Kylan

Mörkret ute trängs undan av månljuset och jag ser att kvicksilvret i termometern fortsätter att sjunka och är nu nere på -7 grader. Jag vet att hon finns där ute, smygande i skydd av skogens skuggor. Väntande, iakttagande, hotfull. Jag kan känna henne inom mig, som en svidande isbit i magen.
Det är tyst omkring mig förutom susandet från den gamla kylen i köket, det stilla sprakandet från elden i kaminen och knäppandet från elelementet bredvid mig i soffan där jag sitter. Den vita färgen har flagnat och flera rostfläckar är tydligt framträdande på det lilla elelementet och jag funderar på om jag kan få det att se rent ut, eller kommer mer färg att flagna när jag tvättar av det. Tyget i soffan känns tunt och smutsigt mot mina fingrar och jag drar nervöst i en liten bit tråd som släppt i sömmen på armstödet. Soffan har stått på samma ställe sen jag var liten och hälsade på min farfar och farmor och jag undrar om det kommer att synas en mörk fläck på golvet när jag flyttar soffan. Solen som i alla år blekt det obehandlade trägolvet borde ge ledtrådar till nästa ägare om var farmor hade valt att ha sina möbler. Varje sommar hade jag bott hos farmor och farfar i den här lilla stugan och på vinterhalvåret hade dom bott grannar med mig och mina föräldrar inne i stan. Dom hade varit en del av mitt liv och stugan hade varit ett semesterparadis för en nyfiken pojke som jag. Jag hade spenderat oändliga timmar med att leka i skogen, bygga kojor med farfar och plockat bär med farmor. När farmor dog sålde farfar deras våning i stan och flyttade ut hit permanent men redan första vintern ensam i stugan tog han sitt sista andetag. Han dog en kall natt i januari. Hans kropp hittades först dagen efter av hemvårdspersonalen, stel liggandes på golvet vid den släckta kaminen. Strömmen måste ha gått under natten och just det dygnet hade vinterns kyla slagit rekord med neråt -39 grader och obduktionen tydde på att farfar hade frusit ihjäl. Varför strömmen plötsligt stängdes av, för att på morgonkvisten ha startat igen, var det ingen som visste och egentligen blev det aldrig någon undersökning om vad som hänt, man antog helt enkelt att huset var gammalt och att eltillförseln dit var bristfällig. Idag, 17 år efter hans död, förstår jag vad som hände min farfar. På något vis finns han kvar här. Hans lukt i möblerna är fortfarande häpnadsväckande stark och känslan av att väggarna minns hans plötsliga förändring kryper sakta längs ryggraden som en stickande insekt. Jag tycker mig fortfarande kunna höra hans plågsamma gnyende när tystnaden ljudlöst ekar genom de små rummen. Jag vill helst minnas min farfar som den snälla gamla farbrorn han var, men sista tiden i hans liv blev han annorlunda och för en liten pojke som jag var då, var det väldigt skrämmande. Från att vara en humoristiskt och glad man, blev han på kort tid hotfull och aggressiv. Mitt sista minne av farfar är när han hysteriskt kastar sig över mig, skriker att Hon inte vill ha mig där och ärret efter hans tänder på min arm är en smärtsam påminnelse av vad som hände. Jag vågade aldrig berätta för mamma och pappa om vad som hänt och att jag aldrig mer ville åka dit trodde dom berodde på farfars plötsliga ointresse av att umgås med mig.
Elementet bredvid mig brummar till, klickar en gång och tystnar. Det knastrar fortfarande i kaminen och ljudet från kylen låter än högre nu när elementet stannat. Utan värmen därifrån kommer snart kylan att leta sig in genom den otäta dörren, de dragiga fönsterna och trycka sig in genom det oisolerade taket. Jag rycker åt mig yllefilten som ligger hopvikt i soffan och hänger den över mina axlar och gnuggar händerna mot varandra. Egentligen fryser jag inte än, men jag förbereder mig mentalt för kylan och vad som kommer med den. Tråden i armstödet går av med ett litet smäckande ljud och jag snurrar den runt pekfingret. Mina föräldrar har sålt stugan och köparen flyttar in om två dagar. Jag har dragit mig för att köra hit in i det sista. Hade jag själv fått välja så skulle jag aldrig ha satt min fot här igen, men eftersom pappa har en ryggskada och mamma behandlas med cellgift för den där jävla cancern, kan jag inget annat än att köra hit och tömma och städa. Jag vill inte utsätta mina föräldrar för det som vilar där ute i kylan och jag vill inte heller oroa dom och få dom att tro att jag är galen, så jag tog min bil i morse och körde hit utan protester. Varför jag väntat med att köra hit förklarade jag med stress på jobbet, men i själva verket är det rädslan för Henne som hindrat mig från att göra det tidigare. Med tre stora kliv är jag framme vid fönstret och ser på termometern. Minus 11 grader. Jag söker av området utanför med blicken. Upplyst av månens vita sken kastar träden mörka skuggor och stillheten som vilar över skogen är omfattande. Nästan overklig. Jag kan inte se henne, men jag vet att hon är där och hon är närmare nu. Den där stickande känslan i huden, som när man förfrusit sina kinder, varse mig om att hon är ute efter mig. Hon är en sägen som jag hört sen barnsben. En ung kvinna som våldtogs av flertalet av byns män och lämnades att frysa ihjäl i skogen en kall vinternatt för över 200 år sen. Nu kommer hon tillbaka varje vinter för att hämnas på de män som vågar vistas i hennes skog. Jag hade alltid trott att det var farmor som ville skrämma mig från att tjata om att åka till stugan på vintern och farfar hade alltid skrattat åt henne varje höst när hon började packa ihop för att de skulle flytta tillbaka in till staden. Efter farfars död förstod jag att hon talade sanning. Hon kommer med kylan och jag vet att hon är farlig, men ändå ruvar en nyfikenhet och längtan efter henne. Jag försöker slå den ifrån mig, men varje natt när minusgraderna tränger sig på, längtar jag efter henne. I mina drömmar rör hon mig med plågsamt kalla händer som får min hud att rodna, isiga fingrar som lämnar köldskador på min kropp, blåa läppar som fryser fast på mina och lämnar svidande sår när hon rycker bort. I mina drömmar förför hon mig, men jag vet att det bara är ett spel hon spelar i min hjärna. Hon ropar mitt namn när jag sover och jag känner hur hon kallar på mig när jag är vaken. Något gör att hon vill ha just mig. Kanske är det för att jag fick en glimt av henne den där vintern för 17 år sen? När farfar skoningslöst kastade sig över mig kan jag svära på att jag kunde skymta hennes blick genom hans ögon. Hon vill lura mig till att släppa garden så att hon får en chans att ta mitt liv, men min instinkt att överleva är stark. Jag hoppas att den är starkare än henne.
I köket brinner fortfarande kaminen och jag lägger på ett vedträ till, fast jag vet att om hon bestämmer sig för att komma hit, fryser glöden till is. Jag huttrar till och förstår att temperaturen har sjunkit ännu mer.
En tunn hinna av is sprider sig med ett knastrande ljud över rutan i finrummet. En rörelse utanför får mig att haja till, men jag vet inte om jag inbillat mig eller om hon verkligen är här. Ett sug av längtan att få se henne blandas av en rysning av obehag. Ena sidan av mig vill hålla om henne och be om förlåtelse för allt ont hon varit med om, kyssa henne och värma hennes frusna hjärta. En annan del av mig vill förbereda för strid och få hämnd för alla oskyldiga män som fått sätta livet till.
Filten känns kall och jag drar den hårdare om mig och ställer mig närmare kaminen som fortfarande utstrålar en behaglig hetta mot mitt ansikte. Blåfrusna fingrar tar darrande ett nytt vedträ och lägger på elden som för en sekund flammar upp och släpper ifrån sig extra värme, för att sen brinna sakta och knastrande igen.
Ett svagt knackande får mig att röra mig försiktigt mot fönstret. Ett skrapande som om någon drog med en nagel över den frostiga rutan och jag tycker mig känna henne inom mig, som en brännande kyla långt ner i magsäcken. Jag ser henne röra sig mot dörren men instinkten att springa dit och hålla för infinner sig inte. Jag står kvar och ser hur handtaget som förvandlas till knastrande is, trycks ner.
Jag märker inte hur brasan bakom mig slocknar och jag märker inte hur frosten snabbt sprider sig över golvet som växande mögel. Jag märker inte när lamporna i stugan smäller till och slocknar och jag märker inte när snoret i min näsa blir till is.
Jag ser henne framför mig. Ljus och vacker och helt fantastiskt och allt jag vill är att vara med henne. Hon ler och utstrålar trygghet och min längtan efter henne blir olidlig. Jag vill ha henne närmare mig och tar ett steg framåt men märker inte att jag faller ner på knä. Hon glider över golvet fram till mig, som om hon svävade över marken och jag kan inte längre känna kylan omkring mig. Hon sätter sig på golvet bredvid mig och jag inser att jag ligger ner och för en kort sekund vaknar instinkten att fly, men hennes vita lilla hand lägger sig som ett värmande snötäcke över mitt ansikte och jag drar ett sista andetag, ivrig att få vara henne till lags. Ett mörker omfamnar mig. Någonstans känner jag kölden äta på min hud som ett hungrigt monster och smärtan är olidlig, men på något vis berör det inte mig. Som om jag vore någon annanstans, men ändå här. Jag är här, men samtidigt med henne. Jag ler och låter henne ta mig. Jag låter henne vinna över mitt liv och ta mig med sig.
Temperaturen sjunker hastigt. I månljuset som letar sig in genom fönstret ser man frosten glittra på den livlösa kroppen. Stugan står tyst i natten och skogen kastar sina stilla skuggor över taket. Ensam, förvriden av hennes hämnd, fryser hans kropp till is. Sekunden innan döden inträffar lämnar hon honom i sanningens förtvivlan och rädsla väller över honom och han inser att han dör. Tystnaden ekar genom mörkret men de som verkligen lyssnar kan höra hennes hånande skratt vibrera i kylan.

Linda Nilsson

Jag vill väcka känslor i dig. Jag vill att du ska gråta, må illa och skratta om vart annat. Med mina texter vill jag nå dig och skrapa på ytan av perfektionism. Linda heter jag och bor med min familj i Skåne. Jag är en helt vanlig kvinna i mina bästa år som skrivit sen jag lärde mig hålla i en penna. Min närmsta vän kallar mig Mörkret drottning för mina texter ofta är tunga av mörker, men jag kan också gestalta både värme och åtrå.
Linda Nilsson är medlem sedan 2023 Linda Nilsson har 3 publicerade verk