Min dagbok i handen.

Jag satt med min blommiga dagbok i handen.
Jag bad dig läsa i den, för jag orkade inte längre berätta fritt.

Tillbaka i samma rum.
Det eftermiddagstrygga ljuset från det stora fönstret bakom min rygg spred sitt sken genom det tysta rummet.
Alla fönster på det mentala sjukhuset var stora, smårutiga och hade mycket breda fönsterkarmar.
Som fönstren på en del av husen i Gamla Stan.
Jag var tillbaka.
Tillbaka efter en livsfarlig sommar.

I den gamla, lite knarrande stolen med hög rygg, snurr - och gungmöjligheter, såg jag på dig där du satt bakom ditt skrivbord i ditt trygga läkarrum.
Du var en trygg läkare.
Första gången jag mötte dig var när jag arbetade på Kirurgmottagningen på Helsingborgs sjukhus. Det gamla fina, det där kungen dog och där jag stod utanför tillsammans med alla andra i sorg.
Du kom som ET-läkare under din specialistutbildning.
Du hette Anders och var trygg.
Du tog emot mig när jag insjuknade igen under sommartjänstgöring som semestervikarie under en mycket solig sommardag.
Under ett arbetspass när jag inte orkade längre gick jag ner i personalrummet,
la mig på den smala hårda sängen med blå plastmadrass och bara grät.
Kristina och Evy kom.
Fina starka Evy och Kristina.
Vad har hänt.
Berätta.
Jag berättade och grät.
Jag grät och berättade.
Och jag grät och grät och grät och kunde inte sluta gråta.
Jag hade just upptäckt att du älskade mig mer än du älskade andra.
Att det betydde något för dig att det var jag och ingen annan som tog hand om dig.
Att det betydde mest för dig att det var jag.
Jag förstod du älskade mig när du inte ville lämna min famn den dagen.
När du sträckte dina små armar mot mig och grät när jag skulle åka till arbetet.
Du var ett år och två månader.
Du var den första som visade mig kärlek.
Att jag betydde något med min närvaro.
Att min närvaro var viktig.
Jag åkte till mitt arbete men kunde inte fullfölja dagen.
Mina tankar var hos dig. Bara hos dig.

Nu ska du ta det alldeles lugnt, vi ska hjälpa dig, sa Evy.
Jag går upp och ringer till Anders, sa Kristina.
Du hade återgått i tjänst som psykiater på det sjukhus där jag varit tidigare och som jag nu åter
fick erkänna mitt behov av.
Det var svårt.
Jag var rädd.
Mycket rädd.
Jag kunde inte sluta gråta och jag blev omedelbart inlagd.
Igen.
Denna gång på låst avdelning för min egen skull.
Jag hade ingenting emot det.
Jag hade ingenting emot någonting.
Jag orkade inte ha emot och jag låstes in frivilligt...
Du sa det var nödvändigt med avdelning fyra, den låsta, men att du skulle komma till mig varje dag och se hur jag mådde.
Det var inte din avdelning men du skulle komma ändå.
Du hade ansvar för en annan avdelning med bara män.
Du skulle komma till mig ändå varje dag.
Och du kom till mig.
Varje dag.
Jag var mycket sjuk.
Hade inte ätit.
Kunde inte äta.
Fick vitamininjektioner i min höft varje dag.
Min magra höft av bara skinn och ben.
Jag satt på golvet inne på den mörka kalla toaletten som tillhörde salen med fyra sängplatser.
Satt bredvid toalettstolen, på golvet i ena hörnet, med armarna runt min egen kropp och bara
vaggade och grät.
Min smala kropp darrade och frös.
Där satt jag.
Blev hittad av avdelningspersonalen.
Nya injektioner i den andra smala höften.
Båda smala höfterna gula och blå av stick.

Jag satt vid fönstret i dagrummet när du kom.
Du hade varit ledig över helgen.
Satt med penna och block i mina händer och myrkrypningar i benen, oförmögen att prata med dig.
Rösten svek mig.
Orden kom inte ut.
Jag stammade och benen kunde inte vara stilla.
Alla myrorna.
Jag ville få bort alla myrorna.
Pennan och blocket var min enda räddning och jag försökte skriva även om det inte blev som vanligt.
- Vad har hänt.
- De har gett mig medicin.
- Jag ser det, varför då.
- Jag vet inte men jag kan inte se på dig, inte prata och inte sitta still.
- Jag vill inte ha mer medicin.
Stora tårar rann nerför mina kinder.
Jag skämdes för mitt tillstånd.
Du torkade mina tårar med ett böjt pekfinger från din ena hand.
Strök mig över håret med den andra och sa du skulle komma tillbaka nästa dag.
Jag försökte skriva lite när du gått.

Vid fotändan av min säng stod en vit rock och en lång person med ljust kortklippt hår när jag vaknade.
Jag hörde glasampullen knäckas.
Du var beredd.
Det var inte jag.
Jag var inte beredd alls och tänkte inte ta mer av den medicinen.
- Jag vill inte ha mer av den medicinen.
- Jo det måste du, det är ordinerat
Jag tog ny fart.
- Du sticker inte mig med den sprutan, jag är här frivilligt.
Din hand slöts om den brutna ampullen.
- Jag ska prata med läkaren. Jag kommer tillbaka.
Du kom aldrig tillbaka och ingen annan heller med någon ny glasampull.
Efter ett par dagar lämnade myrorna mina smala ben ifred.
Jag kunde se och prata igen.
Jag gick inte och satte mig på toalettgolvet och höll om mig själv som ett barn igen.
Jag gick ut i matsalen och åt.
Lite och lite i taget.
Inte mycket.
Men alla var nöjda bara jag var där.
Det blev lite mer mat för varje dag så snart behövdes inga vitaminstick heller.
Mina höfter började återfå normal färg.
I matsalen fanns alla övriga patienter.
En överintelligent ung man som försökte prata med med mig.
Jag förstod inte vad han sa och det gjorde ingen annan heller.
Men jag låtsades att jag förstod så han fortsatte prata med mig.
En dag sa han och det förstod jag; du ska inte va här bland alla oss sjuka. Se till komma härifrån så fort som möjligt.
Bredvid satt en man som också förstod va han sa, just denna gång.
Han visade det genom att plötsligt ta täckning under frukostbordet med buller och bång så stolarna flög åt alla håll.
Personalen kom springande i skaror.
Jag skulle inte bli rädd sa de.
Han hade varit stridspilot och befäl under andra världskriget och brukade göra så här ibland.
Ta täckning och skydd på grund av annalkande fara.
Jag blev inte rädd.
Jag hade förstått.
Jag var bland vänner.
De hade sett mig och mina unga möjligheter mitt i sina egna svårigheter.

Jag stod utanför läkarrummet på avdelning fyra.
Jag stod där tillsammans med alla andra i en lång rad och väntade på min tur.
Jag hade blivit hämtad utan förvarning till läkarsamtal.
På min fråga om varför, var det ingen som visste det.
I kön utanför rummet fick jag veta att det fick alla patienter göra med jämna mellanrum, för att få veta om de kunde flytta till öppen avdelning.
Jag ville inte flytta till öppen avdelning.
Jag hade börjat trivas där jag var.
Jag kom in.
Runt ett stort bord satt nästan all personal och två läkare jag aldrig träffat.
De frågade hur jag mådde, vad jag gjorde om dagarna och om jag trivdes hos dem.
Jag svarade att jag mådde bättre när jag inte fick mer myrkrypsmedicin.
Att jag skrev och tänkte om dagarna och att jag fått vänner på avdelningen.
Jag svarade att jag fick besök av doktor Anders så ofta han kunde komma.
Att jag såg fram emot det.
De såg på varandra och sa att det lät som om jag skulle kunna komma tillbaka till den öppna avdelningen tre igen, där jag varit förut och där de kände mig.
Jag sa att jag inte ville tillbaka till avdelningen tre.
De sa att nu var de klara med mig.
Jag kunde lämna rummet.
Jag fick inte fråga mer.
Inte säga mer.
Bara gå ut ur rummet.
De var kloka och kunniga.
Väl ute frågade kön; vad sa de.
Jag berättade.
Du får flytta till avdelning tre.
De visste.
De förstod de också.
När doktor Anders kom den eftermiddagen sa han jag skulle flytta till avdelning tre nästa morgon.
Det blir bättre för dig.
Friare.
Du kan gå ut i parken själv varje dag som du tycker så mycket om.
Du kan skriva och spela på din gitarr.
Kommer du till mig och hälsar på där också
Nej, det är inte min avdelning.
Men jag finns på sjukhuset och skall fortsätta vara din ansvarige läkare.

Du fortsatte vara min ansvariga läkare och nu satt jag här på återbesök.
Det hade hunnit bli nästa år i början av februari 1973.
Jag hade fått ett arbete som passade mig.
Lotsade mig fram dag för dag.
Med din hjälp provade jag medicin, tills vi fann en kombination som passade mig.
Du gav inte upp om mig.
Du ringde.
Du svarade när jag ringde.
Jag fick återbesökstider med jämna mellanrum.
Du lämnade mig inte åt slumpen.
Det var ett tungt återbesök.
Jag hade svårt andas.
Det gick upp och ner.
Jag satt framför dig med min blommiga dagbok i handen och frågade om du ville läsa.
Det är så jag ser på livet.
Det är så jag skulle vilja ha det.
Men jag kommer nog aldrig bli frisk.

Du läste.
Sen sa du; du kommer bli frisk. Det kommer kanske att ta lite tid. Men du kommer bli frisk.
Det är inte du som är sjuk egentligen.
Du har reagerat på en sjuk tillvaro i ditt liv.
Jag älskade dig för de orden.

Efter några år slutade du på sjukhuset.
Flyttade till Malmö tillsammans med din fru Gunilla och började arbeta inom äldrevården.
Vi hade en telefonkontakt i mitten av åttiotalet.
Jag fick tacka dig och tala om hur mycket du betytt för mig.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk