Ingen ville leka med Anders.

Ingen ville leka med Anders.
Alla ville dra honom i håret.
Släpa honom i byxhängslen över det blanka parkettgolvet så byxorna blev dammiga och hopkorvade.
Ta tag i hans ena arm, den som var lite snedvriden, vrida den lite extra så det gjorde ont och fortsätta dra honom över golvet tills han blev ledsen och grät tyst.
Då fick han ligga där hopkrupen och utanför till dess fröken Eva eller fröken Anna-Lisa såg honom och frågade:
Men Anders ligger du här och är ledsen.
Gå och lek med de andra barnen.
Ingen av fröknarna såg hans rödnupna kind och hoptovade hårtuss.
Jag ville leka med Anders.
Jag var i lekskolan.
Det hette så då.
Lekskolan.
Inte förskolan.
Vi var fortfarande barn som skulle leka.
Iden kom från Stockholm och det gjorde fröken Anna-Lisa också.
Kom från Stockholm.
Tillsammans med fröken Eva från Åstorp, som kom på att öppna kommunens första lekskola för femtiotalsbarn, blev hon vår dagliga sagoläsande fröken.
Jag kom också från Stockholm.
Jag var Johanssons Stockholmsunge.
Det visste alla.
Alla utom jag.
Alltså jag visste jag kom från Stockholm men inte att alla såg mig som Stockholmsungen.
En unge i minoritet.
I jätteminoritet för det fanns bara jag.
Jag ville leka med Anders.
Jag torkade hans tårar och snöt hans näsa.
Han fick låna min näsduk som jag hade i byxfickan.
Han fick den i sin när han snutit sig och blev glad igen.
Rädd för de andra barnen tog han mig i handen och förde mig till bordet med lera.
Handen kändes skorvig av eksem.
Anders kunde inte prata, bara peka.
Länge satt vi vid bordet och gjorde lerfigurer.
Jag gjorde fina vaser med små blommor på, flicka med med flätor och en katt.
Saker som fröken Eva berömde och satte att torka på ett bord bland andras i färgad lera.
Anders gjorde små fula korvar föreställande ingenting som fröken rullade hop till en boll, när vi skulle lyssna på saga.
Anders pekade på bordet och ville lägga sina korvar bland de andra föremålen men fröken sa att de inte gick att ha där.
De blev en lerboll av blandade färger.
En andersboll som fick ligga och hårdna för sig själv i ett hörn.
Anders blev ledsen och ville inte höra saga.
Han fortsatte peka på sin boll till dess fröken tog honom mjukhårt i armen och förde honom till den väntande sagohörnan.
Anders pekade och ville sitta bredvid mig.
Han fick det och blev glad igen.
Anders hörde inte så bra så han fick titta på bilderna och peka med sitt lilla finger när bilden var rolig och han såg vi andra skrattade åt berättelsen.

Nu var första december.
Vi skulle börja öva för Lucia.
Vi skulle ha Lucia, tärnor, stjärngossar, tomtenissar och pepparkaksgubbar.
Luciasången, Nu tändas tusen juleljus, En sockerbagare och De komma, de komma från pepparkakeland, var sånger vi skulle öva in.
Varje dag en lite stund skulle vi öva.
Det gjorde vi.
Men inte Anders så klart.
Han kunde inte sjunga och fick sitta på en stol och " lyssna " fast inte inte kunde höra, eller köra omkring med en bil i lekhörnan.
Han får va stjärngosse på Luciadagen i luciatåget, när alla mammor skulle komma och se och lyssna på sina barn, sa fröken till mig, när jag frågade om Anders inte kunde få va pepparkaksgubbe.
Sen var det ju det här med Lucia.
Vem skulle få vara Lucia med ljuskrona och rött sidenband kring midjan?
Tre flickor var givna kandidater.
Eva med långt ljust hår.
Ulla med lite kortare men dock ljust hår.
Eller Ulla-Maj med sitt självlockiga fina.
Hennes mamma var fotograf och skulle ta kort på oss.
Det skulle nog bli Ulla-Maj.
Ingen skulle veta i förväg vem som blev vald.
Bara fröken Eva och fröken Anna-Lisa.
Det var de som skulle välja.
Alla tre var mina vänner, men mest Eva och Ulla-Maj.
När vi övade sångerna sjöng jag av hjärtans lust.
Jag kunde alla texter utantill.
Dagen då valet av Lucia skulle kungöras var inne och alla samlades med spänning kring fröken Eva och fröken Anna-Lisa.
Vi satt på golvet med ögon fulla av förväntan och nyfikenhet.
Vem skulle det bli.
Någon av småkillarna skulle stila och göra sig roliga genom att säga:
Det blir nog Anders.
Alla skrattade till dess fröken fick tyst på den muntra skaran.
Anders skrattade också för han hörde inte vad de sa.
Jag tror jag också skrattade.
Fröken Eva tog fram en lapp och sa att där stod vem som skulle bli Lucia.
Hon vecklade upp lappen och sa:
När jag läser upp namnet på den som blivit utvald, skall hon resa sig upp och komma fram till mig.
Hon läste:
Den som ska va Lucia heter Inger.
Det blev ännu tystare bland den redan tysta skaran.
Inger?
Allas ansikten vändes mot mig.
Ansikten med öppna förvånade små munnar.
Två flickor började gråta.
Ulla och Ulla-Maj.
Ulla-Maj sprang ut ur salen och fröken Anna-Lisa gick för att trösta och hämta.
Allmän förvåning utbröt.
Mest förvånad av alla var jag.
Efter en stund infann sig åter ordning och fröken Eva bad mig resa mig och komma fram till henne.
Väl där, fick jag rodnande ta emot ett kort som jag skulle ta med hem och på det stod att jag skulle vara lekskolans Lucia.
Motiveringen var att jag sjöng bäst och var längst av alla.
Jag skulle leda tåget.
Jag fick också ta med den fina ljuskronan som skulle kläs med lingonris och det breda röda sidenbandet att ha om midjan.
Allt skulle förberedas hemma och tas med till festen på luciadagen.
Mitt hår var mörkt kortklippt med lugg.
Jag hade sexårsglugg i tänderna.
Men jag var längst, kunde sjunga bäst och fick bli Lucia.

Jag tänkte Anders skulle få gå nära mig och vara min stjärngosse.
Men Anders kom inte den dagen.
Han kom inte till luciafesten med sin mamma.
Han var inte med i luciatåget.
Jag saknade min stjärngosse.

Nu är Anders sedan länge död.
Han blev bara nio år.
När han skulle lära sig cykla välte han med sin cykel och fick styret i magen.
Själv heter jag inte längre Inger Johansson och bor i Åstorp.
Jag heter Nickie Snäll och bor i Upplands Väsby sedan många, många år.
Anders och jag ska fortsätta leka i himlen.
Han väntar där på mig...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk