Kvinnan i grön klänning

Mingelfester kan vara jobbiga. Men ibland kan de bjuda på trevliga överraskningar och nya möten, fast mest är de nog bara jobbiga. Det gäller att gå runt prata en stund med några personer för att efter en stund bryta upp och prata med några andra. Ofta bildas klungor av folk som känner varandra. Sedan står de och pratar i stort sett hela kvällen. Jag försöker gå runt lite mellan olika grupperingar. Ett sätt är att gå fram till några som står och balanserar sina tallrikar och vinglas och säga ”Hej, jag heter Olof. Får jag göra er sällskap en stund?”. Sedan hoppas jag att de presenterar sig och varför de på festen, eller i alla fall får i gång samtalet. Efter en stund, när det inte finns så mycket mer att prata om brukar jag säga ”Tack för samtalet. Kul att träffas men nu ska jag mingla vidare”, och går sedan till en ny konstellation. Trista tillställningar. Antingen umgås man bara med de man känner sedan tidigare eller så träffar man ett antal mycket ytligt och sedan ser man dem (förhoppningsvis?) aldrig mer.

Ibland kan det dock hända något oväntat. Den här historien är lite pinsam att berätta men illustrerar att det faktiskt går att träffa någon ny och som inte bara blir tillfälligt. Min hustru, Miriam, och jag var bjudna till en av ambassaderna på ett mingel i samband med, ja det spelar faktiskt ingen roll. Det fanns en hel del som vi, främst hon, kände sedan tidigare. Hon drogs genast in i ett sällskap med liknande intressen. Jag svävade runt som en fri radikal, från den ena gruppen till en annan. Hörde inte riktigt hemma någonstans.

Redan när vi kom observerade jag en vacker kvinna. Ambassadören presenterade oss. Vet inte varför jag fastade för henne, kanske var det för att hon hade en mycket vacker grönskimrande klänning. Den lämnade hennes axlar, rygg och armar bara och satt helt perfekt. Måste vara skräddarsydd för henne. Klänningen smet fint om hennes kropp, framhävde på ett elegant sätt hennes lagom stora byst och satt sedan perfekt runt höfterna. Rumpan kunde anas att den var mycket välformad.

När jag nu förflyttade mig mellan olika grupper, fångade upp några snittar och fick påfyllning i glaset observerade jag kvinnan i den vackra klänningen. Hon stod en bit åt sidan. Verkade inte tillhöra något sällskap, bara stod där och tittade. Varför inte gå fram och prata med henne? Hon kan ju inte mer än säga att hon inte vill prata. En ensam kvinna är lite svårare att approchera, det fungerar inte med de vanliga fraserna. Jag vill ju inte verka alltför framfusig, vilket jag ju naturligtvis är. Som tur är står hon vid ett litet ståbord. Jag går fram och frågar ”Hej, ursäkta, men kan jag få mellanlanda min tallrik och glas här en stund? Jobbigt att hålla dem i handen hela tiden och nästan omöjligt att äta samtidigt. Jag heter Olof, förresten”.

Hon nickar självklart. Tittar på mig och ger mig ett leende, faktiskt ett varmt leende. Så jag fortsätter ”Jag måste säga att jag tycker du har en fantastisk klänning, en färg som passar dig perfekt och sitter så fint på dig”. Det där med att den ser snygg ut på henne är lite överkurs, men kan gå hem. Men måste sägas med ett stort och innerligt leende, och inte verka som man stöter på henne, vilket jag ju gör.

Kvinnan tittar på mig, verkar som att hon gillar vad jag säger och ger mig nu ett ännu större leende, och säger med ett halvt skratt ”Tack, ja den är faktiskt en favoritklänning, speciellt på sådana här tillställningar. Sedan hoppas jag att det inte är för många som sett mig i den tidigare. Här är det inga problem, jag känner inte en katt. Jag heter Lydia, men ambassadören har ju redan presenterat oss för varandra”.

Vad skönt, isen är bruten och tydligen kom jag lite som räddaren i nöd, ingen annan hade vågat eller haft anledning att närma sig henne. Svårt för en ensam kvinna att mingla så som jag gör. Vi börjar prata om varför vi är med på festen och lite om vad vi gör. När vi står där och pratar, vi står lite bredvid varandra, och tittar ut över havet med människor, tar hon då och då lite lätt på min axel och arm för att poängtera något hon säger, för att göra mig delaktig.

Hon är förföriskt vacker. Brunaktigt hår som inramar hennes fina ansikte. En liten söt uppnäsa och små smilgropar i kinderna. Förföriskt. Figuren är helt perfekt och hon är väl runt 45 år gissar jag. Men alltid svårt att gissa ålder. Hon pratar om hur svårt det är att vara ensam kvinna och inte känna någon. Hon tar tag i min vänstra hand och kramar den, som för att understryka vad hon hon menar. ”Jag förstår vad du menar”, säger jag. ”Kan inte vara lätt och många män vill nog mest ragga på dig, tror att många mer än gärna skulle vilja tafsa och vara närgångna”, samtidigt ler jag lite menande och lägger min hand på hennes rumpa. Stryker den sakta lite upp och ner. Hon har en fantastiskt fast och fin rumpa och jag känner inga troskanter. Nu kommer jag väl att få en örfil, eller något liknande. Säger snabbt ”Ursäkta, det var dumt gjort av mig, men har lite svårt med impulskontrollen”.

I stället för att svara, kramar hon bara min hand mer intensivt. Tittar på mig och ler. Till slut viskar hon ”Tycker det var skönt, skulle vilja känna mer, men lämpar sig inte här. Tur att ingen såg. Vi står ju så att ingen ser vad vi gör här i hörnet ”.

Oj, vad är detta? Verkligen öppen kvinna. Jag lägger tillbaka handen bakom henne och smeker nu rumpan och upp över ryggen, som är ganska bar. Känner inget bh-band. Sedan ner igen. En härlig känsla, så här inför alla människor och så förbjudet. Oh, oh, hennes hand gör lite samma resa. Lägger sig om min midja och kramar min ena skinka.

Vi står, fortsätter småprata, men ingen av oss hör eller tänker på vad vi säger, det är inte längre orden som kommunicerar. Våra kroppar och de spårämnen de utsöndrar har tagit över konversationen. Om någon skulle titta noga under det lilla bordet där vi står skulle de se en helt naturlig utbuktning i mina byxor. Det vill säga kroppens naturliga reaktion, inte naturlig i detta sammanhang. Långt borta ser jag min hustru som fortfarande är helt uppslukad av sin omgivning. Ser speciellt en lång man, som verkar helt uppslukad av det hon berättar.

Vi står nu så nära varandra det går, ryggarna mot väggen, och händerna sakta smekande våra bakdelar. Jag pressar sakta in handen mellan hennes skinkor, klänningen gör det lite svårt, men känner hennes underbara rumpa och hur den delar sig. Hon måste ha en mycket oansenlig stringtrosa, jag känner ingen troskant någonstans. Hennes hand har förflyttat sig framåt. Ger en lätt smekning över min penis, hon känner hur hård jag är. Hon tittar på mig med ett leende ”Tror att du verkligen gillar mig. Så här kan du inte gå omkring. Kan bli lite pinsamt, eller…?”, viskar hon med en ganska hes röst. Tror vi båda har nått en punkt där våra feromoner talar med varandra.

”Mmm, lite obekvämt, men samtidigt skönt. Kan vi hitta något ställe att åtgärda våra problem?”. Jag har nu lyft upp hennes klänning lite baktill och har min hand mellan hennes ben, hennes lår, och känner att den lilla string hon har är härligt fuktig i grenen.

”Tyckte jag såg ett konferensrum bakom skärmen här till vänster. Kanske är ledigt?”, viskar hon och rodnar så sött. Hon tar mig i handen, drar mig mot rummet hon sett. Vi kommer fram, tror ingen såg vår sorti. Dörren är olåst, rummet är mörkt och tomt. Vi smyger in och låser dörren efter oss. Ljuset från gatan utanför är precis lagom för att vi ska kunna orientera oss. Vi har tur, förutom ett konferensbord med stolar finns även en lädersoffa och en fåtölj i den bakre delen.

Vi omfamnar nu varandra. Hon smiter in i min kram med hela sin kropp pressad mot min. Jag kan känna alla hennes former genom hennes klänning och mina kläder. Alla nervtrådar i min kropp är på alerten och så känsliga, det är som om vi inte hade några kläder på oss. Våra läppar möts. Hennes läppar är så mjuka, smakar så gott. Hon särar lite på läpparna och våra munnar möts. Successivt öppnar vi dem mer och mer, tills vi har huvudena lite snett mot varandra för att verkligen komma åt. Jag prövar att sticka in min tunga. Möter hennes villiga tunga. Känner hur hon allt mer pressar sin höft mot min, gnuggar så att min kuk möter hennes sköte.

Alldeles för mycket kläder i vägen. Jag tar mina händer, lyfter upp hennes klänning och tar tag i hennes stringtrosa. Drar till och det smala bandet går av, nu är hon frilagd. Känner med handen över hennes sköte, drar sakta ett finger i skåran och hör hur hon suckar belåtet. Nu har hennes händer hittat mitt bälte. Hon lossar det. Knäpper upp byxknapparna, drar ner gylfen och med ett ryck drar hon ner mina byxor och kalsonger. Står nu med kuken svajande fritt. Vi hasar oss fram till soffan och hon lägger sig ner. Klänningen uppe i midjan, ett ben över ryggstödet.

”Kom, kom in i mig. Nu! Vill känna dig i mig, vill knulla, vill känna din stora styva kuk i min fitta”. Hon tycker tydligen om att prata och säga alla ord på en gång. Jag kryper upp, fortfarande med byxorna runt mina anklar, mellan hennes särade ben. Hon tar tag i min kuk och riktar in den mot sin fitta. Hon är gudomligt våt, varm och härlig. Jag glider in som en oljad kolv i hennes cylinder. Vi passar precis, som tillverkade för varandra. Samtidigt som vi börjar jucka, känner jag att hon använder sin slidmuskler för att ytterligare ge tillfredsställelse. En helt makalös totalupplevelse. Vi ligger och gnider oss mot varandra, juckar in och ut. Först mycket snabbt, vill tillfredsställa den första härliga kåtheten, sedan lite långsammare, samtidigt som vi bygger upp och förbereder våra orgasmer. Efter en stund med långa, djupa fantastiska stötar ökar Clara takten. Pustar ”vill komma nu, vill känna hur du kommer i mig, kan inte vänta. Måste känna dig, måste få knulla dig. Snabbare, snabbare. Kan inte vänta. Skynda, snabbare”. Stönen och orden kommer alltmer stötvis vartefter spänningen byggs upp, tills den slutliga urladdningen kommer. Vet inte vem av oss som kommer först. Oväsentligt. Jag sprutar djupt där inne i henne och hon kramar ut allt som fanns med sin orgasm.

Vi ligger stilla en långgrund. Andas in och känner in varandra. Min kuk slaknar alltmer och med ett litet plopp, kniper hon till och jag kommer ut. Vi kysser varandra, fortfarande med höfterna mot varandra. Kyssen är djup och underbart skön. Nu först känner jag upp över hennes kropp, hennes bröst. De är verkligen perfekta, så skönt mjuka, men ändå fortfarande fasta. Jag känner de styva bröstvårtorna genom hennes bh och klänning. Denna kvinna måste jag få utforska mer, inte bara bli ett engångsligg så här.

Efter en stund bryter vi vår omfamning. ”Kanske behöver gå tillbaka in, någon kanske undrar vart vi tagit vägen”, säger jag. ”Mmm, vill inte, men måste väl”, säger hon. ”Men jag vill träffa dig igen. Vill du?”, frågar hon. Jag kan bara nicka, är helt uppfylld av denna kvinna. Måste verkligen träffa henne igen. Jag tar upp min telefon ”Vad har du för nummer?”. Hon säger sitt telefonnummer och jag ringer upp hennes mobil. Hör hur det surrar till i hennes handväska. ”Nu har vi varandras nummer. Vill du smita ut först? Jag ringer dig senare, så bestämmer vi hur vi kan ses”.

Hon rätar till sin klädsel, klänningen faller återigen ner över hennes kropp. När hon vänder sig om och går ut genom dörren ser jag i ljuset att hon har en våt fläck baktill på klänningen. Jag försöker säga något till henne, men då har hon redan försvunnit ut genom dörren.

När jag kommer ut ur rummet har många redan lämnat tillställningen. Min hustru pratar fortfarande med den långa mannen, men tittar sig omkring lite oroligt. Är hon orolig för var jag är eller för att jag ser hennes uppvaktande kavaljer? Hon har lite röda kinder, inte från hennes vanliga sminkning. Kanske har vi båda träffat någon trevlig person i dag?

När hon ser mig, vinkar hon och vill att jag kommer fram. Hoppas jag inte luktar sex lång väg, tänker jag. Hade behövt ta omvägen runt toaletten. ”Kommer strax”, mimar jag till henne och smiter in på toaletten.

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk