Korridoren med gula väggar och nymålat golv

Golvet var nymålat. Det kändes på lukten. Det var den 16 maj 1987. Klockan hade precis slagit tre och det var min tur att tala med klassföreståndaren. En dropp föll från pannan ner på det nymålade golvet. Jag var nervös, sommaren var på intåg och om mötet inte gick som det skulle behövde jag gå om femte klass. Jag hade aldrig varit dålig i skolan, snarare tvärtom. Att skriva och räkna var min passion. Min fritid. Jag älskade allt som hade med skolan att göra. På senaste tiden hade allt gått och blivit kaos. Jag blev underkänd i prov och somnade på lektionen. Vad kunde de bero på?
För ett halvår sedan, just i den här korridoren. Korridoren består av vita väggar, ett fåtal dörrar, några tavlor och bänkar, och ett nymålat golv. I korridoren finns så mycket minnen och historia. Flera bråk mellan föräldrar och barn, tårar spillda på golvet och glädje över att träffa sina vänner. Det var en vanlig tisdag, solen sken och det var i mitten av december. Det som var annorlunda med just denna dag var solen. Solen hade inte varit framme på flera veckor och människor höll på att ge upp. De ville fly till värmen och koppla av.
Jag satt som vanligt i gungan och lyssnade på fåglarna. Gungan var min chans att fly från världen. Vara på väg upp emot fåglarna och se jorden uppifrån. Jag kom aldrig upp till fåglarna men en liten del inom mig trodde på att jag en dag skulle se jorden uppifrån. Från ett plan eller med egna vingar. Mamma ropade på mig, hon skulle komma efter mig den här dagen eftersom ett läkarbesök stod på schemat. Hon log som vanligt, med det ljusa vågiga håret. Blåa ögon och en ljusbeige kappa som syntes i den nymålade snön.
- Kommer du? Vi måste börja åka om vi ska hinna. Jag sprang emot henne med tron om att livet var en saga. Hon öppnade dörren och vi gick in till korridoren. Den nymålade korridoren där min väska hängde. Jag kände i luften hur något inte var som det skulle. Vände mig om och gick emot min mamma som hade satt sig ner på bänken. Tog hennes hand och frågade om allt var okej. Hon svarade inte på en stund. Jag kollade in i hennes annars så glädjefyllda ögon och försökte få kontakt med kvinnan som satt emot mig.
Jag vet ärligt talat inte hur länge vi satt i korridoren. En minut eller flera timmar. Väggarna som var vita höll på att bli gula, det gjorde mig ledsen. Att dessa neutrala väggar behövde bli ordinära. När klockan slog tre, sprack det för min mamma. Tårarna flödade och en av tårarna träffade golvet. Den försvann in bland färgerna och sedan såg man inte spåret av en kvinnas sorg.
- Jag är ledsen. Förlåt mig älskade barn. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag har något att berätta för dig. Du vet hur din mormor fick cancer för två år sedan. Min mormor dog i cancer för ett halvår sedan. Hon var en av de starkaste människorna på denna jord. Ett hjärta av guld och rynkor i ansiktet som visade hennes liv på jorden. Ett liv av kärlek till varenda person på jorden.
- Ja mamma, jag minns. En stor suck från kvinnan emot mig.
- Jag har cancer. Enligt läkarna har jag två månader kvar att leva.

Det var som om hela min värld togs ifrån mig. Allt hopp om att livet var en saga. Ungefär som Törnrosa, Askungen och Snövit. Jag satt på den bruna bänken och stirrade ut på den gula väggen, som inte längre var neutral. Jag tappade förmågan att andas, för en sekund.

I korridoren hade jag upplevt så mycket under mina år i skolan. I första klass träffade jag min bästa vän. Det var första skoldagen, den 16 augusti 1983. Skolan var nyrenoverad och den 16 augusti var invigningsdagen av skolan. Jag gick in genom den röda dörren. Dörren var tvådelad och hade små fönster på sidorna. Trapporna var gula, som väggen i korridoren, men trapporna hade en varmare nyans. Det fanns sammanlagt femhundra trappsteg för att komma till mitt klassrum. Väggarna pryddes av tavlor på kända män och kvinnor, ingen som var bekant för en sjuåring. Korridoren var den samma som jag satt i när jag grät för mammas cancer. Golvet var svart och vitt mönstrat, väggarna och skåpen såg likadana ut då som nu. Förutom att väggarna idag är gula.

Jag stötte på en klasskamrat när jag vände mig om för att säga hejdå till mamma. Klasskompisens hår var mörkbrunt och ögonen var gröna som kristaller.

- Förlåt sade jag och log. Min dåvarande icke bästa vän log och frågade mitt namn. Vi utbytte namn och när dagen höll på att lida mot sitt slut hade jag en bästa vän.
Ett år senare, den 16 augusti 1984 hade skolan börjat en vecka tidigare. Vi var i full gång med matematikräkning och uppsatsskrivning. Mitt liv var en saga som just hade börjat. Det var jag och min bästa vän, en solig tisdag den 16 augusti 1984.
Fröken kom fram och berättade att vi skulle gå ut i korridoren. Vi ställde inga frågor, lade ner pennorna på pulpeterna och tog tröjorna som hängde på stolarna. Handtaget var gult, lätt och klibbigt. Jag tänkte inte på klibbigheten utan öppnade dörren.
Där stod dom, hela min familj för att överraska mig på min födelsedag. Det fanns tårtor i mängder, ballonger i taket, kärlek i ögonen på mina familjemedlemmar, presenter på borden och kusiner i fönstren.
Tredje och fjärde klass hände aldrig något speciellt. Mitt tredje år i lågstadiet bestod av skratt men även av tårar för att jag tappade min far i cancer. Nyheten om min far kom fram till mig när jag satt i korridoren med gula väggar. Jag väntade förgäves på min far som skulle hämta mig. En gång varje månad hade vi en barn-pappa-dag när vi gjorde precis vad jag ville göra. Äta glass, spela pingis, ligga i gräset eller kolla film. Den 5 september 1985 var det meningen att vi skulle ha en barn-pappa-dag. Klockan hade slagit två för länge sen och det fanns inga elever kvar i skolan. Jag stirrade på dörren till mitt hemklassrum i tron om att tiden skulle gå snabbare om man stirrade på saker.
- Vännen. Förlåt att du behövt vänta så länge. Kom, så åker vi.
- Var är pappa undrade jag?
- Vi ska åka och hälsa på honom. Jag minns inget mer av resan för jag förstod vid åtta års ålder att allt inte var som det skulle.

Fjärde året var också ett år av sorg för det var året när min mormor fick cancer. Min släkt var bedrövad över sorgen att en av våra favoritmänniskor blev sjuk. Det finns ärligt talat inget mer att säga om det året.
Min älskade mamma, Rosa, dog i cancer den fjärde april 1988. Min mamma föddes den nionde april 1962 i en familj bestående av fyra syskon, en mamma, en pappa och två hundar. Hon utbildade sig i unga år till lärare och fick snabbt jobb i skolan jag gick i. Hon fick jobbet när hon satt i korridoren med gula väggar. Rektorn hade ringt henne och velat ha henne till skolan för en intervju. När hon satt i korridoren med sin blåa pärm var hon gravid. Det var min storasyster som var inne i magen. Rektorn gav henne jobbet efter en två minuters intervju. Mamma var begåvad. Hon jobbade i skolan i fem år men avslutade jobbet när min pappa ville ha hjälp på åkern. Min mamma var precis som min mormor, så mycket kärlek att dela ut och vänlig mot alla.
Hon överlevde upp till ett år fast läkarna hade sagt att hon bara hade två månader kvar att leva. Under året hon levde var hon mycket sjuk, men de stunder hon orkade skratta och gå gjorde vi saker för henne, och för oss. Vi åkte på resa till Gotland, var på Cirkus, hade picknick i parken och kollade film utomhus. Jag sov med min mor varje natt från den dagen jag fick reda på sjukdomen tills den dag hon dog. Jag tror inte hon visste att jag var där men för mig kändes det som en saga. Icke som Törnrosa, Askungen eller Snövit, utom som min saga om mitt liv.
Jag fick reda på att min mamma hade dött när jag satt i den gula korridoren med nymålat golv. Jag var på väg till skolsyster för att kolla upp min hals när telefonen ringde. Jag hade fått den på min födelsedag. När jag svarade i telefonen med att säga mitt namn hörde jag tårarna på andra sidan linjen. Mamma hade hamnat i himlen.
Jag gick aldrig om femte klass, jag tog tag i mitt liv som elvaåring och igår blev jag student. Korridoren med nymålat golv och nuförtiden gula väggar är en viktig del av mitt liv. Jag älskar korridoren, jag vet inte vad det beror på. All sorg eller glädje? Den 5 juni 1988 tog jag mina sista steg i den nymålade korridoren med gula väggar.

Natasha Korsbäck

Glad, ung och energifull tjej. Har alltid haft ett stort intresse för att skriva.
Natasha Korsbäck är medlem sedan 2021 Natasha Korsbäck har 7 publicerade verk