Leningradi mantee

Någon vecka senare rör jag mig ensam längs trista kala husfasader och mörkbrunt smutsiga från 50-talet. Hade lyckats ta lokaltåget från förstaden Nömme, där Jaan bor med sin familj. Ser nu de tomma mathyllorna i affärerna, köerna till spritbutik som köttaffär. Vågar inte gå. Genom de smutsiga fönstren, med gulnad plufsig reklam i gult och orange, skymtas de ödsliga helt tomma lokalerna med personal ointresserad av att hjälpa till. Alla står bara och väntar. Vad annat kan man göra? Behöver mjölk, smör och bröd hemma. Slitna smutsiga plastpåsar. Någon trasig dramatenvagn. Tom. Ser det när jag passerar förbi. Fliken öppen. Sorgsna tomma blickar. Säkert hungriga också? Som en grå spelfilm från svenskt 40-tal, fast det är november 1989. Vårt svenska överflöd skulle tacksamt tas emot av människorna på gatan.

Vandrar tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd. Passerar utan ens ett leende. Fortfarande, trots att jag nu är i ett helt främmande land, vågar jag ännu inte ta spontan kontakt. Jaan hade berättat kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som brukar köra fram till entrén. Männen i kostym är troligen statstjänstemän. De är inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Ser nu med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gör där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. Ökar på stegen för att inte dra till mig uppmärksamhet. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater rullar förbi. Femtio år av ockupation. Minns inte några militärer på gatorna i det kommunistiska Prag året därpå.

Drar mig nu in mot gamla staden. Vid porten står några vakter vid avspärrningsbockar som vi hemma i Sverige använder vid vägarbete. En större gul lampa lyser rakt mot oss. Alla bilar kontrolleras. Gående kan smita runt. Ser i ögonvrån hur vakterna håller koll även på dem. Hur kan man bara leva så övervakat i årtionden? Eller man vänjer sig …

novellen "osäker känsla och tomma hyllor" (sista delen)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk