LAMPMANNEN (FANTACY)?

LAMPMANNEN (FANTACY)?

Detta är år 1886 min mormor var född och uppvuxen i det djupaste av Småland.
Berättelsen börjar när min mor var 8 år och gick i första klass.
Vägen hon hade till skolan var sju kilometer och naturligtvis lika långt hem.
Denna dag hade hennes pappa varnat henne för att det kunde bli dåligt väder.
Men mormor tittade upp mot himlen och sa: Ja men det ser inte ut att bli någon snö.

Mormor hon traskade de sju kilometrarna till och just den här dagen fick hon beröm
av läraren för hennes välskrivning.
Dagen började nalkas sitt slut i skolan och barnen rusade hen likadant som de gör idag.
När min mormor hade kommit till skogsbrynet började första flingan falla.
Varje dag gick hon genom skogen för det första var det enda sättet att komma till skolan. Hon kände sig trygg i skogen.
Snöflingorna började bli allt tätare och tätare till sist var hon tvungen att gå med ryggen mot de. Snöfallet tilltog för varje steg hon tog. De piskade nu riktigt hennes kinder och hon tittade upp mot himlen som var alldeles gråblå.

Hon tänkte att pappa hade sagt att det skulle bli ett snöoväder men inte hade hon riktigt trott vad han hade sagt.
Lite av paniken spred sig inom henne. De stenar och annat som hon hade som märken i skogen för att veta vad on var. De hade nu blivit översnöade.
Hon försökte inte att tänka att det här går inte utan hon försökte att skapa sig lite mod.
Men tyvärr så tycktes det bli värre.

Ju mer hon gick desto mer blev hon förvirrad var hon var någonstans.
Nu hade tankarna på den lilla flickan kommit fram och skapat nästan panik.
Hon greps av en ångest att hon inte skulle hitta fram till sitt hem.
Mormor blev mer och mer likt en liten snögumma som vandrare i skogen.

När allt till slut brast satte hon sig på en snötäckt sten och grät och var helt förtvivlad.
Hon talade till sig själv och sa: Jag kommer aldrig hem till mina föräldrar jag kommer att dö här i skogen. Hennes förtvivlan var så stor att hon kände att det här var slutet.
Med tårarna rullande ned för hennes kinder tittade hon upp och såg något ljus.
Ljuset blev liksom kaskader och nästan blixtrade i hennes ögon.
Det kan inte vara möjligt tänkte hon? Men ljuset ligger så lågt mot marken.
Ljuset kom allt närmare och närmare och nu var det ingen tvekan om att ljuset kom närmare.
Hon gladdes så hjärtat hoppade i hennes lilla bröstkorg. Hon kisade mellan tårarna och snön som föll men kunde inte riktigt förstå det är med ljuset.

Hon försökte att torka av ögonen med de våta vantarna men det lyckades inte så bra.
Ljuset hade kommit närmare så hon uppfattade detta att det måste vara en lampa.
Hur kunde lampan var så nära marken tänkte hon. Det ser ju precis ut som om det var jag som gick där.

När hon torkade av sig för trettionde gången såg hon att det faktiskt var en liten man med en lampa i handen.
Han sa med mycket lugn stämma: Har du gått vilsen min lilla vän? Mormor tittade på honom och sa med gråten i halsen: Ja jag har det och jag kommer aldrig mer att hitta hem.
Den lille mannen sa till mormor att du ska inte vara rädd utan ta min hand så ska jag leda dig hem.
Mormor tog sin lilla hand i hans lila hand och så började de att gå.

En riktigt overklig känsla spred sig över henne. Kan detta vara sant?
Är det en mardröm eller är jag kanske redan död?
Men hon kände den varme handen i hennes och han gick med raska steg även om han var liten. Hon fick ett sådant lugn att hon trodde verkligen att han skulle ta henne till hennes hem.

Mannen plumsade vidare i snön och mormor hängde nästan i hans hand. Men han strävade på framåt och de satte sig på en sten för att vila.
Mormor tittade på den här lila mannen där han satt. Han var nästan lika kort som hon hade skägg och var mycket vindpinad i ansiktet.
Hon vågade säga till honom så här: Vem är du jag har aldrig sett dig innan.
Jo sa mannen du har sett mig många gånger i dina önskningar.
Mormor hon tänkte i sina önskningar.

Nu hade de vilat och fortsatte den strapatsrika färden igenom skogen mot hennes föräldrahem.
Snön hade inte avtaget utan blev bara lite mer blöt och nu vad det ändå mera jobbigt att gå i den tunga snön.
Men tänkte mormor jag tror att vi klarar det. Vem det än är så är han en man med hjärtat på rätta stället.

När mormor tittade upp mot himlen och ned igen såg hon gläntan och tänkte:
Är det verkligen den gläntan jag gå igenom varje dag till skolan? Då har vi inte långt kvar. Hon blev sp glad att nu fick den lila mannen hålla igen på hennes framfart.
När de kom till skogsbrynet och hon tittade ut över fältet visste hon att snart var hon hemma. Hon kunde knappast bärga sig hon försökte att med alla stående medel komma så fort hon kunde hem.

När de var utanför deras hus släppte hon taget om den lila handen och rusade in.
Hon skrek att jag är hemma nu. Mamman kom emot henne hon både hon och hennes pappa var så glada över att se sin lilla flicka.
Kan ni tänka er sa hon jag blev räddad av en man med en lampa.
Jaså sa båda föräldrarna. Kan det då vara lampmannen?
Ni vet vem han är? Javisst sa de unisont. Det var roligt då måste ni träffa honom.
Hon tog sin mamma i handen och de sprang mot ytterdörren.
Mormor hon ropade ut här är han! Ingen var där och mormor tittade sig omkring men ingen liten man syntes till.
Jamen jag vet ju att han var här. Ja sa hennes mamma det är väl bra att du är hemma igen och är oskadd.

Mormor gick glad mot dörren och tittade lite bakom sig om den lille mannen skulle stå där. Jag hade ju så gärna velat att mina föräldrar skulle tacka honom.

När hon låg i sin säng och tänkte på den här strapatsrika färden igenom skogen. Kunde inte släppa taget vad det var för man.
Vem det än var så räddade han faktiskt livet på mig. Hon somnade lugn in och hon kände sig trygg nu när hon var hemma.

Föräldrarna hade satt sig till ro och började prata om vad som hade egentligen hänt.
Denna man med lampan hade dykt upp förr men de trodde att det bara var rykten.
Ja sa min mormors mor: Vem han än var så tackar jag honom för att han hjälpte vår lilla flicka.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk