt, skriker ut ”Ohhm myyy Goood”. Sedan blir vi stilla, andas häftigt och bara håller om varandra.

Sköterskan som hjälpte mig häromdagen kommer in. Ser hur vi sitter och våra rödblommiga ansikten. Hon ser nöjd ut. Förklarar att jag nog är i stort sett återställd nu. Tycker att vi ska ta mer av den medicin vi tycks tycka om.

På måndagen kommer Margret och hämtar mig. Hon har lyckats parkera utanför sjukhusets huvudentré. Hon för mig fram till en Bentley, säkert minst tio år gammal, men vilken bil! Hon hjälper mig in och kör till det hus, som jag satt och beundrade för en dryg vecka sedan. Grindarna öppnas och hon kör in, rundar huset och stannar utanför en stor trappa, som leder upp till det som är husets pampiga entré. Runt om är en grön oas med fruktträd, gräsmatta och planteringar. Runt omkring denna oas reser sig skyskraporna.

När vi kommer in i hallen leder en stor trappa upp till första våningen. Här på bottenvåningen är det kök och andra sådana utrymmen, men även TV-rum, biljard och arbetsrum. Hon hjälper mig upp till första våningen. Där finns en stor matsal. Jag räknar snabbt till tjugo stolar runt ett stort bord. Flera stolar efter väggarna. Sedan visar hon på salongen, ett bibliotek samt två mindre rum, som hon säger ett herrum och ett för kvinnorna, när de drar sig tillbaka efter middagen. Matsal och salong vetter mot trädgården medan de mindre rummen mot gatan. Sedan tar vi oss upp till andra våningen. Här finns sovrummen. Totalt fem stycken, alla med egna badrum. Ännu en trappa upp finns två våningar för tjänstefolket sant två mindre sovrum. Vilket hus! Och med passande möbler. Det mesta lite för tungt för min smak, men typisk äldre amerikansk stil. Fast det finns även en del möbler och konstföremål, som tydligt kommer från Europa.

På väggarna hänger en hel del konst, inget märkvärdigt, typiskt artonhundratal, lite mörkt och stort. Det verkar inte som om någon av de senare generationerna varit intresserade att förnya inredningen, tänker jag. Men vad gör det när husets kvinna är så fantastisk. Hon har hela tiden hjälpt mig att gå och stå på mina egna ben. Även att klara trapporna.

”Sjukgymnasten har gett mig noggranna instruktioner på att du måste röra dig, gå mycket. Få igång kroppen ordentligt. Jag lovade henne att det senare skulle jag speciellt ägna mycket omtanke”, säger hon. ”Men, om du sedan tröttnar på trapporna finns det även en hiss. Men den får bara användas när jag är säker på att du utfört alla andra nödvändiga rörelser. Men nog om det nu. Lunch kommer att serveras i lilla matsalen utanför köket. Vi är ju bara två och där är det mer praktiskt. Jag tror att Mary har gjort något gott åt oss. Klarar du dig nerför trapporna? Kanske bäst att ta hissen, vill inte att du råkar ut för en olycka på vägen ner”.

När vi kommer ner och går in i lilla matsalen, med ett bord och åtta stolar runt, är två platser mitt emot varandra dukade. Margret presenterar Mary, som säger att vi ska börja med en liten soppa. Sedan tänkte hon servera det mest amerikanska som finns, säger hon. Undrar hur jag vill ha min hamburgare?

Under lunchen börjar Margret berätta om sig själv. Hon är den sista i den familj som byggde det här huset under mitten av artonhundratalet, precis när stadens kvartersindelning och gatunät ritades upp. Då fick de bygga som de ville. Familjen hade köpt hela kvarteret och kunde därför anlägga gräsmattor och trädgård. Sedan hade man sålt av en del och arrenderat ut en del på lång tid. Ger en bra och stadig inkomst, som hon säger. Räcker för att underhålla och klara husets utgifter samt de egna levnadsomkostnaderna. Både staden och andra ligger på för att få köpa huset och, inte minst, marken. ”Men inte under min livstid”, säger hon med skärpa.

Hon var gift med en man under många år, han dog för tio år sedan. Hennes man hade en son i ett tidigare äktenskap, Uris, en riktig odåga. När hennes man dog krävde sonen all hans och även hälften av hennes egendom. Som tur var hade de äktenskapsförord och allt med huset och marken samt hennes egna pengar kunde han inte komma åt. När hon bad att få behålla vigselringen, som hon gett honom, ville han inte gå med på det. Sedan har hon hört att sonen har förlorat allt han ärvde och troligen mer. Han har legat på för att få pengar och arv efter henne. Hävdar att han är hennes naturliga arvtagare. Hennes advokater säger att han inte har någon rätt, men han hävdar det och har stämt henne för att officiellt bli hennes lagliga arvtagare.

”Men, så länge jag lever kan han inte komma åt något, hur många domstolar han än försöker med. Men jag tror han gärna ser att jag avlider och att han då kan hävda ’sin’ rätt”, säger hon. Jag undrar om det var honom jag såg bakom ratten, men säger ingenting. Vilken historia, så osannolik. Och hur hamnade jag mitt i allt detta?

Sedan berättar jag om mig själv, att jag är gift och mina två härliga barn, pojken femton år och flickan sjutton år. Mitt jobb på det stora amerikanska företaget. Sedan berättar jag om mitt konstintresse och att jag fuskar som konstnär. Hon vill se vad jag målar, men har ju inga bilder kvar, telefonen gick sönder. Vi fortsätter att prata, nu har min tunghäfta lossnat. Vi pratar och skrattar.

Jag funderar på hur jag kan komma åt mina filer, allt jag hade i min telefon. Telefonen gör regelbundet back-ups. Kan jag komma åt den sista så löser sig många problem. Margret säger att de har WiFi i hela huset, talar om hur jag ska logga in. Sedan lyckas jag logga in på mitt Apple-konto och hittar den senaste kopian. Laddar ner den, tar nästan en timme. Sedan startar telefonen om sig och jag har en kopia på min gamla telefon. Teknik är fantastiskt, tänker jag.

Hittar de bilder jag har på min konst och visar för Margret. Hon tittar på dem. Bläddrar fram och tillbaka. Nickar för sig själv och säger ”Du är ju jätteduktig. Har inte sett denna typ av målningar förut. Du måste verkligen fortsätta måla. Jag ska inreda ett rum här, som du kan använda om du vill. I morgon åker vi och köper det du behöver. Det finns en konstnärsbutik i närheten av Houston. Sedan ser hon på mig med ett leende. Hon är så fantastiskt söt när hon ler. Mitt hjärta dansar balett i min kropp. Hon säger att jag måste vara trött. Varit uppe och gått, ätit, pratat. ”Vad sägs om att ligga ner en stund, ha det skönt?”.

Jag känner att jag är lite trött, nog skönt att ta det lite lugnt, vilket jag säger. ”Ligga ner, absolut. Lugnt, beror på vad du menar med lugnt. Nu vill jag rå om dig, göra det riktigt fint för dig. Har längtat hela dagen efter den här stunden”. Hon tar mig i handen, leder mig bort till hissen. Ingen mer motion i trapporna. Sedan åker vi till andra våningen och hon leder mig till ett av sovrummen. Hennes rum? Ja, det ser ut så. Hon tar av överkastet och vänder sig mot mig. Omfamnar mig, kysser mig. Jag förnimmer hela hennes kropp mot min, hon pressar sig mot mig, våra munnar är klistrade vid varandra. Tungorna leker. Sakta börjar hon knäppa upp mina byxor, drar tröjan över huvudet. Går ner på knä för att befria mig från strumpor och kalsonger. Står där naken framför henne. Hon börjar också klä av sig. Knäpper upp sin blus och tar av den. Hon har en vacker bh, som verkligen framhäver hennes vackra bröst, som är ganska små men ser fasta ut. Bröstvårtorna gör tydliga märken i bh:n, som hon nu knäpper upp. Så magnifika bröst. Jag måste få smeka dem. Mina händer rör vid dem, smeker dem, följer deras rundning och ut mot vårtan. Hennes vårtgårdar är lite brun-rosa. Passar fint mot hennes mörka, nästan svarta hår. När hon tar av sig kjolen, strumporna och sedan trosorna ser jag tydligt att hon är naturligt mörkhårig. Hon har en kropp som jag sällan har sett. Så perfekt. Hon tar ett steg mot mig, omfamnar mig igen, nu naken hud mot naken hud. Min styva lem mot hennes mage. Hon tar den, viker den uppåt och kommer ändå närmare. Vi står där, håller om varandra. Känner in varandra, kysser varandra. Händerna upptäcker varandra. Först hennes huvud, sedan ner över nacke och axlar. Fortsätter ner över ryggen för att hamna på hennes skinkor. De är fasta och fina, mina händer smeker dem. Samtidigt har hon upptäckt mitt bandage, kan inte komma åt min rumpa. Däremot är min framsida helt fri från bandage, vilket hon utnyttjar.

Hon tar mig åter i handen, leder mig fram till sängen. Hon lägger mig ner på rygg. Jag står som ett spett rakt upp. Margret kryper upp bredvid mig, sitter på knä, lutar sig fram och börjar smeka min lem. Lutar huvudet över den och pussar rakt på ollonet. Sedan slickar hon och suger in toppen i munnen. Jag är i sjunde himlen. Hon slickar som jag aldrig blivit slickad tidigare, så fantastiskt skönt. Efter en stund sätter hon sig gränsle över mig. Ser på mig, frågar om det gör ont. Jag bara skakar på huvudet. Sakta kryper hon upp, riktar in mig mot sitt väntande sköte. Hon är härligt våt, jag tränger in i henne utan problem, eller hon för in mig i sig, för att vara exakt. Väl inne, vilar hon, bara sitter stilla, men kniper med sina muskler, masserar mig där inne i sig. En stimulans jag aldrig tidigare känt. Jag försöker röra mig, men det gör lite ont. Hon skakar på huvudet ”ligg stilla, låt mig sköta det här”, säger hon. Sakta lyfter hon sig upp för att sedan sjunka ner igen. Masserar mig med sina muskler. Jag känner i varenda centimeter hur hon bearbetar mig. Ömsom med rörelser och ömsom med sina muskler. Så skönt, kan inte hålla emot längre. Hon märker det, låter mig vila, böjer sig fram och kysser mig igen. Efter en stund fortsätter hon sin behandling. Hon är en mästare, har aldrig upplevt ett samlag på detta sätt tidigare. Rörelse in och ut, sedan inre massage. Vila när jag närmar mig. Sedan börjar hon om igen. Vet inte hur länge. Min kropp är svettig, jag rör mig inte, men anstränger mig ändå. Ser att hon också har små svettdroppar på brösten. Jag tar mina händer, torkar bort dropparna och slickar sedan av mina fingrar. Försöker resa mig upp, komma åt hennes bröst med min mun. Hon lutar sig fram, ger mig bröstet och jag börjar suga girigt. Hon smakar så gott. Vill smaka hennes safter också, men inte nu. Senare? Hon rör sig igen. Gnyr, andas allt häftigare, men har samma lugna rörelser och stilla massage. Hon är minst lika påverkad som jag. Reser sig upp, sträcker på ryggen och lutar huvudet bakåt, samtidigt som hon gnyr, snyftar, stönar. Jag känner hur hela hennes inre exploderar runt mig, hon rider nu snabbare, stönar och kastar huvudet framåt och bakåt. Hon kniper, så jag knappt får plats i henne, hennes musklerna vibrerar samtidigt om min kuk. Jag kan inte hålla emot. Skjuter i väg min säd, in i hennes djup. Fyller henne. Det blir allt halare. Sedan faller hon ihop över mig, kysser mig. Jag kysser henne. Vi sitter förenade en lång stund. Jag har slaknar, en lite rörelse från henne och jag ramlar ut, tillsammans med våra gemensamma vätskor. Hon lägger sig bredvid mig, vi ligger och bara håller om varandra. Länge, länge.

Jag måste ha somnat. När jag vaknar har det börjat skymma ute. Hon är, precis som sköterskan sa, den bästa medicinen. Mitt sinne, min kropp är förunderligt utvilade, känns starka, redo för nya tag. Margret ligger kvar bredvid mig, har inte rört sig. Har hon också sovit? När hon märker att jag vaknat, smeker hon mig sakta över bringan. Ser leende på mig. Lutar sig fram och kysser mig igen. Jag håller om henne, hon känns så varm, så mjuk, så följsam mot min kropp. Min ena hand börjar smeka henne, brösten, leker lite med bröstvårtorna, magen och känner hennes hår över skötet. Kammar det sakta med mina fingrar, fortfarande lite kladdigt efter att vi älskade tidigare. Leker med hennes blygdläppar, hör hur hon börjar göra små ljud av välbehag. Här vill jag vara, vill jag spendera resten av mitt liv, här bredvid denna fantastiska kvinna. Hon stönar fram ”ohh, darling, yes, yes, ohh my darling”.

Omväxlande ligger vi där, smeker varandra. Smakar på varandra. Tillfredsställer varandra. Hur länge? Det hann bli mörkt innan vi behövde gå upp. Kissa och äta.

Vi tog bara på oss var sin badrock och gick ner till köket. Mary hade precis börjat göra middag. En stuvning, gryta, av något slag. Det luktade förföriskt, nästan som Margret, fast helt annorlunda, förföriskt är nog den gemensamma nämnaren. ”Maten blir klar om trettio minuter”, säger hon och ler mot oss. Inga hemligheter här i huset. ”Steve var till ditt hotell och hämtade ditt bagage. Var ska han ställa det?”, frågar hon.

Margret ser på mig, sedan säger hon ”sätt väskan i mitt rum, jag tror att Erik vill bo där, med mig. Jag vill i alla fall ha honom där”.

Sedan leder hon mig ut till TV-rummet och drinkvagnen som står där. Undrar vad jag vill ha, men föreslår sedan en GT, gin och tonic. Första drinken på en vecka. Den smakar, återigen, som Margret, det vill säga gudomligt. Hela mitt väsen är uppfyllt av henne.

Efter en underbar natt vaknar vi upp till en höstdag med strålande sol. Det är tjugo grader varmt redan på morgonen, en riktig brittsommardag. Mary serverar frukost ute i trädgården. En lite märklig känsla. Vi sitter i en lummig oas med höga skyskrapor runt om oss. Kan de se oss där uppifrån, undrar jag. ”Bara om de har kikare. Det finns några ställen som inte har någon insyn och där vi kan sitta nakna om vi vill. Vill du det?”, frågar Margret. Jag ser på henne. Om det är någon jag vill se naken, så är det hon. Men behöver inte göra det nu, Mary har ju redan dukat upp för oss.

”Kanske senare. Om vädret håller sig. Kan vara härligt att få sol och även känna din nakna kropp”, svarar jag. ”Men blir du inte generad med Mary och Steve här om vi samtidigt går omkring nakna?”

”Nej, de har sett mig. Jag går gärna naken, lite av en exhibitionist, naturalist, om du då vill. Min man gjorde likadant, det var därför vi anlade några platser där vi kunde vara själva, utan ögon från omgivningen. Och Mary kommer ut och serverar det vi vill ha. När jag är själv, brukar hon även göra mig sällskap. Steve också, så det är inga problem”.

Jag ser mig omkring. När vi kom i går hade Margret bara ställt bilen framför trappan. Nu är den borta. Är Steve ute och kör, tänker jag, samtidigt som jag ser honom i ett trädgårdsland en bit bort. ”Var gör ni av bilen? Ser den inte någonstans. Och, visst ja, jag behöver åka tillkontoret i morgon. Får jag låna bilen, kan jag köra en Bentley?”

”Vi har ett garage under jorden. Steve körde ner bilen efter att vi kom hem. Jag har andra bilar, du kan få välja vad du vill köra i morgon. Efter frukost kan vi gå ner i garaget, då får du se”, säger Margret.

Hissen har även en knapp för garage. Efter frukosten åker vi ner, kommer ut i ett stort, mycket rent rum. Där finns fyra olika bilar. Bentleyn, sedan en liten sportbil, en Jaguar E-type, en vanlig Chevrolet som till och med ser lite bucklig ut och en Toyota Land Cruiser, med avgasröret upp efter sidan. Kan nog ta sig fram i all typ av terräng. ”Chevroleten brukar vi ta när vi åker till någon shopping mall, eller om vi bara ska ner på stan och inte vill väcka uppmärksamhet. De andra bilarna är ju lite speciella och inte så diskreta”, förklarar hon.

”Då tar jag gärna den, vill inte väcka uppmärksamhet på kontoret, om nu någon skulle se när jag kommer”, säger jag, börjar undra var, i vilken värld, jag hamnat i. Garaget är kliniskt rent, till och med tvättplatsen är helt ren. Inga oljefläckar, inget grus, ingenting. Steve måste vara en mycket speciell person som klarar det.

När vi kommer upp igen, visar Margret trädgården. Även här har Steve fullständig ordning, inte ett löv, som ligger och skräpar. Vi vandrar bland flera stora träd, kastanjer, lönnar, ett par knotiga ekar och andra lövträd. Dessutom ett träd jag inte riktigt känner igen. ”Kan det där vara en red wood?”, undrar jag. Trädet är högt och har några mindre likadana träd runt sig.

”Ja, en förfader lät transportera det från Kalifornien för drygt hundra år sedan. Det finns faktiskt två stycken. Inte så stora ännu, men klarar sig förvånansvärt bra här. Och de har fått barn, som du ser”.

Sedan kommer vi fram till en liten öppen plats, omgärdad av träd. Jag förstår att det är en av de platser som finns där ingen kan se oss. Men solen hittar ner. Det finns även ett litet lusthus. Jag tittar in i det, där finns en diskbänk med vatten samt toalett och dusch. Dynor och stolar förvaras också i huset. Välordnat, är det minsta man kan säga, tänker jag.

När vi kommer tillbaka till huset föreslår Margret att vi tar bilen och åker ner till södra Manhattan, till Houston, och handlar lite målarsaker åt mig. Hon tar upp sin telefon och säger efter en kort stund ”Steve, kan du köra oss ner till Houston. Vi behöver handla lite. Bra om du kan vänta på oss medan vi är inne i butiken. Tack. Ja, om en halvtimme”.

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk