Löpa med.

För ett ögonblick, när jag blundade, så trodde jag att det aldrig hade skett. När jag öppnade mina ögon igen, så kom verklighetens i kapp mig. Där låg statens fiender nedskjutna, fastän ingen av dem, såg speciellt farliga ut och aldrig egentligen hade hotat någon alls.
Men det var inte så det hade låtit i propagandan innan och nu. Enligt den, skulle de bara ligga på lur och sätta in dolkstöten när vi minst anade det. De var värre än jordens avskum som parasiterade på samhällskroppen. Ständigt i begrepp att åder gjuta oss på våra resurser. Det var ett rent självförsvar för oss.
Den tecknade filmen som ständigt visades i tv var att de kom inflygande och stal som korpar och de framställdes som svartmuskiga oavsett om de var män, kvinnor eller barn. Vi hade matats med de bilderna under en sådan lång tid att det var omöjligt att värjas mot det.
Jag var verkligen inget undantag utan jag hade glatt gått med efter deras övertagande med i rörelsens ungdomsorganisation, De Sanna Ungsvenskarnas Förbund, DSUF. Alla mina kompisar hade gått med, så det föll sig naturligt att även jag gick med.
Det hade enbart varit konstigt och visat att jag var en muslimälskare annars. De som hade skyddat dem hade råkat lika illa som dem. Det var DSUF som jag lärde mig om naturen och alla naturlagar som bevisade att just vår ras var överlägsen alla andra.
Det hade varit kul att campa i skogen och jag som stadskille, var det som en ny värld öppnades för mig. Det var endast i hierarkier människan kunde bli fri, var det första jag fick lära mig. Vi skulle njuta av att vara kuggar i ett samhällsmaskineri och känna en ny återupprättelse för oss som individer efter den mångåriga mångfaldens diktatur, som hade degenererat oss och devalverat oss som människor.
Den falska historian ändrades snabbt till den korrekta och den hade varit ett gissel sedan nästan åttio år tillbaka i tiden. Som egentligen var hundra år sedan när vår stora idol fick makten och visade hur elegant han kunde styra ett land med kärlek och en fast bestämd hand.
Jag kände illamåendet komma och lukten av inälvor och blod bet sig fast i mina näsborrar fast jag sprang ifrån arkebuseringsplatsen, så låg de dofterna kvar som en påminnelse av vad jag precis hade utfört tillsammans med min pluton av finniga tonårskillar.
De hade haft tusentals föreläsningar för oss om det rena blodet. Det blodet som var och en av oss skulle vara beredda att offra för vår ledare. Det var lätt att dras med nattliga manifestationerna med ljusspel som lyste upp hösthimlen.
Vår ledare började först nästan viska och den hundratusenhövdade publiken höll andan för att höra hans ord, sedan accelererade talet i både tempo och volym och till sist skrek han ut sina visioner. Vi tjöt av extas och upprymda lämnade vi skådeplatsen och all makt bakom oss, fast vi aldrig insåg det då.
Jag blev nödd och tvungen att anmäla min mamma för en defaitistisk åsikt. Hon hade haft ett gräl med pappa när jag skulle gå med i DSUF, hon hade tyckt det var onödigt och dumt att låta hennes enda son gå med i rörelsen.
Min gruppchef förklarade för mig, det inte min mamma förstod, att jag skulle bli den nya människan eller det var kanske det hon förstod och motsatte sig det. Hon försvann i vilket fall som helst och sedan var det bara min pappa och jag kvar. Jag frågade honom var mamma hade tagit vägen. Det var inte sådant man frågade om längre, fick jag till svar ifrån honom.
Det gjorde mig inget att hon försvann, mina ungdomsledare hade förklarat ingående vad som kan hända om en person i familjen var dysfunktionell. De skulle reformeras, men han berättade aldrig hur det skulle gå till praktiskt och jag vågade inte fråga. Det enda jag visste att de skulle läras om.
Efter jag hade lämnat DSUF så fick jag prova att ingå i landets nya styrka, en ren elitistisk sådan med massor av krav, som man måste vara över hundraåttio centimeter lång och ha antingen blå eller gröna ögon. Med dagens genetiska vetande så skiljdes de åt som inte höll det rasmässiga måttet utan endast vi som hade det rena blodet kunde ingå i den styrkan. Det var en stor prestige och framför allt en ära att få förmånen att ingå i Rikets Styrka, RS.
När jag kom hem första gången till pappa i den svarta uniformen, så hade jag varit så stolt och han likaså för mig; kragen prydde vårt emblem med RS, i en fallande struktur från höger till vänster som var fastnitade på ett kors. Det var så vi sågs, som korsriddare i en modern tappning och med en gränslös makt.
Vi hade letat efter subversiva en längre tid nu. Det var inte min första arkebusering som jag hade varit med och uträttat, utan snarare upp mot det hundradet. Jag kunde aldrig vänja med mig det men de intalade att jag gjorde rätt när jag satte bössan mot axeln och sköt dem.
Det var ingen som sade något annat än att jag gjorde rätt. Det var slutstationen, eller början på den. Något som hade startats upp för nästan trettio år tidigare. Det hade varit en rad politiska beslut innan vi var där vi befann oss idag. Den liberala hönan hade plockats fjäder efter fjäder tills det inte fanns något kvar av den.
Varje pluton var en självständig enhet, men så var det aldrig egentligen utan det kom klara order uppifrån om vad som skulle uträttas, men de lät oss att tro på det. Det gjorde oss mer delaktiga och ju mera vi drogs ner, fast officiellt var det uppåt, så blev vi ännu mera fanatiska och framför allt lojala. Desto friare vi blev så ofriare var det egentligen. Den dubbelheten av, som jag förstod mycket senare, var det kittet som höll ihop varje individ att vara funktionell och lojal till makten.
För varje skott vi avfyrade sjönk vi djupare ner i regimens tentakler. Vi visste inget annat än total lydnad och lojalitet. Vi var lika skyldiga som dem, kanske ännu mera skyldiga, för det var vi som höll i vapnen.
De kallades för papperslösa, de subversiva, de som en gång hade haft uppehållstillstånd eller rent av hunnit att bli svenska medborgare, togs de från de rättigheterna över en natt, så de blev papperslösa och skulle bli villebråd för oss att jaga ner till sista individ.
Det var inget annat land som ville ta mot dem längre, det fanns små möjligheter för dem att fly ut ur landet. Vår propaganda sinade aldrig om historier om dessa papperslösa som parasiter och våldsverkare.
De hade haft en lång tid på sig att förfina argumenten genom åren. Det hade startat med en angiverilag redan på den tiden vi fortfarande hade en liberal demokrati, eller mera korrekt i slutet på den. Det fanns aldrig några individer hos de papperslösa utan endast en grå massa av ej önskvärda element.
De som skyddade dem att gömma undan dem, straffades lika hårt som de vi jagade. Vi hade fått ett tips att en bonde några mil öster om Mjölby hade gömt dessa element i en stor lada. Vi spejade på ladan i några timmar och vi kunde med värmekameror konstatera att det rörde sig om minst ett femtiotal. Vi anföll från alla väderstreck och föste in dem i ladan, även bonden och hans familj och tände på. Det första gången jag kände lukten av bränt människokött och det skulle visa sig att det inte skulle bli den sista. Hela plutonen blev senare högt dekorerade över vår insats för fosterlandet.
Desto skoningslösa vi var, desto högre uppskattning. Vi lämnade ingen pardon utan vi utförde varje infångande och avrättning enligt det reglemente vi hade. När vi var lediga så berusande vi oss efter alla möjliga typer av droger som fanns oss att tillhandhålla, förstås sprit, kokain, LSD, heroin och alla möjliga typer av svampar. Vi var unga och i vår enfald trodde vi skulle kunna fly undan alla de minnen vi bar med oss.
När jag var stenhög på en LSD tripp, och låg i fosterställning, så frambringade ruset alla händelser, alla avrättningar, människor som hade försökt fly som vi sköt i ryggen. Det var en film som aldrig tog slut med massakrerade människor, små barn med bortskjutna huvuden medan mamman fortfarande levde och höll i barnet. Hon skrek, att hon ville dö och det gjorde hon i nästa salva. Det var de som blev inlåsta och innebrända i källare, i lador och i vanliga hus, vi kunde höra deras naglar när försökte ta sig ut.
Det var det krafsande ljudet som ekade i min drogade hjärna, det ville inte ta slut. Det var ljud som alla syner tillsammans var värre. Bara av att en person inte lyfte riktigt på fötterna när han gick, så frambringade de ljuden av naglar som krafsar. Det var som råttor som tog sig igenom väggar, golv och tak. Det tog aldrig slut tills efter åtta timmars gick ruset ur hjärnan. Jag låg efteråt med tom blick och stirrade rakt in i väggen. Detta såg våra överordnade och de såg det som ett stort bekymmer för vår hälsa.
Jag var kanske nio-tio år gammal när vi skulle åka till Hjälmaren och bada. Det var en fin högsommardag och pappas lilla Renault orkade precis med den strapatsen på den knappa tre milen. Det var ovanligt att vi åkte i väg för att bada där. Jag lärde mig simma i ån som klöv samhället itu. Det var så förorenat vatten av verkstäderna uppströms som släppte ut en massa skit rätt ut i ån.
De enda som trivdes i det vattnet var blodiglarna. När jag lärde mig simma mellan två bryggor i ån, så var man som en utombordare och fort upp ur vattnet för att plocka bort blodiglarna. Man lärde sig simma vare sig man ville eller inte.
När vi kom fram till stranden så lade vi ut våra filtar och pappa och jag hoppade i. Lite längre bort så var det några andra som lekte i vattnet, det var pojkar och män mellan kanske sexton och fyrtio år gamla. De pratade och tjoade på ett språk som jag inte förstod.
Jag sneglade på min pappa och han såg irriterad ut men jag förstod inte varför han var det. Vi hade kastat badboll till varandra och det hade varit jättekul att göra riktiga tv räddningar och landat mjukt i vattnet.
Jag vet inte men av misstag eller medvetet så råkade en av dem att stänka lite vatten på pappa. Han brusade upp och använde knytnävarna på den överraskade mannen, hans vänner protesterade och försökte gå i mellan och stoppa min pappa att halvt slå ihjäl mannen. Jag gick tillbaka till mamma och när jag satte mig på filten så hade jag kissat på mig utan jag märkte det. När pappa kom tillbaka till filten så rann det blod från hans knogar och det enda han sade till oss.
- Jävla blattar, de kommer hit och tror de kan ta över allt från oss svenskar.
Ända sedan jag kan minnas var att min pappa alltid hatat utlänningar och inte bara de utan alla som var en aning annorlunda. Den enda norm han hade var normaliteten, som han själv definierade. De otaliga utfallen han hade under partiledardebatterna i tv, den enda sossen han hade gillat var Palme, för han blev skjuten. När han stängde av tv:n så tittade han på den och svor att snart var vår tid här, då skulle inte de flinaporna vara kvar.
Men han var långt ifrån något monster för han hjälpte arbetskamrater och grannar när de behövde det. Han tyckte de som behövde hjälp skulle få det men bara de som var förtjänta av det. Min pappas sinnevärld var trång och smalt och han hade svårt för kulörer i alla dessa former av mänskliga skepnad.
När någon av grannarna hade frågat mamma var vid medelhavet de hade varit på vintersemestern. Min mamma hade svarat lite frågande vad hon menade, för de hade inte alls varit på någon semester. Vissa svenskar har en lite nyans mörkare än de vita-skära de flesta hade, min mamma var mörkare och det störde min pappa mer och mer.
Desto fler människor som hade flytt från krig och kommit till vår lilla bruksort. I början så hade många frågat mamma på serbokroatiska, till pappas stora förtvivlan. Det var då samtidigt han gick med i den nystartade rörelsen. När han kom efter första mötet med partiboken triumferade i handen och lovade mig och mamma att det nu skulle bli ordning på torpet, det vill säga, nu skulle skräpet bort.
Jag blev inlemmad och inkorporerad i rörelsen efter mamma försvann på allvar. Nu förstår jag att hon var den sista som hade kunnat rädda mig ifrån denna dårskap. Jag minns inte allt, men jag tror det när jag gick i femman som plötsligt rörelsen som ett trollslag tog över all undervisning.
De gamla lärarna blev hämtade i gröna bussar och vi såg aldrig till dem mer. Det blev en helt annorlunda undervisning efter det. Det som märktes allra mest var historialektionerna eller kanske biologin där vi fick veta att vår ras var den ädlaste och stod närmast Gud. Det var ingen som kunde säga varför det var så, utan det bara var så.
Det var många barn som inte längre kom till skolan, de med utländska namn. Lite senare fick jag veta på ett möte i DSUF att många av dem hade fått en fristad i de större städerna. Det tyckte, jag då, att det var en bra idé. Många år senare när jag tillhörde RS så blev det att förflytta sig åttio år tillbaka, när jag såg de fristäderna som jag tidigare hade fått information om.
En av mina kolleger då, sade att det var som aldrig liklukten ville släppa fristaden ur sitt grepp. Jag vet inte när jag blev immuniserad, men jag blev det utan ett uns av ett tvivel. Det var inga problem att se misär, elände, hunger och bråd död. Det var vanligare än vardagen och när jag åkte på semester till Mallorca i två veckor, så var det nästan att jag fick absintens.
När jag var där så reflekterade jag inte en gång att det var så fredligt och fridfullt, inga människor med skräck i ögonen, inga som fruktade att de inte skulle komma hem efter jobbet. Det var en sådan abstrakt tillvaro att besöka den lilla spanska ön. De sista dagarna började jag nyktra till och när jag kom in på toaletten på morgonen, för att kissa, så sved det något så förbannat.
Det var något som inte stämde för vi var herrefolket och vårt blod var så olika de degenererade raserna som typ det spanska, som inte skulle kunna smitta oss med vare sig virus eller baciller. När jag fick en sticka inkörd i urinröret, hos den spanska läkaren, så började jag förstå att vi kanske inte var något herrefolk utan endast obildade tölpar som hade förskaffat oss makt genom de som var ännu dummare och aningslösare.
Jag vågade aldrig visa för pappa att jag saknade mamma. Han hade alldeles säkert gett mig rejält med smörj, om jag hade yppat något om henne. Men min kudde var blöt av mina tårar och jag undrade hur hon hade det nu. Jag ångrade varje kväll i min ensamhet att jag förrådde henne, jag kunde lika gärna hållit truten, för det var alltid mamma som tröstade mig och uppmuntrade mig.
Hon sjöng en vaggvisa när jag var liten, jag kommer ihåg melodin men inget av texten. Ibland när jag hör på radion när en liknande melodi spelas som mamma nynnade, så gör det ont och jag saknade henne så oerhört mycket.
Nu var det bara maskulinitet som var gångbart och den tuffaste och råaste killen var den som alla beundrade och alla söta flickor ville ha och drömde om. Redan tidigt i DSUF tiden var det en rå jargong, ingen av oss hade några som helst sexuella erfarenheter av oss unga killar, men det lät annorlunda hos oss, antingen var de horor eller madonnor. Det fanns ingenting mitt i mellan, det var som allt annat, svart eller vitt, vän eller fiende.
När min grupp kom upp fjorton femton år åldern så började alla utom jag bli intresserade av det motsatta könet. Jag fick höra många historier om deras erövringar och en av dem sade att deras kön smakade som tonfisk. Genast gick jag till affären för att köpa tonfisk för att smaka hur fitta smakade.
Jag kände ingen styvnad och ingen erektion alls och det var då som jag upptäckte att det var pojkar som var intressantare för mig än flickor; de intresserade mig inte alls. Jag minns att jag hade slängt den tomma tonfiskburken och tvärstannade på trottoaren och hade frusit till is. Denna hemlighet fick jag inte berätta för någon och jag ska i varje ögonblick bevisa min manlighet för alla och ingen ska tvivla på min sexualitet och manlighet.
Jag hittade på att jag hade en flickvän i en annan stad. Efter tiden gick så fyllde jag på historian om henne, så jag nästan själv trodde på den.
Dagen efter letade vi efter förrymda papperslösa och det var brukligt att vi kallade på RS styrkorna för att fånga in dem, när vi hade lokaliserat dem. Jag hade fortfarande varit skakad av min upptäck under gårdagen och redan nu började jag bevisa min manlighet.
Jag gick ensam in i huset med ett basebollträ, de andra försökte hindra mig men jag var bestämd. Det var en man och kvinna som hade gömt sig på vinden i den gamla fallfärdiga fastigheten. Jag gick lös på dem med basebollträt, när jag kom ut så var jag översköljd av deras blod. När väl RS styrkorna kom så fick jag beröm av dem över min hjältemodiga insats för nationen. Sedan fortsatte det på det sättet och ingen skulle ha en aning om att när jag vaknade på hotellrummet på Mallorca, så hade jag fortfarande en använd kondom i rumpan.
Precis innan jag ansökte för att få ingå i en RS styrka, jag vet inte riktigt exakt vad som hade hänt, men det var utrensningar i en annan stor grupp i rörelsen. Jag hade inte fått veta i vilken omfattning och hur många av dem som hade plockats bort och vad som hade hänt dem. Men jag kunde ana det, med tanken på vad som skedde i nutid.
Det jag visste med säkerhet var det de före detta nätkrigarna som hade radikaliserats ännu mera och släppt sina tangentbord och blev en slags paramilitär rörelse i rörelsen. De hade varit lätta att känna igen i deras rosa uniformer och smala betongbatonger och precis som innan när de hade på nätet berett marken för rörelsen, så beredde de ny mark fysiskt och mer övervåld mot motståndarna.
Det var hart när alla deras ledare som RS klippte på ett dygns blodiga dåd mot dem. I samma svep tog de tidigare samarbetspartiernas ledare och intellektuella. Det sipprade ut att de hade konspirerade att genomföra en statskupp mot sin rörelse och regering.
På samma sätt som de hade konspirerat mot den tidigare demokratin så misstänktes de att utföra samma sak mot den auktoritära nya regimen, som de egentligen tillhörde. Men hade blivit ett hot mot dem och de hade skoningslöst blivit utraderade.
Det var ingenting som jag reflekterade över och ingen annan i min närhet heller. Det var otänkbart att vår ledare skulle stå och ljuga oss rätt upp i ansiktet. Endast den tanken skulle man kunna bli arresterad för defaitism. De som åkte illa ut var de som hade förtjänat det och inget annat, var min övertygelse med många fler.
Det hade varit många fiender som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att de var det. De ploppade upp som svampar ur jorden och nya grupper av människor som hade sett så harmlösa ut, var i själva verket dödsfarliga fiender till oss och regimen.
När min gruppledare frågade oss vem som var den viktigaste personen på denna planet, så svarade vi honom, unisont att det var ledaren och ingen annan. Inte våra egna liv eller våra föräldrar eller syskon, utan det var ledaren som skulle föra oss till paradiset. Det var att sanningen alltid var ledarens ord, det var både vetenskapligt bevisat många gånger om och att han stod närmare än Gud än någon annan människa hade gjort. Det var det ingen tvekan om. Våra matematiker hade bevisat allt genom korridor långa ekvationer att så var fallet.
Det fanns minnen som gjorde ont, men jag intalade mig som så många gånger som förr, att jag var den nya människan personifierad med all dess glans och renhet. Men dessa förbannade minnen och speciellt ett som hemsökte mig när jag sänkte garden av alkohol och droger.
Det hade varit precis vid eller strax efter maktövertagandet; grannfamiljen de såg ut som svenskar och talade felfri svenska. Jag hade lekt med pojken som var något yngre än mig. Jag tror att han hette Samuel eller kanske Jacob, hur jag än försöker minnas hans namn så kommer det inte, namnet fanns någonstans långt tillbaka i min hjärna och på tungspetsen.
Jag hade vaknat av tunga människor klampade i trapphuset, jag tittade ut i den mörka november natten och såg några snöflingor dansa sig ner till marken. Det blev tyst en bra stund, sedan avlossats ett skott och jag sprang till ytterdörren och tittade i tittögat och då såg jag en av de maskerade militära männen, slå sin gevärskolv i Samuels eller Jacobs huvud som formligen exploderade av det hårda slaget.
Jag kissade på mig av rädsla och min pappa hade väckts av tumultet och öppnade ytterdörren och pratade tyst med männen sedan stängde han ytterdörren och gick in i köket och tände en cigarr under tystnad. Många nätter efter det var jag rädd att de mordiska, militära och maskerade männen skulle slå upp vår ytterdörr och att jag och pappa skulle gå samma öde till mötes, som våra grannar.
Tills jag en dag förstod jag att de var våra vänner som skyddade oss från ondo och att pappa hade tipsat om dem till dem. Det var ett uppvaknande och veta att man stod på rätt sida och det brutala våldet inte skulle drabba mig personligen. Men minnet om pojken kommer jag aldrig att kunna radera.
Min gruppchef i RS hade talat så väl om vår ideolog och hur nödvändig den var att fullfölja den praktiska delen av politiken. Vi skulle vara helt hänförda uppgiften att i slutändan besegra alla våra fiender till den revolution som hade skapats ut nästan ingenting.
Det hade från börjat bara varit en handfull män som bestämde sig att förändra det perversa samhället. Det onda skulle skäras ut ur samhällskroppen med blod om det så skulle behövas. De hade försökt göra ett kuppförsök i Västerås, i rörelsens begynnelse, men hade blivit nedslagna och förnedrade.
Det hade varit ett bakslag då, men idag var de som var med i revolten, även om den misslyckades, så var de hjältar. Deras glans och en av dem omkom, det var lite oklart hur han dog, men ledaren sade att socialister hade öppnat eld och dödat honom.
Den första april varje år var det en viktig ceremoni för oss alla troende att lägga en krans på hans grav. De bilder som fanns på honom så var han en lönnfet och halvt alkoholiserad och troligen hade han fått hjärtattack, skrev tidningarna dagen efter. Något ledaren ännu idag kunde få ett koleriskt anfall över den styggelsen vänsterpressen hade skrivit om dådet. Det var enligt ledaren ett klassiskt fall av fake news.
Tvåårsdagen av maktövertagandet blev en stor triumf för regimen. Den tjugoåttonde december paraderade hela den svenska armén och Riks styrkan förbi Rosenbad och slottet. Det var den dagen jag skulle få träffa ledaren för första gången. Jag skulle få utmärkelsen, ”det sanna blodets triumf”, ur ledarens hand i en ståtlig ceremoni i stadshuset. Det var gula och blå fanor längs alla väggar och vår underbara symbol, ljuset i mörkret, facklan; gjord som en stor staty av brons, som stod bakom ledaren och flammade högtidligt.
Vi var fem som skulle få utmärkelsen. När vi nervösa vankade omkring i väntrummet så frågade en, den absolut längsta av oss, alldeles säkert två meter lång, till den absolut kortaste av oss, vad han hade gjort för att förtjäna utmärkelsen. Han förklarade att han hade dekapiterat flest i hela RS, det hade varit en hård konkurrens men han vann med femton flera än tvåan.
När jag såg hans uppsyn så insåg att det var inga fantasisiffror och att han hade förtjänat utmärkelsen. En tredje av dem berättade spontant att hans specialitet var med eldkastare och stup. Hans bataljon var förlagd precis utanför Ystad och de som de fångade in, de papperslösa och subversiva motades ut på kalkklipporna vid kusten och fick valet att antingen hoppa eller att han skulle använda eldkastaren på dem. De flesta brann och föll ändå, kunde han nöjt konstatera.
När vi fem marscherade in i salen, jag vet inte hur jag ska förklara, men jag fick det absolut värsta ståndet någonsin. Det var en riktig hammare, jag försökte lirka upp kuken så den satt fast i livremmen och som en fjäder studsade den tillbaka, rakt fram. Mina nya uniformsbyxor var lite pösiga, en aning, så det såg ut som ett litet tält under ekvatorn.
Jag var skräckslagen och samtidigt så njöt jag något oerhört, det var en sådan sexuell laddning i salen, så mycket maskulinitet att det tog andan av mig och allt blod samlades i kuken. Jag var nummer fyra att gå fram och jag kände hur nära jag var att komma hela tiden; jag försökte tänka på sorgliga saker, för att dels att inte spruta i byxorna men framför allt att få ner ståndet så inte ledaren skulle se det.
Jag hade aldrig varit i en sådan penibel situation i mitt liv, jag svettades stålpärlor av svett och skräck samtidigt hade jag aldrig varit kåtare i hela mitt liv. När det var min tur att gå fram så tog jag sju raska steg fram till ledaren och han upprepade de orden som han hade sagt till de tre innan.
- Vår nation tackar dig för dina hjältedåd, och han fäste medaljen på mitt bröst i samma ögonblick så kom jag och jag kände de varma säden rinna nerför mina ben. Med röda kinder och ett begynnande slappare stånd inväntade jag den femtes utmärkelse.
När såg mig om för första gången att alla de andra tre hade varit i samma tillstånd som jag hade varit i och när den femte återgick till ledet, så hade hans stånd också börjat slakna. Vi lämnade stadshuset i tysthet. Något år senare så fick jag en liten förklaring efter jag hade tagit en överdos och kört in en morot i rumpan och sprungit omkring naken på kaserngården, tills det fångade in mig.
Dagen efter så kom en militär psykolog och förklarade att när man har utfört mycket våld, även om det var berättigat, så kunde man få felaktiga sexuella impulser. Han hade sett det fenomenet ett flertal gånger under hans senare karriär; att dekorerade män kunde bli sexuellt attraherade så till den milda grad att de kunde få stånd och till och med, utlösning när de får träffa den stora ledaren.
Det skulle vara någon märklig, enligt honom, sammanblandning med makt, våld och åtrå, i en farlig mix, som kunde ställa till det för de ren blodiga soldaterna i sammanhang som utdelning av utmärkelser. Men han hade ingen förklaring att jag under gårdagen hade haft morot uppkörd i rumpan. Jag fick två veckor semester och då åkte jag till Mallorca, som jag tidigare har berättat om.
Det hade varit så enkelt och vi hade kunnat fortsätta något som redan fanns. När de riktigt jävla korkade högerpartierna fick regeringsmakten med vår hjälp, så utan oss hade de aldrig fått det efter ett val. De sålde ut precis allt, de kanske fick några smulor på sin höjd. Det de gjorde på ett sådant naivt sätt det var att bygga, genom demokratiska beslut, återvändare läger.
Vi visste ju på förhand att många av dem skulle aldrig kunna deporteras, så det kunde i princip bli livslånga läger för den internerade. Det hette först att de skulle ha en rörelsefrihet alltså inget fängelse liknande situation. Det var så perfekt utformat att folk aldrig skulle reagera på något som redan fanns.
Varje tum av förtryck skruvades åt och ingen reagerade och till sist var det ingen som kunde reagera, för det fanns ingen kvar. När jag kom till lägret utanför Skultuna så hade de kopierat ritningarna till ökända tyska koncentrationslägren.
Runt lägren hade de allra största företagen sina fabriker. Jag hade aldrig insett hur lönsamt det kan vara med gratis arbetskraft och långt senare ur min rörelse, RS, hade byggt upp ett affärsimperium av gratis arbetskraft till högstbjudande.
Jag var i chock en längre tid för jag fick inte ihop det med att kapitalägarna och vi tillsammans hade gått ihop. Det var ju de som var fienden enligt vår ideologi, ja, förutom kommunisterna, socialister och alla främmande invasiva element som hade kommit hit för att ta över landet. Det hade folkutbytesteorin bevisat så många gånger.
Men efter det var det kapitalägarna, de feta och superrika, som hade sugit till sig makt och kapital ifrån folket, det vill säga, ledaren. Det våldet som jag hade praktiserat innan med framgång så kunde jag inte exaltera den sköna känslan längre. Här fick fångarna arbeta sig till döds och det var höga dödstal och behoven med nya tillfredsställdes omedelbart så alla kunde vara nöjda, utom jag och de gamla veteranerna. Vi som hade fått smak på blod. Jag blev inte långvarig där.
De hade kallat det för en slags utbrändhet, som drabbade oss. Det var därför de hade byggt koncentrationsläger för att skona oss. När de högre befälen skickade in rapport efter rapport om våra psykiska tillstånd och inte minst drogrelaterade problem; självmord var den vanligaste dödsorsaken hos oss.
Det blev aldrig officiellt utan självmördaren hade fallit offer för lömska bakhåll från fienden. Det var då vi åkte omkring och sökte syndabockar. Vår törst på blod tog aldrig slut. Jag hade börjat känna mig konstig, jag såg suddigt på ena ögat först och sedan fick jag några konstiga tics att jag upprepade, namnet Jacob, i tid och i otid.
Sedan fortsatte det med andra märkliga syndrom, en natt hade jag gått i sömnen och gått tillbaka till min säng granne och lagt mig i sked med honom. Han hade vaknat och var skärrad för han trodde att djävulen hade kommit och lagt sig bakom honom i sängen.
Det bara fortsatte och fortsatte, morots incidenten innan fanns i mina papper, till sist började att sängväta. De skickade mig till samma psykolog igen som jag hade tidigare och han tog mot mig på hans kontor. Det enda han brydde sig om var relationen till min pappa. Hans tes var att han hade varit för svag under tiden mamma fanns kvar i våra liv.
Han skulle ha renderat henne mer med stryk, så hade jag fått en klarare uppfattning hur det var att vara en man. Han tog aldrig upp alla mina dåd och missgärningar, det tycktes vara så självklara och nödvändiga i all kontext. Jag fick vila på ett hotellrum i ett par dagar innan jag sattes in i tjänst igen, färdigrehabiliterad.
Nu återvänder vi tillbaka där min historia började, jag hade varit med min pluton och arkebuserat några papperslösa. Det var något som vi gjorde, kanske inte varje dag, men väldigt ofta. Innan så hade det inte påverkat mig så mycket, det hade varit ett par hjärtskärande händelser innan. Men det kunde vi smälta med hjälp av sprit och droger, det mesta i varje fall och med tiden så hade vi avtrubbats, helt efter ledarens manual.
Tills nu och jag fann mig ligga i min säng skaka med frossa och fradga komma ur munnen. Det var att alla minnen studsade runt i mitt huvud utan att få hejd på dem. Det var en tsunami av blod som dränkte mig, jag så det framför mig hur våg efter våg sköljde över mig. Jag kunde inte få någon luft, jag skrek efter mamma. Till sist blev jag katatonisk och stirrade ut genom fönstret. De satte mig på en institution för psykisk sjuka fosterlandshjältar. En gång per år besöker ledaren oss och det var enda gången jag fick den årliga utlösningen.
Det gick ett par år, jag var i samma vegetariska tillståndet som innan, så där var det ingen förändring. Tills en dag så kom ledaren till oss igen men vid fel tidpunkt. Det blev en aning kaos för ingen var beredd på hans ankomst. Tills de förstod att han kom som patient och inte som den stora ledaren.
Jag fick aldrig veta orsaken till att han kom till oss. Det som jag tror att de andra ledarna intrigerade mot honom och fick bort honom som ledaren. Det jag vet att de trojkan som tog över var ingen som ledaren och hans plats kunde inte fyllas, så deras regim föll inom ett par veckor.
Det vi insåg, både läkare och patienter, att ledaren borde ha kommit hit för länge sedan med tanke på alla diagnoser han bevisligen hade och inte skulle fått tillfället att så många skulle missta sina liv och all smärta och sorg för de överlevande.
Nu förstod jag till sist att jag och alla andra hade blivit grundlurade av en psykopat.
Jag hade endast lytt order och jag bar inget ansvar för den mänskliga katastrofen som hade drabbat vårt land. Jag var endast en liten kugge, en obetydlig kugge, som endast lytt order, försökte jag intala mig själv men misslyckades.

C.S Berglöv

Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Nu är min roman ”De enfaldigas sammansvärjning” publicerad. Det går att beställa den här: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=de+enfaldigas+sammansv%E4rjning
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 13 publicerade verk