Mot Danmark över Öresund.

Det var då.
När vi var på väg mellan Sverige och Danmark.
På de stora båtarna.
På det rullande grågröna havet.
Då återupplevde jag känslan från sommaren 1955.
Känslan som omslöt mig under vattenytan.
Solen som lyste över mig med sin glittrande kyla, när jag var på väg ner genom djupet.
Det var på dessa våra resor, fars, mors och mina över sundet, på väg till Helsingör eller Köpenhamn, som fasan återkom som ett smärtsamt band över hela min kropp.
I omgångar.
Till dess vi åter steg i land i Helsingborg eller Landskrona.
Vattnet och Danmark påminde om händelsen i mitt omedvetna.
Tunga känslor.
Början till ångest från ett svart hål.
Far från vuxenhetens stympade ögonblick av genomträngande förträngda trauman.
Faran för honom själv inom sig själv.
Vi skulle åka till Danmark.
Inte sällan åkte vi till Danmark.
Ibland från Helsingborg och ibland från Landskrona.
Detta var långt före Öresundsbrons tid så till Köpenhamn åkte vi från Landskrona med världens största färja.
Oftast åktes det till Helsingör det var närmast och gick fortast och gjordes från Helsingborg.
I Helsingborg fanns två tågstationer. Centralstationen och Färjestationen.
Vi åkte till Färjestationen och tog DSB - färjan till Helsingör.
Det gick även ta en färja från ett svenskt rederi lite längre ner men det gjorde vi aldrig.
Far ville ha danskt smörrebröd med leverpastej och det danska gula citronvannet i sina små glasflaskor.
Till Helsingör åkte vi, mor, far och jag för att köpa billigt margarin, smör och dansk ost.
Danskt kött var också på tapeten och mycket billigare än på Lilla Konsum hos farbror Berg.
Vi var uppe tidigt och mor plockade fram plastpåsar att ha den danska osten i och stora väskor för att packa kött, smör och margarin .
Hon kammade mig och gjorde bena och satte hård gummibandsrosett i mitt hår, så det skulle hålla hela dagen och så fick jag min mjuka blåa träningsoverall och mina bruna fula sandaler med remmar som spände när de knäpptes över vristen.
De skulle sitta ordentligt.
Sandalerna.
Far satt vi köksbordet och rakade sig och gnolade på Vita syrener de blommar om våren. säg att min vän, ska komma igen.
Han tyckte om den.
När jag fråga vem den vännen var som skulle komma igen och som sa hon skulle vänta, sa far att det visste han inte.
Men jag var nyfiken och frågade varje gång han sjöng den.
När vi var klara, mor med hatt och kappa, far med kostym och sitt rakvatten som luktade ledig dag och sin vigselring, jag med min blåa träningsoverall, rosett och sandaler gick vi till Åstorps station för tåget till Helsingborgs färjestation.
Resan dit tog ungefär en halvtimma.
Väl på båten var det liv och rörelse.
Glasen klirrade när den la ut och satte kurs mot Helsingör.
Smörrebröd och citronvann hämtades av far, mor och jag fick ta bordsplats så vi inte blev utan.
Det var mycket folk och trångt på båten som gungade fram mot Helsingör.
Det tog tjugo minuter sen var vi framme. Gick i en ringlande kö och upp på en buss som tog oss in till Helsingörs affärer och gågator.
Det handlades och hälsades till höger och vänster och jag tyckte det var konstigt hur far och mor kunde känna så många i Helsingör.
Men far sa att här var alla så trevliga och hälsade lite hur som helst på dem de mötte under inköpens gång.
Han vinkade glatt till kvinnorna som satt och rökte cigarr och drack öl på kafé som fanns längs gatan.
Mor tyckte han behövde väl inte vinka till riktigt så många kvinnor.
Han kände dem ju inte.
Ah sa far, de vill ju bara va trevliga.
När vi hade handlat mycket och länge var det dags för den sista affären.
Den låg på hörnet i ett stort hus av rött tegel nästan nere vid Helsingörs tågstation.
Jag var trött av att ha gått mycket och länge på de hårda kullerstensgatorna och var glad vi kommit till sista affären, för sen väntade festligheter på ett fint kafé innan det var dags ta färjan tillbaka till Helsingborg.
Vi skulle inte gå på ölkafé utan på ett riktigt.
Mor frågade om jag ville följa med in i affären, som var en ostaffär med bara danska ostar, eller om jag ville stanna utanför med far.
Far satte inte sin fot i den affären sa han, för där luktade skit.
Jag sa att jag ville följa med mor in i ostaffären.
Men då får du hålla för näsan, sa han och flinade.
Mor tog min hand och sa jag inte skulle bry mig om vad den gubben tramsade om.
Så gick vi upp för trapporna och in i affären och där luktade inte skit tyckte jag.
De som sålde ost var glada och trevliga och sa fem och halv fjers och lite så.
Mor var noga med att slå in sina ostar i mångdubbelt plastpaket.
Hemma fick hon inte ha dem inne i skafferiet utan nere i matkällaren på en hylla.
Hon fick springa upp och ner i källaren varje gång vi ville äta av den och inte ta fram den när far var hemma.
Vi åt våra danskaostsmörgåsar med gurka på när far var på sitt arbete under dagen.
Se till och få ut den ur huset innan jag kommer hem, annars blir det skilsmässa sa far.
Den åkte ut ur huset och ner i källaren innan far kom hem halv fem så det blev aldrig nån skilsmässa. Osten tog fort slut för den var god.
När mor och jag var klara i affären styrde vi stegen till ett fint kafé.
Jag fick saft och winerbröd med choklad på.
Jag lärde mig säga pige och dreng och daus av en farbror som satt vid ett bord intill vårt.
Han skrattade och rökte cigarr.
Alla rökte cigarr i Helsingör överallt.
Mitt i allt behövde jag gå på toaletten.
Det var ju typiskt sa far.
Alltid är de nåd med henne.
Här finns väl inget wc.
Då får jag ju ränna med till stationen, sa far och skulle precis resa sig när den glada mannen bredvid sa det fanns wc en trappa upp.
Dit kunde jag gå.
Jag fick gå själv.
Det gjorde jag.
Hittade wc:t och lovade mig själv att aldrig gå på toaletten i Helsingör nå´n mer gång.
Där var fönster en bit upp på väggen med en genomskinlig gardin.
Toapapper som var hårt och blankt på ena sidan och som bara kunde rivas av små bitar i taget.
Då hade vi allt bra mycket bättre toapapper i Sverige än de hade i Danmark tyckte jag.
När vi var tillbaka på tåget från Helsingborg mot Åstorp senare på kvällen var jag så trött att jag somnade.
Väl framme i Åstorp var det mörkt. Jag blev väckt och fick gå hela vägen hem.
Jag gnällde och far skällde som vanligt.
Ingen av dem kunde bära mig för de hade händerna fulla med smör. margarin, kött och dansk ost.
Vi kan ju ta en taxi den lilla biten till Nygatan tyckte mor så slipper vi bära allt.
Men det var för dyrt tyckte far och innan vi var hemma gick jag dubbelvikt för jag hade så ont i magen.
Annat var det när vi åkte till Köpenhamn.
Det gjorde vi från Landskrona.
Den gången jag minns mest var den när vi skulle åka tillsammans med tant Annie och farbror Einar. Tant Annies syster Kallie och hennes man Oskar var också med så vi skulle bli många.
Men deras hund, den svarta schäfern Nero, skulle inte få följa med.
Det var synd tyckte jag för då hade jag ju haft lite sällskap.
Men hundar kan inte va med på båtar och gå på Tivoli och Zoologisk Have, sa tant Annie, för det var det vi skulle göra när vi kom till Köpenhamn.
Gå på Tivolit och på den Zoologiske Haven.
Båten var stor och hög och tutade när den lade ut.
Gungade fram på Öresund. Djupt ner och högt upp så ibland såg jag bara vatten genom fönstren.
Jag blev rädd för det blåste ordentligt hela resan men lugnade sig när vi närmade oss Köpenhamn.
Då ville far att han och jag skulle gå ut på däck och få lite luft, men mor tyckte det var dumt.
Jag hade ju den nya blåa nylonklänningen som jag fått sydd av tyg som tant Annie tagit med hem från Sidenväveriet i Helsingborg där hon jobbade.
Den var mjukt ljusblå och jag kände mig mycket fin i den.
Mor tyckte inte den skulle bli våt.
Ah sa far, kom nu.
Klänningen blir väl inte våt för vi går ut på däck en stund, sa far och så gick vi.
Ut på däck.
På däck blåste iskalla vindar.
Det skvätte vatten över relingen och nästan ingen var där.
Jag vill gå in igen det är kallt, sa jag.
Gnäll inte så jävla mycket hela tiden, sa far.
Du en en riktig gnälleröv, sa han.
Nu började far låta sådär arg igen så jag vågade bara följa med när han tog över mig till andra sidan där det inte blåste lika mycket.
Men det var precis lika kallt tyckte jag.
Kom nu ska vi titta ner i vattnet, sa far.
Jag ville inte titta ner i vattnet och var glad jag inte räckte upp till relingen.
Jag var rädd för vattnet och var nöjd jag kunde se det genom några hål i det vitmålade järnräcket.
Var nu inte så pjoskig, sa far.
De är klart du ska titta ner i vattnet, jag lyfter upp dig, sa far och plötsligt satt jag på relingen med benen hängande över kanten och min fina klänning uppdragen och jag kände relingens hårda trä mot mina bara ben.
De vita knästrumporna såg dumma ut.
Den ena hade korvat ihop sig när far lyfte upp mig och jag var rädd jag skulle tappa mina skor i vattnet.
Långt där nere var ett grönt ilsket hav med några fiskmåsar som guppade upp och ner och jag var så rädd far skulle tappa mig eller sluta hålla om mig.
Då kom farbror Einar och sa:
Jasså här är ni.
Nu får ni komma in för vi är snart framme.
Akta så du inte tappar tösen, sa farbror Einar och kom fram och tog mig från far. Lyfte ner mig och tog mig i handen. V gick in till de andra som satt kvar vid bordet.
Far stod snopen kvar och kom in efter en stund.
Resten dagen i Köpenhamn släppte tant Annie och farbror Einar inte min hand och far pratade inte mer med någon av dem mer den dagen.
När vi kom hem sent på natten till Åstorp tog vi taxi till Nygatan och jag hörde far säga att tant Annie lämnat pengar till taxi och det var ju bra tyckte han.
Men att den där jävla Einar var en riktig sprätt som han hoppades hon skulle göra sig av med så fort som möjligt.
Mor tyckte det var bra att de gett oss pengar till taxi hem så slapp jag ju gå mitt i natten när jag var trött.
Han är en riktig högfärdspelle den där.
Tror han är något, sa far.
Far var arg.
På farbror Einar.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk