KREATIV DEMOKRATI (KREDO)

Bäste vän av nya tankar!
Jag skriver detta brev, även om jag inte vet om du någonsin kommer att läsa det. Jag har länge funderat på att skriva, men du vet säkert hur det är. Tanken åtföljs inte alltid av handling. Nu är det i alla fall dags att skriva några rader.
Det hade varit enklare och kanske roligare om någon hade skrivit till mej, så jag kunde svara och vi kunde ha ett meningsutbyte. Nu är det inte så. Jag får själv delge dig mina tankar.

Eftersom du inte vet vem jag är, skall jag först berätta lite om mig själv. Mycket finns inte att berätta, förutom att jag är en fyrtioårig statstjänsteman utan speciella anlag för stora ting. Jag har ett litet udda intresse. Jag är fascinerad av tankar om den framtid vi inte vet något om. Hur ser livet ut om femtio år? Jag kan ägna timmar och dagar åt att försöka sammanställa fakta om de år vi har bakom oss, för att försöka se in i framtiden. Det är en omöjlig uppgift förstås. Men nog blir jag upprörd över att inte veta hur efterkommande generationer ska kunna besöka släkt och vänner som är utspridda över hela landet.
I mitt arbete ser jag att bilar och drivmedel är en stor fara för framtiden.
Nu borde politiker och andra beslutfattare bestämma hur våra transporter skall gå till. En storskalig transport med segelfartyg runt våra kuster och i våra stora sjöar skulle vara en lösning, som inte belastar miljön. De lokala transporterna kan göras med eldrivna fordon.
Att lösa städernas infrastruktur borde linbanor vara ett oöverträffat hjälpmedel. Inga avgaser och ingen trängsel på gatorna. Det skulle göra stadsmiljöerna tystare och renare. Jag har försökt att delge de politiska partierna dessa tankar, men ingen vill lyssna. Jag hade sökt en tjänst på kommunikations-departementet men den fick jag inte. Nu verkar det som mina befordringsgångar är stängda och jag får sitta kvar på min tjänst till pensionen.

Nu tänker jag att du kanske kan hjälpa till att påverka. Blir vi två kan vi sedan öka nätverket med fler, tills vi blir en stor nationell rörelse. Kan Greta, så kan vi också!
Som du förstår är det mycket frustrerande att ha så goda idéer som ingen vill lyssna på.
En sak som är värt att fundera kring är livsmedelsförsörjningen. Om långa transporter skall undvikas måste så mycket som möjligt odlas här hemma. Jag har en moster som har ett litet hemman i södra Sverige. Då hon börjar bli riktigt gammal så ser jag fram mot att ärva hennes gård. Då ingen annan släkt finns, står jag först i kön.
Där har jag tänkt börja odla ananas. Det är gott och nyttigt. Eftersom klimatet blir varmare så kommer det inte bli något problem med odlingen. En hake är att jag inte har kunskap om odling, över huvud taget. Jag tänker importera några thailänskor. De är flitiga, vackra och lydiga. Säkert kommer de att odla ananasen till min fulla belåtenhet. Då finansieringen är ett problem så erbjuder jag dig att gå in som delägare med, säg hundra tusen kronor. Har försökt intressera jordbruks-verket att satsa på den här iden, men de endast skrattar. ICA och COOP är inte heller intresserade.

Varför vi inte skulle kunna odla sötpotatis är för mej en gåta. Det är stapelföda i stora delar av världen tillsammans med jordnötter och majs, så de skulle kunna bli ett bra komplement även för oss. Stora delar av Afrika odlar detta med stor framgång. Då många invandrare kommer från dessa länder torde det inte svårt att hitta arbetskraft. Detta skulle också kunna bidra till en bättre integration.
Trädgårdsmästare jag talar med argumenterar mot detta förslag. Jag vet att det är rädda för konkurrens, så de vill inte släppa in mina nya tankar utan odlar sina smaklösa, dyra gurkor och andra menlösa grönsaker.

Ensamheten är ett problem, läser man om i tidningarna. Jag har lagt ett förslag till hyresgästföreningarna hur man skall råda bot på detta. I ett flerfamiljshus, på låt oss säga fem våningar borde man ha ett roterande system för matlagning och gemensamma måltider. En lägenhetsinnehavare kallar övriga hyresgäster på våningsplanet till en gemensam middag. En gång per vecka lagas maten och alla samlas för att äta. Så går det över till nästa lägenhet. På detta vis behöver ingen vara ensam i alla fall en gång i veckan. Folk skulle må bättre och därtill skulle sjukskrivningarna minska. Ett folkhälsoproblem skulle undanröjas!

Inom området ensamhet finns det en kategori som är särskilt drabbad. De äldre som framlever sina sista år på institution. Personalen klagar att de inte har tid att umgås med de gamla och de gamla klagar på att de får alldeles för lite aktiviteter.
Katthemmen runt landet klagar på att de inte kan omplacera alla sina katter. Här skulle ett samarbete mellan katt och människa kunna vara ett vinnande koncept för båda parter. Jag har besökt ortens äldreboende och tagit med fem katter från det överfulla katthemmet. Föreståndaren hade ingen förståelse för den utmärkta iden, utan med ilska körde mej på porten. Jag fick gå därifrån och ta katterna med mig. Nu lever jag som i en storfamilj, tillsammans med de fem katterna.
Att försöka förbättra samhället visade sig vara svårt. Hur jag än försökt att bidra med goda idéer har jag endast mött oförstående och till och med förakt. Nu tänker jag att starta ett politiskt parti ock den vägen försöka få gehör för mina goda förslag. Partiet skall heta Kreativ Demokrati. Nu uppmanar jag alla att ansluta sig till det nya partiet.
”Med kreativitet går landet framåt”.


Kreativ Demokrati.
Efter så många misslyckanden med att få gehör för mina goda idéer är det så dags att starta mitt nya parti.
Jag har genom tur och ihärdigt arbetande hittat en själsfrände. Internet har varit en förutsättning för att vi träffades. Han har ungefär samma bakgrund som jag. Är en kreativ person med goda idéer men ser att samhället är på väg åt fel håll.
Vi har börjat fundera på hur man gör för att starta ett politiskt parti. Det är en del byråkrati som skall göras. Inga svåra frågor för oss. Först måste vi bestämma oss för ett namn. Kreativ Demokrati är ett bra namn, kort och tydligt med vad vi vill. Ett oväntat problem uppstod med den förkortning av partinamnet som brukas i dagligt tal. Följer man praxis så blir Kreativ Demokrati förkortat till KD. Så kan det inte vara. Vi vill inte bli förknippade med Ebbas menlösa parti. Efter mycket funderande så ska vi kallas Kredo.
Nu använder vi alla sociala medier för att värva medlemmar. Ett program behöver skrivas som gillas av folk så de ansluter sig till partiet. Det är viktigt att vi vänder oss till alla åldersgrupper. Därför gör vi endast ett antal punkter som blir vår programförklaring.

MED KREDO BLIR DET;
Bättre för pensionärer.
Bättre sjukvård.
Effektivare skola.
Enklare integration.
Mindre kriminalitet.

Att detta skulle få sådant genomslag kunde vi inte tro. Svaren översvämmade våra mejlboxar och även Post Nord fick en ökad arbetsbörda. Det blev snart tydligt att vi behövde bli fler för att besvara alla frågor och upprätta medlemsregister. Min partner föreslog att ta ut en mindre avgift för medlemskap. Turligt nog hade han ett postgirokonto som vi kunde använda. Skönt att slippa arbetet med att skaffa ett nytt konto.
Nästa steg är att välja en styrelse. Ambitionen är att få personer med praktisk erfarenhet av arbete i de branscher som står i vårt program.
Det visade sig inte var några svårigheter. Många av de intresserade hade utbildning och erfarenhet av de områden vi tyckte var viktigast. Således valde vi in till styrelsen
en före detta polis,
en manlig barnskötare,
en sjuksköterska,
en lärare
en tidigare anställd på invandrarverket och
en pensionär med engagemang i PRO.
Vi valde medvetet personer med lite större livserfarenhet. Nu var vi åtta personer i
styrelsen i Kredo.



Politiker bland folket
Efter vår första pressrelease jagade journalisterna oss. Vi gjorde intervjuer och blev inbjudna till TV-sofforna. Medlemsantalet steg och vi tyckte att vi hade ett program som flertalet gillade. Våra politiska motståndare förhöll sig avvaktande, så några debatter deltog vi inte i. Det blev dags att bestämma hur vi skulle kunna nå ut med vårt budskap till allmänheten. Torgmöten och dörrknackning tyckte vi var bra. Vi hade partimedlemmar i nästan hela Sverige, så landsortsstädernas torg blev vår plats att synas. Alla torgmöten blev väl inte så lyckade. Mycket bråk och hårda ord förekom då argumenten tog slut. Men det blev sakta bättre med större vana att bemöta kritik.
Nu kunde vi känna oss som ett väl etablerat parti. Inkomster genom medlemsavgifter ökade och en del donationer kom oss till del. Jag kunde nu sluta mitt trista arbete och helt ägna mig åt partiet. Eftersom jag var van vid publika samtal, blev det min roll att förekomma i debatter och intervjuer. Kanske man kan säga att jag blev lite av en kändis. Många inbjudningar kom till fester och event, som jag tyckte var roligt att tacka ja till. Jag träffade många representanter från andra partier men några djupare diskussioner förekom sällan. Det blev mest god mat och dryck och underhållning av våra främsta artister. Jag vet att en del av medlemmarna knotade lite över mitt deltagande i dessa tillställningar men jag tyckte att det främjade partiets syfte att bli mer känt. Politiker skall vara bland folket. Efter ett invigningsuppdrag inträffar en incident som blev mycket obehaglig. Vi var några stycken som beslöt att gå på lokal för att avsluta kvällen. En i sällskapet föreslog ett ställe jag inte hade hört talas om. Vi gick dit för en avskedsdrink. Där var liv och rörelse, varmt och välkomnande. Mycket folk i medelåldern med en sofistikerad attityd. Genast slog det mig att det luktade något som jag inte visste vad det var. En söt lite kryddig och kvalmig doft. Våra samtal gick ledigt och vi kom varandra nära, tyckte jag. Inga stora misshälligheter trots att vi kom från olika politiska inriktningar. Plötsligt tyckte jag mig märka en viss oro bland gästerna. In kommer ett antal poliser och en del civilklädda personer. Vi uppmanas att legitimera oss innan vi lämnar lokalen. En man vid baren protesterar högljutt och blir alltmer aggressiv. På ett ögonblick har en av de civilklädda männen fått ett hårt slag så han hamnade på golvet. Fullt slagsmål utvecklats snabbt och polisen begär förstärkning. Vårt sällskap går lugnt därifrån efter att lämnat personuppgifter. Vi frågade polisen vad som var orsaken till denna insats. Misstänkt narkotikabrott var deras enkla förklaring.
Pressen väntade utanför dörren och fotograferade alla som kom ut därifrån. Rubrikerna på löpsedlarna var tydliga, om än inte helt sanna.
Politiker i stor razzia vid svartklubb.
Misshandel och slagsmål. Känd politiker bland gästerna där narkotika flödade. I ingressen står att grundaren av ett nytt parti var bland gästerna på svartklubben. Vem det var, var lika tydligt som man skrivit ut namn och adress.
Det var min första konfrontation med den press som sade sig vara den tredje statsmakten. Vi fick mycket arbete med att lugna våra partivänner. Jag var inte inblandad i narkotikahanteringen, mitt enda misstag var att jag var på en svartklubb.
Det märktes på torgmötena att nyheten hade fått stort genomslag. Många ville diskutera partiets moral och hur man såg på det inträffade. Ibland verkade det som man ville använda nyheten som anledning att svartmåla medlemmarna i partiet. Många ansåg att det var invandrarnas fel att det blivit fritt fram för knark. Särskilt araber och sydamerikaner fick skulden för att så mycket knark kom in i landet. Man gick till och med så långt att man ville utvisa alla från dessa länder. Vid en intervju av en landsortstidning yttrade vår styrelsemedlem några märkliga åsikter. Vårt parti skall verka för strängare regler för invandring. Bäst för Sverige vore att utvisa alla från Afrika och Mellanöstern. Straffen bör även höjas och polisen måste få större befogenheter att lagför personer som inte sköter sig.
Nu tog debatten fart. Som en stormeld gick det genom våra möten, där hatet var som bensin på lågorna. Vår styrelsemedlem som arbetat som polis blev påhoppad av en uppretad grupp motståndare. Han försvarade sig och slog till några angripare och brottades med andra. Polis tillkallades och vår man blev anmäld för misshandel. Det visades sig att han måste sluta som polis eftersom han hade fler domar om misshandel i tjänsten. Detta höjde ju inte partiets status. Men vi var sju i styrelsen och fortsatte att kämpa på.
En fråga som engagerade oss i partiet var skolan. Många var bekymrade över avsaknad av disciplin och respekt för lärarna. De andra partierna var otydliga om lösningen på problemen. Vi hade en klar strategi. Inför aga i skolan och bötfäll föräldrar som inte lärt sina barn ordning och disciplin. Strategin gjordes upp av vår mångårige lärare, som hade den erfarenhet som behövdes. På sociala medier började en kampanj mot vår politik. Vår talesperson i skolfrågor beskylldes för att ha misshandlat elever och fått sluta arbeta i skolan, trots lärarbrist. Givetvis kan vi inte ha en företrädare för partiet med den bakgrunden. Men vi är sex personer i styrelsen som jobbar hårt.
Vem kan säga emot att åldringar måste få ett värdigt slut. Vi arbetar intensivt för att ge åldringsvården mer personal och mer resurser att motverka den tristess som de gamla vittnar om. Vårt förslag var att studenter på de konstnärliga skolorna skulle göra sin praktik vid äldreboenden. Erfarna pedagoger skulle medverka så att innehållet i deras arbeten anpassades till målgruppen. Det skulle höja livskvaliteten för de äldre och ge eleverna rutin i sina blivande yrken.
Ett område som blivit närmast tabu att diskutera, var hur livets slut skall bli. Eftersom vi hade en expert, i form av en sjuksköterska i styrelsen, blev hon talesperson i äldrefrågor. Vid ett morgonprogram i TV fick hon frågan hur partiet ser på dessa svåra frågor. Hon hävdade att grundfrågan handlar om humanitet. Hur länge skall en människa behöva leva med smärtor och ångest innan döden befriar henne. Varför skall en människa plågas längre än en hund. Veterinären låter en plågad kamrat stillsamt få somna in. Varför har människor inte samma möjligheter. Den debatt som följde gynnade inte partiet. Det blev så mycket negativ kritik att vi beslutade att vår talesperson inte längre skulle uttala sig offentligt. Hon omplacerades och arbetar med medlemsregistret.

Invandrarfrågor tar alltmer plats i den offentliga debatten. Vi försöker påverka andra politiker att vara försiktiga med snabba beslut. Vårt land behöver fler innevånare i arbetsför ålder. Stora grupper blir pensionärer som skall försörjas av färre skattebetalare. Därför vill vi ha en ökad invandring. Alla håller inte med. Vi blir uppvaktade vid torgmöten av svartklädda män med vajande fanor som lovar att snart är upprensningens tid inne. Det blir självklart konfrontation. Tyvärr är det nu vanligt att en del beväpnar sig med allehanda skjutvapen. Vid ett torgmöte i västra Skåne blev vår talesperson så illa träffad av ett skott att han avled på sjukhuset. Polisen utreder detta som mord. Om det var ett vådaskott eller om det var en medveten beskjutning vet man inte. Hittills har ingen blivit åtalad för brottet. Det finns ingen som vet något eller sett något av händelsen. Åter ett fall som kanske blir olöst.
Vi är bekymrade över styrelsens decimering, men fortfarande strömmar medlemmar till. Vår partikassa ökar genom medlemsavgifterna. Vi diskuterar i styrelsen att kunna avlöna de kvarvarande ledamöterna och att se oss om efter en ny partilokal. Då lokaler är dyrbara föreslår min partner om en extra utdebitering för att finansiera flytten. Förslaget godkänns och ett brev i ärendet skickas ut till medlemmarna.
Vi närmar oss ett valår så arbetet identifieras. Mycket administration är det att registrera oss som ett valbart parti. Att fundera på utformning av valkampanjen och trycksaker. Allt detta är ny mark för oss, men med envishet och viljestyrka går det att lösa det mesta. Nu jobbar alla för högtryck för att vara så bra förberedda som möjligt. Våra motståndare vässar sina argument och försöker nedvärdera oss och våra idéer.
Vår yngsta styrelsemedlem är konstnärligt utbildad och har jobbat som bildlärare. Det är en stor tillgång i vårt kampanjarbete. Vi behöver inte betala dyra reklambyråer utan står för både ide och produktion själva. Efter den senaste höjningen av medlemsavgifterna är ekonomin god så planerna på en ny lokal för partiet börjar ta form.



Min tid är slut
Så händer två saker slag i slag. Händelserna är helt förlamande och jag stannar mitt i steget. Polisen kommer och arresterar vår kampanjarbetare. Han häktas för pedofili. Några tidigare elever och deras föräldrar har anmält honom. Polisen har hittat mycket bevis så honom ser vi inte av på många år.
Nu blir det nödvändigt att ta kontakt med en reklambyrå för att slutföra vårt kampanjmaterial. Jag har varit så fokuserad på att partiet skall få en stabil väljarkår att jag inte ägnat mig åt ekonomi. Min partner har försäkrat att kapitalet växer på hans konto. Nu behöver jag själv se över ekonomin för att kunna beställa erforderligt arbete av reklambyrån. Jag ringer upp partnern under någon vecka utan att få svar. Till sist säger operatören att telefonnumret inte är i bruk. Jag gör ett hembesök men finner lägenheten tom. Frågar portvakten om han sett till hyresgästen. Han flyttade för en månad sedan utan att lämna någon ny adress.
Jag visste svaret redan då jag rusade till banken. Kontot är avslutat och behållningen är överfört till bank på Bahamas.
Jag avgick omedelbart som ordförande i partiet och lämnade även mitt medlemskap. Kollegorna blev överraskade och mycket störda av mitt beslut då så mycket arbete återstod. Pressen kom omedelbart då mitt beslut blev känt med krav på kommentarer och intervjuer. Jag nekade konsekvent och reste bort för att slippa all uppståndelse. Jag besökte min moster i södra Sverige. Jag hade försummat henne under tiden med det myckna arbetet med partiet. Nu mötte jag en åldrig kvinna som hade tappat all den kraft och femininet jag minns. Vi hade alltid stått varandra nära, så jag blev helt förskräckt av att se hennes förfall. Att bo ensam på en bondgård i hennes tillstånd var inte möjligt. Jag ordnade med ett äldreboende i kommunen och tog själv över gården. Här hade jag lugn och ro och kunde tänka igenom den senaste tidens turbulens. Kanske skulle jag bosätta mig och leva på det gården kan producera.


Ett nytt kreativt liv.
En gammal tanke dyker upp om att kunna odla grönsaker till försäljning. En gång för länge sedan drömde jag om att odla ananas, men det är ju omöjligt i vårt klimat.
I grannfastigheten bodde ett par i min egen ålder. De var lite omaka, han var svensk och hans fru var från Thailand. Bertil jobbade som fastighetsskötare och Thi jobbade på ortens thairestaurang. Vi kom bra överens och jag fick mycket hjälp att inrätta mitt nya liv. Min erfarenhet av odling var obefintligt så jag tog tacksamt emot de kunskaper mina grannar hade. Jag fick rådet att satsa på kål, morötter och rödbetor. Jag tyckte att skörden blev bra, men jag hade inga upparbetade kanaler för försäljning. Vad skulle jag göra med min skörd och skulle jag få något betalt? En del av skörden kunde jag sälja till ortens häststall. De hade många hästar som gärna åt morötter. Det inbringade en liten slant så jag tyckte att jag lyckats bra, detta första år. Thi föreslog att jag skulle erbjuda thairestaurangen de övriga grönsakerna jag hade odlat. Resolut stegade jag så iväg med en kasse varuprover. Detta var första gången jag var på restaurangen. Noterade den färgglada inredningen och de bekväma stolarna. Här hade någon tänkt extra mycket på gästernas trivsel och komfort.
Menyn var riklig med många nya namn på rätter som jag inte visste fanns. Köket låg väl synligt från alla håll. Fascinerande att se eldslågor, lik fyrverkerier, flamma upp under matlagningen. Det såg farligt ut men Thi, som lagade maten, såg lugn och obesvärad ut. Jag står vid disken och känner mej vilsen och lite löjlig, med mina grönsaker i kassen. Så kommer ägarinnan. En liten kvinna i obestämd ålder. Vacker på ett välstädat sett med mörkt långt hår och en svart dräkt av blankt tyg. Jag stammar fram mitt ärende och Thi kommer till min hjälp. Jag räcker henne kassen och säger något obegripligt om utmärkt kvalitet och kravodlat och nyttigt och jag vet inte vad jag hasplade ur mig. Thi presenterade oss och tar hand om kassen. Ägarinnan heter Soui och frågar om jag inte vill prova på någon av deras rätter. Åter blir jag osäker, med får hjälp att välja något som inte är alltför kryddstarkt.
Eftersom jag bott ensam med en bristfällig mathållning så länge kändes det lyxigt att sitta vid dukat bord och äta mat som någon lagat speciellt till mig. Det var något alldeles ny mat för mej. Ris och kyckling med grönsaker och god sås. En godare måltid hade jag inte upplevt på lång tid. När Soui frågade om jag gillade maten så kunde jag endast nicka till svar. Jag blev generad över min reaktion som var så olikt mej. Jag var ju mycket van att tala med okända människor, efter min tid i politiken.
Mina grönsaker mottogs väl och jag skulle kunna leverera ett par gånger i veckan. Nu kändes mitt nya liv ganska bra.
Varje gång jag levererade grönsaker till restaurangen uppmanades jag att äta mat från deras meny. Jag blev lika överraskad varje gång av rätternas smak och eleganta upplägg. Ibland kom Soui och slog sig ner vid mitt bord och vi talade om allt som hänt sedan sist. Aldrig berörde vi mitt tidigare engagemang i politiken, även om jag tror att hon visste om den historien. Hon insisterade på att komma och bese mina odlingar och jag välkomnade besöket. Vi jämförde sättet att odla mellan Thailand och Sverige. Självklart skilde sig mycket åt men en del kändes i alla fall som vi hade samma syn på odling trots avståndet mellan våra länder. Många nya tips på grönsaker fick jag. Majrova, rättika, bondbönor och koriander tyckte Soui att jag skulle odla. Allt detta kunde hon använda i sin matlagning.
Leveranserna till restaurangen blev till riktiga festdagar. Dels för den goda maten, men mest för den trevliga samvaron med Soui.
Våra samtal blev mer personliga. Soui berättad om sitt liv och hur hon kom till vårt avlägsna land. Jag tror inte att hennes historia är så ovanlig, men den grep mig hårt och jag tyckte att hon har haft ett hårt liv.
Hon var född i en bondefamilj i norra Thailand. Hon var näst äldst i en syskonskara av fem. När hon fyllt femton år betraktades hon som vuxen och skaffade sitt första jobb. Att arbeta på fälten hos storbönder var inget liv, tyckte hon. Därför blev det flytt till närmaste storstad. Arbetsmöjligheterna för landsortsflickor var inte så stora där heller. Barer och hotell med utbud som passade turister, gav goda inkomster för de flickor som tordes och orkade möta de manliga besökarnas önskemål. Hade flickorna riktig tur kunde någon svensk turist fatta tycke och ta med sig flickan till Sverige. Soui och Thi jobbade på en bar som hade många svenska turister. Thi träffade en man som behandlade henne väl och efter några resor till Thailand bestämdes att hon skulle följa med till Sverige. Han heter Bertil och är nu min närmaste granne. Han hade en kompis med till Thailand och då Soui och han träffades, följde även hon med till Sverige. Det var stor skillnad på dessa herrars mentalitet. Bertil är en omhändertagande och empatisk person med stort rättspatos. Soui´s man var raka motsatsen. Våldsam, snar till vrede och med överdriven smak för alkohol. Han hade svårt att behålla sina jobb, med följd att Soui fick hela det ekonomiska ansvaret. I det längsta hoppades hon att de skulle kunna bli en bra fungerande familj. När Thi såg hur det var fatt med sin väninna, stöttade hon Soui att separera från sin man och börja om sitt liv. Nu följde några slitsamma år med mängder av olika arbeten, inte så välavlönade men varje slant sparades till kommande tider. Så dök möjligheten upp att starta områdets första Thairestaurang.
Efter ett så öppenhjärtigt berättande kände jag att det var min tur att berätta om mitt liv. Med viss oro berättade jag om mitt försök i den politiska hetluften. När jag så började berätta om mina tankar om ett bättre samhälle, insåg jag så småningom att jag hade varit mer än lovligt naiv, men jag berättade inte om att jag skulle importera vackra, lydiga thailändskor som skulle odla ananas.
De idéer jag presenterade då, kunde ju omöjligt förverkligas. Alltihop platsade mer i en tecknad framtidshistoria än i verkligheten. Samma gällde startande av partiet Kredo. Att så många personer med tvivelaktig bakgrund blev intresserad av medlemskap förstår jag nu, berodde på att våra budskap drog till sig obskyra individer. Smärtsamt var det för mej att inse vilken fånig världsförbättrare jag var då. Nu tänker jag efter noga inför varje beslut som jag skall ta. Under min berättelse log och nickade Soui och tyckte visst inte att jag var helt rubbad. Hennes kommentar var att vi kompletterar varandra bra. Jag är mer jordnära och ska hjälpa dej att fatta beslut som gynnar oss båda, sa hon. Vår relation fördjupades efter hand och snart flyttade hon in hos mej. Vi sparade in en hyra och kunde gemensamt odla de grönsaker som behövdes i restaurangen. Odlingarna ökade så att vi kunde leverera till fler kunder. Affärerna gick bra och vinsten ökade.

Bygga hus i Thailand
Efter några år med goda vinster föreslog Soui att vi skulle investera i ett hus i hennes hemby i Thailand. Detta var inget jag ville göra. Jag hade hört många skräckhistorier om hur kvinnor lurar sina män att bygga hus för att sedan skilja sig och han får gå ifrån allt. En utländsk man kan inte åberopa ägandet i Thailand. Alltså är det den Thailändska kvinnan som står som ensam ägare. Efter många och långa diskussioner och flera semesterresor till Soui´s hemby beslutar jag att gå med på bygget. Tanken är att vi skall bo halva året i vårt hus och halva året i Sverige. När vi båda får pension är ju detta möjligt. Något vi ser fram emot. Risken att bli lurad av Soui är helt obefintligt. Jag litar fullständigt på henne och att vi skall få en behaglig ålderdom tillsammans är självklart.
Efter de senaste årens husbygge bestämde vi att ta två månader ledigt i sommar, för att färdigställa vårt hus. Det har gått bra trots att avståndet är så långt mellan Sverige och Thailand. En del diskussioner har det givetvis varit, då stilidealen mellan svensk Ikea och den något svulstiga guldiga Thai-stilen skall harmoniseras. Vi har kompromissat så att ingen känt sig missgynnad.
Husets exteriör har jag tonat ner så ingen skall kunna säga att här kommer en rik svensk och breder ut sig. En sak jag imponeras av är thailändarnas vackra stenarbeten. Här har Soui haft fria händer att skapa en vacker välkomnande entré. Vi har haft stor hjälp av hennes släktingar som har sett till huset och murat och snickrat och målat då vi varit i Sverige. Nu skall det sista göras, så vi inte behöver ägna så mycket tid till arbete, då vi har semester. För att snabbt kunna röra mej mellan bostaden och staden har jag köpt en enkel motorcykel. Det är ett bra fortskaffningsmedel och är vanligt här. Som svensk kan man tycka att trafiken är lite väl oorganiserad. Rent livsfarliga omkörningar är vanligt, så det gäller att ta det försiktigt och se sig för.
Jag skulle åka till järnhandeln och köpa några beslag. Det är en resa på kanske fem kilometer. Ville hinna hem igen, innan de flesta har slutat på sina jobb. Jag vet inte vad som hände men jag tror att jag skulle väja för ett stort hål i vägen. Jag svänger tvärt och kör rakt in i en lastbil. Det gick så fort, så varken jag eller lastbilsföraren hinner reagera, innan krocken är ett faktum. Motorcykeln blev skrot och jag bröt det högra nyckelbenet, ett par revben och bröt något ben i vänster fot.
Stor uppståndelse och ambulanstransport till sjukhuset för operation och omplåstring. Som tur var skadades inte lastbilen eller chauffören.
Ett par dagar på sjukhus och utrustad med kryckor, kom jag hem. Rörelsen är mycket begränsad. Jag kan inte delta i något arbete. Att gå med den opererade, gipsade foten är svårt. Efter några steg börjar det värka så det är bara att sätta sig igen. Nu är det tveksamt om vi hinner få huset färdigt som vi tänkt. Soui får dubbla arbetsbördor genom att bli min sjukvårdare, matlagare och grovarbetare vid huset.
Grannarna kommer med jämna mellanrum för att se hur arbetet fortgår och för att höra hur jag mår. Jag har lärt mej några fraser på Thai men det räcker inte till några samtal. Soui måste hjälpa till med översättningen. Det blir stelt och svårhanterligt med språket så det blir inga långa besök. När våra svenska grannar kommer på besök blir samtalen ledigare och längre. Ingen verkar ha bråttom och ingen vill gå hem så snart. Soui förväntas bjuda på en öl så besöket kan dra ut på tiden. Det är inte särskilt många av mina landsmän som brukar vara här. Det festa stannar efter kusten, då bad och strandliv är det som många vill ha. Vi tycker vi är lyckligt lottade som slipper alla turister och kommersen som de medför. Emellertid märker vi en förändring även här. Många trasiga, eländiga människor flyr från oroligheterna i Myanmar. Det är nära till gränsen, så vår by ses som den första säkra platsen för dessa flyktingar. Vi bistår allt som oftast med mat och lite vardagliga ting, då det som kommer är helt utblottade. Nästan varje dag kan man läsa i tidningen eller se på TV om blodiga strider mellan etniska grupper. Det ger mej en obehaglig känsla och en sorg att en mottagare av Nobels fredspris inte kan hålla fredens fana högt i sitt eget land.

Orm i Paradiset
Jag sitter som ett paket och är allmänt trött och lite grinig för att jag inte kan hjälpa till. Trots att jag inte deltar så kommer vi närmare den dagen då vi får se vårt drömprojekt färdigt. Tomten ser ut som det gör efter ett bygge. Mängder av brädbitar, plast, kartonger, frigolit och annat skräp ligger i högar. Även om huset ser bra ut, drar tomten ner helhetsintrycket. Soui som har en väl utvecklad estetik, säger resolut - att nu ska jag städa tomten och se till att allt skräp blir borttransporterat. Jag protesterar lite lamt, väl medveten om att jag inte kan delta i städningen.
Efter att jag slumrat till en stund, hör jag Soui´s röst som i en dimma. Hjälp mej, jag har blivit huggen av en orm! En stor orm av okänd sort hade legat bland soporna och huggit henne i armen. Är det en giftorm kan tillståndet vara direkt livsfarligt. Första budet vid ormbett är att vara stilla. Inte röra sig mer än nödvändigt och försöka vara lugn och ha en normal puls. Allt detta är lättare sagt än gjort. Rädslan och paniken känns omöjligt att kontrollera. Soui har kunskap om hur man gör efter ormbett. Thailand har mycket ormar och ett tjugotal människor dör varje år av ormbett. Jag lade tryckförband, så gott jag kunde, runt armen och satte henne på en stol medans jag hoppade ut till grannen och försökte påkalla deras hjälp. Att förklara vad som hänt kändes som omöjligt. Jag kunde till sist, med mild våld, dra in en granne till oss, så Soui själv fick berätta vad som hänt. Att komma till en läkare är även det en svårighet. Räddningstjänst, som i Sverige, finns inte här. Det gäller att försöka få tag på någon med bil för att ta sig till läkarstationen, eller att en tuk-tuk kommer förbi i rätt tid. Nu tog det tid att hitta någon transport så Soui började reagera på ormbettet. Hennes andning blev oregelbunden, ansiktsfärgen steg och armen svullnade kraftigt och började värka. Kom hon inte snart under behandling blev situationen allvarlig. Vi var även oroliga eftersom hon inte visste vilken sorts orm det var som högg. Läkarstationen rekommenderar alltid att beskriva ormen i detalj, eller ännu bättre, slå ihjäl den och ta med till läkaren. Behandlingen är helt avgörande att rätt serum ges. Olika ormar har olika gift, så det gäller att ge adekvat medicin så snart som möjligt.
Efter mycket letande hittade vår thailändska granne någon med bil som bodde i byn. Han kom genast och körde Soui till läkarstationen. Jag kunde inte följa med eftersom jag hade så svårt att gå, så jag blev lämnad hemma med min oro.
Man berättade att Soui fick orm serum och genom läkarstationens försorg transporterades till närmaste sjukhus för inläggning. Det var viktigt att hålla henne under observation för att se att inga komplikationer tillstötte. Efter en serumbehandling kan hon få en allergisk reaktion, serumsjuka, efter någon vecka.
Då Soui kom hem var hon inte fullt frisk. Hon var väldigt trött och hade domningar i armen som var svullen och missfärgad. Den såg närmast svart ut. Nu blev det nödvändigt för mej att försöka hjälpa till i hushållet och försöka serva Soui med det hon behövde. Hon var ju sjukare än jag var.
Vår tidsplan blev riktigt omkullkastad. Våra två månaders semester blev tre månader. Soui måste gå på efterkontroller så ingenting tillstötte. Vi tordes inte åka till Sverige och överlåta hennes behandling på de svenska läkarna utan den vana som thailändarna har. Min rehabilitering gick utan problem. Visst kände jag av smärtor i revbenen men det var mest då jag hostade, nös eller skrattade. Foten läkte fint, och då de tog bort gipset kunde jag börja gå försiktigt utan stöd.
Nu var vi hopplöst försenade med bygget. Vi måste ringa hem och be Thi och Bertil att fortsätta ta hand om restaurangen och grönsaksodlingarna. Det kändes inte alls bra, men nöden har ingen lag. Min första uppgift var nu att ta bort allt skräp som samlats på tomten. Skräpet lockar till sig råttor som i sin tur lockar till sig ormar. För mej var detta arbete riktigt otäckt. Jag har ingen erfarenhet av giftormar så med stor vånda började jag städningen. Emellertid hade ormarna försvunnit, så jag blev inte anfallen.
Nu blev det aktuellt att köpa en bil så vi kunde göra nödvändiga uppköp och att Soui slapp vara kvar hemma hela tiden. Hon var fortfarande för trött för att promenera eller åka tuk-tuk. Det blev ett stort ekonomiskt problem för oss. Vi ville lägga våra pengar på huset och inte på tvivelaktiga bilaffärer. Som tur var kunde vi dela bilen med Soui´s släktingar. De var mycket glada åt bilen, för de hade aldrig haft råd att själva stå för hela utgiften.
En av de fåtal svenskar som bodde i området kom till oss och berättade om sina bekymmer. Han hade byggt ett fint hus för några år sedan. Allt var nu i toppskick då han bodde i sitt hus på heltid. Bygget skedde i samband med hans pensionering. Han hyrde tomten av en markägare som ägde nästan alla tomter i området. Du får inte äga mark i Thailand, men du får bygga ett hus där. Har du ingen anknytning till landet måste du hyra mark av en Thailändare. Det hade fungerat bra alla de åren han hade bott där. Hyran för tomten var skälig och han betalade punktligt varje år. När kontraktstiden gick ut och det nya kontraktet skulle skrivas så fick han en höjning av avgiften med nästan hundra procent. Det överskred hans ekonomiska tillgångar så det var en bruten man som Soui bjöd på öl hemma hos oss. Alla husägare hade fått liknande hyreshöjningar. Utom de som hade en maka eller make som var thailändare och ägde sin tomt. Kom han inte överens med markägaren blev han tvungen att flytta. Han ägde huset men han kunde inte ta det med sig. Alltså stod han inför faktum. Lämna huset och flytta.
Detta visades sig vara ganska vanligt då markägare ville tjäna mer pengar på utlänningarna. Eftersom han var änkling hade han levt de senaste åtta åren i sitt hus. Så han kände en del folk, både svenskar och thailändare. En av hans bästa vänner var en thailändsk dam som ägde ett hus med friköpt tomt i ett område straxt intill. Hon var själv änka sedan många år och föreslog att han skulle flytta in hos henne. Det var inte ett enkelt beslut för en svensk man att bli beroende av en kvinna, även om hon hade goda intentioner.
Han fick rådet att skriva ett kontrakt med kvinnan som han skulle dela hem med. Det fanns jurister som hade specialisera sig på frågor som rörde gemensamma boenden.
Några år efter detta samtal träffade vi på dem i mataffären. De försäkrade att de hade det så bra nu. Det bästa som hänt dem var att de nu bodde ihop och delade på vardagen. Några planer att flytta till Sverige fanns inte.

Åter i Sverige.
Det blev nästan fyra månader innan vi kunde åka tillbaka till Sverige. Det fanns en oro att inte Soui skulle kunna få bra vård för sitt ormbett, då svenska läkare inte kunde vara lika rutinerade på sådana skador som deras thailändska kollegor. Sakta återhämtade hon sig och armen återtog normala dimensioner.
Det var en stor glädje att åter få komma till det som vi kallade vårt hem. Allra gladast var nog Thi och Bertil att vi tog hand om vår egendom. Det blev ett jättejobb att rensa bort alla mållor, gråbo och maskrosor som till en del tagit över våra odlingar. Efter våra sjukdagar, som blev till månader, var vi glada att fullt ut kunna känna arbetes glädje. Nu blev det tid att utöka försäljningskontakterna. Vi hade en så stor produktion att vi kunde leverera till flera butiker. Allt vi odlade var ekologiskt, så det låg i tiden att kunderna efterfrågade dessa varor, trots det lite högre priset.
En händelse vi inte tog på så stort allvar skedde en tid efter vi återtagit skötseln av gården. Några hade varit inne i vår ladugård och andra uthus. Inget hade blivit stulet och ingenting förstörts. Vi kontaktade polisen för att höra deras syn på intrånget. Det är djurrättsaktivister som härjar. Fler bönder med boskap hade fått påhälsning och mycket materiell förstörelse hade skett. Vi hade ju inga djur, så hos oss fanns inget att reagera på.

Under vår frånvaro hade Thi varit tvungen att skaffa mer personal till restaurangen. Hon arbetade en hel del på vår gård, förutom att laga maten på restaurangen. En del inflyttade thailändare fanns att tillgå, så rekryteringen var inget problem. Många kvinnor ville gärna byta ut sitt slitsamma arbete i vården och hemtjänsten.
Menyerna utvecklades även ständigt. Gästerna tröttnade ganska fort på de thailändska smakerna och ville gärna ha mer omväxling i dieten. En vardagsmeny som även bestod av svensk husmanskost, gjorde att gästerna gärna åt sin lunch där. Det fanns även en pizzeria men det var ingen konkurrens dem emellan. Tvärt om brukade de samarbeta vid beställning av varor från grossister. Det blev billigare då de kunde dela på fraktkostnaderna. Även grönsakerna från de egna odlingarna levererades till de två matställena.
Efter att inkomsterna ökade i takt med fler gäster började Soui fundera på att expandera. Den närbelägna staden hade en restaurang som gått i konkurs. Lokalen var bra och hade ett utmärkt kök, med ganska ny utrustning. Även personalutrymmen och lager var väl tilltagna så det var inget problem att få tillstånd att fortsatt driva restaurang i lokalerna. Här skulle maten serveras som bufféer, vilket gjorde att det skulle gå att ha hög kvalité men med mindre personal. Efter några månader med planering och uppfräschning av matsalen öppnades Soui´s nya restaurang. Hon skulle inte själv arbeta där utan stannade med Thi på sin gamla plats. Hon kunde nu anställa några nya medarbetare från hemlandet som hade goda kunskaper om det thailändska köket. Bokslutet efter det första året såg överraskande bra ut. Beläggningen var hög, gästerna var nöjda och nettot gav goda prognoser inför framtiden.

Pizzabagaren berättade om en obehaglig händelse som inträffade häromdagen. Det kommer in två välklädda yngre män och vill tala med ägaren. Deras ärende är att erbjuda skydd mot allehanda hot och våld mot pizzerian och dess anställda. Det kostade pengar att få denna garanti förstås. Det skulle betalas ut en gång i månaden. Detta kändes riktigt obehagligt. I början togs det inte på allvar. Hade det varit i mitt forna hemland, skulle jag tagit det på större allvar, men i Sverige händer inte sådant, berättade pizzabagaren. Alltså ignorerade han varningen.
När vi fick höra detta gällde det att vidta våra mått och steg. Jag talade med Bertil vad vi kunde göra för att skydda oss. Han hade god kunskap om elektronik så hans förslag var att sätta upp inspelningsutrustning i ett särskilt utrymme dit inte gäster hade tillträde. Det fanns ett litet kontor som Soui själv använde. Det var en liten fönsterlös skrubb med plats för ett litet bord och några stolar. Bertil installerade även en ny dörr med elektroniskt lås som kunde aktiveras både utifrån och inifrån rummet. Mobilnätet blev avskärmat så inga samtal gick att ringa från rummet. Nu kände vi oss ganska säkra. Ingen hade besökt oss med förslag om beskydd.
Så en morgon ser vi att pizzerian hade blivit vandaliserad, med krossade fönster, klotter på fasaden och brand på altanen. Efter polisens undersökning blir det ett kostsamt renoveringsarbete. Vittnen till förstörelsen finns inte, utom berättelsen om erbjudandet om skydd. De som besökt pizzerian och framfört hoten går inte att hitta, så polisen lägger ner ärendet.
Så är det lugnt en tid och denna händelse mattas av i folks medvetande. Ånyo får pizzabagaren besök av de män som frågar om han ändrat sig och vill ha deras beskydd. Han ser sig tvungen att gå med på deras krav, för att kunna bedriva sin verksamhet. Vinsten blir ju minde men tryggheten blir större. Polisen informeras om det nya besöket men kommer inte längre i sina efterforskningar än förra gången.

Soui får meddelande om att några har besökt den nya restaurangen och frågat efter ägaren. De har blivit hänvisade till Soui, som kunde förvänta sig besök. Nu fanns det tid för att försöka hitta strategier för att bemöta deras förtäckta hot. Den första åtgärden var att få besökarna att följa med till rummet som ställts iordning för besöket. Soui skulle inte inleda något samtal utanför hennes kontor. Där skulle hon försöka få personerna att utförligt berätta om de skydd Soui kunde förvänta sig och hur mycket det skulle kosta. Hon antog en nyfiken roll som inte var avvisande av deras erbjudande. Hon ville veta hur skyddet skulle gå till, vilka som de skyddade mot och hur bevakningen skulle gå till. Vad skulle konsekvenserna bli om hon avvisade deras förslag. Vid en överenskommelse, när skulle skyddet börja gälla. Hur skulle hon betala. Fick hon kvitto på pengarna.
Hon pratade på och gjorde rollen som lite nervöst frågvis, osäker kvinna. Så började samtalet gå in i slutfasen. Soui går med på deras krav och lovade kontant betalning nu och fortsättningsvis varje månad. Hon säger sig gå till kassan för att hämta pengarna och männen stannar kvar i rummet. Så fort hon stänger dörren slår låset till och männen sitter som i en råttfälla. Samtalet till polisen blev kort och efter några minuter står ett antal polisbilar utanför restaurangen. De går in och griper männen och tar med sig inspelningarna från deras samtal.
Den rättsliga processen tog sin tid, men fällande domar gjorde att lugnet återställdes. De båda männen som gripits i Soui´s restaurang erkände eftersom det fanns så övertygande bevisning. Men de var endast torpeder. Den som låg bakom beskyddarverksamheten hade fler liknande projekt på gång. När polisen började nysta i detta framkom att hjärnan bakom var en tidigare polis med en bakgrund som talesperson i ett politiskt parti.

Mot nya mål.
Vår trygghet hade fått en allvarlig knäck. Känslan att kunna utsättas för utpressning och annan kriminell verksamhet gjorde att trivseln gradvis försvann. Jag förstod att Thi och Soui talade mycket om hur framtiden skulle se ut. De såg inte längre att Sverige var det enda land de kunde bo i. Bertil och jag blev bekymrade av våra kvinnors förändrade sinnestillstånd. De var inte lika glada och otvungna som tidigare. De tittade sig ofta över axeln och verkade spända då det var bland mycket folk. Vi talade mycket om den förändrade situationen. Bertil tyckte att vi skulle försöka hitta ett nytt ställe att bosätta oss på. Problemet då var att hitta en inkomst vi skulle kunna leva av. Givetvis talade vi inte med våra kvinnor om detta, det var endast lösa idéer utan verklighetsförankring, än så länge.
Inte heller delade kvinnorna med sig av sina tankar om framtiden. Kanske det var av samma orsak som vår. Skulle vi ta upp denna diskussion ville vi vara konkreta, ha tagit reda på fakta och ha en genomtänkt handlingsplan.
Till sommaren planerade Soui och jag, att som vanligt åka till vårt hus i Thailand. Den här resan skulle Thi och Bertil följa med. Vi tyckte det skulle bli roligt att för första gången åka tillsammans, att visa vårt hus och kunna umgås utan krav på arbete. Thi hade goda kontakter i sin forna hemby, så hon såg fram emot att träffa sina släktingar.
Thi och Bertil blev imponerade av vårt hus och ville själva äga något. Det fanns en del hus till salu. Priserna var överkomliga och inga problem med ägandet av fastighet och mark då Thi stod för inköpet.

Nu var det läge att börja diskutera hur vår framtid skulle se ut. Åren hade gått så snabbt att en tidig pensionering inte var alltför avlägsen.
Vi sonderade försiktigt hur kvinnorna ville ha sitt liv i fortsättningen. Det var som att öppna en vattenkran. Fullt färdiga planer med ekonomiska kalkyler och affärsidéer fick vi, till vår förvåning. Lite skamsna kände vi oss, som inte hade tänkt att våra damer hade kommit så långt i sin planering. När de frågade vad vi tänkt, kunde vi endast humma och stammande säga att vi inte riktigt hade några planer klara.
Långt efteråt kom vi att tala om detta avgörande samtal. Vad gjorde att kvinnorna var snabba i besluten och hade en klar strategi hur framtiden skulle bli. Vi var ju karlar och då skulle vi självklart styra och ställa efter våra begåvade huvuden.
Nu gällde det att sätta fart. Bertil och jag hade talat om att kunna göra något tillsammans. Eftersom vi var helt överens om att undersöka möjligheterna att flytta till Thailand, så blev vår sysselsättning den centrala frågan. Bertil var ju fastighetsskötare och jag hade skaffat mej en viss erfarenhet av odling, mark och tomtplanering. Vi presenterade våra tankar vid ett nytt samtal med våra kvinnor. Soui säger direkt att det är god ide att vara fastighetsskötare av alla de hus som utlänningar äger och som befolkas endast någon månad om året.
Gör en firma som marknadsförs lokalt och ser hur det går, säger hon.
Nu utvecklar Thi och Soui sina tankar om vad de skall göra. Restaurang skall vi ha som tidigare. Skillnaden är att vi nu skall satsa på svenska inslag i menyerna. Vi vet att många svenska och nordiska turister saknar hemlandets mat och vi har ju lärt oss laga svensk husmanskost. Råvaror köper vi från en grossist i Bangkok, eller över nätet. Vi skall även ha leverans av färdiga matlådor till de som inte själva vill laga mat varje dag. Vi anställer en yngling med moped för distribution, enkelt och billigt.
Så fortgick planering och det blev mindre problem än vi räknade med. Det återstod endast de ekonomiska förutsättningarna för vår nyetablering i Thailand.
Allt vi ägde skulle vi sälja utom de hus som Thi och Bertil ägde. Det ville vi gemensamt äga för att bo i, när vi var i Sverige. Andra tider skulle vi hyra ut den.
Då vi sålde vår gård och restaurangen skulle vinsten räcka, mer än väl, att investera i en lämplig lokal och inredning i restaurangen på den nya boplatsen.
Smärre investeringar måste till för att fastighetsskötseln skulle kunna bedrivas rationellt. Maskinerna som Bertil hade skulle säljas, då transporterna blev för dyra. Gräsklippare, röjsåg, trädgårdstraktor och handverktyg skulle inköpas på plats. Vi hade en bil som vi delade med Soui´s familj. Den räckte inte till alla transporter, så en liten lastbil måste inhandlas.
När vi sammanfattade våra tillgångar visade sig att vi hade en god ekonomi. Inga lån behövdes och allt kunde betalas kontant. Inom några år skulle även våra pensioner utbetalas direkt till våra bankkonton.
Ett och ett halvt år efter att pizzerian blev vandaliserad, är vi klara att packa våra tillhörigheter och påbörja flytten till vårt nya hem i Thailand.

bo axelzon

En snart åttioårig pensionär. Har ganska nyligen börjat skriva korta påhittade historier. Då jag jobbat som trumslagare har tiden inte räckt till för det litterära. All tid har upptagits av musik.
Bo axelzon är medlem sedan 2020 Bo axelzon har 2 publicerade verk