Krigaren

Han sitter med händerna knutna och pannan vilande mot dem. Armbågarna ligger stadigt på låren. Blicken är stilla på en fläck i golvet. Han går inte igenom några taktiker. Han
visualiserar inte sin motståndare. Det finns en bild som är mycket starkare. En bild ingen levande människa borde kunna leva med. Ibland är han medveten om det. Det är den som får honom att spöa kärleken ur sina förhållanden och spöa modet ur sina barn.

Han lärde sig tidigt att inte ge efter för smärta och distraktion. Skendränkningarna ligger fortfarande färska i minnet. Ärren på armarna påminner honom fortfarande om lukten av bränt kött från cigarettglöden. För någon som är tvungen att skapa ett krig varje dag har han klarat sig bra.

Han är en mental fabrik, och fem minuter innan match är det högproduktion. Den enda vars ansikte ser annorlunda ut är arbetsledarens. Förutom det spikraka håret och den buskiga mustaschen är det inte mycket som skiljer. Ögonbrynen, näsan och munnen är identiska.

Hundranittiofem centimeter överviktig kroppshydda rör sig sakta över golvet.
En liten pojke som precis har fyllt fyra hänger med armen i en stor hand. Handen klämmer åt och pojken skriker. Några minuter senare, när cigarettens glöd pressas mot den lilla kroppen, tränger ett nytt skrik ut ur pojkens mun. Ett skrik från en ny avgrund. Men det hjälps inte. pojken måste göras redo.

En våning upp står en mor och skramlar med disken. Tårar rinner nerför hennes kind.

Pojken skriker i tre år. Tills året han ska fylla sju. Och när cigaretterna inte fungerar längre börjar skendränkningarna.

Det tar flera veckor innan det ger resultat. Det sker i intervaller. I varje avbrott ställer han frågor till pojken. Ett enda fel svar och träningen fortsätter. Ibland är frågorna retoriska, och då finns det ingenting pojken kan göra. På kvällarna, när träningen är över, stoppar mamma om pojken och sjunger några vaggvisor. Hon kommer att fortsätta med det fram till sin död, två dagar innan pojken ska fylla femton. Då har pojken slutat prata med henne för länge sedan.

Obduktionen visar en kraftig överdos av ångestdämpande. Han berättar aldrig någonting för pojken.

De sörjer en vecka. Sedan är det dags att återuppta träningen. Han bryter pojkens arm på två ställen när han är fräck nog att be om uppskov. Det får pojkens att foga sig, och träningen fortsätter med mitella. På sjukhuset säger pojken att han ramlade. Vi rustar för krig, säger han och klappar sin son på axeln. För första gången i pojkens liv känner han för att säga någonting uppmuntrande. Och allting blir tystare än någonsin.

Han lyfter på huvudet och tittar sig omkring i omklädningsrummet. Med en kroppsdel i taget gör han sig redo att resa sig. Skulle du vara i rummet och stå alldeles stilla skulle det kanske finnas en chans att han inte ser dig. Han reser sig långsamt och går fram till spegeln i andra änden av rummet. Han lutar sig närmare den och tar ett tag om handfatets kanter. En enda rörelse och monstret är löst. Det är inte dags än. Greppet om handfatets kanter hårdnar. Knogarna vitnar. En eld tänds någonstans i bröstet på honom, men du skulle inte kunna se det på honom.

Ansiktet i spegeln börjar röra sig. Inte muskulärt; det är avbilden som försöker ta sig ut i verkligen. Hetta sprider sig från kroppen och alstras av själva rummet. Innan glaset spricker och går i tusen bitar skriker han. Ett grovt, djuriskt läte. Sedan blir blir allt tyst.

Händerna kramar hårdare om handfatets kant, och till slut spricker det och massiva bitar av porslin slår i golvet med skära, öronbedövande explosioner.

I nästa ögonblick är det helt igen. Spegeln också. Och allt är tyst.

Han går till dörren, öppnar den och försvinner ut i mörkret. Hettan ligger fortfarande kvar. Kriget börjar och slutar varje dag, och varje krig lämnar kvar en liten bit av sig självt.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan 2015 Christoffer Andersson har 27 publicerade verk