Konst - Kapitel 8: Hotnivån höjs

Beatrix och Elsa har upptäckt att de bägge gått samtidigt på Kungsholms gymnasium och börjar diskutera olika lärare. Sedan berättar Beatrix vad som hänt henne, hur hon blivit mamma med en betydligt äldre man och att hennes mamma också fått barn med honom. Elsa ser nästan chockad ut. Tycker att vi är en frigjord familj, men det hon hör från Beatrix slår nog det mesta. Att hon även fått jobb som konstexpert låter ännu mer fascinerande. Det tycker jag också, men har förstått att Gösta, som hon jobbar för och med, är en erkänd expert och konsthandlare, eller konstförmedlare, snarare. Han köper mycket sällan in konst själv, gör det bara på uppdrag av sina kunder.

Elsa berättar i sin tur om att hon gick sista delen på High School här i New York och att hon fått plats på Stern School of Business på nedre Manhattan. Skolan är en del av New York University. Fast egentligen vill hon läsa juridik, men var för sent att börja söka i våras.

När Mary säger att maten är klar går vi in i lilla matsalen. Jag kallar den lilla, bordet klarar bara åtta. På första våningen finns en stor matsal, men den känns bara ödsligt att sitta i, föredrar rummen här på bottenvåningen.

Vi har alla klätt på oss, i alla fall på överkroppen, när vi äter. Saknar att se flickornas fina bröst, men Marys regler gäller vid matbordet. Den som saknar det mest är nog Oskar. Han ser ut att vilja äta upp Beatrix hellre än maten. När vi är klara med maten vill jag och Beatrix avsluta vår diskussion om konstverken. Hon skriver ett kvitto för de två verken hon kommer att ta med sig. När vi är klara frågar hon om jag har några fler.

“Ja, det finns några till. Vill du se dem?”, säger ja. Det vill hon gärna. Jag ber henne vänta, vill inte visa det hemliga rummet. Jag går ner i källaren och bär upp verken av Pollock, Monet, Klein och de Chirico. Jag ställer dem i biljardrummet och ber henne komma in. Hon tittar, tar ett steg bakåt sedan framåt. Kippar efter andan.

“Drömmer jag? Eller är de verkliga?” frågar hon.

“De är verkliga och äkta. Jag har papper på dem alla.

“Wow. Får jag fotografera dem, eller vill du hålla dem hemliga?”

Jag funderar ett tag. Kan vara bra att Gösta vet om dem. Men vill inte att de ska finnas publikt. Jag säger det till henne. Hon får fotografera och dokumentera dem, men bara för hennes och Göstas register. Vill inte att de sprider vare sig bilder eller kunskapen om dem utan att jag ger tillstånd. Hon nickar och säger ja. Men jag vill vara på säkra sidan. Tar fram ett papper och skriver ner att hon försäkrar att inte yppa något om dessa verk utan mitt skriftliga tillstånd. Hon skriver under, fotograferar även detta. Verifikationerna på köpen av dessa får hon inte fotografera nu, de vill jag behålla för mig själv. När hon fotograferat allt, börjar hon skriva på telefonen och sänder iväg meddelandet till Gösta, följt av bilderna hon tagit.

Sedan går Beatrix tillbaka till ungdomarna, jag bär ner tavlorna till valvet i källaren igen. När jag kommer in till dem, ser jag hur Oskar försöker flirta med Beatrix. Jag låter honom hållas. Vill hon, så är det okey för mig. Jag vet att Elsa mer än gärna vill spendera natten med mig. Trots mina tre tömningar tidigare börjar jag känna att jag börjar vakna till liv lite igen.

“Elsa och Erik, berätta nu vad är det för skola ni pratade om, jag förstod inte. Vad är det för kunskaper ni har fått?”, frågan Beatrix.

“Elsa har berättat för mig”, inflikar Oskar, “och jag vill börja där i höst samtidigt som jag börjar på Dalton”.

“Ja, Oskar, i får se. Jag vet att Margret har pratat om dig med skolan. Helen på Dalton kommer nog också att rekommendera dig. Men de tar inte emot så många pojkar, vi får se om du blir antagen. Kanske måste du göra något prov? Vi får se”, säger jag lite svävande. Det är ju inte jag som kan bestämma det. Sedan vänder jag mig till Beatrix. “Det vi pratar om är ingenting som vi egentligen får prata om. Skolan är mycket skygg, är en del av Budo-konceptet i Japan. Man lär sig mer av ett förhållningssätt, både till kropp och själ. Lär sig att behärska sin kropp, men även saker som konst, teater, musik, filosofi med mera. En del är hur man både kan ge och själv uppleva njutning genom att behärska kropp och sinne”.

Beatrix ser både lite förvirrad men mer intresserad ut. “Jag har aldrig hört talas om någon sådan skola eller annat förut. Verkar mycket intressant. Är det där du lärt dig behärska dina orgasmer och det som Mary gjorde med dig vid lusthuset?”, undrar hon.

“Jag har aldrig gått på skolan. Det jag klarar har jag lärt mig av Margret”, sedan lägger jag till “och av Elsa”. Att vi har sex har hon redan anat. Verkar inte som att det är något konstigt för henne.

Medan vi pratat har Steve kommit med Beatrix bag, bär upp den till ett av sovrummen. Det har varit en intensiv dag. Ungdomarna har dessutom europeisk tid i kroppen. Vi behöver alla gå och lägga oss. Elsa och Oskar ser på mig, undrar hur vi ska göra. Vi har ju sovit tillsammans i samma säng sedan Margret gick bort. “Ni vet var sängen står, gör er klara, borsta tänderna så kommer jag upp”, sedan vänder jag mig till Beatrix “hur vill du göra? Steve har placerat din bag i ett ledigt sovrum. Vi brukar kinesa tillsammans och det finns plats för dig också, om du vill”.

“Får vi, får jag plats också? Gärna, i så fall”, säger hon utan att tveka.

“Då går vi upp och gör oss klara, vi får plats, om det inte är så att du helst vill ligga på tvären”, säger jag.

“Ingen fara, hellre ovanpå eller under”, skrattar hon.

Dagen därpå ber jag Steve att skjutsa Beatrix till flygplatsen. Tydligen har hon ett plan som väntar kl 12. Hon har med sig de två tavlorna. Har beslutat att åka direkt till Bern för att träffa personen, som är intresserad av Kokoschka-verket. Sedan antingen till Stockholm eller via Oslo. Hon får se.

Det blir en lugn förmiddag. Solen skiner och det är hett med mycket hög luftfuktighet, som New Yorks oftast är i augusti. Jag har länge tänkt att jag borde gå igenom Margrets saker. Börjar i sovrummet. Längst ner i en låda hittar jag ett tjockt kuvert. Verkar innehålla en massa brev och tidningsurklipp. Tidningsurklippen handlar om byggplaner och olika projekt här på Manhattan. Verkar inte vara lätt att få bygga som man vill. För att bygga högre byggnader krävs att man antingen redan har luftutrymme eller kan köpa av någon som har det. Det är speciellt ett företag som hela tiden efterfrågar luftutrymme. När jag kommer till breven handlar det om samma sak. Flera som vill köpa hennes rättigheter. Tydligen äger hon utrymmet ovanför samtliga fastigheter, eller tomter, i kvarteret. Det ser ut som att det är flera olika företag och personer som frågar. När jag ser närmare på handstilen, verkar de likna varandra. Är det bara en och samma, som försöker verka under olika namn och företag. Ett par av breven är riktigt hotfulla. Antagligen har Margret avvisat deras bud och de har blivit aggressiva. Verkar vilja hota henne för att få köpa. Flera av dessa är anonyma, har ingen avsändare eller som har undertecknat brevet.

Jag läser med stigande fasa. “Om du inte går med på att sälja kommer vi att göra så att vi ändå får luftutrymmet. Du kommer inte, kan inte, hindra oss”. Ett annat är ännu mer hotfullt “När du dör kommer vi att ta över. Dina dagar är räknade”.

Kan det vara så att det är några av dessa som ligger bakom mordet på henne? Och hur tänker de sig att de ska få komma över luftutrymmet när hon är borta? Vad har de planerat? Är det samma personer som börjat hota mig och min familj? Tankarna snurrar runt i huvudet, känns allt mer skrämmande. Undrar vad jag ska göra?

Jag lägger ifrån mig alltihop, går och sätter mig. Måste tänka. Jag ringer Aborgil, advokaten och får en tid och ska besöka henne i morgon. Måste ordna med bevakning också. Barnen är ju här nu. Hur ska jag kunna skydda dem? Vet Onkel Ben något företag som kan ordna bevakning?

Jag pratar med Ben, beskriver vad jag funnit. ”Det är nog, trots allt, inte Uris som ligger bakom det hela. Verkar vara andra, farligare, krafter bakom. Jag behöver hjälp, några som kan skydda mina barn, tills det här har gått över. Känner du till någon seriös bevakningsfirma?”

Han ska undersöka och återkomma med en kontakt. Han kommer att vara med när jag träffar Aborgil i morgon också. Efter samtalen känner jag mig lite lugnare. Men vad är det som är på gång. Minns att Margret sa något om att flera har velat att hon ska sälja huset och trädgården. De vill åt marken och, tydligen, luften också. Men nämnde hon inte att även staden hade tryckt på? Hur kan det vara möjligt? Är de som vill åt marken lierade med staden och dess förvaltning? Vad händer om jag tar upp det här med polisen? Med John, vad var det han hette? Jag letar i mina noteringar. Just det, John Lutz, nej Futz, och Darah Chroom. Hon, Darah, verkade riktigt skarp. Men hur oberoende från staden är de? De tillhör ju NYP, som är en del av förvaltningen.

Jag sätter mig ner, tar fram datorn. Måste skriva ner allt jag vet, få lite struktur i det. Kunna formulera mina frågor. Bäst att göra det kronologiskt till att börja med. Försöker tänka tillbaka på allt som Margret sagt om huset och vad som hänt. Sedan det som urklippen visar. Slutligen de hot jag fått. Öppnar ytterligare ett dokument och noterar allt jag hört och sett av Uris. Vet inte om det finns någon koppling. Troligen inte, han är ju ute efter pengar, vad jag förstår. Samtidigt har ingen, bortsett från hans advokat, sett till eller hört av honom. Även polisen vill ju prata med honom. Sist tar jag och fotograferar av alla papper i Margrets kuvert. Vill ha med det i min fil. Vilken röra! Men känns lite bättre nu med att ha dokumenterat allt. Ska jag sända det till Aborgil? Nej, mycket är ju bara lösa meningar, minnen. Och dokumenten tar jag med i morgon. Sparar det jag gjort i datorn och tar ut det på ett USB-minne, om det behövs i morgon.

Onkel Ben ringer tillbaka. Jag får ett namn på ett företag, han tror kan hjälpa mig. Jag ringer dem, vi bestämmer ett möte senare på eftermiddagen på deras kontor. Över lunch berättar jag för Elsa och Oskar vad jag funnit. Jag berättar även om de hot jag fått. Ber dem att vara mycket försiktiga, stanna hemma. Åtminstone till jag ordnat med bevakning. De lovar att inte gå ut.

Mötet med bevakningsföretaget går bra. De kan åta sig att bevaka huset och mina barn när de vill gå ut. Kommer att kosta en hel del. Hoppas att Beatrix eller Gösta kan få ett bra pris på tavlorna. Jag får en kontaktperson, Ernest Kominsky, som följer med hem på en gång för att gå igenom hur säkerheten bäst ska ordnas.

Hemma igen, vandrar han och jag igenom huset och trädgården. Det är ett stort område som behöver bevakas. Tur ändå att hela området har en hög mur mot övriga fastigheter. Går inte lätt att ta sig över den och in på vårt område. Han föreslår att det bör finnas kameror med rörelsesensorer som hela tiden bevakar muren. Sedan en bil med vakter utanför huset. Den lilla dörren vill han helt stänga till så den inte går att öppna. Fönstren i gatuplanet måste skyddas med larm. Helst även på första våningen. Det går att ta sig upp på balkongen och sedan in. Slutligen ett ordentligt skydd vid järngrinden. Den är inte lätt att ta sig över, men vi måste kunna öppna och stänga den för att komma ut och in. Jag blir helt matt när jag hör vad som krävs. Men måste göras, så han får okey att sätta i gång. Installationerna av kameror och larm påbörjas i morgon. Vakter i bil utanför ordnar han med på en gång. Skönt att den delen börjar komma på plats.

Berättar för barnen vad som kommer att ske. De kommer att få en person som följer med dem när de vill gå ut. Än så länge har inte skolan eller collage startat. Får se hur vi löser säkerheten då?

Skönt med en bil och vakter utanför. Jag ser dem när jag går i väg för att träffa Aborgil och Ben. Jag går snabbt, det är en bit. När jag passerar 63:e gatan kommer en man springande emot mig. Jag får ett knytnävsslag rakt i ansiktet och ramlar till marken. Ligger omtumlad där. Folk runt omkring tittar, kommer fram och frågar hur det är. Verkar inte som att de uppfattade vad som hände. Jag känner efter, inget skadat verkar det som, reser mig upp, får hjälp av en yngre kvinna. Står på ostadiga ben. Min portfölj? Var är den? Tog mannen den? Jag hade ju alla papper och min dator i den. Har inga bevis kvar. Datorn är skyddad, omöjlig för dem att kunna komma in i, men dokumenten?

Min telefon surrar till. Ett SMS. Jag tittar på det ”Detta var en varning. Prata inte med polisen. Fler instruktioner följer. Vi har full kontroll över dig och din familj”. Vad ska jag göra? Står och bara tar in vad jag varit med om och meddelandet. Instruktioner? Vad vill de att jag ska göra? En taxi kommer åkande på gatan. Den ser ledig ut, jag vinkar på den. Ber att få åka till Rockefeller Center och Aborgils kontor. Det tar bara 13 minuter. Skönt, har hunnit lugna mig.

Mitt möte är kl 10, jag kom lite tidigt, så får sitta ner och vänta. Måste få samla mina tankar. Efter en stund kommer Ben. Jag berättar för honom vad som hänt, sedan blir vi insläppta till Aborgil. Nu berättar jag hela historien, Margrets dokument, nu borta, hotelser jag fått och senast att jag blev nedslagen och bestulen på dator och dokument. Då kommer jag ihåg USB-minnet. Jag har ju en kopia kvar! Lovar att sända det så fort jag kommer hem.

Aborgil tycker att vi ska prata med detektiverna som har hand om Margrets mord. Det har väl hamnat långt ner i deras prioriteringar, men ändå. Hon letar i sin låda, kommer upp med det kort hon fick av John och ringer honom. Han ber oss komma till stationen och lämna en redogörelse under eftermiddagen.

Medan vi pratar slår det mig, hur kunde de veta att jag skulle gå ut och ha dokumenten med mig? Hur visste de överhuvudtaget att jag hade dokument? Lyssnade de på mina samtal? Är huset buggat? Eller Bens eller Aborgils telefon? Nej, inte troligt med telefonerna, eller? Går det att avlyssna min telefon. Signalerna ska ju vara krypterade. Måste höra med bevakningsföretaget om de kan leta efter mikrofoner i huset. Vad de omöjligt kan veta är att jag har en kopia – hoppas jag i alla fall. Ska jag åka hem och hämta den innan mötet med New Yorks finest, dvs polisen? Jag har ju tid.

Aborgil beställer en taxi och jag åker hem. Väl hemma möts jag av Steve, som ser blåslagen ut. ”Vad har hänt?”, frågar jag.

”Tre män kom in, slog ner både mig och Mary. Hon släppte in dem, en man sa att han var från bevakningsföretaget och skulle börja med installationerna, så hon öppnade grinden. När de kom in slog de ner oss och band oss. Jag har precis kommit fri. De letade igenom hela huset. Vet inte om de tog någonting, men de försvann efter en stund”, berättar han.

Vad hände med bevakningen, det skulle ju finnas en bil med två väktare utanför, och var är mina barn? Jag rusar upp för att leta efter dem. De är ingenstans i huset. Jag ringer deras telefoner. Ingen av dem svarar. Jag ringer igen, samma resultat. Verkar som telefonerna är avstängda. När stänger fagens ungdomar av telefonen? Aldrig, inte bägge samtidigt. Vad har hänt? Kidnappat dem? Jag ringer Aborgil och sedan polisen. Kan inte vänta. Tittar ut, ser ingen bil med väktare. Vad är detta, vad är det som händer. Det kan inte vara sant?

Aborgil och Ben kommer samtidigt med polisen. De förhör Steve och Mary, sedan mig. När jag säger att mina barn inte är hemma, inte svarar på telefonen blir det full fart. Deborah tar kontakt med FBI. Kidnappning är ett federalt brott. FBI med en agent, som presenterar sig som Valentin Spyke kommer. Han är lång, säkert 185 cm, kantigt ansikte, vältränad. Grå ögon, som hela tiden rör sig, utom när han pratar med någon, då fixerar han ögonen på den personen. Ser ut som om han hela tiden inte tror på vad som sägs. Han säger att nu tar de över, börjar förhöra oss igen.

Jag berättar vad som hänt, hur jag har blivit hotad, hittat Margrets dokument och hur jag försökt dokumentera allt, men blev bestulen på allt. ”Mina barn, ni måste hitta Elsa och Oskar”. Han frågar om Mary eller Steve sett om männen tog med sig ungdomarna. Nej, de var bundna och låg i köket, såg ingenting. Jag berättar att jag tror att huset är buggat, och att de säkert hör allt vi säger nu. Agent Spyke ringer någon, ber att få hjälp att leta mikrofoner. Sedan börjar de ta våra fingeravtryck, gör en brottsplatsundersökning se om det finns andra fingeravtryck.

Fler och fler poliser av olika slag anländer. Jag ringer Kominsky på bevakningsföretaget för att höra var deras vakter är. Han säger att jag ringde och ställde in allt, vakter och bevakningsutrustning. ”Jag har inte ringt dig i dag, hur kunde du bara dra bort allt utan att säkerställa att det var jag som ringde?”, undrar jag.

”Du upprepade ju i stort sett allt vi pratade om igår. Jag tyckte det var självklart att det var du som ringde. Du sa även att allt var ett misstag och att jag skulle sända en faktura på kostnaderna hittills”, förklarar Kominsky.

Efter en stund kommer två personer med någon form av utrustning, för att spåra mikrofoner. Efter bara en kort stund hittar de mikrofoner i nästan samtliga rum. Verkar som att de funnits där länge. De är batteridrivna, men tydligen bara aktiva när någon pratar och sänder det som sägs trådlöst till någon som sedan kan lyssna på det. Räckvidden är begränsad, måste vara någon i närheten. FBI tar med sig mikrofonerna. Spyke säger att de kommer att avlyssna min telefon, om någon hör av sig och för att kunna spåra samtalen. Sedan går de.

Huset blir helt tomt. Var är mina barn? Åhh, vad har jag ställt till med, vad har jag utsatt mina barn för? Jag går fram och tillbaka. Mary försöker säga några ord, men hon är lika förtvivlad hon. Hon har en stor bula i huvudet och en ordentlig blåtira på ena ögat, som hon måste ha fått när hon ramlade efter att ha blivit slagen i huvudet.

Tio minuter över elva på kvällen ringer telefonen. En metallisk röst säger ”Betrakta detta som en varning. Du kommer att få ett bud på hus och trädgård under veckan. Acceptera budet. Du kommer inte att ångra det. Om du inte gör det blir det konsekvenser för dig och din familj”, sedan säger det klick och telefonen är död, eller inget samtal i alla fall.

Strax därefter hör jag att det ringer på grinden. Mary och Steve har slutat för dagen, så jag ser på monitorn vem det kan vara. Mina två barn, Elsa och Oskar, står där utanför. De ser välbehållna ut. Jag släpper in dem, går ut och möter dem. Elsa kastar sig snyftande i min famn. Oskar ser ut på gränsen att också börja gråta. ”Vad har hänt, var har ni varit? Jag har varit så orolig. FBI letar efter er”, jag gråter också, men glädjetårar. Kramar om bägge, leder dem in i huset.

”Vi var ute i trädgården. En kvinna”, snyftar Elsa, ”kom fram till oss i där vid lusthuset, sa att du ville att vi skulle komma med när du pratade med advokaterna. Hon hade en bil utanför, hon satte oss i baksätet. Körde till ett hus, sa åt oss att gå upp till andra våningen, där du skulle vara. Sedan var det någon som tog tag i oss bakifrån. Drog någonting över huvudet på oss och knuffade in oss i ett rum. Där satt vi, det var mörkt, otäckt. Vi visste ingenting. Dörren var låst. Inga fönster. Ingenting. Vi bara satt och grät, försökte hålla modet uppe. Så, helt plötsligt öppnades dörren. Ingen var där, men det låg femtio dollar och en lapp, där det stod ’Åk hem. Säg att detta var en varning. Nästa gång…’, åhh pappa”, utbrister hon och börjar snyfta igen. Oskar nickar, instämmer i berättelsen.

”Vet ni var ni var? När ni kom ut, såg ni adressen?”, undrar jag efter att ha kramat och sagt att allt är bra nu. Pussar och kramar dem.

”Ja”, säger Oskar, ”Det stod Montgomery Street. Tror nummer 125, men var svårt att se i mörkret”. Elsa nickar.

När FBI var här fick jag ett kort med deras telefonnummer. Det ligger fortfarande på bordet i TV-rummet. Jag ringer upp och Spyke svarar. Han berättar att de lyssnat på samtalet och försöker spåra var det kom ifrån. Ingen lycka ännu. Jag berättar att mina barn har kommit hem, efter att ha varit i fångenskap under eftermiddagen och kvällen. De är skakade och rädda, men för övrigt oskadda. Spyke säger att de kommer om en stund för att förhöra dem.

När Spyke kommer, sätter vi oss alla iTV-rummet. Elsa och Oskar berättar samma sak som de gjorde för mig. Spyke vill ha ett signalement på kvinnan som lurade iväg dem. De beskriver så gott de kan. Ingen av dem är speciellt bra på att se och sedan beskriva ett utseende. Elsa är nog bäst, men blir ändå svävande. Även om hon gått en termin i skola här, saknas en del ord för att beskriva på ett bra sätt. I morgon kommer en som har vana att bygga upp en profil, er ansikte, i en dator, de måste vara med och successivt bygga upp en bild.

När Spyke och hans kollegor lämnar oss, får vi alla ett glas vin. Jag går ner i källaren och hämtar en dammig gammal flaska Chablis. När jag häller upp den har den en gyllengul färg och smakar helt fantastiskt. Tittar på årgången, läser 1996. Den har verkligen åldrats med behag, mer än 25 år gammal. Vilken skatt det finns bara i vinkällaren. Sedan går vi och lägger oss, alla tre i samma säng. Elsa får vara i mitten, jag vet ju att Oskar gärna söker tröst hos henne, det har han gjort sedan de var mycket små. Och Elsa vill vara nära mig. Vi ligger och kramas, behöver närheten och känslan att höra ihop.

I morgon måste jag ta itu med hur jag ska förhålla mig till utpressarnas, kidnapparnas, krav. Ska jag sälja eller kämpa? Vad är bäst? Huset och, inte minst, trädgården så här mitt på Manhattan är ju unika. Vill inte göra mig av med det. Margret ville ju att jag skulle ha det kvar och vårda. Om jag säljer har hon dött helt i onödan. Men, ska jag och mina barn behöva dö, lida, för det?

Vi somnar till slut, bara kramar, ingen vill något annat.

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk