Konst - Kapitel 9: konsten att gömma

Klockan är sju, jag vaknar. Elsa och Oskar sover fortfarande. Elsa har sin hand runt Oskars penis, som är hård. Oskar har sitt sovande huvud vilande vid Elsas bröst. De två ser så fina ut. De behöver varandra, ge tröst åt varandra och värme, tillfredsställelse, kravlös tillfredsställelse, som en mor som ammar sitt barn. Jag tassar tyst upp, behöver gå på toaletten. När jag kommer tillbaka ligger de fortfarande kvar. Jag lägger mig bredvid Elsa igen. Det är så fridfullt att känna dem ligga där, och samtidigt lite skamligt upphetsande. Trodde jag hade passerat det skamliga stadiet, men ger krydda åt situationen. Nu har även jag ett ordentligt stånd, pekar rakt upp där jag ligger. Min högra hand dras till det, så skönt att bara ligga där, runka lite lätt bredvid de sovande ungdomarna. Efter en stund känner jag hur Elsa rör lite på sig. Vänder sig om, ser på mig.

Hon sträcker ut en hand och greppar om mig. Hennes hand är så varm och len. Försiktigt, långsamt smeker hon uppför och sedan nerför min penis. Upp igen och smeker ollonet, som är fuktigt av försaft. Jag smeker hennes ena bröst. Det är så varmt, mjukt och samtidigt fast, ett riktigt flickbröst, fortfarande; vårtan ovanpå hennes toppiga vårtgård. Den är stenhård, när jag känner på den. Elsa sätter ett finger för sin mun, reser sig upp och gränslar mig. Riktar in min kuk och sjunker ner på den. Hon är både trång och våt, dessutom muskler som jobbar runt min hårda kuk där inne i henne. Hon har lärt sig en massa på Budoskolan. Vet precis vad som är skönt, både för mig och sig själv. Sakta rider hon mig, upp och ner, upp och ner. Samtidigt som hon använder sina muskler till att förstärka effekten. Riktigt masserar min kuk, himmelskt skönt. Hon lutar sig ner över mig och vi kysser varandra, utan att hon slutar rida eller arbeta med sina muskler. Jag har ett ordentligt grepp om hennes bröst.

När vi bryter kyssen, viskar hon i mitt öra ”Knip hårt, vrid mina vårtor, knåda mina bröst, måste få känna dina händer.”

Jag kramar om brösten, kniper om vårtorna och drar ut dem. Hon rider allt snabbare. Oskar vaknar, ser på oss. Runkar lite lätt. Elsa ökar farten, hon känner att jag inte har långt kvar. Hennes andhämtning tyder på att hon också närmar sig. Nu är det bara våra djuriska lustar som tagit över. Vi knullar som vi aldrig gjort tidigare, utan finess, bara få komma, få spruta, få krampa i en orgasm.

Oskar ser på oss, runkar också frenetiskt. Jag äger hennes bröst, kramar om dem, nästan känner mina fingrar genom dem. Knullar fullt ut. Elsa stönar med öppen mun, huvudet bakåt, rider i en galopp. Och spänner kroppen, slutar rida, bara flämtar, kniper, krampar. Jag tömmer allt jag har rakt upp i hennes fitta. Faller ner, sluter ögonen och bara njuter.

Elsa ser på Oskar, glider av mig och sätter munnen till hans ollon, suger in det medan han fortsätter runka. Det var det han behövde för att komma. Stönar, tömmer sig i sin systers mun. Efteråt ligger vi kvar en stund, håller om varandra, kysser varandra. Och bara är.

Efter en stund går jag upp, tar en dusch och klär på mig. När jag kommer ner är Mary redan i köket och stökar. Hennes blåtira har nu slagit ut i en massa färger och täcker nästan hela vänstra delen av ansiktet. Hon fick ett ordentligt slag när hon ramlade efter att ha blivit slagen i huvudet. Skönt att hon är på benen, men måste göra ordentligt ont. Hoppas hon och Steve vill stanna, trots allt. De kommer ju att vara ekonomiskt oberoende efter att fått del av Margrets arv. Hon frågar om jag vill ha frukost, vilket jag inte säger nej till. Tvärtom, jag känner mig utsvulten.

Under natten har jag funderat på vad jag ska göra. Början på en plan finns i mitt huvud. Det första är att ordna så mina barn är i säkerhet. Måste ringa några samtal, men kan inte göra det härifrån. Alla telefoner i huset kan vara buggade. Min är det definitivt, av FBI. Jag letar upp Margrets adressbok. Hittar det jag söker och skriver ner numret.

Jag går ut, en rask promenad tills jag ser en ledig taxi, som tar mig till Grand Central, den stora järnvägsstationen på Manhattan. På stationen vet jag att det finns ett flertal telefonautomater. Jag går in i den stora stationssalen. Den är magnifik, har förekommit i flera filmer. Inte konstigt när man ser den. Måste växla till mig ett antal quarters först. Sedan går jag fram till ett ledigt bås och ringer Helen, hon som är ordförande på Dalton, Elsas skola och där Oskar ska börja om någon vecka.

När hon svarar, förklarar jag vem jag är och att vi träffades för ett halvår sedan, när Elsa skulle börja i skolan. Hon kommer mycket väl ihåg både mig och Elsa. Hon var dessutom en gammal vän till Margret. Sedan berättar jag om vad som hänt och att jag behöver hitta ett säkert ställe för mina ungdomar.

”Yes, how terrible. Har det något samband med mordet på Margret, tror du?” Jag svarar att jag är övertygad om det. ”Is there anything I can do, help, in any way?” frågar hon.

”Ja, jag funderar på Budo skolan om den eller någon instruktör där skulle kunna ge bostad åt Elsa och Oskar. Tror du det är möjligt?”

”Ja, jag vet inte. Elsa går ju på skolan, borde inte vara något problem. Men Oskar? Ja, jag vet att Margret la ett gott ord om honom. Men han är inte antagen, och det är ytterst få pojkar som blir antagna. Men, vänta, jag ska höra. Måste ringa några samtal. Kan jag ringa upp dig om en stund?”

Tänker att det är svårt, jag ringer ju från en samtalsautomat. ”No problem,” säger hon. Läs upp numret som står på telefonen. Jag ringer till den när jag har pratat med skolan.” Vi lägger på och jag vankar fram och tillbaka. Bevakar telefonen, vill inte att någon annan ska använda den innan Helen har återkommit.

Det tar lite drygt trettio minuter innan telefonen ringer. Signalen är gäll, högljudd, går inte att undvika att höra. Flera personer runt omkring vänder på huvudet. Jag kastar mig över telefonen. ”Yes, Erik here,” säger jag.

”Jag fick tag på skolans huvudinstruktör, sensei Guran. Han var först mycket motvillig. Elsa, var inga problem, men Oskar! De har redan så många pojkar, ynglingar, som de klarar och vill ha. Jag förklarade omständigheterna och att det var Margrets önskan, innan hon dog, att Oskar skulle få börja i skolan. Han ville tänka. Sedan återkom han och sa att de kan lösa bostadsfrågan, men att Oskar samtidigt måste börja med sin träning på skolan. Margret måste ha haft mycket inflytande på skolans verksamhet,” säger hon.

Tydligen inte enkelt att bli antagen, men Margret var tydligen en kraft att räkna med, trots att hon inte längre finns med oss. Jag får ett nummer, där jag kan nå Guran för att komma överens om detaljerna. Jag tackar Helen, en sten har ramlat från mitt bröst. Viktigt att få Elsa och Oskar i säkerhet.

Ingen tid att slösa! Jag ringer omedelbart Guran. Presenterar mig och refererar till Helen. Guran föreslår att Elsa och Oskar ska följa med mig till en synagoga i Brooklyn i morgon, på sabbaten. Vi ska sätta oss på tredje bänkraden bakifrån. Inga problem i den synagogan att en kvinna sitter med männen nere i salen och inte på läktaren. En man med en grön bönesjal kommer att sätta sig bredvid oss. Han kommer att fråga om han får visa Torahrullarna de har. Sedan går Oskar och Elsa med honom fram i synagogan och ser Torahrullarna. Han visar dem sedan på en dörr. Där inne kommer de att bli mötta och så småningom transporterade i säkerhet. Hela tiden pågår de vanliga ceremonierna, ingen har någon möjlighet att göra något. Jag ska bara sitta kvar, följa andakten, lämna deras ryggsäckar i bänkraden och sedan gå hem. All kontakt med barnen ska gå via Guran. Jag måste använda offentliga telefoner, inte samma två gånger i rad. Jag måste även skaffa ett par ”burner phones”, det vill säga oregistrerade telefoner. Märka dem med ett och två samt ge numren till Guran. Nummer ett ska jag alltid ha på om han vill kunna nå mig. Om den använts ska jag slänga den och i stället använda telefon nummer två. Barnen måste lämna sina vanliga telefoner hemma, de får absolut inte ha dem med sig. Vill de, så köp ett par förbetalda telefoner till dem också. Samma procedur som Guran och jag ska följa.

Här är en man som förstår säkerhet, känner jag. Samtidigt ett litet gnagande oro, vad överlämnar jag mina barn till? Hoppas att det blir bra och att jag inte gör mer skada än nytta. Måste prata med ungarna, utan att det finns någon risk att någon lyssnar. Men först ska vi prata med FBI och göra profilen, fantombilden, på kvinnan.

Agent Spyke kommer och hämtar oss klockan 10. Vi åker alla till deras Field Office, där en profilerare väntar. Hon presenterar sig som Elisabeth. Hon har en dator med en stor skärm som vi alla kan se på samtidigt. Speciellt måste Elsa och Oskar kunna se. Sedan provar hon olika ansiktsformer, färger och hår. Hon börjar med ett ganska runt ansikte, som båda ungdomarna skakar på huvudet åt. Hon gör det smalare.

”Bättre,”menar Elsa.

”Kanske, men inte så mycket upptill,” lägger Oskar till.

Elisabeth gör kindbenen mer markerade.

”Längre ner, mer i kinderna,” tror Elsa.

När de börjar bli klara med ansiktsformen, sätter Elisabeth olika frisyrer på det. Börjar med hårfärgen. De enas om ljus, men inte blont. Sedan hur håret var.

”Hängde ner, nästan till axlarna,” säger Elsa

”Ja, och lite lockigt, svängde liksom in nertill,” lägger Oskar till.

”Men det var en konstig rand ovanför öronen när hon lutade huvudet,” säger Elsa sedan.

”Måste ha varit en peruk, om du såg en rand. Var det så här?” undrar Elisabeth och lägger till en liten rand i hårfästet.

”Ja, just det. Så var det.”

”Peruk,” säger Spyke, som har suttit med. ”De rundade kinderna är nog också någon slags filler hon hade i munnen, för att ändra utseendet.”

De fortsätter med att få fram en bild på ansiktet. Ögonfärg går att förändra, men öron, näsa och hals är svårare. Till slut, efter närmare två timmar, börjar de känna sig nöjda, och hungriga. Jag har berättat för Spyke att ungdomarna kommer att hålla sig gömda, jag säger inte var, bara att de kan vara svårt att få kontakt med dem. I alla fall med kort varsel.

Runt hörnet, utanför FBIs kontor hittar vi en liten pizzeria. Precis vad vi behöver. När vi har ätit tar vi en taxi tillbaka hem. Nu har väktarna kommit tillbaka, jag pratade med Kominsky på bevakningsföretaget att vi ville fortsätta och ha bevakning. Det är med tvekan som jag fortsatte att använda Kominskys företag. En liten misstanke gnager i mig att han är insyltad på något sätt, men har inget val, inte omedelbart i alla fall. Och är de insyltade kanske det är bra, då vet de var vi är, behöver inte kidnappa igen. Måste bara trolla bort barnen i morgon.

På väg hem i taxin får jag ett meddelande från Beatrix. De har fått ett bud på målningen av Kokoschka. 5,3 miljoner. Oj då, tänker jag. Det var mycket. Sedan ser jag att det är schweizerfranc. Då sitter jag upp, tror inte mina ögon. Det är ju en förmögenhet, även om 25 procent försvinner i Göstas provision. Jag svarar direkt att jag accepterar budet. Frågar hur det går med Strindberg. Hon svarar att Gösta inte har hunnit med den ännu. Väntar på att en intressent ska komma hem. Men borde röra sig runt åtta miljoner, kronor denna gång.

Hur det än går med målningen av Strindberg, har jag råd med bevakning ganska länge. Jag har en känsla att den närmaste tiden kommer att kosta en hel del.

Väl hemma låter jag Elsa och Oskar gå in i huset. Frågar sedan Steve om han kan hjälpa mig, köra några ärenden. Vill inte säga vart, finns säkert fortfarande mikrofoner som lyssnar. Väl i bilen ber jag att han kör mig till Ben. Han behöver inte vänta, jag tar mig hem själv.

Ben väntar på mig, öppnar dörren när jag ringer på. Han hade en idé förut om att göra en stiftelse med huset. Det kanske kan vara ett sätt att göra en försäljning omöjlig. Bara stiftelsens stadgar är tydliga. Och, kanske framför allt, stiftelsens hemvist. Det gäller att göra det i en jurisdiktion där stiftelsens företrädare kan vara skyddade, bara en lokal förvaltare, som inte har mandat att sälja eller göra någonting med huset eller fastigheten.

”Kanske, men blir nog marigt att få till snabbt. Vi kan inte lyfta ut något ur dödsboet förrän det har skiftats. Enda sättet är att sälja och sedan redovisa pengarna som erlagts för den sålda tillgången. Om du kan finansiera ett köp, så skulle vi kunna sälja till ett bolag som ägs av ett annat bolag. Ett antal skalbolag, som är svåra att spåra ägaren till.”

”Har du fått något värde på huset och trädgården, det totala värdet på fastigheterna?” undrar jag.

”Jag har fått uppskattningar av tre oberoende värderare. De svävar runt trehundra till femhundra miljoner dollar. Ett snitt på trehundrafemtio. Klarar du det?”

”Nej, det är omöjligt. Det går inte att erhålla ett förskott på arvet?”

”Dessvärre, inte innan domstolen har godkänt testamentet. Sedan kan du nog få ett förskott, men det finns inte några likvida tillgångar, som ens kommer i närheten,” säger Ben.

”Jag har ju den konst och övrigt som jag fick som gåva. Kan jag sälja allt det? Vet inte vad det kan vara värt. Men även det tar ju tid”.

”Vänta, du kan ju inte sälja huset innan arvet är skiftat. Oavsett vilka påtryckningar de kan komma med, äger du inte någonting och kan då inte heller sälja det. Det är först när domstolen godkänt testamentet, som du kan göra någonting. Det måste du förklara för dem, när de ställer krav. Och domstolen fattar inte beslut förrän tidigast i september. Om inte Uris drar tillbaka sitt överklagande. I så fall går det snabbare.” Säger Ben.

”Okey, jag påbörjar i alla fall försäljningen av konsten. Kan ändå inte behålla den. På tok för dyrbara att hänga upp någonstans privat. Och att ha den gömd är ju tokigt, konst ska ses, upplevas. Jag kontaktar Gösta på en gång. Kan jag låna din telefon? Min är avlyssnad.”

Ben sträcker över telefonen, jag slår upp numret och ringer Gösta. Det slår mig att klockan är mycket i Sverige, men jag behöver sätta igång det hela så snabbt som möjligt. Efter flera signaler svarar en mycket sömnig Gösta.

”Hej, det är Erik. Beatrix tittade på en del av mina konstverk. Jag har bestämt mig för att sälja allihop. Kan du hjälpa till?” säger jag, rakt på sak.

”Ohh, visst. Men vet du vad klockan är? Kan vi inte ta det i morgon?”

”Det är lite brådskande, behöver klara mig ur en utpressning. De hotar mina barn. Kan du och/eller Beatrix komma och se på dem. Det finns fler än de som hon såg, bland annat en Monet och en Pissarro”, säger jag, slänger in ett par namn för att få honom att nappa på kroken.

”Det menar du inte? Oj, men jag har svårt. Ska höra med Beatrix om hon kan åka, sedan kan jag komma efter. Hon behöver göra en ordentlig inventering och dokumentation. Jag återkommer. Ringer henne på en gång. Kan jag nå dig på det här numret?”

Vi avslutar samtalet efter att jag bekräftat att han ska ringa på det här numret. Han som svarar heter Ben och är min jurist. Vi sitter och väntar en stund, hoppas att Gösta ska återkomma. Det tar en timme, då ringer Bens telefon. När han hör att det är Gösta, ger han mig luren.

”Pratade med Beatrix. Hon är hemma just nu. Hon kan åka i morgon och landar runt klockan tre. Men hon meddelar exakt, när hon bokat flyget. Måste tillstå att hon inte var svår att övertala, hon var riktigt entusiastisk. Misstänker att det inte bara är för konstverken.”

”Kommer du efter sedan? Jag vill förhandla om din/er provision. Det är ju en ganska stor samling och 25 procent är lite högt.”

”Ska se vad vi kan komma överens om. Men det är mycket jobb, varje verk måste hanteras separat, går inte att klumpa ihop det. Jag ska fundera, vi pratar om det när jag kommer. Troligen tisdag nästa vecka.”

Bara tanken på Beatrix och att hon kommer får mig att bli varm i hela kroppen. Hjärtat slår lite snabbare och en liten begynnande hårdhet. Sitter jag och blir kåt, mitt i den värsta situation jag någonsin befunnit mig i? Men hon är verkligen lockande, trots omständigheterna blir jag glad att hon kommer.

Väl hemma igen, säger jag till Mary att vi vill äta middag i trädgården, ute vid lusthuset. Där kan vi prata ostört, svårt att sätta upp mikrofoner i träden och tro att de kan höra vad vi säger. Jag tar för säkerhets skull med en musikspelare och högtalare, bra med en ljudridå. Det finns en kolgrill vid lusthuset och Mary har en kyckling, som jag kan grilla. Lite potatis till, så blir det en svensk grillmiddag.

Över middagen berättar jag om att de kommer att bo ett tag på Budoskolan. Först ser de frågande, nästan anklagande på mig för att jag skickar iväg dem. Efter kidnappningen och de hot jag fått förstår de allvaret i situationen. Oskar blir mycket glad när han förstår att han kommer att få börja på skolan också. Elsa har ju berättat mycket för honom. De gillar inte att bli av med sina telefoner och att inte själva kunna kontakta mig. Jag föreslår att de ska få var sin ”burner phone”, eller två, och märka upp dem med ett och två. När de använt en, måste de slänga den. Bara använda i nödläge och att Guran godkänner att de har telefonerna.

”Så i morgon går vi till synagogan tillsammans. När ni följer med för att titta på Torahrullarna, så går ni bara, lämnar era ryggsäckar, inget hej då eller annat. Bara en naturlig del att se något en kort stund.”

De nickar är införstådda i hur det kommer att gå till. De kan bara ta med sig det de har på sig eller kan ha i en enkel liten ryggsäck.

På kvällen går vi och lägger oss tillsammans. Ligger och håller om varandra länge. Jag ligger i mitten. Så skönt att känna sina barn på var sida. Elsas mjuka kropp, som pressas mot mig och Oskars mer muskulösa kropp. Jag känner hans hårda penis i min sida. Tar ner en hand och smeker den. Den är stor, var jag lika stor i hans ålder? Skön att hålla i, något annat än att hålla i min egen, att dra i den, känna ollonet som sticker fram när jag drar bak förhuden. Lite kladdig av försaft.

Jag har aldrig varken runkat eller smakat på någon annans kuk. Känns lite pirrigt när jag nu har ett stadigt grepp runt hans, min sons, kuk. Jag vill pröva hur det är att suga honom. Lutar mig ner, Elsa ger mig plats, och tar in ollonet i munnen. Slickar på det med tungan. Lite salt smak. Men så skönt att känna själva ollonet mot mina läppar och tunga, suger in det lite till och låter det sedan föras fram och tillbaka i munnen. Oskar tycks njuta av min behandling, han gnyr nu högt, hjälper till och juckar i min mun. Jag har en hand runt skaftet. Känner hur det blir stelare, och större. Sedan hur det rycker i kuken och hur sädesvätskan pumpar ut i min mun. Gång på gång rycker han till och sprutar. Svårt att hinna med att svälja. Känner hur det rinner ut i mungiporna.

Elsa ser på oss med ett stort leende. Och efter en stund kryper hon upp på mig. Riktar in mig mot sig och jag glider in. Sedan ligger vi bara där stilla. Min hand runt Oskars nu lite slakare penis.

Sakta börjar Elsa använda sina slidmuskler. Hon börjar bli riktigt bra och hon har starka muskler. Jag vet att hon tränar dem nästan hela tiden med olika kulor. Hon har ett par små, tunga kulor av platina. Med två inne samtidigt är övningen att rotera dem så att de byter plats. Det är dessa muskler hon nu använder på mig. Kniper olika högt upp, känns som att hon försöker flytta mitt ollon upp och ner bara med hjälp av sina muskler. Jag bara ligger där och njuter av den massage jag får. Sakta har jag samtidigt börja runka Oskars nu återigen stenhårda kuk.

Vilka barn jag har. Kommer att sakna dem på många olika sätt när de är gömda. Sedan tänker jag på Oskar som nu också ska få börja i Budoskolan. Undrar vad den kommer att innebära för honom? Elsas muskler har nu börjat vibrera uppifrån på min kuk och ner mot roten, sedan tillbaka igen. Så skönt, tror jag skulle kunna ligga här och njuta hur länge som helst. Oskar börjar gny allt mer och även Elsa verkar närma sig. Jag börjar jucka lite, öka friktionen, känna hur min kuk drar sig ur och sedan borrar sig in igen, förbi Elsas vibrerande muskler. Stimulansen ökar, den lilla sammandragningen innanför pungen pirrar till. Fyra juck till och jag skjuter iväg stråle efter stråle i min dotters fitta, samtidigt som både hon och Oskar också kommer.

Vi fortsätter kramas tills vi somnar. I morgon blir det en spännande dag.

På morgonen gör vi oss klara för att gå till synagogan. Jag och Oskar har med oss våra kippor. Måste ha dem på huvudet när vi är i synagogan. På vägen stannar vi till och köper åtta förbetalda telefoner. Vi packar upp dem och märker dem med ett och två samt programmerar in numren i telefonerna. Tur att de är laddade till åttio procent vid köpet. Elsa och Oskar stoppar ner sina telefoner, avslagna, i sina ryggsäckar. Jag tar mina fyra i fickorna. Två är är kommunikation med Guran, och två för barnen.

När vi kommer fram till synagogan är klockan kvart i elva. Det är fullt med folk, både utanför och inne. De pratar och skrattar, känner uppenbarligen varandra. En kvinna kommer fram till oss, hälsar oss välkomna. Undrar om vi varit här tidigare. Efter ytterligare några vänligheter, visar hon oss till tredje bänkraden. Föreslår att vi sätter oss där.

En man med en grön bönesjal sitter redan där. Vi tränger oss förbi honom och sätter oss ner. Elsa sitter närmast honom, sedan Oskar och jag. Han börjar prata med Elsa och Oskar. Allmänt om var de kommer från med mera. Sedan förklarar han lite vad som sker i synagogan, pekar på skåpet med Torah och på den uppslagna boken där framme. En ung pojke läser på hebreiska dagens avsnitt. Gudstjänsten pågår, samtidigt som folk går omkring, pratar och umgås. En del sitter försjunkna i böner, rör fingrarna över bönesjalens många knutar.

Efter en stund frågar mannen Elsa och Oskar om de vill se var de förvarar Torahrullarna i ett inte rum. De reser på sig och följer mannen, går in i ett rum och stänger dörren efter sig. Kvinnan som visade oss till våra platser sätter sig bredvid mig. Hon är vacker, runt femtio år med svart hår, pigga mörka ögon som skrattar mot mig. Hon har en vacker klänning, som skimrar i blått. Hon börjar prata, undrar var vi kommer från, varför vi är i synagogan och om vi ofta går hemma. Jag kan bara säga att vi är ganska sekulariserade, inte besöker synagogan mer än vid speciella tillfällen. Min hustru är inte judinna, så barnen räknas inte formellt som judar, även om jag försöker prata lite om de judiska traditionerna.

Hon undrar om jag vill säga några ord, läsa någon text. Min hebreiska är inget vidare, så jag tackar nej. Då föreslår hon istället att jag ska få träffa deras överrabin, en äldre Rabin, som inte längre är yrkesverksam men fortfarande mycket aktiv. Jag tänker på Morton Narrow hemma, som har motsvarande position. Vi reser på oss och går bak i rummet, där Rabbinen sitter. Han säger ”Shalom Shabbat” och presenterar sig som Jacob Levi. Efter att vi småpratat en stund leder han mig ut ur synagogan och bort till församlingshemmet, där jag sedan blir utslussad genom en liten bakdörr. Så har vi alla tre försvunnit ur synagogan mycket diskret.

När jag kommer hem igen ser jag de två väktarna vid deras bil. De står och pratar med detektiven från polisen, John. Ser ut som de känner varandra. När jag kommer närmare slutar de prata och John vänder sig till mig.

”Jag sökte dig, men du var inte hemma. Vi har tagit upp utredningen om Mrs McMillan igen. Vi måste gå igenom alla vittnesmål igen. Kan du följa med till stationen för en ny redogörelse?”

”Lite svårt just nu, jag ska möta en person som kommer med flyget i eftermiddag vid tre. Kan vi ta det en annan tid? Jag vill ju även ha min advokat närvarande, jag är inte så insatt i era rutiner.” säger jag. Beatrix kommer med flyget om ett par timmar.

”Då måste jag insistera på att du följer med. Du kan ringa din advokat från stationen”, säger John. Tar tag i min axel och föser in mig i sin bil. Jag tar upp min telefon ringer Aborgil och ber henne komma till stationen samt därefter direkt till Steve, innan John hinner protestera. Ber Steve att hämta Beatrix på flygplatsen. Ja, hon ska bo hos oss. John vill inte prata i bilen, ser mycket både vresig och nervös ut. Vad är han ute efter och var är hans kollega, Darah?

Han parkerar utanför stationen, öppnar bakdörren så jag kan komma ut, tar tag i min armbåge och leder mig in i stationen och till ett förhörsrum. Sedan går han ut, stänger dörren efter sig. Jag är ensam i ett rum som är cirka tre gånger tre meter. Ett bord med fyra stolar. För övrigt är rummet helt kalt, bortsett från en stor spegel på ena väggen. Jag blir sittande i drygt en timme, då Aborgil kommer in tillsammans med John och en annan polis, som jag inte sett tidigare.

”Det här är Felix Smith,” säger John och pekar på sin kollega. Sedan slår han på en apparat, antagligen som spelar in allt som sägs. Han börjar med att säga datum och vilka som är i rummet. Därefter ber han att jag berättar var jag befann mig dagen då Margret mördades. Jag upprepar att jag var på kontoret i White Plains och vilka som kan vittna att jag var där. Återigen vill han sedan att jag återberättar hur jag lärde känna Margret och vår relation. Precis samma frågor som tidigare.

Aborgil frågar om jag är misstänkt för något och om jag i så fall blivit varnad för att allt jag säger kan komma att användas mot mig, en så kallad Miranda-varning. John säger att han inte har läst upp Miranda-varningen men att ingenting kan uteslutas just nu. Jag är inte direkt misstänkt, men inte heller bedömd som oskyldig. Efter det kommer John in på de hot som Margret hade fått. Kände jag till dem? När började hoten komma.

”Nej, hon berättade inte om hoten, bara att hon fått flera påtryckningar om att sälja fastigheterna. Hoten var inte daterade, som jag såg, kan inte säga när de började. Men tidningsurklippen, en del av dem, med olika byggprojekt var flera år gamla.”

Johns telefon ringer, han svarar, lyssnar och lämnar rummet efter att ha sagt att förhöret pausas. Sedan blir han borta kanske en kvart. När han kommer tillbaka, ser han på mig med en bister min och säger, efter att ha satt på inspelningen igen

”Jag anhåller dig för mordet på Margret McMillan.” Sedan varnar han mig för att allt jag säger kan komma att användas mot mig. Aborgil undrar på vilka grunder han anhåller mig. Något som John inte kan gå in på. Aborgil protesterar mot häktningen, men kan uppenbarligen inte göra något.

De spärrar in mig i en cell, efter att ha tömt mina fickor, tagit bort mitt skärp och även skosnörena. Cellen är ett litet rum, kanske tre gånger två meter med en liten toalett och handfat. Det finns en liten brits och en stol, det är allt.

Efter ett par timmar, tror jag, de tog min klocka, kommer John in och frågar var mina barn är. De kan inte hitta dem. Jag svarar att jag inte vet, har ingen aning. Vilket är helt sanningsenligt, vet ju inte var de befinner sig. Efter ytterligare ett par timmar kommer kommer en person med en matbricka.

”Du ligger risigt till. Gör som de ber dig om, så löser det sig,” viskar han tyst. Vad menar han och varför vill de veta var mina barn är? Det här är nu inte klokt.

Följande morgon blir jag hämtad och förd till en domstol. Aborgil är där, protesterar återigen mot häktningen. John, detektiven, hävdar att de har skälig misstanke. Ett vittne har kommit fram och sagt att han hört att jag hotat Margret och att hon ska skriva ett nytt testamente. Vittnet heter Uris McMillan och är styvson till Margret och hennes rättmätiga arvinge.

Aborgil begär att jag ska bli fri mot borgen i avvaktan på rättegång. John protesterar, anser att min flyktrisk är alltför stor. Till slut sätter domaren en borgen på tre hundratusen dollar. Hur ska jag få fram det? Men kanske ändå om jag får pengarna från Kokoschka-tavlan? Jag ber Aborgil att prata med Beatrix i huset om hon kan ordna ett förskott på något sätt.

Jag blir förd tillbaka till cellen tills borgen har betalats in. För övrigt ingen kontakt med någon. Bara vänta och hoppas att jag får pengar och kan betala borgen.

Detta är den absolut hemskaste dagen i mitt liv. Bara sitta på en stol eller ligga på en mycket hård brits. Samma kläder hela tiden. Och tankarna! Jag vet ju att jag är oskyldig, inte gjort något. Visste inte att Margret hade testamenterat allt till mig, var en komplett överraskning. Vad ska jag göra? Hur kan jag rentvå mig? Tur att ungarna är i säkerhet, hoppas jag. Kan ju inte nå dem, mina telefoner är inlåsta tillsammans med allt annat jag har. Kan inte meddela mig med någon, inte prata med någon. Bara sitter här, ändrar ställning lite. Försöker gå lite i cellen. Tre steg åt ena hållet, sedan tre tillbaka. Och tankarna, tankarna. Kan förstå att man kan bli galen av att vara instängd.

Jag lyckas sova lite, men vaknar varje gång jag vänder mig. Vaknar tidigt, vet inte vad klockan är, omöjligt att somna om. Till slut kommer en person med lite frukost. En bagel och en kopp svagt kaffe.

Fortfarande ingenting. Samtidigt med lunchen, är det måndag idag? kommer en polis. Han låser upp dörren, leder mig ut. Jag får tillbaka mina tillhörigheter och sedan får signera ett papper som säger att jag fått alla mina saker. Inga kommentarer. Antar att någon betalat min borgen.

När jag kommer ut från häktesavdelningen står Aborgil och Beatrix där. De tar emot mig, leder mig ut till Steven som väntar med Bentleyn. Vi far hem, där de berättar att Gösta har förskotterat pengarna. Jag tackar och är så glad att bli fri. Dusch och nya kläder, sedan är jag en ny man.

Jag berättar för Aborgil om hotet eller meddelandet jag fick om att jag måste göra som de vill och att jag ligger risigt till. Jag måste få någon rätsida på allt. Vad är det som händer, vilka är inblandade?

Tillsammans med Aborgil försöker jag få ordning på allt. Följande är fakta: Margret blev mördad, troligen andra försöket. Hon har blivit hotad. Någon/några vill åt huset, marken och luftrummet. Jag har blivit hotad. Uris vill åt arvet, är han i maskopi med de som vill åt huset? John, detektiven, verkar spela med, är han inblandad? Jag har fått både hot och uppmaningar att sälja. Bevakningsfirman uppträder konstigt, är de involverade? Vilken röra! Hur ska jag få någon rätsida på det? Vet ju inte hur det fungerar här i USA.

När Aborgil har gått, sitter jag och funderar. Vem, eller vilka kan tänkas ligga bakom. Uppenbarligen någon/några med kontakter, som kan sätta press på eller muta polisen. Det verkar uppenbart att John, detektiven, är insyltad, får order från någon.

Men vänta! Är det nödvändigt att det är samma som vill ha huset och marken och som vill ha luftrummet? Vad är egentligen viktigas? För staden är marken viktig. De vill ha flerstora hus som genererar skattepengar och avgifter. Luftrummet behöver någon som vill bygga högt, inte nödvändigtvis just på denna mark. Kanske någon typ Trump, som vill bygga ett eget torn, som har mark, men inte får bygga så högt. Kan jag ta reda på vilka som vill bygga? Finns det ansökningar, som kan avslöja möjliga aktörer? Vem kan jag fråga?

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk