Konst Kapitel 6: Arvet

Onkel Ben kommer tillsammans med en yngre kvinna. Onkel Ben är en äldre man, mycket välklädd i kostym, grått ganska glest hår och ett runt trevligt ansikte. Mary öppnar för dem, kommer in och tar av sig överrockarna. Sedan går Onkel Ben fram till mig, sträcker fram handen och presenterar sig ”så förskräckligt, Margret har pratat mycket om dig, tråkigt att behöva träffas för första gången under dessa omständigheter. Det här är advokat Aborgil Keynes, bråttmålsadvokat. Hon arbetar hos min gamla advokatbyrå, jag har det största förtroende för henne. Hon hjälpte även Margret då hon hade problem med Uris”, säger han. Vi skakar alla hand med Aborgil. Hon är en kompakt kvinna runt fyrtio, gissar jag, ljust lockigt hår, glasögon och ser intelligent ut och verkar veta vad hon gör. Bra, tänker jag, med en advokat. Jag och barnen har ju ingen aning om hur och vad vi ska säga till poliserna.

Efter en stund kommer John, detektiven, fram till Onkel Ben och Aborgil, frågar vilka de är. De förklarar. John ber att få prata med dem vid sidan av och de går i väg in i biljardrummet. Vi andra stannar i TV-rummet, sitter bara och tittar framför oss. Vad kommer att hända nu? Kan vi bo kvar här? Elsas skola, hur kan hon fortsätta där? Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Jag måste prata med Onkel Ben, antar att han vet vad som gäller, speciellt om vi måste flytta.

Efter en stund kommer Onkel Ben och Aborgil tillbaka. De sätter sig ner. ”Jag pratade med detektiverna. Huset här är ingen brottsplats, men de måste få tillgång till olika saker, främst papper med mera. Jag har lovat att hjälpa dem med det, eftersom jag fungerat som Margrets och familjens advokat under många år. Enligt detektiverna ser de inga problem med att ni bor kvar här. Sedan är det ju en fråga för ’the estate’ att avgöra, det vill säga den/de som nu tar över ansvaret för Margrets kvarlåtenskap. Och det råkar vara jag, som är utsedd till både förvaltare och testamentsexekutor. För mig är det inga problem. Ni får dock inte föra bort någonting från huset innan en bouppteckning har gjorts”, förklarar Onkel Ben.

RSkönt, det löser i alla fall den mest akuta frågan. Aborgil harklar sig och lägger till ”de ser inte någon av er som misstänkt. Men ni måste kunna styrka var ni var i dag runt klockan två. Sedan bör ni inte prata med någon av detektiverna utan att jag är med, för säkerhets skull”.

”Ja, vad händer nu? Vad brukar ske i sådana här fall? Det är ju så tragiskt. Vi har alla förlorat en mycket kär person”, säger jag. Vill inte berätta så direkt om vår relation. Vet inte om Onkel Ben vet om den? Det visar sig nog…

”Först måste poliserna och obducentens göra sina arbeten. Det blir en kort session inför en domare för att fastställa att ett mord ägt rum. När obduktionen är klar kan begravningsbyrån hämta kroppen och begravningen kan äga rum. Testamentet måste presenteras inför en domstol för att fastställas. Där hänger det på om det finns någon som kommer att framföra synpunkter eller överklaga testamentet. Nu var Margret mycket förutseende. Hon lät mig utforma testamentet och få det förklarat lagligt i en domstol, redan för flera månader sedan. Hon var orolig för att hennes styvson skulle hävda att han är arvinge, vilket han inte är. Alla dokument har blivit genomgångna i en rättsprocess i en domstol”, säger Onkel Ben.

”Vad skönt, hon ville verkligen inte att Uris skulle få någonting. Det var hon mycket tydlig med”, säger jag.

”Ja, så var det och jag kan verkligen förstå det, så som han betedde sig när Robert avled. Hur ser era planer ut? Ni kan som sagt bo här så länge ni vill”, säger Onkel Ben.

”Elsa går ju i skola här, terminen ut. Vet inte hur vi ska göra med det”, säger jag. Elsa ser förfärad ut. ”Jag och Oskar har biljetter hem på lördag. Han har bara lov den här veckan, sedan måste han till skolan igen. Är det några problem att vi åker?”, svarar jag.

”Barnen kan åka när de vill, du behöver nog stanna ett tag, vilket kanske löser Elsas skolgång. Kan du stanna? Hur går det med ditt jobb?”

”Jobbet löser sig, jag kan stanna. Speciellt om jag kan bo kvar här ett tag. Då kan Elsa också göra det. Oskar kan åka hem med sin mor, som också är här just nu”, säger jag.

”Bra, det blir en hel del att reda ut och detektiverna var helt tydliga med att du inte får lämna landet, även om du inte är misstänkt just nu. De vill alltid vara helt säkra”, inflikar Aborgil.

”Vänta, jag måste ringa Emma, barnens mor”, säger jag och går ut ur rummet. När Emma svarar berättar jag vad som hänt. Hon tycker det är förfärligt, vill komma över på en gång. Klockan är mycket, bäst att vänta till i morgon. Just nu klarar barnen sig. Självklart följer Oskar med dem hem, vi hade ju alla samma flyg.

När jag kommer tillbaka in i rummet, sitter Elsa och Oskar och håller om varandra. Elsa snyftar, hon hade blivit mycket fäst vid Margret. Oskar är tydligt uppskakad av det hela. Onkel Ben och Aborgil sitter och pratar tyst. Verkar som om de diskuterar vad som bör göras nu. Till slut säger Onkel Ben att han vill prata med mig. Vi går ut ur rummet. Aborgil följer med.

När vi sitter ner säger han ”Margret gjorde som jag sa ett helt nytt testamente nyligen. Det är redan prövat och har bedömts fullt lagligt. Bortsett från några olika förordnanden, bland annat till Mary och Steve är det du som är huvudarvingen. Jag vet om er relation. Den hade säkert stor betydelse men det var dels att du räddade henne med fara för eget liv och dels att hon absolut inte ville att Uris skulle få någonting. Jag förvaltar dödsboet tills det har blivit skiftat, vilket kommer att ta tid. Du kan definitivt bo kvar här så länge du vill. Huset är ju i princip ditt. Men du får inte röra någonting innan bouppteckningen är gjord. Det som du själv äger får du naturligtvis göra vad du vill med. Även sådant som Margret har givit i gåva”.

Hans tal kom som en chock. Kunde hon ge mig allt, inte klokt, helt galet. Men det löser ju Elsas skolgång. ”En chock, jag är helt mållös. Vad ska jag göra med allt? Jag är ju inte amerikansk medborgare, har inte ens tillstånd att vistas i landet mer än tre månader. Vad vill du att jag ska göra?”, undrar jag och vad menar han med sådant jag fått i gåva? Jag har ju inte fått någonting, Elsa, däremot, fick ju ett jättefint halsband med ett ägg av Fabergé.

”Låt oss ta en sak i sänder. Först måste vi ordna med allt runt dödsfallet, begravning, meddela berörda och så vidare. Hon kände många, det blir en stor begravning. Det gör vi tillsammans. Det lagliga och allt som krävs runt det sköter jag och Aborgil. Just nu, tror jag, att du måste ta hand om dina ungdomar. I morgon träffas vi på Aborgils kontor. Går igenom vad som behöver göras. Fungerar det för dig? Räkna med att du nog måste stanna några månader. Jag måste ta reda på hur det går att lösa med uppehållstillstånd. Men, som sagt, vi tar det i morgon”. Sedan reser de sig upp, går in till ungdomarna och säger adjö.

När de kommer ut igen stor John, detektiven där. De är också klara att gå. Bokar en tid med Onkel Ben och Aborgil. Sedan går alla. Huset blir helt plötsligt tomt, helt tyst. Jag hör hur Mary gör något i köket samtidigt som hon snyftar nästan hejdlöst.

Tillsammans går vi ut i köket, alla behöver något att äta. Vi kramar om Mary, sörjer tillsammans. Hon undrar vad som händer nu. Det här är ju deras hem, deras arbete, deras allt. Efter att ha pratat med Ben kan jag med tillförsikt säga att de lugnt kan bo kvar, att de inte behöver bekymra sig, det kommer att lösa sig. Säger även att jag har förstått att Margret har tänkt på dem i sitt testamente. Jag nämner ingenting om min roll just nu. Vill att det ska bli officiellt innan jag säger något. Men säger att jag och Elsa enligt advokaten också kan bo kvar så länge. Då ser jag att Elsa skiner upp lite. ”Ja, du kan gå klart terminen och få din examen i vår. Jag stannar tills vidare också kvar. Du, Oskar, följer med när mamma åker på lördag, precis som planerat. Du kan vara med mamma i morgon. Blir bra, för jag måste ordna en massa”.

Mary och Steve hjälps åt med att göra lite mat. Vi äter tillsammans alla fem i lilla matsalen. Mary kan inte låta bli att springa, passa upp på oss. När vi är klara, tackar vi Mary och Steve och går upp till våra rum. Vi sitter inne i mitt och Margrets rum. Oskar vet om att vi hade ett förhållande, svårt att hålla hemligt. Vi är alla tre bedrövade, barnen undrar hur det blir nu. Jag säger inget om arvet, upprepar bara att Elsa kan gå klart skolan och att jag stannar med henne här. Oskar åker hem tillsammans med sin mamma. Jag ska prata med mina chefer i morgon, höra om det är okey att jobba härifrån. Problemet, som jag säger, är uppehållstillståndet. I värsta fall får jag åka ut ur landet och sedan komma tillbaka. Kanske en tur till Niagarafallen, över till Kanada och sedan tillbaka. Dessutom är det betydligt bättre att se på fallen från den kanadensiska sidan.

Vi är trötta efter en lång och svår dag. Jag föreslår att vi alla sover tillsammans i Margrets stora säng, den är drygt två meter bred. Det tycker alla är en god idé och vi börjar göra oss färdiga för sängen. Oskar och Elsa hämtar sina tandborstar, vi klär av oss, borstar tänderna och kryper ner tillsammans. Vi har aldrig haft pyjamas eller några kläder när vi sover, så vi är alla tre nakna. Elsa sitter på sängkanten och tittar på Oskar och säger ”du har ju blivit en riktig man, brorsan. Kom närmare vill se och känna”. Hon sitter ganska bredbent och Oskar rör sig fram mot henne, mellan hennes ben. Hon tar om honom, känner på hans hårdhet. ”Oj, vad stor du blivit. Brås på pappa verkar det som. Riktigt fin”, säger hon och drar lite lätt i den, runkar lite.

Elsa lägger sig i mitten, en man på varje sida. Oskar är lite orolig. Han fattar Elsas hand och lägger sig tätt intill henne. Elsa är en varm tjej, har alltid tagit hand om Oskar, tröstat honom när han varit ledsen. Nu kramar hon honom, ger honom sitt flickbröst. Oskar börjar suga, som ett litet barn som behöver tröst. Hon låter det ske, tycker det är skönt, men också en del av att ge njutning. Hon har lärt sig en hel del sedan hon kom hit i julas.

De ligger stilla länge, jag hör endast hur Oskar suger ihärdigt. Hon måste få ordentliga sugmärken, tänker jag. Det verkar som hon vill göra mer. Vänder sig mot honom, verkar som att hon nu har ett ordentligt grepp runt hans kuk. Sedan lägger hon sig på rygg och drar upp honom på sig. Hjälper honom att hitta rätt. Jag ligger tyst bredvid, njuter av att se och känna Elsas och Oskars rörelser. De är så fina, mina barn. Elsa har lärt sig mycket de senaste månaderna, Oskar är mer oerfaren, rör sig lite ryckigt på henne. Tar inte lång tid så hör jag hur han stönar, nästan skriker till när det går för honom. Det behövde han. Fick Elsa det hon behövde?

Efter en stund lägger sig Oskar bredvid Elsa igen. Hans andhämtning är lugn, låter som han somnade. Elsa vänder sig till mig, ger mig en varm kyss och kryper intill mig. Hon vill uppenbarligen ha mer, behöver mer stimulans och njutning. Nu är det min tur att trösta och ta hand om henne. Jag smeker henne sakta över kroppen. Med lätta fingertoppar retar jag hennes bröstvårtor, fortfarande lite våta efter Oskar. Mina händer letar sig ner och finner hennes varma, lite kladdiga springa. Oskar sprutade verkligen ordentligt i henne. Efter en stund förenas vi sakta. Hon tar emot min penis, suger nästan in den i sig. Hennes muskler har verkligen utvecklats. Vi älskar djupt och länge, använder allt vi bägge lärt oss av Margret. Vår akt är en homage till Margret, vi finner båda tröst i den och en djupare tillfredsställelse än vad bara ett vanligt knull ger.

En timme senare kommer vi bägge tillsammans. Vi kramas en stund till och somnar i varandras famn.

Vi vaknar tillsammans redan klockan sex. För tidigt att gå upp, så vi ligger och kramas alla tre. Jag känner Oskars hårda kuk mot mig när vi ligger där. Tar en hand och känner på den. Han är stor. Var jag lika stor när jag var sexton? Elsas händer känner också på den. Jag kramar henne, känner att hon är våt. Hon kysser mig, viskar att hon vill ha oss bägge två, det var så fint i går kväll. Sedan lägger hon sig på rygg, bjuder in Oskar, som ställer sig på knä mellan hennes särade ben. Jag ser hur redo de är bägge två. När Oskar sjunker in i henne, säger hon tyst ”ta det lugnt nu Oskar. Vila bara i mig till att börja med. Känn hur det känns, låt mig leda dig”.

Mina händer är runt dem, vill känna när mina barn njuter, ger njutning och tar. Det är både fint och sensuellt. Förbjudet också, gör det inte mindre erotiskt. De ligger stilla, kan bara förnimma hur Elsa använder sina muskler runt Oskars kuk. Hör hur han gnyr, Känner att han skakar lite av upphetsning. Oj, där, nu, är han på väg. Elsa kniper till runt hans penis, får orgasmen att lägga sig, för att sedan börja om igen. Hon upprepar detta tre gånger, varje omgång går lite snabbare. Sedan låter hon Oskar komma. Han fullständigt skriker ut sin orgasm, när han äntligen får tillåtelse att komma. Så skönt det är att ligga där, krama dem och delta i deras njutning. Ger mig fullständig njutning också, men på ett helt annat sätt än om jag varit direkt delaktig.

”Vill du vara med när pappa och jag njuter också? Både han och jag behöver också få en utlösning, en orgasm”, säger hon och sätter sig på mig, börjar rida mig. Nu både rör hon sig upp och ner och använder sina slidmuskler. Hon vill inte dra ut på det, hon vill komma ganska snabbt. Hon rör sig gracilt på mig, hennes fasta flickbröst rör sig lite i takt. Mina händer knådar dem, så sköna i händerna. ”Åhh, ja, knåda, knip i mina bröst”, stönar hon. Smärta, lite lagom, är en del av hennes njutning. Jag kniper om hennes bröstvårtor, drar ut dem. Hon ökar takten, slänger bak huvudet, stönar, gnyr, halvt skriker ut ”knulla mig, ja, ja, knulla på, kom i mig, nu, nu”. Hon börjar krampa, nu nästan okontrollerat, behöver verkligen leva ut sin orgasm. Jag fortsätter knulla medan orgasmen tar tag i henne. När hon börjar slappna av kommer jag djupt inne i henne.

Det här behövde vi alla tre. Vi ligger en bra stund och kramar om varandra. Sedan går vi ut till badrummet, ställer oss tillsammans i duschen. Tvättar av varandra. Känns lite märkligt när Oskar tvättar av mig, undersöker noga min kuk, som nu står rakt ut igen, precis som hans. Han runkar mig med tvålen, så skönt. Jag sträcker ut mina händer och gör likadant med hans. Elsa ser på, smeker oss över ryggen. Efter en stund sprutar först han, sedan jag. Ohh, det här hade jag inte väntat mig.

När vi är klara, torkat varandra och klätt på oss går vi ner till lilla matsalen. Mary är där, rödgråtna ögon och gör frukost åt oss. Elsa ska till skolan. Vi kom överens om att fortsätta med vanliga rutiner. Sörjer gör vi, men inom oss och med varandra.

Vi gör oss klara. Pratar med Oskar om vad som hände i går kväll och nu på morgonen. Inget som vi pratar om, det som hände stannar mellan oss. Han förstår fullständigt och kommer inte att prata om det med någon, inte ens med sin mamma eller kompisarna.

Steve kör fram bilen, jag ska skjutsa Oskar till hotellet där hans mamma bor och samtidigt släppa av Elsa vid skolan. Utanför järngrinden står det några personer. Kameror blixtrar till när vi kör ut och några vill uppenbarligen prata med oss. Nyheten om mordet har fört med sig att reportrar vill göra en berättelse, fånga de av oss som är inblandade. Vi ruskar på huvudet och kör snabbt iväg.

Emma möter Oskar ute på trottoaren. Sticker in huvudet i bilen och säger att hon är ledsen för vad som hänt. Vi kommer överens om att de kommer med Oskar efter middagen. De hör av sig först.

Min chef i Sverige lyssnar på min berättelse, förstår att jag måste vara kvar i USA. Borde inte vara några problem att jobba härifrån, dessutom har min amerikanska chef hört av sig och sagt att de vill låna mig mer, så det verkar lösa sig, men behöver också lite ledighet för att klara ut situationen här. Jag ringer även min chef i White Plains. Inga problem, snare tvärtom. Och självklart kan jag vara ledig det jag behöver.

Resten av förmiddagen ägnar jag åt att måla för att ta bort mina tankar. På eftermiddagen åker jag till Aborgils kontor. Onkel Ben är redan där. ”Vi har börjat gå genom vad som behöver göras. Det första vi måste göra är att formellt logga testamentet tillsammans med dödsattesten vid domstolen. Jag pratade med detektiven, John, och vi kan få en dödsattest från obducenten under morgondagen. Sedan måste vi göra en ordentlig bouppteckning”, säger Aborgil.

Onkel Ben tittar på mig och säger ”Margret var en mycket rik kvinna. Förutom huset med marken runt omkring ägde hon alla fastigheter i kvarteret. Några är arrenderade till de som byggt på fastigheten andra ägde hon inklusive byggnad. Dessutom hade hon fastigheter eller lägenheter på andra platser, bland annat Los Angeles, Florida, London och Nice. Sedan olika aktier och bankkonton. Det kommer att ta tid att reda ut allt. Enligt lagen har vi nio månader på oss, men kan få förlängt med sex månader, vilket vi kommer att behöva. Cirka 56 procent av värdet på ditt arv kommer att gå till arvsskatt, federalt och statligt. När vi gjort en inventering och värdering behöver vi bestämma hur skatten ska betalas. Vi måste avyttra en hel del”.

”Oj, det var mycket, både tillgångar och skatt, men jag är ju oerhört tacksam och betalar gärna det som krävs. Hade ju inte räknat med någonting. Hur går det med Uris? Antar att han kommer att bli heligt förbannad?”

”Vi får se i morgon när vi registrerar testamentet i rätten. Det rent rättsliga borde inte vara något problem. Testamentet har de redan granskat och godkänt, så det är mer en formalitet. Om Uris lämnar in en överklagan, så blir det en utredning igen, även om den redan är gjord, men går betydligt snabbare. De har redan alla papper och har godkänt dem. Men hans advokat måste få möjlighet att granska allt. Sedan är det rätten, med en jury troligen, som godkänner”. Och lägger han till ”beroende på arbetsbelastningen i domstolen kan det ta lite tid. Men det gör ju bouppteckningen också. Under tiden kan du disponera huset och inventarierna, men kommer inte åt några pengar. Har du så du klarar dig här under tiden?”

”Inga problem. Jag har mitt arbete. Dessutom har jag sålt några målningar och de vill ha fler. Det är en annan fråga: hur skattar jag för den inkomsten?”

”Aborgil, kan du titta på det, hur det är med konstnärlig verksamhet? Jag har ingen aning, faktiskt. Föreslår att du lägger undan trettio procent av det du tjänar, så är du på säkra sidan”, säger Onkel Ben.

”Jo, innan vi skiljs har jag ett brev som Margret skrev till dig i samband med testamentet. Jag vet inte vad det är, utan är personligt”, så ger han mig ett kuvert. Lite bulligt, inte bara ett papper i. “Jag sa i går att det du själv äger inklusive gåvor får du själv disponera som du vill. Kanske innehåller det där kuvertet något om gåvor. Hon gjorde ett antal gåvobrev i samband med testamentet. Gåvorna gäller olika konstföremål. Jag har gåvobreven, som alla är bevittnade. Behöver du pengar, så har du fulla möjligheter att sälja, och det ligger utanför dödsboet”. Oj, vad är det han säger? Klarnar kanske när jag läser brevet, men vill inte öppna det nu, stoppar det i fickan. Vill vara ensam när jag läser det hon skrivit.

Aborgil säger att de hör av sig när de vet mer. Sedan tackar jag dem, tänker att det nog inte bara är skatten som kostar, utan även en saftig advokaträkningen. Men det är bra att ha duktigt folk som gör allt som jag inte kan något om. När jag kommer hem igen är ingen annan hemma, inte ens Mary och Steve. Tur att jag fått fjärrkontroll till grinden och nyckel. Jag sätter mig i TV-rummet och öppnar kuvertet. Ut kommer ett brev och en nyckel. Nyckeln är lång och har taggar åt bägge hållen. Måste vara till ett kassaskåp, tänker jag och börjar läsa.

***

Min älskade! När du läser detta finns jag inte längre med dig, i alla fall inte fysiskt. Du ska veta att jag blev förälskad redan när jag såg dig på sjukhuset och du inte var vaken. Märkligt, kan man bli så förälskad i någon man inte pratat med, bara sett ligga som ett kolli i en säng? Det blev i alla fall jag. När jag kysste dig lätt den första dagen var jag vettskrämd att du skulle rygga tillbaka. Tvärtom! Jag kände att min kyss var besvarad och blev modigare nästa dag, och nästa…

Sedan lärde vi känna varandra under några fantastiska dagar. Du delade mitt intresse för mitt hus. Kan inte tänka mig att det rivs och blir till ett höghus, utan själ. Snälla, ta väl hand om det!

Arvsskatten är hög, sälj av övriga fastigheter, men försök behålla mitt hus och trädgård. Och låt Mary och Steve bo kvar. De har ingen annanstans att ta vägen.

Huset innehåller en del hemligheter, som ingen annan känner till. Speciellt till det som bifogad nyckel går till. Ett rum, ett escape room, bunker, i källaren. I vinkällaren, bakom skåpet som står till vänster finns en dörr. Flytta på skåpet genom att trycka in det översta hyllplanet. Lite tungt, men gör att hjulen under fälls ner och det går enkelt att flytta. Nyckeln passar i dörren. Där inne kan man både gömma sig själv men även värdesaker.

Min pappa var en konstsamlare. Det kan du nog inte tro när du ser konsten på väggarna i huset. Men en gång hängde det andra konstverk där. Under kriget flyttade han ner allt i detta rum och hängde tillbaka alla tavlor du nu ser. Jag var inte född då, har bara fått det berättat. Däremot har jag sett det som finns i rummet. Du får botanisera där själv.

I rummet finns även mina smycken och en reserv i form av guld och olika sedlar. Jag har försökt att hålla de utländska valutorna kuranta och bytt ut gamla sedlar mot nya, när länderna har tryckt nya.

Verifikationer till konstverk och annat finns i en av lådorna. Där framgår vad verket är, en tydlig beskrivning, och vem som sålt det samt pris och datum. Den proveniens som krävs vid en försäljning. Vill du sälja något diskret så kontakta Gösta Eskilson. Du har hans kontaktuppgifter i min adressbok. Han är mycket tillförlitlig vad jag förstår.

Jag har skrivit tydliga gåvobrev på konstverken, där det framgår att du fått var och en av dem i gåva av mig. Onkel Ben har dem i förvar. Du kan använda gåvobreven om du vill sälja konstverken.

Min älskade, nu har min Gud funnit att min tid är ute. Jag hoppas innerligt att du och din dotter får all lycka. Min förhoppning är att Elsa fortsätter studera, även om det ju inte finns någon stiftelse som betalar. Och att hon fortsätter på Budo-skolan. Den flickan har en fantastisk potential. Kanske har din son det också? De tar emot några pojkar då och då. Jag har lagt ett gott ord för honom, om han är intresserad. Helen kommer säkert också att rekommendera honom, speciellt om han också går på Dalton.

Farväl nu min käraste. Jag hoppas träffa dig i livet efter

Din Margret

****

NOT: Den Gösta som nämns i brevet är samma Gösta som finns med i novellserien Anställningen. Här går berättelserna ihop. Läs gärna kapitel 10 i Anställningen parallellt med denna novell.

Tårarna trillar nerför mina kinder. Vi älskade varandra, förstod inte hur mycket hon älskade mig, vilken gåva! Både att få den kärleken men också det hon nu har testamenterat och lagt i mina händer. Jag sitter en lång stund och tänker på henne, på vad vi kunde ha haft om hon inte hade ryckts bort så hastigt från mig.

Nyckeln ligger i min hand. Ska jag gå ner och se hur det ser ut? Jag torkar mina tårar. Lyssnar, fortfarande inga andra hemma. Jag smyger mig ner i källaren och öppnar dörren till vinkällaren. Känner mig nästan som en tjuv, en inkräktare när jag smyger ner. Här har jag bara varit en gång tidigare, när Margret visade mig huset. Det är fullt med hyllor där vinflaskorna ligger prydligt. En förmögenhet, bara i vin, tänker jag. Rummet är källarsvalt och har en lite högre luftfuktighet än övriga huset. Måste finnas en klimatanläggning för att hålla rätt förutsättningar att lagra vin. Ska ta mig en närmare titt på vad som finns på hyllorna senare, men nu ska jag hitta den gömda dörren. Det finns ett skåp till vänster om dörren jag kom in genom. Jag öppnar dörrarna. På hyllorna står en del glas, karaffer och saker som behövs för vinlagring, antar jag. Jag trycker in den översta hyllan. Ingenting händer. Känns inte som att den rör sig det minsta. Jag ställer mig på tå, inspekterar hyllan lite närmare. Det står saker längst in på den. Ganska stora och tunga vikter. Jag lyfter ner allt på golvet och försöker igen. Nu flyttas hyllan inåt, lite tungt, måste lägga min vikt på den. Då höjer sig skåpet en aning. Det klickar till och hela skåpet flyttar lite på sig. Jag drar ut skåpet och ser dörren, som Margret skriver om.

Nyckeln passar in i nyckelhålet. Jag vrider om och hör hur det klickar till inne i dörren. Det finns ett vred på dörren, jag vrider på det, precis som på ett kassaskåp. Det går lätt och dörren svänger utåt. Måste flytta lite mer på skåpet så att dörren kan öppnas. Det är mörkt i rummet innanför. Finns det en ljusknapp? Ja precis på väggen innanför. Rummet blir ljust och är ganska stort, ungefär fem gånger fyra meter uppskattar jag. Längs den ena väggen står något insvept i lakan. På den andra väggen, mitt emot finns skåp och längs långsidan står en soffa och fåtöljer. Bredvid dörren finns en diskbänk med vatten och olika skåp samt kyl och frys.

Under lakanen, tygskynkena, står det tavlor. Jag räknar snabbt till att det är ett tiotal. Tar upp en och tittar på den. Ser ut att vara en Pollock, inte så stor som de brukar vara, bara cirka 80 x 60 cm, stänkmålad med en beige bakgrund och olika bruna och röda stänk. Wow! Nästa tavla visar en förvriden figur. Oskar Kokoschka, inte så omtalad men expressionistisk banbrytande i Europa på trettiotalet. Den tredje är äldre, mycket färg och gjord av den franska impressionisten Monet. Sedan en blå målning av Yves Klein, Giorgio de Chirico, Endre Nemes, hur har den hamnat här? En liten osignerad, mycket mörk, ovädersstämning. Oj, här finns konst för många miljoner, kanske upp mot en miljard.

Tittar i skåpen. En del innehåller livsmedel och tallrikar. Andra har olika konstföremål, några ljusstakar som ser ut att vara från Frankrike 1700-tal och så vidare. I ett av skåpen ligger sedelbuntar, mest dollar men även pund och schweizerfranc. Slutligen en låda med guldmynt, Krugerrand.

Margret hade rätt, här finns en förmögenhet. Vad ska jag göra med den? Bäst att låta den vara tills vidare. Inte låtsas om att jag känner till rummet eller dess hemlighet. Så småningom kan jag kanske ta kontakt med den där Gösta. Höra vad jag kan göra med konsten. Inga av verken är sådant som man kan ha hängande på väggen, de bör vara på ett museum. Efter lite letande hittar jag lådan med kvitton. Läser på några, de är från tjugo och trettiotalen men även några så sent som in på femtiotalet, bland annat målningarna av Yves Klein och Pollock.

Tyst smyger jag ut, stänger dörren och skjuter tillbaka skåpet. Hur får jag ner hjulen igen? Drar hyllan utåt. Ahh, där dunsade skåpet ner med en liten smäll. Sedan sätter jag tillbaka vikterna på hyllan så att allt ser ut som tidigare. Tar med mig en flaska vin och går upp. Möter Steve på vägen. Håller vinet som orsak till att jag var där. Han nickar, säger något om att de var tvungna att göra ett ärende. Sedan säger han att John, detektiven hade hört av sig. Vill komma och intervjua oss alla igen. Han kommer klockan fem, är det okey?

Misstänkte att de nog ville förhöra mig och troligen Mary och Steve också. Blev bara lite ytligt i går, så jag nickar och säger att det självklart är helt okey.

John och en kvinnlig detektiv, Darah Chroom, kommer punktligt. Darah är en lång kvinna med ett intressant, lite fårat ansikte. Men det är ögonen jag lägger mest märke till. De är stålgrå och tycks se allt.

Vi går in i den lilla matsalen, sätter oss runt bordet. Först vill de prata med Mary, sedan Steve och sist mig. Jag går in i min lilla ateljé, säger att de får ropa på mig. De två målningarna jag har påbörjat ser hyfsade ut, men känns ganska ointressanta. Speciellt efter att ha sett mästerverken som gömmer sig i källaren. Lägger på lite mer gult och gör några detaljer. Den andra får lite mer lila och rött, ett par löv – om nu någon ser att det är löv?

Steve knackar på och säger att det är min tur. John börjar att berätta vad de vet och gjort, bland annat från obduktionen. Hon blev skjuten med ett skott i huvudet, det räckte. Ingen tvekan om att det var hon som var det tilltänkta offret, definitivt överlagt mord. Efter inledningen vill Darah att jag berättar hur jag lärde känna Margret.

Precis i rätt ögonblick kommer Aborgil in i rummet, andfådd. ”Ni får inte prata med min klient utan att jag är med”, säger hon. ”Vad har ni pratat om innan jag kom?”

”Vi berättade lite om vad vi kommit fram till, att det är uppenbart att Margret McMillan blev mördad, vi rubricerar det som överlagt mord. Hon blev skjuten med ett skott i huvudet från ett längre avstånd”, förklarar John.

”Berätta nu hur du och Margret kände varandra”, upprepar Darah.

”Jag var på besök i New York, flög in på en fredag. Skulle vara på ett möte i White Plains på måndagen”, säger jag. Sedan fortsätter jag att berätta om museet och att jag inte hittade var jag parkerat. Hade råkat gå förbi det här huset när jag såg en kvinna som var på väg över gatan samtidigt som det kom en bil i hög fart. Hur jag blev påkörd och låg i koma på sjukhuset. Margret som kom och besökte mig och att vi hade blivit förälskade, trots åldersskillnaden. Darah ser mycket misstänksam ut, tror nog att jag var ute för att sol-och-våra. Knappast troligt med min skada och sjukhusvistelse, alltihop finns i polisens protokoll. Redan då var det uppenbart att hon hade varit utsatt för ett mordförsök, menar jag. Nej, jag såg inte vem som körde bilen. Jag berättar om att hon erbjöd mig och min familj att få bo när vi ville i huset, att jag och Elsa varit här efter jul och att Elsa sedan börjar på Dalton.

”Och var var du i går när det hände, vid två på eftermiddagen?”, fortsätter Darah.

”Jag var på kontoret i White Plains tillsammans med min chef, Abe Savannah. Ni kan kontakta honom. Jag kom dit redan vid tiotiden och åkte inte tillbaka förrän vid fyra på eftermiddagen. Var med Abe nästan hela tiden”, svarar jag.

”Vad jobbar du med?”

”Jag är teknisk affärsansvarig för en ny produktlinje, som vi håller på att lansera. I princip kan jag jobba både här i USA eller hemma i Sverige, men har min huvudanställning i Sverige”, berättar jag. ”Dessutom har jag en liten bisyssla som konstnär. Har faktiskt sålt några målningar via ett galleri här i staden, nere i the Villige”, lägger jag till. Lite onödigt, men stolt över försäljningen.

”Vi träffade Benjamin Makerain och Aborgil, Margret McMillans advokater och tydligen dina, i förmiddags. De berättade att Margret var mycket välbärgad, förmögen, och att du är hennes enda arvinge. Testamentet, som är godkänt av en domare, är helt nyskrivet. Gjordes i december, tror jag det var. Kände du till testamentet?”, frågar John.

”Nej, det var en komplett överraskning när Onkel Ben, som Margret kallade honom, berättade det i går kväll. Jag har inte berättat det för någon. Inte min sak att göra, det får Ben sköta, liksom förberedelser för begravning et cetera”, säger jag och Aborgil nickar instämmande.

”Känner du Uris McMillan”, undrar Darah.

”Nej, det kan man nog inte säga. Jag har sett honom här vid ett par tillfällen när han träffade Margret. Först var han här och krävde att få en Jaguar E-Type, som han hävdade att hans far hade ägt. Sedan kom han med en domstolsorder och en polis för att hämta bilen. Redan efter ett kvarter krockade han och totalförstörde bilen. Han hade inte tecknat någon försäkring, ansåg nog att det var Margrets fel. Men bilen var då skriven på honom, inte på Margret”, berättar jag.

Därmed tackar detektiverna och säger att de ska kontakta Abe. Sedan lämnar de oss. Aborgil förklarar att det är rutin att alla i närheten blir förhörda och att de alltid kontrollerar alibin. Speciellt, som i mitt fall, när en ny bekantskap får ärva en större förmögenhet. Obducenten är klar med kroppen och kommer att släppa den till begravningsbyrån i morgon eller övermorgon. De har fått dödsattesten och kommer att lämna in den och testamentet till domstolen i morgon. Då blir det även offentligt.

Hela dagen har blommor kommit med bud. När ingen var hemma så samlades blommorna utanför grinden. Sedan tog Mary in dem och har satt dem i olika vaser. Det doftar av olika blommor nu på undervåningen. Ger lite tröst i det hela. Margret var en känd kvinna, hade ett stort umgänge. Hur gör man med begravningar här? Ska något meddelande gå ut? Måste fråga Onkel Ben.

Klockan sju ringer Emma, säger att de äter middag med Oskar. Kan hon komma med honom efteråt? Blir väl runt klockan nio. Det går bra. Ring innan, det står kanske några reportrar kvar utanför grindarna, kanske behöver jag lotsa in honom via den lilla dörren på andra sidan huset? Samtidigt som jag pratar med Emma kommer Elsa. Hon gråter floder efter att ha blivit attackerad av reportrarna utanför. Vi stor och håller om varandra ett bra tag.

Mary kommer in och frågar om vi vill ha middag. Vi nickar båda två, mat måste vi ha och går in i den lilla matsalen. Jag hittar några ljus, tänder dem och gör lite mysigt. Under måltiden berättar jag vad Onkel Ben har berättat om testamentet och vad som händer framöver. Elsa sitter bara och gapar, tror inte det är sant att vi har fått ärva allt. Ja, mer än hälften försvinner i skatter och advokatarvoden, men ändå. Vi kommer att kunna behålla huset och trädgården, det är i alla fall säkert. Jag berättar ingenting om skattkammaren i källaren. Vet ännu inte hur jag ska hantera den. Måste fråga Onkel Ben.

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk