Publicerat
Kategori: Deckare noveller

Liten tuva.

Den stod stilla och dallrade.
Luften var så tät, så att skära den med kniv hade varit en enkel sak, om det nu bara hade funnits en kniv.

Liten och orolig sprang hon omkring för att undkomma det oundvikliga.
Hon skulle inte lyckas denna gång heller och det visste hon.
Kände på sig.
I magen och i det av rädsla bultande hjärtat som befann sig halvvägs uppe i luftstrupen och täppte till. Hur skulle hon hantera vanmakten och åldersskillnaden.
Beroendet, eller hungern som väntade om hon fann ett gömställe.
Frågor utan svar höll henne uppe.
Hon orkade fly någon minut till, sedan gav hon upp, gav efter för vanan och styrde stegen mot det väntande rummet.
Rummet utan reservutgång. Utan exit.
Hon hörde hans tunga andetag flämta henne i nacken.
De närmande sig med en bestämdhetens raseri, som hos den som i kroppsligt underläge söker kompensera med skrämsel, taktik och psykologiskt övertag.
Just det gjorde att hon lydigt styrde stegen mot kammaren av vanmakt, där det psykologiska övertaget var det som begick övergreppen med säker hand.
Det hade pågått, om inte dagligen, så i vart fall flera gånger under samma vecka.
Under timmar då de var ensamma.
Mest under sommarmånaderna när alla var upptagna på åker och äng och hon förväntades ta hand om hushåll och förbereda kvällsmat åt alla daglönare.
Under de timmarna smög han omärkt upp till huset.
Gjorde sig ärende som ingen hade bett om och kom så in i köket där han var herre på täppan som äldste sonen, med sitt rum tryggt avskilt från husets övriga, mellan källarnergången och köksingången.
Utanför hans dörr stod alltid ett fiskespö...
När hon var framme vid dörren till hans rum snubblade hon på den höga tröskeln av trä, föll framstupa och kastades på mattorna över det hala golvet.
Med sina knäskålar smärtande och näsa och haka i trasmattans dammiga veck.
Hon ville kräkas men kunde inte.
Kände bara dammet som dansande i solljusets varma strålar, nådde hennes torra näsborrar.
Hon andades in och sprängde sina försvar.
Hon visste vad som väntade men hoppades i det längsta någon skulle komma.
Komma hem till huset för att hämta något.
Dricka vatten eller hämta en Pommac i den svala källaren en trappa ner.
Men ingen kom.
Ingen ville ha en Pommac.
De hade fullt upp bärga skörden, hinna klart för dagen och att få kvällsmat, innan var och en återvände hem till sitt.
Eftermiddagskaffe hade hon packat i en korg som de tog med till åker och äng.
Det var en bit att gå, så ingen skulle komma förrän om flera timmar.
Det visste han, därför var han lugn i sin frustration, i sitt övertag.
Även om hon var snabbare visste han att han styrde henne med vanans makt och med rädslans, när de bands ihop med beroendets utsatta ställning.
Och beroende var hon.
Hon hörde inte dit.
Hörde inte till.
Fick bara lov att vara där för hon inte hade någon annan stans att ta vägen.
Klumpig som hon var när det gällde att läsa och skriva, så hade hon god hand med djur och var duktig på hushåll och på att hålla ordning.
Stark var hon också.
Men det visste hon inte så mycket om.
Inte vid det här tillfället, lika litet som hon vetat det vid tidigare tillfällen.
Hon bara sprang.
Flydde i vild panik.
Försökte undkomma det oundvikliga, åtminstone ett tag.
I tanken försökte hon vila, hämta kraft, för att sedan tystna till paralysering som en skrämd hare när den slutat fly för ljuset.
Vägen till den obäddade sängen var kort och han lyfte henne vant på starka armar.
Trettio år äldre än hennes ännu lilla kropp.
Hon skulle tänka på blommor eller på Majas vårvisa eller på hur snäll tant Allie var mot henne senaste gången hon var där.
På den goda sockerkakan de bakade och åt tillsammans.
På den fina klänningen hon skulle fått till julfesten som aldrig blev av.
Eller på hundvalpen de skulle hämta nästa vecka när det mesta av skördearbetet var över för i år och de skulle ha tid ta hand om den.
Hon tänkte, stängde av och uthärdade smärta och förnedring där ingen gång var värre än den andra. Bara ett upprepande av själslig misshandel med begynnande urflöde av ungt liv i en smutsig pöl på golvet.
En pöl som fick självtorka medan hon tvingades äta kvällsmat tillsammans med förövaren som om ingenting hade hänt.
Fick motta skäll för att potatisen inte var tillräckligt välstekt.
Att fläsket inte var tillräckligt knaprigt.
Mjölken hade hon glömt hämta och osten var en kälkbacke.
Under alla dessa år av flyktförsök var dagen då hon kördes på dörren för sin glömskas skull egentligen mer än välkommen.
Hon visste vad hon skulle göra.
Vad hon måste göra för att överleva något så när i sig själv...

Den kvällen, några år senare.
I den kyliga hösten när mörkret och lugnet hade sänkt sig över gården, återvände hon.
I skydd av mörkret gick hon mellan de välkända husen.
Såg hur det lyste i fönstren bakom de genomskinliga gardinerna, som såg ut att ha hängt där sedan hon sist bytte dem en sommar för längesen.
Hon såg hur de rörde sig genom rummen ut till köket och hon gjorde sig ingen brådska.
Hon kände deras rutiner väl och visste vad som snart skulle komma.
Hundvalpen de hämtat för några år sedan hade vuxit ur sin gullighet och fick nu bo och vistas i en hundkoja året om, bunden och skällande.
Bara under de kallaste vinterdagarna fick han komma under tak.
Han fick söka gemenskap tillsammans med kreaturen i deras rykande vintervärme när den var som bäst och stalldörren hölls stängd.
Hon smög förbi hunden som tystnade när han hörde henne och när hon sa hans namn.
Om han kände igen henne eller bara rördes av en vänlig röst går inte att säga.
Inte ens efteråt.
Hon visste att vid denna tid var rutin för gårdens hemmavarande son, för länge sen överårig, göra sina kvällsbehov på ena höskullen.
Den enda plats han garanterades avskildhet och ro för sina förehavanden.
Han tog god tid på sig.
Trygg i sin vana och med sin väl valda plats, var han denna kväll inte tillräckligt uppmärksam för okända ljud i tystnaden.
Hade han varit det skulle han märkt och kunnat sätta sig i säkerhet i tid, för när hon höjde högaffeln råkade hon välta en gammal rostig konservburk som någon glömt en varm sommardag.
Hon tog några stadiga steg fram mot den förvånade mannen som släppte vad han hade för händer. När hon med all sin kraft stötte högaffeln i hans mellangärde och lät den sitta kvar, var det enda som som kom över hans läppar ett tungt väsande, blandat med blod som sakta rann nerför hans nakna ben och färgade höskullen långsamt i mörkrött.
Han hittades senare under kvällen.
I ficklampans smala stråle och där logens kalla, högt sittande, glödlampa gav sitt sken.
En fruktansvärd syn mötte.

Efter noggrann utredning , som fick läggas ner, då ingen kunde finnas som kunde bindas till dådet, var det dock ett par saker som förbryllade.
Hade inte hunden som ständigt och för det mesta skällde, plötsligt tystnat en stund vid tiotiden på kvällen.
Som om någon den kände kom i dess väg.
Det sades också att samma kväll eller åtminstone någon av de närmaste, hade hospitalet i staden en bit bort, fått in en patient som varken kunde prata eller säga vem hon var.
Som om hon inte hade något minne alls.
Efter någon månads efterforskning gav sjukhuspersonalen upp.
Ingen hade anmälts saknad hos någon polismyndighet och ingen sade sig känna igen den unga kvinnan som försvunnit in i sig själv.

Och hur kom det sig att ett fiskespö stod uppställt mot väggen innanför den lilla dörren i den stora porten, bredvid den svarta lysknappen av backelit.
Den som behövde vridas ett halvt varv för att ljuset skulle tändas. Ett ljus som avslöjade allt.


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson