Mannen som slutade säga förlåt

Kapitel 1 - Ett rent samvete är bästa huvudkudden.


De sanna hjältarna denna dag skulle just kliva på spårvagnen när den yngre av de två bestämde sig
för att ta saken i egna händer. De underverk, både blotta synen av alla ätbara skapelser och lukten av kanel som sipprade ut på gatan, blev för mycket för henne och hon kunde inte motstå frestelsen att släppa sin mammas hand och gå till bageriets fönster. Den unga kvinnan på andra sidan lade snart märke till henne och kom strax ut med en påse bullar som på grund av några mindre skönhetsfläckar aldrig skulle få bli tillgängliga för kunder. Hon reflekterade för ett ögonblick över om det hon gjorde var förenligt med vad företaget föreskrev men släppte sedan tanken och lät sig dras med av stundens ingivelse. Den lilla flickan med mörka, bruna ögon lyste upp. I det ögonblicket kom till slut den andra hjälten, tillika den lilla hjältens mamma, ikapp henne och tog ett vänligt men bestämt tag om hennes arm. Hon tackade med ett leende den omtänksamma personalen och de återvände sedan skyndsamt till hållplatsen. Men det var för sent – föraren hade redan satt spårvagnen i rörelse i riktning mot stadskärnan. Det fanns ingen annan utväg än att vänta på nästa för de sanna hjältarna i min historia denna dag. Tyst för sig själv tackade hon än en gång bageriets anställda; denna gång för att hennes dotter i sina bullar hade något att tänka på medan de väntade.
Till en början lade inte Doktor Lundberg märke till paret i hans vagn. Men när de närmade sig hans plats blev det till slut omöjligt att inte se den långa kvinnan och de färgglada kläder de bar, speciellt som de som omgav honom – och många halvsov – tycktes göra allt för att kamouflera sig i spårvagnens gråa färgtoner denna måndagsmorgon. Först tittade han bara upp för ett ögonblick och återvände därefter till att läsa. Sedan tittade han efter lite noggrannare och såg att den mörka kvinnan, vars ansikte och händer var de enda kroppsdelar han kunde se, med största säkerhet var havande. Han ursäktade sig och erbjöd kvinnan sin plats. Hennes ansikte sken upp. I samma ögonblick ställde sig även den unge mannen bredvid Doktor Lundberg bestämt upp och lämnade sin plats. Kvinnans ansikte stelnade igen. Våra sanna hjältar denna dag satte sig ned och kvinnan placerade sin dotters ryggsäck i sitt knä. Flickan ägnade sig för en stund åt att följa livet utanför fönstret men tröttnade snart och kunde inte sitta still. Istället tog hon ut en bok ur sin alltför stora ryggsäck. Doktor Lundberg lät sig distraheras för ett ögonblick och sänkte sin tidskrift trots sitt stora intresse för naturvetenskap. Den lilla flickan placerade boken i sin mammas knä men hon lämnade snabbt tillbaka den till sin dotter. Den mindre av våra två hjältar denna dag lade återigen den på den plats där hon tyckte att den hörde hemma. Kvinnan sade något på ett språk Doktor Lundberg inte kunde avkoda. Sedan utropade flickan: ”Du ska läsa!” Mannen som just vänligt erbjudit sin plats lade först inte notis till flickan så hon försökte igen, denna gång högre: ”Snälla, läs för mig! Mamma kan inte.” Den långa kvinnan vände sig bort och gömde sitt ansikte i sin scarf. Till slut lyckades flickan dra till sig mannens uppmärksamhet. Han såg sig omkring och visste inte vad han skulle göra eller om hon verkligen pratade med honom. Han övervägde till en början att bara ignorera henne med ett artigt, försiktigt leende. Men en våg av empati tog tag i honom – hur hjärtlöst vore det inte att tacka nej till ett litet barn? Vad kunde de ha gått igenom för att ta sig ända hit? tänkte han för sig själv och satte sig sedan på huk bredvid den mörkögda flickan medan han höll i sätet med den ena handen. Och så började han läsa medan flickan hjälpte honom att vända blad. I hemlighet var han förtjust över att det faktiskt finns barn som fortfarande läser Bamse nuförtiden, ty även om han tillhörde en generation som inte var djupt försjunken i sin smarta telefon hela tiden, så hade han blivit van vid ungdomar som det var omöjligt att samtala med och hade gett upp hoppet om att se en ung människa läsa som ett sätt att döda tid på väg till skolan eller vart de nu var på väg. Efter en stund fick han en känsla av att vara iakttagen. Han insåg att även kvinnan följde händelserna i boken i smyg från sin plats bredvid flickan. Doktor Lundberg insåg att det inte fanns något sittutrymme för alla tre och gav inledningsvis upp tanken på att läsa för båda av dem. ”Jag sitter i ditt knä”, sade flickan. Den äldre av våra sanna hjältar denna dag föreföll först protestera argt. Men den lilla hjälten var påstridig och Doktor Lundberg gav till slut med sig. Hans motstånd mjuknade gradvis och han kände sig alltmer bekväm med situationen. När han avslutat sagan med ett leende satt trion tyst en stund tills våra hjältar gått av spårvagnen där de tänkt sig. Då lämnade även Doktor Lundberg vagnen, trygg i sin förvissning att livet var vackert när allt kom omkring. Han gick sedan tillbaka fyra hållplatser dit han egentligen skulle ha stigit av och svängde därefter in på den gata som ledde till hans privatmottagning.

-120/80.
-Är det inte något högre än det optimala värdet, 110/70?
Doktorn tittade nästan misstänksamt på mig bakom sina glasögon. Jag kände en omedelbar sympati för honom och plötsligt drev mina tankar iväg. Jag fantiserade om att han var en ansvarsfull fader till fullvuxna barn, att han kanske var en fredskämpe eller trädgårdsmästare på sin fritid.
-Om du vet alla dessa värden, varför kommer du hit för att be om min åsikt, Johan?
Jag hade faktiskt aldrig tänkt uttryckligen på den frågan tidigare. Men ganska snart var jag varse svaret:
-Därför att det känns bra att höra det, doktorn.
”Doktorn”. Så gammalmodigt att använda hans titel. Kanske var det bara något högtidligt som låg över denna måndagsmorgon och som fick mig att säga det. Eller kanske var det alla olika kulturer jag mötte hos våra kunder på jobbet och som ledde till att beteenden och språkbruk blandades utan att man egentligen reflekterade över det. Hur som helst satte det en oväntad och vacker prägel på vårt samtal, trots den lite torra och tekniska natur som diskussionen var av; det var en dimension som jag tyckte om och som jag tänkte kunde få min doktor att känna min respekt för hans yrkeskunnande.
-Vet du vad? sa min doktor och återvände därmed till konversationen. Det blodtrycket är alldeles normalt. Kanske du kunde ha tagit ett glas vatten till innan du kom hit och då hade du fått ett skolboksexempel på hur ett gott blodtryck ska se ut. Om det är det som ger dig sinnesfrid i livet så tycker jag att du ska tänka på det nästa gång du kommer hit. Om sex månader, eller hur – som vanligt?
-Ja, jag tänkte det, svarade jag något tveksamt. Sedan fortsatte jag:
-Mitt kolesterol var 4.9. Det har faktiskt gått upp lite sedan i november.
-När det var 4.7, fyllde doktorn i. Han gjorde en kort paus och fortsatte sedan:
-Du är inte unik; det påstår jag inte. Men det värdet är lågt nog för att läggas på minnet bland alla de patienter jag har. Sedan var det som att doktorn försökte ta sig igenom vårt samtal lite snabbare och drog kvickt övriga nyheter: BMI 21.0, totalt kroppsfett 11%. Inga nämnvärda vitamin- eller mineralbrister. Återigen tittade han på mig med den där nästan försynta uppsynen bakom sina glasögon.
-Vad gör du här var sjätte månad? Om du inte ändrar livsstil eller blir sjuk – och varför skulle du bli det med dessa fantastiska värden – är det mer än tillräckligt att du kommer en gång om året, kanske ännu mer sällan.
-Tack, doktorn. När jag uttalade orden kände jag en känsla av tillfredsställelse i kroppen. Jag samlade ihop mina saker och gick mot dörren. När jag fattade handtaget bad han mig stanna till.
-Johan, sa han. Ur en strikt yrkesmässig synvinkel vet jag att jag inte borde tillåta mig själv att säga detta, men jag hoppas att du är medveten om att det finns människor där ute som skulle döda – eller i alla fall hugga av en hand eller fot – för att kunna uppvisa de hälsovärden du har. Jag är inte de stora ordens man; det är inte den person jag är eller vad mitt yrke handlar om. Men jag vill tala om något för dig. Detta kommer låta fånigt och gör vad du vill med det: du är inte rädd för att dö. Du vill bara inte leva ditt liv. DET är ditt problem – inte att ditt kolesterolvärde har gått upp med 0.2 punkter. Och kom ihåg – du hörde inte mig säga detta. Han log bakom sina glasögon och jag besvarade leendet. Han sträckte ut sin hand och önskade mig allt väl och en skön sommar.
-Var försiktig när du går över vägen, gav han mig som råd. Det vore synd och skam om du blev påkörd av en buss nu när du jobbat så hårt för att få dessa fina värden.

Det var en ovanligt tyst majmorgon. Trots den vänliga grönskans rika dräkt och måsar som skrattade på avstånd så hade jag blivit nedslagen. Under de 15 minuter jag behövde för att ta mig till min arbetsplats så klingade glädjen i att vara i god fysisk form av och något slags vakuum fyllde mig istället. Jag kom att tänka på den där sista skoldagen, den man upplevde varje år i grundskolan och hur de sista melankoliska orden ur ”En blomstertid nu kommer” tycktes uppslukas av kyrkväggarna. Trots den högtidliga glädje som låg i luften infann sig också en märklig känsla av sorg och avsaknad och den skulle följa mig under varje sommarlov. Jag hade ett orört hav av frihet och tid framför mig; på den tiden räknade jag inte i dagar eller veckor utan i årstider vilket fick mig att tro att jag hade mer av den resursen än jag nu i efterhand vet att jag faktiskt hade. Istället kände jag mig ensam. Den första tiden var liksom spröd och upphöjd. Dagarna var ännu inte som längst och jag var fortfarande på väg någonstans, mot ljusets absoluta maximum. Men ganska snart avlöstes den där känslan av något slags dåsig dvala och jag hade svårt att ta mig för något. Det var många gånger jag hade känt tacksamhet och lättnad när skolan till slut startade igen och livet återgick till sina invanda rutiner. Det hade gett mig en känsla av att äntligen vara på väg igen, att jag gett mig av på en slags inre resa in i höstmörkret – en tid för vila inombords och eftertanke.

Jag insåg att jag anlänt senare än vanligt till arbetet, men fortfarande gott och väl före de flesta av mina arbetskamrater. Klockan var 7.40 och utöver de vanliga rutinmässiga hälsningsfraserna till mina mindre nära kollegor hade jag en dryg kvart av absolut tystnad. Det var tid jag inte behövde ställas till svars för – och som jag med flit hade skaffat genom att konsekvent komma in tidigare än jag egentligen behövde. Jag lät händerna värmas av min kaffemugg och använde de nästföljande fem minuterna åt att i princip inte göra någonting. Det var en konstform som jag insåg att jag blivit en mästare på. Det var den stund på dagen när jag tog mig tid att lyssna på min kropp – på mina hjärtslag, mina andetag, på de ljud jag annars inte skulle lägga märka till; jag registrerade de mikroskopiska rörelser i mina händer som hela tiden fanns där. När jag slagit på min dator och öppnat min inkorg märkte jag också hur min puls liksom gick upp innan jag ens sett vad som väntade mig. Hur ska jag förklara? Jag förvandlades till samhällets elake fiende nummer ett från att ha varit en ansvarsfull medborgare och skattebetalare. Jag svarade därför min australiensiske kollega i motsvarande stil: "Dear Craig - it is an impressive collection of people with important titles you put on copy there; well done! I bet you have more serious problems than the delayed delivery: When was the last time you took an independent decision - but really? Don't you think we could have settled this in between the two of us, as two adult men, without the involvement of all these fine men and women you shared this with?"
Naturligtvis var aldrig tanken att mitt svar någonsin skulle skickas. Det hade inte varit jag om jag hade tillåtit det och jag hade förstås med all rätt blivit sparkad på fläcken. Istället stannade jag där efter min retoriska fråga till Craig och insåg att jag skulle få mer ut av att hämta ytterligare en kaffe och återgå till min inkorg tio minuter senare. På det viset skulle jag inte bara skriva ihop ett mer professionellt och konstruktivt svar (vilket jag medger inte var huvudsyftet även om det var så de hade lärt känna mig på jobbet) utan det skulle också ha som bonus att det skulle se ut som om jag faktiskt läst vad min kollega skrivit med omväxlande stora och röda bokstäver. Sagt och gjort. Jag stjälpte i mig den sista slurken kaffe, som vid det här laget var en ganska besk upplevelse och återgick till mitt skrivbord och författade sedan mitt svar: "Dear Craig - I am currently investigating what caused the delay. I do regret the inconvenience. Please be informed that everything was in order when I left the office on Friday. Considering the time zone difference, I aim at collecting the details this evening or early tomorrow morning, your time. Thank you." För en stund kände jag mig tillfredsställd med den där vita rutan som en tom inkorg innebär. Inga sorger eller krav för en liten stund i alla fall. Det var då som den där rösten talade till mig igen, den känsla som följt med som ett bihang i så manga sammanhang: Så vad är meningen med detta? Vad är det för poäng med att ha en tom inkorg under några minuter en måndagsmorgon? Hur kan detta på något sätt få dig att känna välbefinnande, Johan? Och det borde verkligen bara ha varit ett medel i kampen för att ha kontroll över mitt arbete men här satt jag, påtagligt nöjd över den tomma inkorgen i sig och upptagen av ett kolesterolvärde som var ypperligt men som hade försämrats med 0.2 punkter. Jag borde ha släppt det och glatt konstaterat att det fortsatt var fullt normalt men istället oroades jag av att eventuellt vara inne i en negativ trend. Min sinnesro hade rubbats av att jag haft ett brev att läsa istället för att kunna stirra på den vita skärmen framför mig och med gott samvete ha kunnat läsa morgonnyheterna på nätet.

Jag var helt under isen resten av dagen och den där frågan ville inte släppa taget vad jag än tog mig för: Vad är det för vits med detta? När dagen trots allt började gå mot sitt slut bestämde jag mig för att inte gå hem. Utan att egentligen tänka mig för eller ställa mig frågan varför tog jag spårvagnen till Slottsskogen. Jag hade ingen egentlig plan men gick till slut mot Stora Utsikten. Det var bara emellanåt som vårens dofter trängde igenom min bubbla och jag för ett ögonblick reflekterade över hur underbart livet var denna dag. En vansinnig idé infann sig när jag närmade mitt mål – jag fick för mig att ta mig högst upp i tornet och sedan bara göra slut på allt genom att hoppa. Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna genomföra planen. Istället försökte jag intala mitt hjärta att sluta slå. ”Dumma, jävla hjärta!” sa jag till mig själv. Men hjärtat brydde sig inte. ”Jag vill ju inte leva; varför slår du?” Men det var inte bara hjärtat som satte käppar i hjulet – jag hade valt helt fel ställe och tidpunkt för ett illa genomtänkt självmordsförsök som jag naturligtvis inte hade för avsikt att genomföra. Det fanns inte på världskartan när allt kom omkring att jag skulle acceptera att aldrig få se våren i Göteborg igen. Jag backade iväg från tornet och adrenalinet sjönk undan likt vattenlinjen vid ebb. Det fick mig att dra en suck av lättnad. Istället lade jag mig ner och blickade upp mot träden. Till en början var marken hård men min rygg formade sig liksom efter underlaget och det kändes snart tämligen bekvämt. Trädens höjd fick dem att se ut som de kollektivt, i en ring, blickade ner på mig där uppifrån, som att de lutade sig inåt och de lämnade bara en liten lucka av himmel som gick i guld och rosa från den sakta sjunkande kvällssolen. Jag fick för mig att jättarna däruppe stirrade ner på mig och talade till mig varsamt på ett språk jag inte förstod. Plötsligt mindes jag vad min doktor sagt om att leva mitt liv och jag började fantisera om vad det var som fått honom att säga de orden. När mitt infall släppte greppet om mig, kändes det som jag stod naken inför alla förbipasserande och hade svårt att förstå hur jag hamnat i den här situationen. Jag lämnade därför hastigt och lite generat parken men jag gjorde det i övertygelsen att det trots allt måste finnas något bättre än det liv jag nu levde – eller snarare genomlevde.

Kapitel 2 – det är mänskligt att fela

Den egentliga hjälten denna morgon hade just startat sin dag på snabbmatsrestaurangen. Men det var inte vilken dag som helst utan hans allra första på den nya arbetsplatsen efter avslutad utbildning. Som tur var var det en stillsam tisdagsmorgon och hans arbetskamrater gjorde omtänksamt nog vad de kunde för att hålla antalet kunder vid hans kassa nere så att han i lugn och ro kunde lära sig rutinerna i sitt nya jobb. Hittills hade allting gått enligt plan för vår hjälte. Men det skulle snart komma att ändras. Kvinnan som kom in i byggnaden verkade helt främmande inför allt den hade att erbjuda och faktum är att hon inte skulle ha gått dit om det inte varit för hennes högljudda grannar som hållit henne vaken genom att passionerat diskutera natten igenom, vilket de ofta gjorde men sällan så sent som denna gång. Det fick henne att försova sig nästa morgon och först hade hon tänkt sig att helt hoppa över frukost. Men när hon närmade sig jobbet blev frestelsen att i alla fall få i sig något för stor och hon insåg att hon nog precis skulle hinna äta något innan arbetsdagen skulle börja på den tidpunkt hon tänkt sig. Därför gick hon in på snabbmatsrestaurangen där hon annars aldrig skulle sätta sin fot. Den synbart tankspridda kvinnan som inte visste hur man ska bete sig på en restaurang av detta snitt distraherade inledningsvis vår unge hjälte men efter en stunds förvirring fick hon till slut en bagel och apelsinjuice i påse. När kvinnan greppade dörrhandtaget kastade han en snabb blick på sin fusklapp och insåg sitt misstag. ”Hej, du!” ropade han efter henne. Hon vände sig om. ”Kom tillbaka!” uppmanade han henne. Kvinnan blev rädd och tittade frågande på honom. ”Jag glömde att le”, sade han och grinade mot henne för att korrigera sin malör. Hon ångrade sig och bestämde sig för att stanna kvar för att se om något annat skulle hända. Det var absolut inte en fråga om skadeglädje utan mer stundens ingivelse och snarare medlidande med den unge mannen hon just mött. Trots att hon nu med säkerhet skulle bli några minuter senare än hon velat satte hon sig vid ett bord så att hon på tryggt men bekvämt avstånd skulle kunna iaktta vad som skulle hända med restaurangens nye anställde. En kollega till honom – hon antog att det var skiftledaren denna morgon – såg sig omkring för att kunna agera diskret och bad därefter den kvarvarande anställde att klara sig på egen hand en liten stund. Skiftledaren lade sedan vänligt men bestämt sin hand på den unge mannens axel och de försvann efter detta. Kvinnan, fortfarande tankspridd, försökte få en tydlig bild av vad som skedde med vår unge hjälte men hon fick finna sig i att hon inte kunde se vad som skedde bakom kulisserna och hur mannen klarade sig under mötet med den kvinnliga skiftledaren. Efter en stund var de tillbaka igen och från vad kvinnan kunde se klarade han sig nu prickfritt under resten av tiden hon tillbringade i restaurangen. Skiftledaren sökte med jämna mellanrum ögonkontakt med den nybakade kollegan och log uppmuntrande under tiden som den unge hjälten sakta men säkert kom in i morgondrillen. När kvinnan gjorde sig färdig för att gå insåg hon att hon hade någon att tacka på jobbet, någon som hade hjälpt henne genom de första månaderna på arbetsplatsen. Hon upplevde att hans blotta närvaro på något vis gjort skillnad och att han skapat lugn och harmoni av anledningar hon ännu inte riktigt kunde sätta etikett på. Hon kände sig nervös på grund av detta men samtidigt beslutsam att detta var dagen som hon skulle lätta sitt hjärta för honom.

På något sätt kände jag mitt pånyttfödd när jag började min nästa arbetsdag. Det var inte som så att jag mådde särskilt bra men något hade liksom börjat röra på sig därinne. Jag värmde upp inför dagens fortsatta prövningar med att som vanligt skriva ihop sarkastiska svar som jag aldrig skulle skicka: ”Hi John - I am terribly sorry that I devoted almost a third of my day to that horrible thing called sleep. At least I should have put my out of office on. It may come as a shock to you but Europeans actually sleep. There is something inferior about us; I know. You would better conquer the whole lot of us once and for all and tidy up the mess on the Old Continent." Under tiden som jag genomförde min störtlöjliga självpåtagna uppgift såg jag något röra sig i ögonvrån och bytte instinktivt fönster så att något som härrörde sig från jobbet fick agera bakgrund och för att se mer upptagen ut än jag i själva verket var.
-Hej! Jag behövde naturligtvis inte se ansiktet för att kunna identifiera henne. Kajsa. Jag kunde inte låta bli att syna hennes utseende och för ett ögonblick fundera över hur jag skulle rubricera det. Kanske en klassisk skönhet, med raka linjer i ansiktet? Det låg liksom något madonnabildsskimmer över henne. Nej, hon var inte vacker i ordets mest ortodoxa betydelse, i teknisk bemärkelse. Hon var liksom oberörbar. Kan man säga så? I en absolut positiv andemening. Och i alla fall för en sådan kille som jag. En person du inte vill besudla genom din blotta, underlägsna närvaro och all din ängslighet och dina tillkortakommanden. OK, det var väl inte som så att alla de där tankarna kläddes i ord just där och då; snarare var det det som blev min slutsats när jag i efterhand gick igenom det som hade hänt.
-Vi ska gå ut på fredag, fortsatte hon. Vill du komma med? Mitt ansikte lyste upp och det var därför överflödigt att svara men jag satte ändå ord på min reaktion genom att säga att jag skulle tycka det var jätteroligt. Det var inte det att jag till varje pris ville vara i närheten av henne; det var ärligt talat allra mest för att jag tyckte att det skulle bli skönt att komma utanför lägenhetens fyra väggar för en kväll i alla fall. Ja, det var ju inte fråga om att jag satt stilla därhemma eller inte höll mig i rörelse – jag både cyklade och sprang regelbundet – men jag var smärtsamt medveten om att jag tillbringade alldeles för mycket tid på egen hand och det var inte bra för mig. Det kändes pinsamt att det krävdes att någon skulle fråga mig om att göra dem sällskap för att jag skulle kunna bryta den där ensamheten men det behövde ju inte Kajsa veta.
-Vad bra! utropade hon. Vi ses där på fredag då.
-Absolut, svarade jag och jag måste ha rodnat på det mest pojkaktiga sätt när jag tittade rakt in i de där intelligenta men samtidigt glada ögonen. Kajsa måste ju ha varit van vid rodnande pojkars blickar och verkade inte särskilt berörd av mitt förmodligen högröda ansikte.
-Vi hörs om en stund, sade hon lätt och ledigt och där försvann hon ur min personliga sfär även om det var som att hon var närvarande ändå trots att det samtidigt kändes som ett vakuum uppstått när hon gick. Luften som skulle fylla tomrummet efter henne lyckades liksom inte riktigt med sin uppgift. Jag återgick till min skärm.
-Åh, förresten, Johan... det var något jag ville berätta. Aj. Jag hade tagits fullständigt på sängen när hon kom tillbaka.
-Oj, det där ser ganska mörkt och deprimerande ut. Ursäkta att jag tog mig friheten att titta på din skärm.
-Jovars, men det kunde ju ha varit värre, svarade jag. Tänk om jag suttit och tittat på nakna kvinnor istället på betald arbetstid. Inte för att jag skulle göra det, men tänk om. Hon verkade överraskad – inte över själva svaret men över att jag faktiskt lagt ut texten lite mer än vanligt och frångått vad som anses vara säkra kort när det gäller hur man pratar till varandra på en arbetsplats.
Kanske hade jag känt mig alltför bekväm i hennes närhet och helt enkelt gått för långt i min iver. Men hon verkade inte nämnvärt besvärad av det som sagts utan fäste åter blicken på skärmen.
-Depression, utbrändhet… det var inga roliga saker du läser om, Johan. Landade alla dessa demoner samtidigt på ditt skrivbord just i detta nu? Du måste ha haft en tuff vecka. Hon lade sin hand försiktigt på min axel. Återigen var jag oförberedd och kände en nästintill brännande känsla innan mina nerver vande sig. Det kändes som första gången mina och Veras läppar hade mötts, för att inte nämna första gången vi hade älskat. Men efter den inledande, omedelbara chocken insåg jag att hon gjorde samma sak med alla andra, män som kvinnor och det var egentligen bara ett tecken på ömhet och omtanke.
¬-Följ med mig, sade hon. Vi gick till köket och hällde upp varsin kaffe (jag började bli orolig för hur jag skulle må med tanke på att det var min tredje den tidiga morgonen till trots).
-Johan, som du vet är det helt normalt att måla allt i svart när du just avslutat ett förhållande. Vi har alla gått igenom det; det är skit rent ut sagt men det klingar av. Jag har nog aldrig stött på någon som är så... motståndskraftig... eller kanske uthållig... ja, det är nog rätt ord... som du är. Vad man än utsätter dig för så tar du dig igenom det; du hittar en väg.
-Som att slå vatten på en gås, menar du? Kajsa lade pannan i djupa veck men valde sedan att bortse från mitt avsiktliga missförstånd – jag kunde liksom inte ta åt mig smickret utan hade valt att försöka skämta bort det, vilket jag förmodligen inte skulle ha gjort.
-Du kommer komma igenom detta nu också, fortsatte hon med övertygelse i rösten.
-Tack, sade jag till slut med ett snett nästan omärkbart leende. Nej, det är egentligen inte det det hela handlar om, fortsatte jag sedan. Eller snarare är det bara relaterat till det. Jag stängde dörren om oss och berättade om min upplevelse kvällen innan, om hur mitt hjärta levt sitt eget liv och hur trädtopparna till synes blickat ner på mig där uppifrån.
Kajsa kastade huvudet bakåt och skrattade nästan hånfullt: du yrar! Det är klart att du inte vill dö utan alla de där tecknen du diktade ihop är bara signaler från din kropp att du inte vill något annat än att leva. Har du ingen du kan prata med? Gudars skymning, som jag önskade i det ögonblicket att det var hon som erbjöd mig den terapin, men det var inte den vändning som konversationen tog.
-Om du inte har någon samtalspartner, så kan du ju alltid se en psykolog. Vad jag ser är det inget fel på dig, vet du. Det är väldigt inne nuförtiden att prata med en psykolog eller terapeut även om de allra mest triviala saker i livet. Se dig omkring efter alternativ – det finns tusentals saker du kan göra. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag var förvånad och kluven. Hennes energi var oemotståndlig men samtidigt gav den mig en känsla av okänslighet – hon var väldigt rakt på sak i sina råd och det gjorde mig osäker på om hon verkligen lyssnade eller inte men hon fick som hon ville. Till en början föreföll en psykolog som den logiska lösningen. Men efter ytterligare, föga sakkunniga efterforskningar och med tanke på möjligheten att dela med mig av erfarenheter med andra i en liknande situation och för att vara ärlig även möjligheten att dela kostnaden, föll till slut lotten på gruppterapi. Det föreföll mig också på ett något genant sätt som att jag skulle kunna gömma mig bakom de andra om jag av någon anledning skulle bli svag i själen under någon av sessionerna. Det låg mig normalt sett inte nära till hjärtat att ta sådana till synes förhastade beslut men det var något med det där som doktorn hade sagt som fick mig att framhärda. Det var som om något övernaturligt hade inträffat och jag upplevde det som att det var en möjlighet jag fått och som jag inte hade råd att missa. Jag upptäckte en oväntad excentrisk sida hos mig själv i det att jag valde terapeut baserat på namn (och säkerligen fördomar) – lotten föll på Cecilia Lind, ackrediterad gruppterapeut.

Kapitel 3 – övning ger färdighet och osvuret är bäst

Cecilia hade bett mig att komma förbi redan nästa dag, direkt efter arbetet, så att vi kunde prata lite innan jag definitivt satte min namnunderskrift på några papper.
-Kom in, bad hon mig nästan lättvindigt. Välkommen. Sedan återvände hon till synes med gott självförtroende till sitt skrivbord. Så, Johan, hur kom det sig att du valde att kontakta mig?
Jag kände mig illa till mods, nästan generad över det faktum att hennes namn fått fälla avgörandet i mitt val.
-Sanningen att säga så föll jag faktiskt för vad du heter. Ta det inte personligt eller så. Jag gillar det. Jag menar, både förnamnet och efternamnet var för sig och tillsammans. Och jag såg att du lovade lägre timpris av någon anledning. Jag är hemskt ledsen; det är inte som så att jag har massa erfarenhet eller så – vilket förmodligen är bra i det här sammanhanget – så jag lät mig dras med av mina känslor.
-Nåväl, förhoppningsvis ska jag kunna hjälpa dig med ditt problem också, svarade Cecilia leende. Utifrån det du beskrev ska jag kunna göra det. Vad gäller timpengen så ska jag vara alldeles uppriktig med dig: det här är min första grupp på egen hand. Även om jag har kompetensen att hjälpa dig så kände jag helt enkelt att det kändes rätt att ta ut en lägre avgift under dessa förhållanden.
-Så har du, hur ska jag säga, varit en lärjunge... eller vad säger man... gesäll? svamlade jag.
Cecilia såg mycket förvånad ut bakom sina glasögon och tog betäckning bakom sin kaffemugg.
-Du fick mig just att känna mig som någon från den mörka medeltiden,vilket är föga smickrande. Nej, jag har jobbat för en erfaren terapeut under en längre tid och gradvis tagit större ansvar för varje gruppmöte. Du vet, det är inte som så att jag gör detta som välgörenhet; jag får betalt för det jag gör och är naturligtvis strikt professionell.
-Förlåt, sade jag och skakade på huvudet. Jag vill bara leva i förvissning om att mitt öde är i trygga händer.
-Ja, vi kan ju dra parallellen till ditt arbete – när de ringer dig så lägger de sin affärsrörelse i dina händer. Att jag jobbar med människors inre tankar betyder inte att jag inte har strukturer att följa och yrkesmässiga riktlinjer att förhålla mig till. Som bekant gav jag dig det mesta som du behöver veta när jag svarade på ditt mail igår. Det är som du förstår av yttersta vikt att du känner förtroende nog att arbete med mig. Men jag var fortfarande inte med i matchen. Jag hade hamnat i en för mig främmande värld som jag inte kom till rätta med. Ord som jag normalt sett inte skulle säga undslapp mina inre spärrar och jag yrade osammanhängande. Jag var rädd att Cecilia skulle slänga ut mig.
-Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du är oklanderlig, svarade jag, som om jag befann mig i en annan värld.
-Oklanderlig? Är det tänkt att vara ett positivt omdöme? Det är återkoppling du sällan hör om dig själv. Jag är alltså extremt genomsnittlig?
-Alltså, dina glasögonbågar verkar vara avsiktligt matchade mot ditt hår. Är det din naturliga hårfärg? Du verkar ha gott självförtroende. Samtidigt – och jag menar inte det på något negativt sätt – så skulle jag gå förbi dig utan att lägga märke till dig i en grupp av människor. Cecilia skakade sitt huvud och log bakom sin kaffemugg.
-Jag är av samma art som du, sade hon. Mitt jobb är att vara terapeut. Det är det enda du behöver tänka på. Som sagt är jag strikt professionell. Så jag skrev under papperena och upprepade för säkerhets skull tidpunkten för det första mötet nästa vecka.


Kapitel 4 - när katten är borta dansar råttorna på bordet.

Var det som hände i själva verket ett ingripande av högre makter eller var de del av en välregisserad komplott? Mina kollegor, de sanna hjältarna som gjorde det som skulle ske möjligt denna kväll, var så synkroniserade att det föreföll vara en realistisk möjlighet. Men det är klart; det låg närmare till hands att tänka att det bara var ett rent sammanträffande eller att Kajsa helt enkelt, i sin sedvanligt professionella stil, anpassade sig blixtsnabbt till omständigheterna. I vilket fall som helst hade jag Jaime, Elsa och Mattias att tacka för den situation som uppstod.

Jag fick tillstå att mina arbetskamrater hade valt stället väl – det var tidig fredagskväll, trängseln blev gradvis allt större och sorlet alltmer påtagligt men bakgrundsmusiken var återhållen och det var lätt att höra varandra, en detalj som gjorde mig lättad. Jag tyckte om dem alla; de må ha varit väldigt olika mig men de var anspråkslösa och lätta att ha att göra med. Och även om jag känt den där motvilligheten att ta mig samman och ge mig iväg – jag hade lätt kunnat bli kvar hemma med en god bok som sällskap; jag hade ju all tid i världen – så visste jag att jag skulle trivas så fort jag kom dit. Jag hade fått lära mig med årens lopp att sänka garden och att vara lite mer ytlig. Det var inget fel med att gå ut emellanåt och minska ambitionen med sina samtal lite grann även om det inte var den personliga stil jag föredrog. Kajsa satt diagonalt från där jag satt. Det var emellertid inget hinder då vårt samtal var flyfotat och jag kunde utbyta blickar med henne på ett naturligt och relativt diskret sätt. Jag kom att tänka på att om jag skulle bli förälskad nu – inte för att jag planerat det eller ens i mina vildaste fantasier trodde att det skulle vara Kajsas viktigaste prioritet att lägga sin tid på en sådan person som jag – så hade jag förmodligen varit lika mycket nybörjare som jag var 20 år tidigare. Men i första hand kändes det underbart att vara i det där högspänningsfältet som det är att dras till en annan människa. Innan jag träffade Vera hade jag hela tiden varit helt fel ute och blivit förälskad i kvinnor jag inte hade en chans hos. Samtidigt, vilket jag dock förstod först långt senare, skulle jag ha haft otaliga möjligheter hos det motsatta könet om jag bara kunnat läsa de där små signalerna som de sänder ut. Så den där uppfattningen jag haft att ingen varit intresserad i mig, att jag varit missförstådd och orättvist behandlad i min ungdom hade kommit helt på skam. Jag hade blivit överraskad av att höra om kvinnor som nu var lyckligt gifta med andra män (och i ett fall med en annan kvinna) och som hade varit uppriktigt attraherade av mig. Jag hade inte märkt någonting. Kort sagt var jag rätt kass på kärlek som vetenskap men hade uppenbarligen inte varit särskilt oattraktiv.

-Jag tar nästa runda, sa Mattias plötsligt. Jaime och Elsa följde med för att hjälpa till att bära. Och så gick det till när jag och Kajsa blev ensamma kvar vid bordet. Hon flyttade sig omgående så att hon hamnade rakt framför mig. Jag insåg naturligtvis att det inte nödvändigtvis betydde något, att det skulle ha blivit pinsamt om hon inte gjort det då vi skulle ha blivit sittandes på var sin sida och ände av bordet. Jag blev irriterad på mig själv för att det var hon som tagit steget och inte jag. Men samtidigt var jag exalterad av att ha de där livfulla men ändå eftertänksamma ögonen framför mig. Hon tog mjukt tag i min hand.
-Hur mår du egentligen, Johan? Livet har varit tufft mot dig på sista tiden.
Jag måste säga att den kommentaren var ett riktigt blysänke – det kändes som jag hade min egen förmanande mor framför mig snarare än någon av det motsatta könet som jag i alla fall i teorin skulle kunna ha en kroppslig relation med. Men jag ville inte riktigt än få reda på vad jag kände för henne, för att inte nämna vad hon eventuellt skulle känna för mig. Det kändes klokare att bara njuta av ögonblicket.
-Ja du, enkelt uttryckt är det skit. Men jag har väl inget val direkt, eller hur?
-Hur tillbringar du dina kvällar? frågade hon.
Gud, hon är verkligen ett fullblodsproffs, tänkte jag för mig själv. Hon verkade på något sätt veta, samtidigt som hon uppriktigt föreföll helt omedveten om det hon ställt till med, hur hon skulle sätta mina tankar i rörelse utan att man för den sakens skull skulle kunna anklaga henne för någonting. Jag var naturligtvis fullt upptagen med mitt arbete under dagtid (vilket jag tackade högre makter för) så kvällarna var den tid på dygnet då jag hade tid att tänka, ta tag i mitt liv eller helt enkelt låta de där demonerna ta kontroll över mig. Allt det där verkade för övrigt hända på en och samma gång. Min väg tillbaka från ett fem år långt förhållande var inte linjär, hade jag märkt; den var snarare cyklisk och även om hög- och lågvattenmärkena blev allt mindre markanta så kom ofta tankar som jag trodde att jag kommit över tillbaka med full kraft. Så motvilligt accepterade jag att Kajsa enbart och helt riktigt påpekat att kvällarna var den enda tiden på dagen som jag faktiskt hade en möjlighet att hantera situationen på ett eller annat sätt.
-Så vad jag gör? frågade jag för att styra tillbaka mina tankar till ämnet den handlade om. Jovars, jag har all tid i världen för att röra på mig och det hjälper förstås en hel del. Jag går mycket på bio också. Det är faktiskt inte så dumt att kunna se de filmer man vill se utan att behöva ta hänsyn till någons annans humör just den dagen.
-Så du gör det mesta på egen hand alltså? frågade hon.
-Ja, svarade jag tveksamt. Jag vet inte om jag har något emot det eller inte. Jag behöver vara ensam en hel del ett tag och liksom nå botten av mig själv och jag är inte mycket till sällskap i alla fall även om jag vet att det samtidigt är nyttigt att tillbringa tid med andra. Så det är inga problem egentligen. Men du vet, jag gjorde det klassiska misstaget att ge upp mina vänner för hennes. Du kan liksom inte komma tillbaka fem år senare och fråga vad någon gjort under det halva decennium som gått sedan ni sist sågs.
-Men om ni verkligen var vänner...?
-Var inte barnslig, Kajsa. Förlåt. Men du förstår nog vad jag menar. Nej, jag har funderat en del på detta – jag tänkte gå med i en löparklubb och träffa människor med samma intressen. Eller något i den stilen. Jag vill träffa riktiga personer under verkliga förhållanden och börja från början igen. Tack för att du lyssnar förresten; jag uppskattar verkligen det. Och för att understryka det slappnade jag av i ansiktet och sprack upp i ett befriande, ärligt leende.
Plötsligt släppte Kajsa min hand medan hon fortfarande såg mig stadigt i ögonen. Hon visste precis vad hon gjorde – sekunder senare, bokstavligen, var de andra tillbaka vid bordet.


Kapitel 5 – I vilket Carl föreslår att det ordnar sig med blommorna, bara kärringen dör. Men Cecilia håller inte med.

När hon stod där framför spegeln och granskade sitt ansikte en sista gång innan hon gick kom plötsligt alla tvivel världen kunde uppbringa över henne. Var hon överhuvudtaget inom rätt yrke? Tänk om hon lagt alla dessa år på att lära sig och praktisera något som inte var hennes väg i livet? Kanske var hon inte redo ännu? Hade hon inte varit alltför optimistisk om de där tre personerna hon skulle möta den här kvällen? Fanns det verkligen något gemensamt för dem eller var det bara ett rent önsketänkande, rent av hybris, som hade tagit över? Kanske hon överskattade sin förmåga och intuition? Och den där frisyren. Hon såg ju ut som en kulturarbetare för fan. Vem trodde hon att hon var egentligen? I sitt svagaste ögonblick fick hon för sig att hon skulle stanna hemma istället. Hon samlade dock ihop sig. På väg till sin arbetsplats i centrum stördes hon i sitt grubblande av en hög röst. Hon trodde för ett ögonblick att handgemäng brutit ut. Men när hon kom närmare fick hon syn på vår sanna hjälte just denna kväll. ”Jag behöver er hjälp!” ropade han. ”Jag behöver era saker!”. Hade det inte varit Göteborg och en sommarkväll hade någon säkerligen ringt polisen eller helt sonika lämnat platsen, tänkte kvinnan för sig själv. Men som genom ett under samlades en klunga av ett tiotal åskådare. Den första saken han fick var en sko. Sedan fick han en flaska mineralvatten. ”En till, minst en sak till!” ropade han till publiken. Efter en viss tvekan plockade kvinnan som var på väg till sin arbetsplats denna kväll fram en bok ur sin handväska och gav den till mannen. Han å sin sida vacklade för första gången framför ansamlingen av människor han lockat dit men insåg i samma ögonblick att tärningen minsann var kastad och att det inte fanns någon återvändo. Därför fann han sig snabbt och tackade kvinnan varpå han drog ur skosnöret ur skon han fått och gjorde en nätt rosett av den runt boken. Därefter började han jonglera med de tre föremålen. I början tog han det försiktigt för att låta händerna vänja sig och hitta rytmen med de tre omaka tingen. Allteftersom hans händer bekantade sig med de växlande grepp som föremålen ställde krav på så växte hans självförtroende. Även publiken blev modigare och gav honom ytterligare saker som han kunde väva in i sin föreställning. Det var en glänsande treenighet av begåvning, rutin och intuition. De tre och sedemera ännu fler föremål som till en början sett oförenliga ut smälte samman till en enda enhet och ett enda ändamål, till synes från ingenstans. När kvinnan vänligt bad kvällens sanna hjälte att lämna tillbaka hennes bok och tackade honom för uppvisningen genom att ge honom en guldtia så visste hon att hon trots allt var på rätt plats här i livet och att hon verkligen kunde göra det här.

Kanske var det mitt kontrollbehov i denna för mig ovana situation som fick mig att komma extra tidigt till Cecilias kontor. Fyra stolar stod elegant arrangerade så att de pekade mot en mittpunkt. Samtidigt föreföll hon ha tänkt på att skapa en intimitet – stolarna stod nära varandra men samtidigt tillräckligt långtifrån för att inte hota någons integritet. Det var i alla fall min första reflektion denna tisdagskväll. För en stund var jag ensam men jag hörde snart Cecilia rumstera om i köket. Ett ögonblick senare kom hon ut med en kaffekopp, ett objekt som jag skulle lära känna som en förlängning av hennes arm. De var nästintill oskiljaktiga. Hon lyste upp när hon såg mig och frågade om även jag ville ha. Eftersom vi i mångt och mycket delade samma förkärlek till den svarta drycken tackade jag ja. Rummet var ljust; krukväxter stod i full blom i fönstret – det var färger, ljus och liv men samtidigt fanns där en tydlig känsla av ordning och reda och funktionalitet. Där fanns förstås en stor mängd böcker men de verkade alla fylla ett syfte – jag fick inte intrycket att de bara var där för att ge kontoret någon slags intellektuell aura. För en stund kändes det pinsamt att jag inte sade någonting och jag kände ett tryck att börja prata om något men min blyghet som brukade dyka upp när jag inte befann mig i min komfortzon höll mig tillbaka. Steg i trappan förkunnade att jag inte var tänkt att vara ensam mycket längre. Strax dök en ung man upp vid dörren – han verkade vara i 25-30årsåldern – och presenterade sig som Carl. Till synes demonstrativt ställde han ner sin gitarr i hörnet och frågade om den möjligen stod i vägen.
-Inte alls, svarade Cecilia mellan två klunkar kaffe. Nu väntar vi bara på vår tredje besökare. Till slut dök hon upp, en eller två minuter försenad. Hon mumlade något om att hon nog skulle komma för sent till sin egen begravning när det väl skulle bege sig, bad om ursäkt och satte sig sedan snabbt ned. Vi andra följde hennes exempel.
-Varmt välkomna hit, inledde Cecilia. Innan vi börjar behöver vi gå igenom några praktikaliteter. Som ni nog är medvetna om är vi en mindre grupp än vad som är brukligt vid den här typen av terapi. Som jag nämnde och eftersom jag inte vill att det ska dyka upp frågetecken senare så har jag under sex månader jobbat under handledning av en kollega och undan för undan lett dessa sessioner alltmer självständigt. Detta är första gången jag har en grupp helt på egen hand. När jag hörde om er bakgrund tänkte jag också att ni har ganska annorlunda motiv för att vara här jämfört med andra grupper och därför tänkte jag att ni skulle passa bra i en mindre konstellation. Eftersom ni är färre än normalt har jag också föreslagit att avgiften blir lite lägre. Ni kan känna er lyckligt lottade eftersom ni får relativt sett mer tid per person än vad ni skulle få i en större grupp. Har ni frågor så här långt? Vi ruskade på våra huvuden så hon fortsatte.
-Jag skulle även vilja att ni bestämmer sinsemellan om det finns intresse av att träffas vid sidan av dessa möten. Hon tittade på mig med ett leende och tillade att det kan verka långsökt nu men att saker kan visa sig vara väldigt annorlunda när deltagarna lär känna varandra. För min del kändes det som att jag var på ett möte för Anonyma Alkoholister – att jag var tvungen att vara där för min egen skull men att jag inte riktigt ville och att det vi hade gemensamt på något viss var skamfyllt. Jag ljög om att jag hade mycket att göra utanför arbetet och därför föreslog jag att vi skulle begränsa vårt umgänge till terapitimmarna. Ingen motsatte sig så det stannade vid det.
-Dessutom vill jag att ni alla dyker upp minst fem gånger, fortsatte Cecilia sedan. Sedan kan ni naturligtvis fortsätta på frivillig basis och beroende på var vi gemensamt tycker att ni befinner er i processen. Det tyckte vi alla var ett rimligt förslag och därefter kunde vi börja vårt första möte.
-Ni letar alla, på ett eller annat sätt, efter en väg tillbaka till något som man kan kalla ”meningen med livet”. Det är i sig ingen särskilt meningsfull beskrivning, eller hur? Det finns nog andra motiv i bakgrunden som vi skulle vilja nysta i. Carl räckte oväntat upp handen.
-Bara en reflektion, sade han. Är det inte lite grann av ett lyxproblem som vi har jämfört med andra grupper du arbetat med? Cecilia lyste upp bakom glasögonen som vilade bekvämt på hennes nästipp, något som fick henne att likna en klok tomtemor. Det var som om hon sade ”jag är glad att du ställde just den frågan!”.
-Alltså, svarade hon till slut, den här frågan är viktig för dig och du betalar mig för att guida dig på denna resa och då har du naturligtvis rätt att kräva att du ska få ut det du förväntar dig av den. Dessutom kan till synes stora livsfrågor visa sig ha förvånansvärt enkla svar men det kan också vara precis tvärtom. Besvarar det din fråga?
-Så, Johan, om jag börjar med dig, kan du förklara varför du är här idag? Jag vet att det är en väldigt indiskret fråga som kan vara svårt att få rätsida på men vi måste börja någonstans. En kort paus infann sig. Det kändes som att jag försökte skala lager för lager av en dörrknopp – hur skulle jag komma innaför det där till synes ogenomträngliga skalet? För ett kort ögonblick ångrade jag att jag gått dit överhuvudtaget. Jag kunde på ett sätt lika gärna ha stängt av och levt som en lycklig vilde och i övertygelsen att allt var bra. Men så kom jag att tänka på den där återkommande spökrösten från kontoret.
-Jo, alltså, jag har en inre tanke som säger ”vad spelar det för roll, Johan?” efter allting jag gör. Jag kan till och med tänka det om saker som jag normalt sett blir helt uppslukad av. Ingenting tycks ha ett inneboende värde.
-När började detta? frågade Cecilia.
-Saken är den att jag inte ens minns. Det kan ha startat i år men något säger mig att det har pågått jättelänge, att det är en process och att jag inte lagt märke till det eller till och med förnekat det under en lång period.
-Så ingenting är roligt längre?
-Alltså, nej. Jag tycker om att göra saker och kan förlora mig i dem men allt som oftast dyker den där rösten upp.
-Hur skulle du beskriva ditt liv just nu?
-Ja, kanske som en skitig leråker i oktober, någonstans uppe i norr. Eller ännu bättre – som ett avsnitt av Norra Magasinet. Minns du det programmet, Cecilia? Då insåg jag att hon var några år yngre än mig och att hennes ungdom med stor sannolikhet besparats detta, på samma sätt som jag bara hört talas om hur andra, som endast var några år äldre, fått sina liv förstörda av Staffan Westerberg. (Sanningshalten i detta hade jag dock svårt att ta ställning till eftersom de flesta av dessa så kallade förstörda barn trots allt verkade vara vid sina sinnens fulla bruk.)
-Jo, i Norra Magasinet var det alltid mörkt, misär och måndag. För att riktigt understryka hur överjävligt allting var inleddes och avslutades programmet med Gary Moores ”Wild frontiers”. Carl nickade förstående och medkännande.
-Så där känns mitt liv just nu. Om vi nu pratar om TV så skulle vi även kunna nämna ”Hem till gården” i sammanhanget. 2500 avsnitt om livet på den engelska landsbygden och ingenting, absolut ingenting, hände någonsin. Min farmor älskade serien för övrigt.
-Ja du Johan, jag tittar väldigt lite på TV och så var det även i min späda ungdom. Men du verkar ju vara ett levande TV-arkiv. Hur tänker du tillbaka på din barndom, förresten, nu när vi ändå är inne på det spåret?
-Jag måste tänka lite på det, sade jag i frustration.
-Varför är det så?
-Därför att den överväldigande känslan jag har är att jag egentligen inte har några speciella minnen. I alla fall inte sådana som du skulle kunna förvänta dig av en pojke i åtta-nioårsåldern. Jag minns inte mer exakt var jag var och vad jag gjorde på mina sommarlov till exempel. När andra män pratar om alla hyss de hittade på så verkar jag ha varit någon annanstans. Jag antar att jag tillbringade mycket tid på egen hand. Jag kan tänka mig att jag bara är sådan.
-Var det en självpåtagen ensamhet?
-Jag tror att jag bara hade mig själv att skylla. Det är svårt att dra sig till minnes i några få meningar efter så många år men jag tror att under de första åren så lade jag inte märke till det. Jag var helt enkelt för ung och omedveten om mig själv. Men i takt med att jag blev äldre tror jag att det blev tydligt att jag inte var intresserad av samma saker som andra pojkar i min ålder. De hade förstås viktigare saker att göra än att vänta på mig så det slutade med att jag blev ensam. Och jag tror att det var det som hände.
-Så dessa andra pojkar, vad var de intresserade av?
-Ja, alltså, motorer, båtar... tekniska saker.
-Varför var inte du intresserad? Inte för att jag förväntar mig att du borde ha varit det men bara så att jag förstår.
-Jo, det är inte som så att jag inte var intresserad på sätt och vis. Jag tror att jag analyserar det med mina vuxna ögon – det de gjorde låg utanför min komfortzon. Jag drog mig undan risktagande, antar jag. Jag ville inte göra bort mig och kände mig mer bekväm med att göra saker jag var van vid.
-Som?
-Att läsa, idrott... Jag hade även många möjligheter att fundera, tack vare all tid jag hade på egen hand.
-Upplever du det som ett problem att du var ett ensamt barn?
-Jag är faktiskt inte säker – det störde mig inte särskilt mycket då; jag antar att det är ytterligare ett ypperligt exempel på hur jag minns det som vuxen. Men ja, det kom definitivt dagar när jag var uttråkad och kände mig ledsen över att vänner från förr hade roligt medan jag inte hade det.
-Vad gjorde du för att råda bot på situationen när du mådde dåligt av detta?
-Jag var egentligen oförmögen att göra något. Vad jag menar är att jag inte kunde ta tag i det och hitta en lösning. Jag hoppades liksom på mirakel och ibland inträffade de också – det kunde hända att pojkarna kom förbi och ville göra något som även jag gillade och var bra på. Och då var jag förstås nöjd med att hänga på.
-Kände du inte att de utnyttjade dig, att de bara ville leka med dig när du hade något de behövde ifrån dig?
-Faktiskt var min mor upprörd och tyckte det men det gjorde inte jag. Jag var bara glad för de tillfällen som alla blickar riktades mot mig. Jag tänkte inte på det då. Som vuxen skulle jag snarare säga att det måste ha varit mitt ansvar att göra något åt det och att eftersom jag inte gjorde det så hade jag bara mig själv att skylla.
-Det låter som att du kan vara väldigt hård mot dig själv?
-Ja, det kan man nog säga.
-Varför är det så?
-Jag antar att det är ett sätt att utvecklas och bli starkare och klokare.
-Men ändå, du vidtog inte åtgärder för att täppa igen det där gapet och bli som dessa vänner – om vi nu kan kalla dem för det – så att ni hade gemensamma intressen och kunde tillbringa mer tid tillsammans?
-Nej. Skulle jag ha gjort det, Cecilia? Jag visste naturligtvis att hon inte skulle besvara den frågan. Det var mer ett retoriskt grepp och något jag kom att tänka på och som jag bara lät komma ut.
-Ja, sade Cecilia, huruvida du skulle ha gjort det eller inte är förstås helt och hållet ditt beslut och ansvar. Jag är här för att stödja dig i ditt beslutsfattande. Upplever du att du kunde ha gjort mer av din barndom, att tiden bara rann iväg?
-Ja, jag tror att det är sant. Jag skulle gärna ha haft de där varma barndomsminnena att blicka tillbaka på. Men jag är inte säker på hur mycket som är en efterhandskonstruktion. Jag menar, det finns saker som jag tror att du ska minnas från din barndom men det finns ingen universell sanning om vad du ska göra som barn, eller hur?
-Vi talade om ditt förhållande till andra barn. Hur förhöll du dig till vuxna och den närmsta familjen?
Kan vi inte hålla familjen utanför detta? tänkte jag för mig själv. Jag kände omedelbart en inre konflikt eftersom jag visste att det direkt eller ofrivilligt var en en del av allt detta men inte ville blanda in dem i det här. Jag kunde ha talat om min mormor som gjorde korstecknet innan hon svimmade om fortplantningsorganen kom på tal även under de mest subtila förhållanden. Eller om min far som var hyperaktiv och alltid hade en anledning att arbeta och därför en anledning till att inte sitta ned och prata. Ett ord som jag med eftertryck ogillar är ”mustig”. Användningen av ordet är strikt begränsat till familjekrönikor och köttgrytor. Min familjehistoria kunde ha fallit inom den kategorin om jag verkligen tagit mig tid och haft modet att skrapa på ytan. Men jag var helt enkelt inte på den nivån och min självbehärskning höll tillbaka det.
-Mitt förhållande till vuxna och min familj... jo, det liknade nog min relation till andra barn, fick jag till slut ur mig. Jag tror inte att jag till en början märkte hur tillbakadragen jag var. Naturligtvis var jag accepterad för den jag var och aldrig kritiserad som barn; det var snarare jag som senare insåg att jag ofta smet iväg i smyg för att läsa eller göra något annat på egen hand. Jag tyckte om att ha sällskap ett tag men sedan tröttade det plötsligt ut mig och utan att be om lov – och varför skulle jag ha gjort det – gick jag helt sonika någon annanstans för att vara för mig själv.
-Så du har ett behov av att vara ensam, frågade Cecilia.
-Ja, absolut. Jag tycker om det. Det är därför, antar jag, som jag ser det som mitt ansvar att göra något åt den där ensamheten.
-Var du lycklig som barn?
-Ja, det måste jag säga. Jag tyckte det då och det gör jag än idag, även om jag inte trodde det ett tag. Cecilia stannade upp mitt i en kaffeklunk och undvek med nöd och näppe att sätta i halsen.
-Kan du utveckla det, fick hon sedan fram, nästan hostande.
-Hur ska jag säga? Jag var inte säker själv på om jag visste vad jag ville säga egentligen, men fortsatte till slut.
-Med mina vuxna ögon idag skulle jag kunna säga att jag såg på dem som institutioner. Jag ifrågasatte aldrig vad de sa. Det var inget som var pådyvlat; det fanns ingen auktoritet eller så som tvingade mig till underkastelse. Nej, det kom liksom inifrån. Det slog mig aldrig att dessa människor kunde ha fel. Jag säger inte att de hade fel, men de kan ha haft det – förstår du vad jag menar? Jag inser idag att jag inte håller med om allting eller så har jag åtminstone en mycket mer nyanserad bild av saker och ting. Det som gör mig allra mest orolig är att dessa auktoriteter ofta hade motstridiga åsikter och jag hummade bara med oavsett. Var finns min integritet i det? Det är lite tragiskt, eller hur?
-Ja, alltså, till sist och syvende var du ju bara ett barn.
-Jo, men ändå – det slog mig aldrig att jag sa emot mig själv genom att se upp till alla dessa människor som inte alltid höll med varandra. Om jag kände mig bekväm med alla deras åsikter, hur ser då mitt värdesystem ut? Vad är egentligen riktigt viktigt för mig; vad är jag beredd att slåss eller brinner för och varför stod jag inte upp och ifrågasatte det de sade? På ett eller annat sätt återupptäcker jag mina värdegrunder som vuxen. Eller jag kanske äntligen skapar de grunderna. Det är hög tid i så fall. Jag vet inte. Det verkar helt enkelt finnas väldigt få saker som är verkligt viktiga för mig och jag har kommit till en punkt där det stör mig.
-Johan, bra jobbat, kommenterade Cecilia. Jag tycker att du har kommit ganska långt redan idag. Bara för att runda av – när var den senaste gången du var riktigt passionerad?
-Oj... jag kan inte besvara det, tror jag.
-Vad är det första du kommer att tänka på då, oavsett om du när du tänker efter tycker det är sant eller inte? När var du glad senast?
Jag tänkte efter en stund.
-Det är ganska pinsamt att säga det, men det som först slår mig är när jag var i en transithall i väntan på ett anslutningsflyg under en affärsresa nyligen. Jag påstår inte att jag var glad men jag mådde bra.
-Så, Johan, kan du som läxa till nästa gång fundera på vad det var som gjorde att du kände dig tillfreds med livet där och då? Kan du åka till Landvetter och sätta dig i ankomsthallen och helt enkelt köpa en kaffe – eller en öl för den delen – och bara fundera på vad det är du går igenom under den stunden? Jag vet att det är ett ganska oortodoxt sätt att ta sig an situationen men kanske det kan vara ett sätt att knyta an till dina tankar och känslor. Som sagt, jag tycker du har gjort en rejäl arbetsinsats idag. Det kan vara värt att tänka på hur vi startade vårt samtal och hur du undan för undan blev mer och mer vältalig och lättare satte ord på dina tankar.

-Då så, Carl, nu är det din tur. Kan du berätta för oss varför du är här? Hur skulle du beskriva dig själv?
-Ja, vad sägs om en misslyckad musiker. (There you go, Cecilia, tänkte jag – nu är det bara att börja från början igen. Jag kunde bara beundra hennes tålamod och tro på att det skulle kunna bli något av fåordiga män som jag och Carl.)
-Det låter väl drastiskt, svarade hon med sitt outsinliga lugn och ständiga sinnesnärvaro. Ligger fokus på ”misslyckad”, ”musiker” eller på båda? Carl såg sur ut.
-Saken är den att jag prövat så många saker – jag har sovit under broar, varit full i Paris och så vidare men det har inte lett till något egentligen. Jag kan liksom inte bryta igenom utan det slutar bara i total misär.
-Hade du verkligen tänkt dig att ditt franska äventyr skulle sluta på något annat sätt, svarade jag förbluffad. Jag menade inget illa egentligen, tagen som jag var av det jag just hört, men insåg sedan hur okänsligt det hade låtit och bad om ursäkt.
-Vad är det du vill uppnå med dina bohemiska eskapader, frågade Cecilia. Ursäkta att jag tolkar det du säger; det var inte meningen att lägga orden i munnen på dig eller döma dig, men jag tror att du håller med mig om att det du berättar är ganska extremt.
-Jag får helt enkelt ingen inspiration att skapa något på egen hand, av egen kraft. Allt jag kan är att spela andras låtar. (Plötsligt förstod jag varför Carl hade sagt det där om lyxproblem; jag höll det dock för mig själv, vis av hur konversationen tidigare löpt på och insåg att jag inte hade någon rätt att döma Carl). I detta läge kände jag mig manad att upprepa min ursäkt till Carl. Jag hade under tiden som min kommentar hade sjunkit in hunnit bli högröd i ansiktet. Jag skämdes, precis som andra gånger då jag gjort något fel och inte kunde skaka skuldkänslan av mig. Jag förtydligade att jag absolut inte hade rätt att väga hans problem mot mina egna.
-Det går bra, Johan, svarade Cecilia. Vi är inte i skolan och jag uppmanar er alla att aktivt delta i diskussioner, kommentera och dela med er av era erfarenheter. Så nu går vi vidare. Hennes fokus återvände till Carl.
-Anser du att det du ändå har uppnått beror på flit eller begåvning?
-Definitivt på flit.
Cecilia gjorde en kort paus. Inte en konstpaus direkt utan mer för att samla kraft inför nästa mening eller kanske för att fundera på hur hon skulle formulera sig.
-Så, och jag vet att frågan är lite abrupt, men vad är det som får dig att fortsätta? Varför försöker du? Carl suckade.
-Kan jag helt enkelt lämna det tills senare under detta eller tills nästa möte? Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan eller om jag behöver mer tid för att besvara den korrekt.
Cecilia gjorde liksom en svepande rörelse med handen.
-Upp till dig, svarade hon till slut; du säger så mycket du vill och när du vill det. Vi kan återkomma senare till vad du börjat säga och du kan kommentera vad de andra säger med hjälp av dina erfarenheter.
-Tack, avslutade Carl vänligt och såg både lättad och besvärad ut samtidigt – han hade i alla fall börjat nysta i sitt problem, tänkte jag, men kanske kände att han velat komma längre redan nu.
-Birgitta, kan du nu dela med dig av varför du valde att komma hit?
Birgitta, tänkte jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mina fördomar – det var för mig ett historiskt namn och ett som tydligt tillhörde en annan generation. Men hon var inte grå och verkade inte tråkig. Snarare föreföll hon vara i anmärkningsvärt god hälsa för sin ålder; hennes kläder var färgglada och håret uppenbart självmedvetet uppsatt.
-Ja, alltså, började Birgitta lite trevande, jag går igenom något som man kanske kan kalla för en religiös kris. Det låter förstås rätt storvulet men det är liksom som att jag hör ett återkommande mantra, att det inte finns någon gud i denna värld.
-Jag vet att du varit i samma församling i ett antal år redan, kommenterade Cecilia. Borde du inte prata med er pastor först?
-Jag har naturligtvis redan prövat det, men det ledde ingenvart. Jag påstår inte att han är avvisande eller oförstående; han säger att det är vanligt att ha perioder av tvivel och att det är ett sätt att i slutändan komma närmare Skaparen. Att vi ibland behöver ge oss ut på andra vägar och sedan komma tillbaka, stärkta i vår relation till honom. Det är bara det att jag upplever att något brustit; det är som att upprepat tänja ett gummiband – det återfår alltid sin ursprungliga form tills den dag då det går av. Då kan du helt enkelt inte gå tillbaka igen till den plats du startade ifrån. Förstår du vad jag menar? Det är som att något, vad det nu än är, nått en kritisk massa, något som alltid funnits där och som jag kunnat balansera och hantera. Men när det till slut når en punkt där det tippar över och jag inte kan hålla tillbaka det längre, då ändras liksom spelreglerna och jag kan inte ta mig tillbaka till ruta ett. Jag skulle vilja få lite perspektiv på detta och det är därför jag är här.
-Vad innebär att vara troende för dig, Birgitta, frågade jag, lätt framåtlutad och med korslagda ben. Jag insåg att mina armar också var lagda i kors och ändrade medvetet kroppshållning för att undvika att verka reserverad eller misstänksam, vilket i så fall inte varit min avsikt.
Birgitta ryckte oväntat lättvindigt på axlarna. Jag förvånades över hur obekymrad hon verkade över frågan.
-I mitt fall är det den vanliga historien – att det måste finnas något mer, att livet inte bara är en slumpartad vandring. Det måste finnas en större plan bakom vår blotta existens. Vad tror du, Johan?
-Det här är ju dina femton minuter eller så i rampljuset, svarade jag. Jag tror att vi alla är intresserade av vad du har att berätta. Jag har talat mer än tillräckligt; som du märkte blev det inte mycket tid och syre kvar till Carl. Och det var sant – för första gången på jag vet inte hur lång tid lyssnade jag uppriktigt och aktivt, helt fokuserad på någon annans berättelse, utan att låta mina tankar gå egna strövtåg bland mer jordnära uppgifter och krav. Det var, trots att hon knappt börjat att dela med sig av sina tankar, minst lika intressant att lyssna på henne som att se en av de filmer jag tagit del av på sista tiden. Jag visste att jag var intresserad på grund av ett ämne som låg mig varmt om hjärtat och på ett sätt skulle jag kunna ha känt ett dåligt samvete för att det faktum att hennes historia fångade mig berodde på att jag var självisk men det spelade ingen roll eftersom jag tog till mig så mycket mer av det hon börjat berätta nu när jag försjönk, som jag gjorde, i det hon delade med sig av. Det värmde mig inombords och jag undvek avsiktligt att kommentera. Med öppna händer som pekade i hennes riktning lämnade jag tillbaka ordet till henne.
-Är du från en religiös familj, frågade Cecilia.
-Nej, inte alls. Jag skulle inte kalla de andra för ateister men de närde absolut inte några religiösa ideal. Mina föräldrar är båda forskare. Jag påstår inte att de förnekar att en högre makt skulle kunna existera men de tar sig an frågan ur ett ganska vetenskapligt perspektiv, skulle man kunna säga. Som jag ser det så är idén om att bevisa guds existens innan du tror på honom – eller henne kanske, vem vet – helt utan poäng. Om du behöver bevis innan du tror, då tror du ju egentligen inte, eller hur? Eller snarare så letar du efter orsaker att rättfärdiga dina egna tvivel. Eller kanske att bevisen finns där hela tiden men som du fungerar så är det omöjligt att se dem. Strunt samma; jag tappar tråden. Utan någon slags trigger kommer ditt liv inte utvecklas i en annan riktning. Du kan till exempel inte bli troende av att bli övertygad med argument. Jag hävdar inte att de har fel men det som är rätt för dem är inte det för mig. Hur som helst kom jag att ifrågasätta deras tänkande.
-Birgitta, frågade jag, vad kan den där triggern du nämnde vara för något?
Johan, jag tror inte att frågan i sig är vad det är. Vi behöver en känslomässig koppling till förändringen som vi så småningom är satta att gå igenom. Du kan inte övertyga någon med argument och resonemang – i alla fall inte om det är ett ämne som du är personligen berörd av och inte bara vill ha en formell, men neutral åsikt om – även om du kan förklara ämnet för någon eller till och med högt respektera varandras åsikt och förstå att hon eller han har rätt att tycka och tänka annorlunda än du, att den rätten är en universell princip, men det måste finnas en emotionell länk till vad det nu är för att du verkligen ska ta till dig det och ändra uppfattning om vilket ämne det nu än må vara. Jag tror inte att något annat gäller för religion och tro.
-Du verkar inte vara typen som skulle vilja tvinga på andra din tro? kommenterade Carl som en egen slutsats av det hon just sagt.
-Varför skulle jag göra det? svarade hon. Blotta tanken gör mig illamående.
-Så, Birgitta, fortsatte Cecilia efter att ha lyssnat på det vi sagt, försökte du på något vis bevisa något genom ditt val att bli troende?
Birgitta ryggade liksom tillbaka av frågan, till synes förvånad.
-Ja... jo... det kanske man kan säga.
Hon tystnade och satt i tankar en kort stund, på väg att säga något men hejdade sig sedan.
-Jag får nog tänka igenom det lite bättre, sammanfattade hon till slut sina tankar.
-Det går naturligtvis alldeles utmärkt, svarade Cecilia.
I detta skede, när vårt första gruppmöte började gå mot sitt slut, kände jag ett starkt behov att be om ursäkt.
-Jag tror jag har pratat alldeles för mycket idag och tagit för mycket plats, sade jag till slut. Det vore bättre om Birgitta eller Carl kunde börja nästa gång så att de känner att de har mer tid till sitt förfogande och inte behöver stressa. (I efterhand insåg jag att jag även känt mig obekväm med att vara i allas blickfång under en såpass lång tid. Hade jag förtjänat det? Var mina tankar värda att dela med sig av eller var det bara en egotripp?)
-Tack, Johan, för att du delade med dig av din reflektion, avrundade Cecilia. Carl, Birgitta – upplevde ni det på samma sätt; tycker ni att ni fick för lite tid att prata om er situation? Carl tog till orda.
-Jo, alltså, du pratade faktiskt en hel del.
För ett ögonblick var jag på väg att ta det personligt, men insåg att jag måste hejda mig – om jag nu ställt frågan i förhoppningen om att få ett förstående svar så var jag ju tvungen att acceptera att de tyckte att jag faktiskt pratat på tok för mycket.
-OK, summerade Cecilia till slut. Jag ska tänka på detta till nästa gång. Jag gillar hur ni undan för undan blev mer interaktiva och hur ni blev allt bättre på att sätta ord på era tankar. Glöm inte att göra era hemuppgifter inför nästa vecka!


Kapitel 6 – att väga sina ord på guldvåg.

Det kommer säkert som något av en överraskning att Audrey Hepburn är den sanna hjälten i den här historien. Hon kunde naturligtvis inte veta att jag är en hängiven anhängare av ”Breakfast at Tiffany’s” och att filmen skulle ge upphov till Deep Blue Somethings hit med samma namn i mitten på 90-talet. Både filmen och sången höll minnen och förnimmelser levande kring hur livet var i mitten av det årtiondet. I alla fall är det som de där ögonblicksbilderna som flimrar förbi som jag vill minnas hur min ungdomstid var, när livet var fullt av de möjligheter som fortfarande finns där om jag tittar efter lite noggrannare. Det var just Audrey som kom till min undsättning denna dag. Utan henne hade regalskeppet Johan sjunkit med man och allt på vad som skulle kunna betecknas som hennes jungfrufärd.

När jag anlände till kontoret lät jag som vanligt blicken vandra runt rummet för att bilda mig en uppfattning om vem som var där och hur social jag skulle behöva vara denna morgon. Kajsa var på plats, ensam och som det såg ut inte särskilt upptagen. Jag blev varm inombords.
-Kajsa, hej, inledde jag. Hon tittade upp.
-Kaffe? svarade hon.
Jag kände mig enormt privilegierad av att ha den där stunden ensam med henne i köket.
-Du, jag skulle bara vilja tacka dig, sade jag när vi väl var ensamma. Hon verkade ärligt förvånad.
-Jo, jag tog ditt råd och började med gruppterapi den här veckan.
-Gjorde du? Hennes svar fick mig att titta tvivlande på henne.
-Skulle jag inte ha tagit vad du sade på allvar? frågade jag lätt sötsurt.
-Jo... javisst... det var ju jättebra att du gick och det är ju jättebra om jag kunde hjälpa dig, svarade hon till slut, som om hon slumrat till och just vaknat upp. Jag granskade henne för ett ögonblick – det var som om jag just blivit varse om en viktig skillnad mellan oss som jag inte riktigt kunde sätta en stämpel på eller avgöra om det verkligen låg något bakom – om det var bra, dåligt eller något jag bara skulle lämna därhän.
-Så hur var det? fortsatte hon till slut innan hon tog ännu en klunk av det svarta guldet vars resa jag sedan utifrån följde genom hennes strupe. Berätta!
I detta läge vacklade jag. Vad var rätt nivå? Jag kunde naturligtvis kort svara ”bra” och låta saken bero men därmed löpa risken att förstöra den relation, vad den nu bestod av, som ännu var i sin linda – för att inte nämna hur stundens magi definitivt skulle gå förlorad. Hon skulle svara ”bra?” med indignation och uppenbart förakt i rösten. Sedan skulle hon inte säga mer men naturligtvis vara väldigt besviken över att det var det enda jag fick ur mig, som om det hela inte betytt mer för mig och som om jag vore känslomässigt underutvecklad. Men sanningen att säga tvekade jag. Hon hade knackat på dörren till min personliga sfär och jag funderade på om jag verkligen skulle släppa in henne. Ville jag verkligen det? Nu kunde det bli åka av på riktigt. Jag skulle öppna upp mitt inre och prata om saker som jag inte ens delat med mig av till Vera under alla dessa år, något som plötsligt gav mig dåligt samvete. Kajsa var när allt kom omkring till stor del en främling för mig och varför skulle det vara lättare – och rättare – att ställa den där dörren på vid gavel för henne än för den människa jag levt med under så lång tid? Vän av ordning måste här som vanligt inskjuta att jag inte tänkte alla dessa saker rent konkret när hon stod där framför mig; det var istället den efterhandsanalys av vad jag gick igenom där i köket i hennes närhet som kom fram till detta. Jag var oroväckande nära galopp i första sväng, för att uttrycka det på travspråk. Men något annat tog tag i mig.
-Vet du vad? svarade jag till slut pojkaktigt. Det var som att få en behandling av något slag. Att vara på spa, få massage... eller nej, snarare som att gå på bio och se en bra film. Du vet, känslan när du går in i byggnaden; det må vara grått och råkallt därute men du kliver in i ett annat rum och en annan värld. Det där nedtonade ljuset och sedan insikten när filmen är slut hur mycket som hänt under den där en och en halv timmen filmen pågick, hur långt huvudpersonerna kom i sina liv och hur långt du kom i dina tankar under den tiden. De bästa filmerna i mitt tycke är alltid de som bara nuddar vid något och ger dig tillräckligt med tid för att reflektera medan du fortsätter titta. Du förlorar dig fullständigt i handlingen och när det sedan är över brukar jag alltid fundera över hur den började och det är nästan overkligt att tänka på hur filmen utvecklade sig och hur långt vi kom tillsammans, jag och personerna på duken under den korta tid vi fick ihop. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag rycker till när jag kommer ut på gatan och inser att det inte är samma årstid där som på den vita skärmen. För att göra en lång historia kort, så kände jag samma sak igår när jag gick ifrån det där mötet igår. Verkar det vettigt, tycker du?
-Ja, det gör det, svarade hon leende. Om jag kunde hjälpa till så värmer det förstås i hjärtat. Och sedan tassade hon med lätta steg ut ur köket för att börja sin dag. Andra kom snart in för att fylla tomrummet efter henne men lyckades inte riktigt och därefter återvände även jag till den virtuella världen där ute som ju faktiskt var min verklighet men som verkade väldigt annorlunda jämfört med junimorgonen utanför fönstret.


Kapitel 7 – arga katter får rivet skinn (och det är aldrig ens fel att två träter).

De sanna hjältarna denna gång är det stolta franska folket. Detta ända sedan Birgitta reste med Air France till New York och förbluffades av att filmutbudet innehöll nakenscener – vilket under andra omständigheter naturligtvis inte skulle ha vållat henne några moraliska betänkligheter, men med en fransk nunna till vänster och en barnfamilj på den andra var situationen nu oerhört obekväm. Så till den milda grad att hon kände sig nödd och tvungen att stänga av (och det var synd för filmen var riktigt bra och nakenscenerna kändes obefogade). Sedan dess hade hon vördnadsfullt sett upp till den okonventionella mentaliteten hos fransmän. Om det nu är så här vi gör saker och ting på fransk mark, varför skulle vi göra något annorlunda i internationellt luftrum? Birgittas övertygelse hade bara vuxit sig starkare av det faktum att nunnan tittat på samma film senare under resan även om hon inte var säker på om kvinnan hoppat över de kritiska ögonblicken.

Det kändes annorlunda att möta Cecilia, Carl och Birgitta denna gång när vi nu kände varandra och miljön. Cecilia var ivrig att komma igång. Jag tänkte att hon idag kanske hade en mindre bra dag och därför var trött och otålig. Det var först som vuxen som jag lyckats komma bakom den där fasaden som andra (som i ”inte bara jag”) faktiskt har: att all professionalism som du förväntar dig att mötas av till trots, så har alla till sist och syvende bra och dåliga dagar – på samma sätt som jag var smärtsamt medveten om att så var fallet även för mig. Jag hade alltid trott att det var mig det var fel på och att jag inte var yrkesmässig nog i mitt utövande. Men till slut tänkte jag om och insåg att det blott varit ett antagande. Att för alla stora ord så var de inte bättre eller kom till större användning i någonting på jobbet eller i livet i stort än jag gjorde. Innan dess hade jag haft en bild som skulle beskrivas som att de plockade det de sade likt mogen frukt från ett träd – att det redan var färdigpackat och självklart och inte resultatet av dagsform, personliga värderingar eller kanske rent av snedvridna uppfattningar. Nu stod hon där framför mig, den kvinna i vars händer jag lagt mitt öde och min tillit och kanske hade hon en dålig dag och var frånvarande i tanke och gärning. Mina funderingar som börjat leva sitt eget liv skingrades av hennes röst när hon vände sig till Birgitta.
-Jag tror, Cecilia, att poängen jag försökte få fram var att jag försökte särskilja mig från resten av familjen, gick Birgitta rakt på sak. Mina tvivel om Cecilias form skulle snabbt komma på skam under tiden som hon lyssnade på sin enda kvinnliga klient.
-Intressant, sade hon till slut. Så var det ett religiöst beslut eller snarare någon form av revolt?
-Jag antar att revolt är ett bra sätt att uttrycka det. Jag var ett ganska elakt barn. Det var inte att jag inte kunde godta auktoritet eller lyda order. Men jag kunde inte acceptera något utan att ta en diskussion om det. Alltså, jag ville inte bevisa att någon har fel eller så – det var mer en gyllene princip jag hade att man alltid ska ifrågasätta och ha ett kritiskt sinnelag.
-Så du var inte särskilt nöjd när alla var rörande överens runt middagsbordet? frågade jag.
-Nej, svarade Birgitta glatt. Jag letade efter en orsak att ifrågasätta vad majoriteten tyckte. För sakens skull, antar jag.
-Drev du inte familjen till vanvett? kommenterade Carl.
-Visst gjorde jag det! Men till stor del tyckte mina föräldrar om det eftersom de var, när allt kom omkring, forskare. Kritik var för dem att sätt att vässa sina argument.
-Spårade det någonsin ur, så ni blev rent ut sagt arga på varandra? frågade Cecilia.
-Vi var definitivt nära många gånger. Men vi blev ju inte indragna i handgemäng förstås, tack och lov, skrattade Birgitta.
-Men ni diskuterade inte religion varje gång då? frågade jag.
-Åh nej, inte alls. Politik, litteratur, alla sorters principiella frågor. Det var många fredagskvällar vi totalkvaddade men allt var glömt och förlåtet nästa dag. Vi har alla försetts med en förlåtande natur. Vad jag vet, fortsatte Birgitta, skulle fransmän känna sig generade i en situation där alla håller med varandra. Om två personer är av samma åsikt skulle den tredje försöka hitta en anledning att gå i polemik med de andra. Kanske är det det som är felet – jag skulle ha behövt födas på den franska landsbygden. Jag skulle kunna se mig i den sitsen. Mitt temperament är i alla fall som klippt och skuret för det.
-Tror du att vi är för besatta i Sverige av att alltid ha konsensus kring allting? frågade jag. Varför är det så? Inte för att det är viktigt; jag är bara nyfiken på din åsikt. Något oväntat var det Carl som tog till orda.
-Jag tror, sade han, att det har att göra med hur samhället i stort fungerar. Det fungerar väldigt väl här och ditt intresse är att det ska fortsätta att göra det och att du även framgent ska vara en del av det. Om alla drar åt samma håll så är chansen mycket större att den där samhällsfunktionen fortsätter att fungera vilket ligger i allas intresse. Om du å andra sidan ifrågasätter det så står du ut från mängden och då kan du förlora samhällets stöd och allt det medför. Får du hela tiden positiv återkoppling så blir det ett självspelande piano. Jag vet att detta låter som teoretiskt mumbojumbo men jag tror svaret ligger någonstans där.
-Tack Carl, kommentade Cecilia, till synes glad inombords över att Carl öppnat upp sig. Så, Birgitta, sade Cecilia och vände sig på nytt till henne, det verkar som det fanns utrymme för diskussion i din familj. Fanns det en skiljelinje mellan liberalism och konservatism i det här fallet?
-Alltså, från ett inre, personligt perspektiv så tänker du inte i sådana banor. Utifrån sätter du en etikett på dig själv och andra för att bringa ordning och reda i ditt liv antar jag, men ”konservatism” eller ”liberalism” – eller andra motsatspar för den delen – är som jag ser det bara samlingsord för hur du instinktivt reagerar på saker och ting. Det är inget medvetet beslut alltså.
Jag ville inte ta över scenen från Birgitta; det var hon som skulle stå i rampljuset nu, men mina tankar spann iväg för ett ögonblick. Jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasten mot min egen uppväxt. Hon hade uttryckt det väldigt väl när hon nämnde det där om inifrån- och utifrånperspektiv. I mitt fall hade vi lärt oss, om än aldrig uttryckligen; det här var bara något jag kom att inse som vuxen, att vi skulle sopa konflikter under mattan, att vi inte skulle såra varandra, prata om sorg eller ångest – neuroser som tycktes ha ärvts i rakt nedstigande led från generation till generation under minst en hundraårsperiod. Nu hade jag ju i sanningens namn inga forskare i min släkt och det var inte det att det var mer eller mindre hårt arbetande människor; jag kunde bara inte låta bli att tänka på hur annorlunda hennes barndom måste ha varit i jämförelse med min. På gott och ont kunde mitt liv ha tagit en annan vändning om det funnits mer utrymme för diskussion. Å andra sidan satt vi ju nu här i samma rum med samma frågeställning och osäkerhet inför livet fast av olika skäl.
-Så, fortsatte Cecilia, jag kan tänka mig att du ofta hamnade i konflikter?
-Ja, oh ja, svarade Birgitta till synes lidelsefullt.
-Upplevde du inte det som problematiskt?
Birgitta såg för ett ögonblick uppriktigt förvånad ut men verkade sedan titta på saken ur ett annat perspektiv.
-Nej, nej, inte alls. Jag fick sannerligen mina smällar men jag lärde mig att skilja på folk och fä.
Återigen slog det mig att mina tankar vandrade iväg. Det slog mig att jag förmodligen inte hade några riktiga ovänner. Men hade jag å andra sidan riktigt nära vänner? Jag tänkte på det jag berättat veckan innan. Skulle jag någonsin bli best man på en väns bröllop? Skulle jag någonsin blicka tillbaka på skruvade ögonblick när jag varit ute med grabbarna och skrattat tills vi grät? Svaret gjorde mig nedslagen. Eller gjorde det det? Var det verkligen ett problem för mig eller bara en bild jag bar på om vad det innebär att vara man? På så många sätt var jag helt likgiltig inför vad andra män gjorde och vad som intresserade dem. Jag brydde mig inte för det mesta. Men tanken på att leva mina sista dagar som en bortglömd man gjorde mig samtidigt rädd. Jag föreställde mig som stamgäst på ett andraklasskafé i en sliten kostym och en solkig hatt. ”Solkig”, är det förresten ett ord som fortfarande godtas av Svenska Akademin? Jag har aldrig hört det sägas, bara sett det i skriftlig form i gamla böcker som fortfarande luktar bibliotek om nu någon minns den lukten. Jag antar att jag inte vet vad det betyder exakt men det känns som det är rätt ord för att beskriva mig själv i min kusliga framtidsvision. Hur som helst skulle jag i den där visionen emellanåt resa mig upp och salongsberusad och av outgrundliga anledningar utbrista ”borgarbrackor!” och sedan sätta mig ner varefter allt skulle börja från början. Ingen omkring skulle så mycket som lyfta på ögonbrynen under min dagliga rutin då de lärt känna mina utbrott och på sin höjd kände medlidande med mig. Det kändes ovärdigt men på något sätt hade den bilden av hur jag skulle åldras etsat sig fast. Jag vaknade upp ur mina tankar när Cecilia gav ny jordmån till Birgittas tankar.
-Vad gav näring åt den där revolten i dig; vad handlar det om i slutändan? Du sade att du strävade efter att skapa en skiljelinje mellan dig och din familj? Varför var det en drivkraft i ditt liv?
Nu blev Birgitta till synes mindre livfull och snarare mer reflekterande.
-Jag har nog inte kommit så långt i min förståelse än.
-Det är helt ok, svarade Cecilia. Ta frågan med dig.
Jag vet inte om det var på grund av vad jag sagt under det första mötet om att jag tagit för mycket plats, men Cecilia lät mig vara den sista att prata den här gången. Carl harklade sig och började.
-Så, alltså, frågan är varför jag sysslar med musik utan att ha talang. Korrekt?
-Ja, alltså, det var liksom inte det jag sa, protesterade Cecilia med sin alltid mjuka men ändå myndiga röst.
-Nej, det var jag som sade det, sade Carl efter en kort tystnad. Jag antar att det enklaste sättet att uttrycka det är att jag vill känna passion för något.
-Och varför är musik det rätta sättet att bli lidelsefull?
-Ja, en del av sanningen, fortsatte Carl, inte utan tvekan i rösten, är att båda mina föräldrar var musiker och tidigt tyckte att även jag skulle ägna mig åt musik. Så det var ett enkelt val på ett sätt – jag hade ju en stark plattform att stå på. Men det finns någonting mer i bakgrunden. Han stannade, som om han väntade på att vi ivrigt skulle be honom berätta mer. Cecilia förblev tyst och hennes strama blick fick honom att besvara sin egen fråga.
-Jag gillar helt enkelt att man kan pressa in en livshistoria i en fyra-fem minuter lång sång. Att du kan, om det är en bra låt åtminstone, sammanfatta hela din livsgärning, livsåskådning och roll med den enda sången. Som att du besvarar livets kärnfrågor och på ett enkelt men kraftfullt sätt förklarar dem. För mig utgör det en djupare förståelse, en slags visdom. Cecilia tittade till min förvåning drömmande på honom. Dels var jag överraskad av att hon låtit sig dras med av det som jag tyckte var en ganska överspänd förklaring (jag fick återigen intala mig att jag verkligen inte hade rätt att döma eller viktigare problem än någon annan) och hon hade även släppt det som jag dittills uppfattat som ett orubbligt professionellt yttre, hennes sinnesnärvaro och värme till trots. Birgitta räckte upp handen men insåg att hon inte var i skolan och kunde kommentera mer eller mindre ohämmat.
-Men det finns ju så många andra sätt att uttrycka dig – att handla konkret i en hjärtefråga, att måla, skriva... Om nu inte musiken fungerar för dig, skulle du inte kunna tänka dig ett annat uttryckssätt? Carl blev tyst innan han fortsatte samtalet.
-Vad beträffar att måla, så är jag inte abstrakt nog för att vara intressant, skulle jag tro. Det är ju inte på det viset att du bara stannar framför en målning, kastar en snabb blick och går vidare. Du vill att den ska uppsluka dig och inbjuda dig till att titta på den en gång till, hitta nya detaljer, se den ur nya perspektiv och att den ska släppa ifrån sig sina hemligheter långsamt och gradvis. Undrar om inte målaren själv först i efterhand, när resultatet är färdigt, inser att det fanns dolda dimensioner i verket han eller hon skapat, att det där undermedvetna är en del av deras begåvning. Jag är inte subtil nog för att klara det. För att inte nämna att jag är värdelös på att måla. Vad gäller skrivandet så kan jag inte se mig själv skriva koncentrerat på något månad efter månad.
-Men, sköt Birgitta in, det låter som att musik, i ditt fall, snarare är det minst dåliga alternativet?
-Carl, bröt Cecilia av, skulle du kunna återgå till din tanke om att pressa din livsmening in i en enda sång? Ursäkta att jag avbröt dig, Birgitta och att vi knappt ger dig tid att svara, Carl. Jag är medveten om att min fråga är ospecifik, men är det något i den där tanken som är outvecklat? Är det något i den du fortfarande skulle behöva upptäcka? Carl suckade.
-Jag antar det, sade han och rev sig i huvudet, till synes oroad. Men jag tror att det kommer ta ett tag för att nå dit. Jag är rätt dålig på det här, eller hur? Cecilia lyfte på ögonbrynen.
-Varför skulle du inte vara bra på detta och varför skulle det överhuvudtaget finnas något som är ”bra” eller ”dåligt” när det gäller hur du berättar din historia? Vi har börjat gräva i saker som kan ligga gömda, vara missförstådda eller glömda sedan många år tillbaka. Det är inte bara att ta tag i det och lyfta upp det till ytan. Och du har möjlighet att ställa frågor till de andra och att lyssna på deras historier; det är inte bara en fråga om vad du själv berättar. Ta med dig frågan till nästa vecka.

Jag väntade en kort stund för att vara helt säker på att Carl verkligen var färdig. Återigen kände jag mig obekväm – jag upplevde att vi rusat igenom hans del och därmed lämnat oproportionerligt mycket tid till mig. Men jag visste förstås att det var hans val i grund och botten. Jag tänkte även att det kunde ha att göra med att han var från en annan generation och helt enkelt kunde ha andra behov eller värderingar. Så jag fortsatte där jag slutade veckan innan.
-Jag åkte faktiskt till flygplatsen. Kan jag göra avdrag för biljetten förresten?
-Det var ditt val att åka eller inte, svarade Cecilia. Så vad har du att dela med dig av?
Jo, alltså, hur ska jag säga. Jag insåg att det jag njuter av är det faktum att det är tid som jag inte ställs till svars för. Jag menar, vad kan du egentligen göra på en flygplats? När du checkat in eller satt dig i transithallen så är det inte mycket du kan ta dig för. Jag tycker om att inte göra någonting, hur löjligt det än låter. Jag gillar den där plastiga, sterila omgivningen. Allt går liksom ut på att det ska vara korrekt och inte väcka anstöt hos någon och du kan inte göra något annat än att bara sitta ner och vänta. Du kan inte göra något av världsförbättrande karaktär, så att säga. För mig är det som en känsla av att inte kunna ställas till svars. Det finns inget jag kan göra under den där stunden jag väntar. Det är samma sak om jag missar bussen eller spårvagnen – hur irriterande det än är, är det också ganska skönt. Där står jag med fem-tio minuter som jag inte kan göra mycket av. Att sitta på en flygplats med ett hyfsat men alldeles för dyrt rött vin som jag betalat för med mitt traktamente när jag reser med jobbet, med en god bok i handen och att vara oförmögen att göra något åt vad som händer utanför fönstret för du får ändå inte gå tillbaka... det är frihet på något sätt. För att inte nämna resan i sig, naturligtvis, när du sitter fastspänd i en stol, totalt offline och bara blir utfodrad emellanåt. Jag fattar ju också att jag bara slår ihjäl tid på det viset, tid som rinner ur mitt liv och som jag kanske kunde ha använt på ett bättre sätt, men jag kan inte låta bli att tycka om det. Alla världens problem existerar lika mycket som när jag steg på planet men eftersom jag inte kan göra något åt dem, även om jag ville, så rinner stressen och rädslan av mig. Det är märkligt nog som om mina mest levande ögonblick är de då jag inte lever alls.
-Ja, alltså, började Cecilia trevande, att läsa en bok över ett glas vin är väl inte nödvändigtvis detsamma som navelskåderi? Men jag kan förstå poängen med det du vill säga. Så varför har du ett behov av att vara totalt overksam för en stund?
-Det är ganska så enkelt egentligen och ingenting spektakulärt alls. Livet är tröttande och försätter dig under press.
-Jo, naturligtvis, svarade Cecilia. Men varför mår du dåligt av det? Du säger inte det rakt ut men det är det jag läser mellan raderna. Du är ju vad jag förstår framgångsrik på jobbet så det är väl godtagbart att bara vila emellanåt, inte sant? Och du har tak över huvudet, mat på bordet, är vid god hälsa. Så varför kan du inte bara njuta av vilan i de där situationerna? Cecilia såg att jag inte kunde besvara frågan, så vi lämnade den öppen till nästa möte.


Kapitel 8 – morgonstund har guld i mund (eller att göra en höna av en fjäder)

De tidiga sommardagarna kom och gick och det var som om ett hemligt språk utvecklades mellan mig och Kajsa. Utan att utbyta ett ord om det hade vi båda ändrat våra morgonrutiner så att vi kom in femton eller tjugo minuter tidigare varje dag och det blev omgående den oskrivna regeln emellan oss. Summan av kardemumman var att vi fick en halvtimme varje dag och kunde ägna oss åt otvungna, personliga konversationer. Trots att det kändes väldigt ytligt att träffas i en kontorsmiljö fanns det också en skönhet i det hemlighetsmakeri vi var en del av och en kittlande känsla av att göra något förbjudet. Även om det var helt oskyldigt för en utomstående betraktare så fanns där ändå en slags spänning i att inte bli påkommen och få olustiga frågor eller blickar och att platsen snart skulle fyllas av människor som inte hade en aning om vad som försiggick mellan oss, vad det nu var utöver att det var underbara stunder som jag längtade tillbaka till. Allt föll sig naturligt och jag tänkte inte på eventuella följder av det vi gjorde. Allt jag visste var att jag ville vara inom denna kvinnas aura. Jag visste inte om hon visste vad hon ville, om jag visste vad jag ville eller om vi visste vad vi ville och vilka frågor de olika kombinationerna av dessa parametrar skulle kunna leda till. Jag var naturligtvis inte redo för ett förhållande men det var inte som att jag ville komma till det stadiet egentligen. Jag upplevde henne rent ut som en vän och trots den elektriska spänningen som fanns mellan oss så ville jag bara vara i närheten av den utstrålning hon hade. Till sist och syvende kände jag ju henne knappt och jag var egentligen inte säker på vad det var som var tilldragande i henne. Jag insåg att jag var i en lyckosam sits – jag hade inte bråttom att gå vidare i livet och hade inget som jag än så länge upplevde som ogjort med tanke på den ålder jag befann mig i. Jag levde bara i den där bubblan utan några som helst krav och ville inte spräcka den genom att ta reda på vad som verkligen fanns emellan oss. Jag visste naturligtvis att vetskapen, vad den än bestod av, var sammanhäftad med risken att jag byggt upp en fantasivärld, precis som i ”Foucaults pendel”. Morgnarna med Kajsa fick mig att minnas hur det var i skolan när allt var nytt och allt som utspelade sig kändes som ett drama. Det slog mig vad lite jag visste om kärlek trots mina fem år med Vera. Jag föll tillbaka in i den där hjälplösheten jag hade känt då fast tjugo år senare. Det var rent ut sagt en förmån att få genomleva de där känslorna igen i trygg förvissning om att det inte fanns något egentligt behov eller krav att prestera. Att jag fick uppleva denna sommar med Kajsa var som en bonus av något slag. Min återvändo till tonårslivet fick mig också att inse att jag på många sätt fastnat i den tiden. Jag hade väldigt lite intresse av ny musik men kom väldigt tydligt och levande ihåg mina musikminnen från nittiotalet och de upplevelser och känslor som jag då förknippade med dem. Om jag levde i det förgångna? Nej. Men jag genomlevde de där åren på nytt fast med en vuxens erfarenhet och sinne. Det var som att jag regisserade mitt eget liv och jag hade full kontroll. Varje scen och replik satt perfekt och jag visste hur jag skulle sätta olika tankar i rörelse. Det var också en lättnad att jag tillbringade mycket mindre tid på egen hand. Det var inte det att jag inte kunde ta mig för något; det kändes bara ohälsosamt att ha det så. Med insikten om att jag fortsatt levde i en romantiserad värld där mitt ”tonårsjag” var förgrundsgestalten, så kom jag att tänka på att mitt förhållande till kärlek kunde tillämpas på hur jag förhöll mig till mitt jobb också. All erfarenhet till trots – om jag fått sparken nästa dag hade jag stått där med all osäkerhet och alla tvivel på mig själv, med min rädsla för att misslyckas och att inte passa in. Förmodligen hade jag klarat av mycket bättre att börja på nytt och det hade tagit kortare tid, men den där första inledande reaktionen när jag sattes under press var helt enkelt den samma. Nervös, rädd för att göra misstag och att inte ha kontroll. Vi förändras aldrig på riktigt, eller hur? Men det påverkade mig inte. Jag spelade ett spel på lika villkor med Kajsa, ett spel som jag inte ville skulle ta slut. Jag hade lärt mig att särskilja hennes steg från alla andras och visste innan jag faktiskt såg henne att hon var på väg att komma in i rummet. Jag kunde skilja på olika nyanser i hennes röst, när hon hade tid och när hon var stressad och ville vara ensam. Det var en vetenskap som var värdelös för alla andra än oss och vi var mästare på den under de där tidiga sommarveckorna.


Kapitel 9 – ärlighet varar längst.

Under tiden som Cecilia gick från rum till rum, medan hon gick igenom olika tänkbara scenarion som kunde inträffa under kvällen, så visste hon att det ofrånkomliga skulle komma: även om hon hoppades att de tre gruppdeltagarna själva skulle ta steg i riktning mot mer självutlämnande insikt, så visste hon att konfrontation skulle kunna bli den enda vägen för att på allvar göra framsteg. Trots allt skulle de mycket väl kunna vara halvvägs in i sin terapi denna kväll. Den grundläggande orsaken till att hon hamnat i detta gebit var hennes medkänsla och förmåga att föreställa sig själv i andras situation, men det personlighetsdraget gjorde det också svårt för henne att konkret och kanske till och med plumpt sätta fingret på saker de var tvungna att förändra – hon hade med andra ord en fallenhet för att undvika konflikter och att ge kritik. Men just som hon stannade upp för att i tystnad slutföra en tanke så trängde sig P1s sommarpratare för dagen in i hennes bubbla. Den för henne okände mannen pratade om ett uppbrott från sin familj som gjort ont men som varit nödvändigt. Och så kom det sig att hon funderade över varför hon var besatt av att ha goda relationer med människor hon inte ens ansåg vara hennes vänner. Åt helvete med alltihop – nu kör vi! tänkte hon och gick sedan för att titta efter vem den okände hjälten var som gett henne modet att ställa sina terapideltagare mot väggen.

Vi småpratade i Cecilias kök medan hon för en stund försvann ner för trappan. Det kändes numera naturligt att prata om vad som försiggick på insidan och även om jag som brukligt tvekade inför att gå dit, så upplöstes väldigt snabbt min motsträvighet. Min medvetenhet till trots, om att jag skulle uppskatta att prata om mig själv inom bara några minuter, upplevde jag det där inbyggda motståndet när jag lämnade min lägenhet. Min komfortzon var pinsamt väl inhägnad och svår att vidga. Det var förstås inte den första gången jag känt så – jag hade lärt mig att utmana mig själv att vara med på tillställningar som skulle föranleda den reaktionen, oavsett om det rörde sig om att gå ut eller ett officiellt ärende. Jag visste att det bara skulle ta mig några minuter att känna mig bekväm och trygg i mig själv.
-Jag kan fortfarande inte låta bli att tänka på den där klarheten, eller kanske självklarheten, som en bra sång ger dig, inledde Carl som fick äran att börja. Hur du förstår allting inom loppet av några minuter. Du når själva pudelns kärna så fort om den är välskriven.
-Alltså, protesterade Birgitta, är inte en låt resultatet av år av erfarenhet och mognad? Även om en sång kan verka vara ett spontant infall så är ju inte budskapet något du plockar som frukt från ett träd, eller hur? Och finns det inte en risk att allt blir väldigt ytligt om du försöker pressa in alla dessa tankar du har, tvivel och känslor in i ett budskap som kan läggas fram på några minuter?
-Men det är väl själva utmaningen? bröt jag av. En sång kan ju vara en novell och beskriva något väldigt snävt definierat från A till Ö, som ”Cats in the cradle” eller bara beskriva själva kärnan av problemet i fem minuter. Sången talar ju inte om allt som ligger bakom; den är bara där för att vidröra problemet eller slutsatsen man nu kommit fram till. Den som lyssnar kan ju återkomma igen och igen och helt enkelt väva in sin egen bakgrund och erfarenhet i berättelsen, skriva om den eller förfina den för att passa in i sin egen livshistoria.
-Och, fortsatte Birgitta ivrigt, uppenbarligen inspirerad av att diskutera något hon inte brukade, din förståelse av samma sång kan vara väldigt annorlunda beroende på vilket humör du är på. Det gör ju att en bra sång kan ha ett väldigt öppet slut. Som du sa, Johan, kan den ju vidröra ett problem utan att för den sakens skull bestämma vad som är rätt eller fel utan lämna gott om plats för din egen tolkning. Carl verkade trumpen. Det var som om han lagt timmar på att komma fram till vad han ville få sagt och så hade det på några minuter kommit grus i hans maskineri som nu hackade betänkligt. I alla fall var det min hafsigt ihoprafsade utläsning av hans ansikte.
-Slutsats eller inte, sade han till slut; det handlar om att få ett budskap överlämnat till lyssnaren på bara ett fåtal minuter. Det är som att det ligger en större sanning i det där som väntar på att upptäckas. Så länge du inte kan sammanfatta den i ett kärnbudskap har du inte kommit fram till ”sanningen”, så att säga. Därför skulle jag inte kunna lägga timmar på att skriva eller redigera. Det uppstod en naturlig paus efter detta som inte kändes obekväm innan Cecilia till sist tog till orda.
-Som ni vet är vi nu inne på det tredje mötet så vi kan börja ställa lite tuffare frågor till varandra. Handen på hjärtat, Carl, tror du att du har det som krävs för att bli ”inspirerad” – hur det nu ska definieras – dag ut och dag in? Inte för att jag begriper mig på vad det innebär att vara musiker men det måste vara hårt arbete trots allt att skriva musik och det låter ju som att du inte är beredd att fortsätta spela andras låtar. Carl ryckte till.
-Ja, alltså, det är ju det jag gör nu.
-Men du vill inte det, eller hur?
-Nej, absolut inte. För det är ju som att leva andra människors liv. Det är en sak att man låter sig influeras eller inspireras men att leva någon annans liv är ju stöld. Nej, jag skulle vilja att det fanns något som är helt och hållet unikt för mig. Cecilia stod på sig.
-Så tror du att du har det som krävs för att bli en god musiker och bygga ditt framtida liv runt det? Jag kan inte bedöma dina tekniska färdigheter. Detta handlar mer övergripande om din förmåga att kreativt producera och att sätta tankar och känslor på pränt.
-Nej, förkunnade han till slut, med nedsänkt blick. Jag tror inte jag har vad som krävs.
-OK, svarade Cecilia kluvet, till synes lättad över genombrottet men samtidigt medveten om att hon inte fick såra honom. Fundera på varför du klamrar dig fast vid något som du utifrån vad du säger inte är särskilt bra på. Tack Carl för ditt arbete idag. Över till rebellen ibland oss, sade hon sedan, som om hon läste ur sina anteckningar från föregående vecka.
-Jo, jag tänkte på det motstridiga i att vara ett barn. Sedan gjorde Birgitta ett kort uppehåll, som om hon inte visste ifall hon skulle fortsätta eller ej.
-Ordet är fritt, svarade Cecilia uppmuntrande.
-Alltså, vi lär oss ju så mycket ifrån våra föräldrar och är i mångt och mycket deras avbilder. Samtidigt är vår livsuppgift att särskilja oss ifrån dem. Förstå du vad jag menar? Jag tycker helt enkelt om den där motsägelsen och den skönhet som kommer med den. Faktum är att jag är väldigt förtjust i motsägelser i största allmänhet. De behöver inte nödvändigtvis överbryggas utan det räcker att de pekar på det irrationella i saker och ting – att inte allt är effektivt och logiskt; det finns något bortom sakernas blotta existens. Men det är förstås ett stickspår; jag ber om ursäkt.
-Jag lyssnar gärna vidare på vad du har att säga om motsägelser, sade jag. Birgitta verkade överraskad.
-Inte för att jag vet egentligen och det här blir väldigt teoretiskt, sade hon till slut. Men även om du vill förstå de där motsägelserna , som om de öppnade portar till andra världar, så känns det lite som att förstöra något om du faktiskt avslöjar de där hemligheterna. Om motsägelsen inte längre är där och det trots allt går att förklara vad det nu är för fenomen, ja då är det det ju inget mysterium längre och livet är ändå rationellt. Det fanns när allt kom omkring ingen högre sanning för dig att hitta även om det var just vad du försökte uppnå. Jag varnade er, sade Birgitta och stannade upp mitt i sin mening; detta låter ju jättefånigt. Jag kände dock ett behov av att kommentera det hon sa.
-Jag ser faktiskt på det här med föräldra-barnrelationen som en slags evolutionär process. Vi är alla naturens kanonmat på ett sätt. För kommande generationer är vi bara ett medel för att uppnå ett ändamål. Det är oss som de bygger vidare på och de skulle inte vara någonstans utan våra framsteg och uppoffringar. Lika mycket som vi var själva ändamålet för dem som kom före oss. Alla som kommer efter oss vet mycket mer än vad vi gör men inget av det hade varit möjligt om inte vi berett vägen för dem med våra upptäckter och de lärdomar vi kom fram till via misstag vi gjorde. Cecilia var uppenbarligen i storform för hon ville inte släppa Birgitta av kroken heller.
-Vi har kommit ganska långt ifrån det ursprungliga temat. Kan du tänka på varför du vill överge din kristna tro och hur det kommer in i bilden. Det verkar som att du inte kan svara just nu så jag vill att du tar med dig den konkreta frågan hem och kan prata om den nästa gång. Förhoppningsvis har du nu tillräckligt med bakgrund för att kunna diskutera det mer specifikt. Hon tog sin obligatoriska kaffeklunk av vad som nu måste ha varit väldigt kallt och smaklöst.
-Johan, du skulle fundera på varför det är ett problem i dina ögon att du, med dina egna ord, har ett behov av att inte göra någonting. Vad kom du fram till? Jag tittade fånigt i taket en kort stund.
-Jag antar, började jag trevande, att mitt problem är att jag inte har något konkret som jag kan peka på och stolt säga ”titta här; det här har jag gjort”. Det finns inget handfast objekt som jag kan kalla mitt eget ”barn”, om du förstår vad jag menar.
-Men är inte det en väldigt materiell tanke, frågade Cecilia. Jag menar, att det behöver vara ett föremål, en trofé eller något som du kan visa upp? Behöver verkligen världen mer av det?
-Nej, det är inte det som är poängen egentligen, fortsatte jag. Grejen är den att allt jag gör är ett medel och inte ett ändamål i sig. Riktiga människor gör riktiga saker – de lagar bilar, blandar cement och vatten för att göra betong. Jag har en frimärkssamling från min späda barndom. Mer konkret blir det inte i mitt fall.
-Men, protesterade Birgitta, det låter som ett manlighetsideal som gått fullständigt över styr. En bil kan ju vara ett medel beroende på vad du faktiskt gör med den? Som att ta sig till ett viktigt möte eller att köra ungarna till en fotbollsträning eller musikklass. Och det där huset kanske byggdes för att någon ska ha tak över huvudet när han eller hon skriver vackra dikter eller bara tar ett glas rött vin med gott samvete i lugn och ro en regnig fredagskväll på hösten?
-Ja, jag tror Birgitta har en poäng, fyllde Carl på. Det som är ett medel för en kan vara ett ändamål i sig för någon annan. Jag menar, du löptränar för att du tycker det är roligt och bygger ditt liv kring det, i alla fall delvis. För sådana som mig är det något jag i bästa fall gör för att jag måste, så att hälsan förblir någorlunda intakt. Men inte en chans att jag skulle tycka att det är roligt eller värt att utveckla. Cecilia fick de där drömmande ögonen igen. Jag fick för mig att det var för att hon kände stolthet över Carl, som en mor som just har sett sin son få en utmärkelse i skolan.
-Alltså, jag är liksom besatt av nyttan i allting, fortsatte jag och försökte komma tillbaka till det tankespår jag tidigare växlat in på. Det är nog det jag menar. Allt jag gör är på något sätt en investering i framtiden och jag vill förstå varför. Det är till och med som så, tror jag, att när jag väl löst ett problem – när jag kommit fram till ändamålet som helgade medlet, så att säga – så är det som att jag inte känner någon glädje i att ha gått i mål. Tvärtom. Då letar jag efter ett nytt problem att oroa mig för eller att engagera mig i, som om jag letade efter ett skäl att aldrig slappna av.
-Då vet du vad du ska göra till nästa vecka, rundade Cecilia av. Försök att bena ut var den där besattheten som du beskriver kommer ifrån. Vad pekar det på? Cecilia sneglade på sin klocka. Vi har faktiskt tid kvar. Vad vill ni fylla den tiden med? Ingen sa först någonting. Det är märkligt hur lätt det är att falla ur den bubblan man befinner sig i när man gått in i sin inre värld, hur overklig den kan förefalla när man väl är tillbaka i den där yttre tillvaron med praktiska och vardagliga bestyr. Under de veckor sedan terapin började hade det blivit allt enklare att komma innanför sitt eget skal, men det hindrade inte yttervärlden från att snabbt göra sig påmind när man släppte greppet om sina tankar för blott en kort stund.
-Kan jag fråga något? undrade jag till slut och utan att vänta på svaret frågade jag hur hon alltid tycktes veta vad hon skulle fråga oss. Cecilia log.
-Det gör jag inte. Naturligtvis förbereder jag mig inför varje möte och har saker att fråga för att kunna hålla samtalet och era tankar igång, men om diskussionen tar sig en helt annan vändning så är det inte min roll att styra in den på det spår jag från början trott att den skulle färdas på. Bara för att vi pratar om ”mjuka” saker så innebär inte det att allt jag säger är intuitivt. Det är förstås professionellt förankrat och mer analytiskt än ni kanske föreställer er. Men naturligtvis – hade det inte varit för den mänskliga sidan av det jag gör så hade jag säkerligen inte tyckt att det är lika intressant. Och ni ska komma ihåg att era förväntningar i mångt och mycket avgör hur resultatet blir. Ni har ju så att säga ett utifrånperspektiv på det som sker så ni kanske mystifierar det hela mer än nödvändigt.
-Upplever du dig som passionerad i din roll? fortsatte Carl utfrågningen.
-Javisst är jag det. Glöm dock inte att det är strängt professionellt. Visst är sammanhanget väldigt personligt men jag arbetar bokstavligen samtidigt som vi pratar.
-Känner du aldrig att du tar med dig dina – vad ska jag säga – patienters problem hem? lade Birgitta till. Patienter är ju inte rätt ord men jag vet inte riktigt vad vi ska kalla oss. Det är väl lite ”Torsk På Tallinn” att vi sitter här, för att vara ärlig även om en del av mig samtidigt säger att det är som balsam för själen.
-Tar vi inte alla jobbet med oss hem oavsett vad vi arbetar med? kontrade den tålmodiga Cecilia. Jag tror att det är ett tecken på att vi bryr oss om varandra, oavsett yrke. Men jag förstår vad du menar naturligtvis. Man skulle kunna säga att jag lärt mig att ta de positiva resultaten med mig hem och lämna det trista kvar här i rummet när jag går. Det är nog mer en överlevnadsinstinkt än något jag jobbat medvetet på och jag tror inte att det är särskilt unikt för min yrkeskår.
-Men är det inte svårt att hålla dina egna känslor utanför? frågade Carl.
-Nu är vi inne på rätt grumliga vatten, svarade Cecilia, lite otippat. Jag skulle inte tillåta mig att tappa perspektivet men jag tror att utan personligt engagemang och inlevelse så skulle jag vara oförmögen att göra ett bra jobb. Nyckeln är förstås att gå upp i det man gör och det som sägs men sedan stanna upp och uttrycka det som just sagts på ett assertivt sätt. Och ni ska komma ihåg att för det mesta så berör inte ämnena mig direkt och personligen. Jag tycker ofta att det är mycket enklare att inte ha en personlig erfarenhet av problemet jag ställs inför utan bara besitta en liknande eller parallell historia i bakhuvudet. Trots allt handlar det inte om att bekräfta en tankebana utan att öppna dörrar för den andra personen att överväga och att se situationen från olika perspektiv och få in nytt syre i sina tankar.
-För min del, sade jag till Carl, så är jag inte säker på att du måste vara passionerad när det handlar om ditt jobb. I mitt fall handlar det mer om att det helt enkelt kan passa väldigt bra in i resten av mitt liv. Jag har mina toppar och dalar som alla andra men på det hela taget är jag tacksam för den grundtrygghet som jobbet ger till övriga delar av mitt liv – ett liv som jag medger i talande stund känns ganska patetiskt.
-Så tycker du att passion är detsamma som motivation? försökte Cecilia.
-Nej, jag tycker att det är två tydligt olika saker att vara motiverad och att förlora sig själv i något bara för sakens skull. Motivation känns mer som en investering ur min synvinkel, att du har en anledning att investera din tid och ansträngning i något – men det är inte målet i sig. Jag drar inget likhetstecken mellan att arbeta och att uttrycka min personlighet. Det är något jag måste göra och som man pådyvlat mig. Det vore ju fantastiskt om jag kunde leva av något jag visar lidelse för men varför måste det vara så? Kanske tillbringar du så mycket tid på jobbet att du till slut till stor del ser dig själv som privatperson på samma sätt som du uppfattas eller uppfattar dig själv på din arbetsplats. För min del räcker det med att det ger mig en bra grund att stå på i livet i stort.
-Men, insisterade Carl, vore det inte stort att kunna leva på något som ligger dig varmt om hjärtat? Vore det inte en slags bekräftelse på att du funnit din plats här i livet?
-Är inte det en väldigt materiell tanke; är det inte som att försöka mäta sin livslycka i monetära termer? invände Birgitta.
-Det är inte pengarna det handlar om, utvecklade Carl. Det är mer tiden jag är ute efter, att om du nu ändå förlägger en dryg tredjedel av ditt liv på din arbetsplats, skulle du inte lika gärna se till att du är passionerad och engagerad i det du gör istället för att slå ihjäl åtta timmar om dagen?
-Alltså, Carl, svarade jag och kände en besvikelse över irritationen i min röst, jag tänker inte argumentera med dig. Jag kan inte känna ett behov av att vara passionerad av mitt arbete. Jag gillar utan tvekan det jag gör men ser det inte som ett uttryck för den jag är. Det innebär inte att jag inte är motiverad och jag tror, min självkritik till trots, att jag till stora delar gör ett oklanderligt jobb. Jag kommer aldrig bli månadens anställde med den attityden och det är helt ok. Jag kommer inte bli sparkad för att jag inte presterar heller. Om andra är annorlunda och njuter i fulla drag av det de gör på sitt arbete, då är jag bara glad för deras skull. Vilket i och för sig inte innebär att jag vet vad livet utanför arbetet har i sitt sköte för mig.


Kapitel 10 – varav hjärtat är fullt talar munnen (eller det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta)

Högst oväntat är den obesjungna hjälten denna gång min arbetsgivare som tar sitt samhälleliga ansvar (det som i företagssvängen kallas CSR, corporate social responsibility) genom att utgöra kontaktförmedling och grogrund för mänskliga relationer.

Som väntat uppstod under veckornas lopp ändå frågor. Jag började bli tvehågsen vad gällde Kajsa. När allt kom omkring hade jag väldigt lite att gå på – hon hade hållit min hand den där fredagskvällen men det kunde ju blott ha varit ett tecken på mänsklig omtanke. Hon var en väldigt direkt personlighet, framför allt i öronen och ögonen på en sådan person som jag. Jag hade ingen koll på hennes bakgrund. Kanske var hon en mansslukare (vilket kändes tämligen långsökt men samtidigt, med tanke på hennes utåtriktade personlighet, ändå som en absolut möjlighet) eller var hon noggrann i sina val av vem hon ville leva med? Jag insåg att jag var så inåtvänd att jag hade väldigt dålig koll på allt det nätverkande som pågick på arbetsplatsen. Faktum är att Kajsa hade presenterat för mig vissa av de där väl bevarade hemligheterna, intrigerna och även draman som jag inte sett några tecken på. Jag kunde inte låta bli att tänka att det var smått bisarrt att denna och naturligtvis många andra arbetsplatser (om inte de flesta) hade blivit relationsförmedlingar men insåg i förlängningen att arbetet för många var den enda platsen där de kunde träffa andra på riktigt och under en längre tid. Jag fick för mig att det var en utmaning att träffa människor, likasinnade eller inte, i andra världar än de virtuella. Vad skulle det där gemensamma intresset vara som skulle föra dem samman och när skulle det finnas tid och energi för det? Min inställning och kunskap om ny teknologi var hopplöst förlegad (=jag låg förmodligen ett par år efter) men jag kände samtidigt också en växande stolthet över att jag kunde hänge mig åt något som faktiskt fanns på riktigt och kunde tas på. Att jag kunde berätta hur det var förr och vilka ideal som gällde då, alltså åren innan teknologin fullständigt exploderade. Men det slog mig att jag kanske lika väl bara sökte en ursäkt för att inte lämna min komfortzon, för att berättiga min egen och kanske min generations existens i dessa föränderliga tider. Emellanåt funderade jag på om jag uttnyttjade henne i ett försök att bara få fortsätta leva i den där känsloströmmen, utan motkrav eller seriositet. Tänk om hon var förälskad i mig och jag inte var det i henne? Vad skulle hända med oss, med mig, med henne om allt detta en dag skulle ta slut? Skulle hon prata om mig med andra? Det kanske skulle bli så ohållbart att en av oss behövde sluta på jobbet. Eller kanske hon utnyttjade mig? Jag hade ingen aning om hur hennes dagordning såg ut och om hon hade någon övergripande plan för allt som hände den sommaren. Hon visste ju att jag avslutat ett långt förhållande nyligen och det skulle ha sett lite väl häftigt ut att kasta sig över mig bara några månader efter att jag bröt upp med Vera. Jag måste ha framstått som känslomässigt sårbar och till och med instabil. Med rätt verktyg skulle hon, om hon så ville, kanske kunna linda mig runt sina fingrar efter eget tycke och smak. Kanske var jag bara den manliga huvudrollen i en välregisserad film; det var bara det att jag i motsats till det jag tidigare under sommaren trott inte hade tillgång till manuskriptet utan fick komma på replikerna allt eftersom handlingen utspelades framför mig och det kändes som den kunde sticka iväg i vilken riktning som helst. Min taktik var att lugnt sitta kvar i båten. Men så kom det där ödesdigra ögonblicket när hon, avsiktligt plumpt eller utan uppsåt, lät den där korta meningen undslippa sina läppars kontroll:
-Älskar du henne fortfarande? Jag hade nu sekunder på mig att reagera och få rätsida på mitt svar eller se det hela ta en väldigt obehaglig vändning bortom min kontroll. Det var som att spela roulette. Men det var inte som om jag skulle placera alla mina marker på rött eller svart; nej, det var en fråga om att använda rätt ord. Jag blev tyst en stund medan jag febrilt letade efter rätt ord. Jag försökte förtvivlat ta mig tillbaka till någon form av ursprunglig, primitiv känsla jag haft när det stod klart att vårt spruckna förhållande var oåterkalleligt och långt innan jag hade sönderanalyserat vad det var som egentligen skett mellan oss. Samtidigt funderade jag på vad som var mest fördelaktigt att säga för framtida bruk.
-Det var värst; var frågan så svår? kvittrade hon. I det läget var jag nära att drabbas av panik. Och sedan följde hon upp med en rak vänster:
-Vad är du rädd för? Hon verkade ha en komplett arsenal av vapen i de där tvetydiga meningarna som hon med flit eller i sin obändiga spontanitet använde.
-Är frågan om att gå vidare i livet eller att prata om det, sade jag till slut, osäker på om jag ville vinna tid eller inte visste vad hon var ute efter.
-Var inte löjlig nu, utbrast hon. Jag vill bara veta om du fortfarande älskar henne. Är det en fråga som kräver ytterligare förklaring efter så lång tid tillsammans?
-Ja, alltså, vi lever ju separata liv nu, eller hur?
-Men det är ju inte som så att någon bara går ut genom dörren och ut ur ditt liv, protesterade hon.
-Jo, men du måste ju bestämma dig, sade jag tvekande.
-Är det så svart eller vitt i din värld, frågade Kajsa, nu med en uppenbar besvikelse i sin röst.
-Sade jag något jag inte skulle ha sagt? frågade jag, medan jag fortsatt rådbråkade min hjärna. För ett ögonblick såg jag framför mig hur jag stod och fumlade med en tvål, i desperat kamp mot ett samtal som hela tiden gled mig ur händerna. Det jag just sagt var naturligtvis direkt dåligt.
-Johan, kom igen nu! sa Kajsa som nu var på krigsstigen. Vad är problemet med att prata om någon som du delat fem år av ditt liv med? Varför kan du inte prata om det? Sedan blev hon mer återhållsam.
-Förlåt, sade hon till slut. Det var inte meningen att vara hård mot dig. Det är naturligtvis en tuff period du går igenom med blandade känslor. Och då, som vanligt när jag inte behövde försvara mig, återfann jag kontrollen och upplevde att jag istället hade övertaget.
-Nej, du behöver verkligen inte be om ursäkt. Förlåt för att jag är så jäkla tråkig och oförmögen att svara på ett meningsfullt sätt. Jag vet bara inte vad jag ska svara. Och när den där korta, spontana meningen fick grönt ljus att passera av mina läppar släppte anspänningen.
-Jag kan inte säga att jag älskar henne längre, antar jag, men jag har verkligen inte kommit över henne.
-Hur skulle du kunna komma över någon på två månader om du tillbringar ett halvt decennium med henne? kontrade Kajsa.
-Ja, alltså, jag försöker varje dag.
-Varför är det så viktigt? fortsatte hon sin utfrågning.
-Så att jag kan gå vidare med mitt liv, skulle jag tro.
-Kan du inte bara gå vidare och komma över henne under tiden som du lever ditt liv? undrade Kajsa på det där lättjefyllda och glada sättet som fick mig att undra om hon besatt en större livsvisdom eller om hon helt enkelt inte tänkte på vad hon sade. Det var helt omöjligt att ta illa vid sig.
-Allvarligt talat, svarade jag, jag tror inte att det skulle vara lämpligt att gå vidare om jag inte vet vad jag känner.
-Vet du vad jag tror är problemet med dig, Johan? förkunnade Kajsa oväntat. Det är alldeles för många principer i ditt liv och för lite människor av kött och blod. Där har du det, svart på vitt, avslutade hon sin proklamation. Hon såg nöjd ut. Sedan korsade hon armarna, som om hon tog skydd i väntan på vad jag skulle säga därnäst. Men sedan blev hon för ivrig och svarade själv på vad hon just sagt.
-Missförstå mig inte – jag bryr mig verkligen om dig. Jag vill att livet ska vilja dig väl. Det finns något genuint, något äkta och naivt i dig som jag inte är säker på att jag stött på hos någon annan. Men vet du vad? Livet är inte statiskt och det står inte still. Det rör på sig, det pulserar och tar oväntade vändningar. Människor gör oförutsägbara saker. När du sitter hemma på din kammare, i din tomma lägenhet (vilket inte var ett sant påstående om hur det såg ut därhemma hos mig, men jag lät det bero) och försöker lista ut och finslipa de där principerna som ska vägleda dig i livet, så går det vidare utanför fönstret och när du till slut formulerat dem så är de redan inaktuella. Du verkar tycka mer om dina principer än om människor. Varför är det så, Johan?
-Jag antar att jag tycker att ingen annan ska behöva städa upp efter mig, svarade jag. Att jag måste ta ansvar för mina egna problem och inte belasta andra. Det slog mig inte att jag mycket väl kunde ha sagt till henne att det hon sa trots allt var överdrivet eller orättvist. Jag visste att det ändå låg något i det.
-Men du skulle inte tveka att hjälpa andra i en liknande situation utan att döma dem, eller hur? Förstår du inte att du stänger ute människor ur ditt liv genom att bete dig på det viset, att de såras av att du vägrar släppa in dem? En kvinna värd namnet, Johan, skulle gladeligen följa med dig längs vägen medan du reder ut dina innersta tankar. Det skulle i alla fall jag göra. Till synes utan att ta notis om vad hon just sagt fortsatte hon att gå på i ullstrumporna.
-Varför skulle du inte kunna lita på att någon som gör dig följe i livet är mångfasetterad och har omdöme nog för att förstå att saker inte är svarta eller vita?
-Jag trodde bara Cecilia hade rätt att ställa den typen av frågor, mumlade jag för mig själv.
Kajsa tycktes tappa kommandot för en bråkdel av ett ögonblick. Med flit höll jag henne på halster i några sekunder.
-Det är gruppterapeuten du fick mig att gå till. Tiden hade runnit ut för denna gång. Jag var helt utmattad av den storm hon tagit mig med. Jag visste när jag fick en chans att hämta andan och tänka igenom det hon sagt att hon absolut inte stod för en universell sanning. Jag kunde föreställa mig en uppsjö av kvinnor som aldrig skulle ha accepterat ett förhållande av något slag på de villkor hon just föreslagit. Men jag visste att det hon sagt om mig inte var tagit ur luften.


Kapitel 11 – otack är världens lön.

De sanna hjältarna denna dag är de hundratals miljoner vänsterhänta människor som för en stundtals ojämn kamp mot dagliga prövningar i sin ambition att leva ett fullgott liv trots detta handikapp.

Sommarstiltjen hade slagit ett järngrepp kring vår stad. Visst var den fortsatt full av liv och människor men jag hade den där besynnerliga känslan, på väg till Cecilias kontor, av att vara del av ett hemligt sällskap genom min blotta närvaro i Göteborg under denna del av året. Jag hade vuxit upp i en mycket mindre stad där sommarens intåg innebar att många grannar åkte till kusten eller lantställen. De lämnade under denna period sina radhus och allt annat som upptog deras tid under resten av året till sina respektive öden. Jag kände plötsligt smaken av kanelbulle och saft där jag satt på trappan utanför vårt hus under ett av de tillfällen vi kom tillbaka för att se till det, för att vattna blommor och göra allt annat som pockade på uppmärksamhet emellanåt. Den till synes outhärdliga värmen som reflekterades av och lukten från den svettiga asfalten kom tillbaka som ett distinkt, levande minne – liksom den där skräckblandade spänningen som följde av att vara på ett ställe där man egentligen inte hörde hemma under den här delen av året. Det var som att se alla hemligheter bakom teaterkulisserna. Jag insåg att jag alltid dragits till den typen av situationer, till platser där man inte är tänkt att vara vid vissa tidpunkter. Känslan var att sommaren hade slagit klorna även i Cecilias kontor. En trött flugas surrande välkomnade mig när jag kom in i rummet. Cecilia lät till och med kaffet vara denna gång, förmodligen för att inte bli uttorkad i värmen och erbjöd oss istället citronvatten. Att öppna upp sig och prata hade undan för undan blivit mer av en lättillgänglig rutin. I början hade det känts som när man klär av sig framför doktorn – det känns inte särskilt bekvämt men man vet att man gör det för sitt eget bästa och för att läkaren ska kunna göra sitt jobb. Efterhand föreföll det inte som någon konstighet, som ett älskande par som efter de första tafatta försöken kommer över sina komplex kring sina nakna kroppar och accepterar sina tillkortakommanden som något som snarare formar dem till unika personligheter.
-Så, Johan, kan du tala om för oss var din besatthet med konkreta föremål kommer ifrån? började Cecilia, nästan provokativt.
-Hur ska jag säga, började jag trevande, utan att riktigt veta hur jag skulle formulera min mening. Jag har ingenting konkret att visa upp. Det är som om jag inte har något bevis på mitt egenvärde eftersom det inte finns någonting jag kan se som helt och hållet min skapelse.
-Vi pratade om det redan förra veckan, kommenterade Cecilia strängt bakom sina glasögon, som om jag inte gjort min läxa ordentligt.
-Det är inte saken i sig som är det viktiga, utan att den inte är min. Vad jag menar är att jag lagt min tid och energi på att hjälpa andra att förverkliga sina drömmar och förhoppningar. Jag är hopplöst opraktisk och okapabel, av någon anledning, att skapa något på egen hand. Och eftersom jag inte kan skapa något eget lägger jag den tiden på andra. Jag är faktiskt rätt bra på det. Jag är otroligt anpassningsbar och det är väldigt sällan jag inte hittar en lösning på ett problem. Men det är inte som att jag lever min egen dröm. Jag är inte i förarsätet i de där situationerna; det är som att jag söker ett alibi för att bevisa att jag faktiskt gjorde någonting – vad som helst – och inte satt overksam med armarna i kors. Men det är inte jag som sätter pricken över i och får jobbet gjort. Jag har liksom mitt alibi i att jag skapar förutsättningar för andra men jag är inte den som sparkar bollen över mållinjen. Vet du vad, Cecilia? Det är som om jag vore min vänsterhand i alla lägen (jag är naturligtvis högerhänt). Den som ofta hänger som ett avlångt bihang till kroppen. Trist men lojal och mycket användbar trots allt. Det är väldigt otacksamt emellanåt. Det är liksom ingen som tackar den för att den håller i brödet när du skär upp det med din högra hand; tänk vad irriterande det skulle vara om papperet gled iväg hela tiden när du skriver en vacker text med den andra handen. Den är den trogne följeslagaren i livet som du kan luta dig mot när du behagligt berusad gör storslagna och självsäkra gester med din högra hand i ett försök att imponera på en medlem av det motsatta könet vid bardisken. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Min beslutsamhet att hålla mig i bakgrunden för att endast utgöra ett medel för andra att uppnå sina mål har gått så långt att jag bokstavligen nått till en punkt där jag förnekar min egen existens. Det har funnits stunder då jag inte velat se min spegelbild eftersom den utgör ett bevis på att jag faktiskt finns och det slutgiltiga beviset på min existens i sig är rent teoretiskt en möjlig källa till att hamna i rampljuset. Eller kanske inte riktigt så – jag har varit så besatt av att bara smälta in och försvinna i mängden att jag blivit uppriktigt sagt förvånad av att se mina fotspår i sanden. Och då stannar du naturligtvis upp och tänker efter – hur kan jag ens komma till det stadiet att jag känner så här och tänker dessa tankar? Vilket förstås skrämmer mig. Ett annat sätt att se på det är att det liksom finns ett inifrån- och ett utifrånperspektiv. Automatiskt tillämpar jag alltid inifrånperspektivet på saker och ting: i en konfliktsituation så är den första frågan jag ställer mig: vad gjorde jag fel? Jag fokuserar bara på de saker som är i min kontroll och vad jag kunde ha gjort för att undvika vad det nu var som gick fel. Men om jag tänker efter så kan man ju undra varför jag utgår från att det är mig det är fel på när det finns en skillnad på det jag ser i min omgivning och det jag ser i mig själv. Det är den lösningen jag tillämpar för att jämna ut den där skillnaden. Det har slagit mig att jag ju skulle kunna se på det utifrån – är det ens rimligt att förvänta sig av mig att jag ska ha tid att ta ansvar för att göra något åt problemet parallellt med allt annat jag måste göra; var kommer den objektiva måttstocken ifrån som säger att det är jag som inte har förstått? Under stundom gör det mig osäker på om jag överhuvudtaget vet vad det är jag vill och vad mitt eget värdesystem består av då jag är så upptagen av att leva upp till andras krav att jag inte vet vilka mina egna är i livet.
-OK, Johan, kan du inte gå hem idag och göra så många saker du kan med din vänsterhand som du normalt skulle göra med din högerhand? Jag vill bara att den tanken inte ska glida ifrån oss; du får gärna fortsätta berätta.
-Javisst, inga problem, bekräftade jag. Jag har nog inte mycket mer att dela med mig av idag ändå.
-Vill du fortsätta, Carl? sade Cecilia och vände sig till honom.
-Javisst, svarade den unge musikern. Saken är den att jag ser upp till stora människor och vill bli som de.
-Vänta lite, bröt Birgitta in. Jag undrade om detta skulle bli ännu ett tillfälle där Carl knappt fick komma till tals. Hur definierar du ”stor”? Vad jag menar är: finns det inte en risk att du idealiserar andra utifrån otillfredsställda behov som du har?
-Otillfredsställda behov? frågade Carl förfärat. Har det här med Freud att göra? Det är kanske sämre ställt med mig än jag trodde. Birgitta envisades.
-Om det inte är du, känns det ändå rätt att bli eller i alla fall försöka bli som de?
-Ja, är det inte viktigare att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning? lade jag till för att riktigt lägga lök på laxen.
-Men jag kan åtminstone säga att jag gjorde något av mitt liv, eller hur? Något meningsfullt. Om jag gör något som jag ser upp till hos andra, menar jag.
-Om jag extrapolerar detta, summerade Cecilia med oväntad språkgalans, blir inte summan av kardemumman att du lever någon annans liv än ditt eget? Är det verkligen samma sak som att i sanning lämna något värdefullt till eftervärlden?
-Vad ska jag säga om detta, svarade Carl tankfullt. Han hade kört fast igen; hans tåg hade spårat ur vid den första tillstymmelsen till krängning och den tankekedja han förmodligen byggt hade kollapsat. Det här var verkligen inte min eller Carls mest vältaliga kvällar och hoppet stod nu till att Birgitta skulle vara i bättre slag. Cecilia propsade inte utan lät henne ta över rodret.
-Det var något som brast, började Birgitta. Vår pastor pratade om homosexualitet som en synd och jag kunde inte förlika mig med det meddelandet. Det ligger väl inget konstigt i det kanske och jag är säker på att det är en scen och en diskussion som utspelat sig otaliga gånger i församlingar. Men för mig så var det något som gick sönder.
-Men behöver det innebära att du inte kan vara kristen, att det inte finns någon gud när allt kommer omkring? frågade jag. Måste du godta allting bokstavligen ifrån bibeln – vad jag vet är det många som kallar sig fullgoda troende även om de ifrågasätter vissa delar av skriften? Finns det inte gott om plats för personliga tolkningar? Birgitta stannade upp en stund och rådbråkade sin hjärna.
-Jag antar att det inte är budskapet i sig som var själva grejen. Det var hur alla andra reagerade. Eller inte reagerade, rättare sagt. När jag såg mig omkring i rummet var det inget som ifrågasatte det som just sagts. Jag påstår inte att det han sa var fel; det är en sak att jag tycker att han har fel men vilken rätt har jag att döma andra? Nej, det var mer att det inte fanns någon debatt eller några nyanser. Det var som en masspsykos och jag var ursinning för att jag var en del av den.
-Så var det som så att du insåg att du var annorlunda jämfört med dessa människor? frågade Cecilia.
-Nej, svarade Birgitta, det var mer som att jag kände att jag inte är en individ med fri vilja. Jag skulle kunna ha valt att bara följa strömmen. Jag började att uppriktigt se ner på dessa medmänniskor för att de så fort de ställdes inför en fråga letade efter ett bibelord för att besvara den. De – eller vi, beroende på hur man nu ser det – är oförmögna att hitta ett svar som kommer inifrån. Var är då den fria viljan? Var är individen?
-Men ligger det inte något vackert i att lägga sin tillit i andras händer, eller som i detta fall Guds händer? frågade Carl.
-Jo, i och för sig skulle det kunna vara så. Tänker du att jag är en misstrogen person? undrade Birgitta, helt utan anklagan i sin röst.
-Vad tror du? Cecilia kunde naturligvis inte besvara frågan å Birgittas vägnar.
-Nej, det är inte det. Det är bara det att jag inte ser individen i det.
-Så varför är det viktigt att definiera individen? Är det att glorifiera henne eller honom, att bli odödlig... något annat?
-Jag tror att det helt enkelt handlar om att lämna något till eftervärlden. Att göra ett intryck; det är helt enkelt meningen med livet. Varför föddes jag annars? Cecilia log i mjugg mot Carl, förmodligen eftersom precis samma tanke kommit upp hos honom. Sedan sänkte hon ögonbrynen och blev fundersam.
-Så hur kan du göra skillnad på dig själv gentemot gruppen och världen runt omkring dig? frågade hon till slut. Vad är i sanning ”du” och vad är pådyvlat av andra? Kan du verkligen avgöra det? Jag kan tillägga att jag är glad att jag inte behöver besvara den frågan, sade hon med ett välmenande leende. Cecilia måste ha känt på sig att vi inte kom längre denna sommarkväll. Det var en bedårande afton utanför fönstret och det var en ren utmaning att se till att ens tankar inte drev iväg någon helt annanstans.
-Kom ihåg att nästa gång kan om ni så vill vara den sista. Jag fortsätter naturligtvis gärna men om ni tycker att dessa fem gånger räcker, så har ni lite arbete att göra fram till nästa tisdag. Vi pratade betydligt mindre idag men det kan också ha att göra med att vi är riktigt nära att nå själva kärnan i era frågeställningar.

Kapitel 12 - Adam sköt skulden på Eva och Eva på ormen.

De sanna hjältarna denna gång är de som lackar golv ty de vet bättre än att måla in sig i ett hörn.

Jag stannade vid dörren till kaféet i Haga och tittade på kvinnan på andra sidan glaset. Hon läste en bok och även om hon var djupt försjunken i den så var det som om en lyster omgärdade henne och där fanns en klarhet kring hennes närvaro som tycktes lyfta henne över allt annat runt omkring. På något märkligt sätt var det som en reningsprocess att se denna kvinna jag levt med i fem år, nu självständig och helt avknoppad från mitt liv och obesudlad av mina tillkortakommanden – kort sagt som den person hon måste ha varit innan jag såg henne första gången. Det var nästan som att titta på en främling men på ett vackert sätt och det fyllde mig med ett slags respekt, av den sorten som du går miste om när ett förhållande går över styr och du glömmer alla orsaker till att du älskade någon i första läget. Hon tittade upp när jag öppnade. Hon verkade inte särskilt glad att se mig – det låg snarare något högtidligt i luften, som om det var ett officiellt ögonblick.
-Ditt kaffe utan socker och mjölk kallnar, sade hon. Du brukar aldrig vara sen till möten? Är du kanske förälskad eller är det något annat som distraherar dig? Hur som helst; du ville se mig.
-Ja, alltså, jag tänkte att det kunde vara bra att avsluta det hela.
-Vad betyder det? Du har väl ingen pistol i innerfickan, frågade Vera med en granskande blick.
-Nej, det skulle väl vara både ofint och opassande, medgav jag. Jag vet att jag inte riktigt tänkte igenom vad jag ville säga när jag ringde dig men jag ville bara sitta ner på tu man hand, nu när lite tid har gått och på något sätt lämna det hela bakom oss på ett snyggt sätt så att vi båda kan gå vidare med våra liv utan en fadd smak i munnen.
-Alltså, har du inte redan gått vidare med ditt liv? frågade Vera. Fick du inte den friheten du alltid behövde? Jag låg ju på dig som en igel hela tiden, eller hur var det?
-Ja, det var väl det jag sa.
-Så det var inte sant alltså?
-Jo, det var det väl, sade jag efter en stunds eftertanke. Jag kom till en punkt där jag var trött på att vara kritiserad hela tiden för allt jag gjorde. Men visst, jag är säker på att du i princip hade rätt i allt du sa om mig.
-Alla dessa principer, suckade Vera och återspeglade utan att veta om det vad Kajsa hade sagt någon dag tidigare. Vet du vad, Johan? Du var en idiot i slutet. Du verkade inte bry dig överhuvudtaget när du sagt eller gjort något som sårade eller som du inte skulle ha gjort.
-Jag vet, erkände jag motvilligt. Det är sant. Jag har tänkt på det, ganska mycket faktiskt.
-Och?
-Ja, alltså, om du ber om ursäkt från morgon till kväll så tappar ordet liksom sin mening. Du slutar tro på dess betydelse så det blir meningslöst att använda det.
-Var jag så hemsk? frågade Vera, till synes sårad, vilket förvånade mig. Hyste hon fortfarande känslor för mig?
-Vet du vad? sa hon till slut. Jag tror inte att det var det som var problemet.
-Du tror inte det? Det är tur att det finns någon som känner mig bättre än mig själv och kan förklara vad jag tänker. Vera tog inte notis.
-Du betedde dig som en hund som blir slagen av sin ägare. Ja, inte för att jag tyckte att jag var så jävlig och jag tog naturligtvis aldrig till knytnävarna även om det fanns stunder när jag var frestad att göra det. Så fort jag öppnade munnen så var det som att du förutsatte att jag skulle kritisera dig eller säga något elakt. Ofta helt utan anledning. Den meningen fick mig något oväntat på krigsstigen.
-Alltså, i slutändan, vem var det som snäste av vem och som var bestämd? Var det du eller jag?
-Du... när du redan förlorat allting, svarade Vera. Det var då som du slog tillbaka med full kraft. Vera suckade. Vilket bara är så synd. Jag vände mig bort utan att först veta vad jag skulle säga. Efter en stunds tystnad som kändes som en evighet fortsatte jag:
-Det var som om jag målade in mig i ett hörn. I slutändan fanns det inget annat sätt kvar än att bryta mig ut med kraft. Jag kunde inte backa längre och det fanns ingenstans att ta vägen; jag hade ryggen mot väggen. Att be om ursäkt hade varit som att ge upp den sista spillran av det som var kvar av mig. Det känns fruktansvärt att säga det, men du tog allt det ifrån mig som en gång var jag.
-Du sårar mig verkligen genom att säga det, sade hon med till synes uppriktig sorg i rösten. Jag ville aldrig att du skulle må dåligt. Jag ville verkligen att vårt förhållande skulle fungera och det här var mitt sätt att lägga ämnen på bordet för att vi skulle diskutera dem. Problemet är att jag inte vet vem den där personen var som du säger att du en gång faktiskt var. Det är kärnan i det hela. Vad som än hände så kunde du bara leva i förhållande till något – antingen det var till mig eller till något annat omkring dig. Jag uppskattar verkligen alla dina uppoffringar och allt stöd som gjorde det möjligt för mig att genomföra saker som jag inte är säker på att andra män skulle ha ställt upp på. Hon närmade sig försiktigt genom att mjukt greppa mitt finger med sitt eget. Det var ett fruktansvärt svårt beslut att ta efter all ömhet och omtanke du gett mig. Det kändes som jag tog det du erbjöd och sprang min väg. Det har ofta känts så. Men jag levde med någon som jag aldrig kom att lära känna för du var alltid upptagen med att förverkliga mina drömmar. Du berättade aldrig om dina. Du spelade alla dessa roller för att göra mig lycklig så jag har ingen aning om vem du är. Om du är en av de där rollerna eller någon helt annan.
-Det finns stunder, svarade jag till slut utan någon som helst egentlig eftertanke, när jag tänker den där onormala tanken att om du varit min andra stora kärlek i livet, så hade jag inte gjort alla de där misstagen med dig. Jag hade gjort dem under den första kärleken, lärt mig av dem och varit en bättre person med dig istället. Kanske hade vi fortfarande varit tillsammans om du varit den andra stora kärleken i mitt liv.
-Johan, sluta – klamra dig inte fast vid mig. Du är en god människa. Kanske den bästa jag någonsin kommer träffa. Jag vet inte om jag kommer att bli förälskad igen. Men lev inte ditt liv i förhållande till mig och vad som skulle ha kunnat hända mellan oss om jag sagt det ena eller det andra. Du behöver inte kompromissa om dina värderingar och vad som är viktigt för dig. Du har din frihet att välja och tro mig – du är en attraktiv, snygg och framgångsrik man. Låt bara inte någon annan ta dina beslut nästa gång. Du är bättre än så.



Kapitel 13 - Bättre fly än illa fäkta.

Denna dag får vi stifta bekantskap med Birgittas brorsdotter som dessutom är den obesjungna hjälten i historien. Ty genom att enbart svara ja eller nej på frågor kan du komma fram till vad saker och ting egentligen handlar om. Barn har denna medfödda klarsynthet men det är något vi gradvis förlorar när vi blir äldre. Med en skål med glass och jordgubbar i sina händer listade Birgitta gång på gång ut vad Charlotte tänkte på. Allt eftersom leken upprepades lyckades hon komma fram till svaret med färre och färre frågor ställda. ”Är det en person?” Nej. ”Är det något som lever?” Nej. Här insåg naturligtvis Birgitta att hon skulle kunna ha besparat sig en fråga genom att ställa dem i omvänd ordning under förutsättning, förstås, att det var något icke-levande. Hon lade detta på minnet för nästa omgång. ”Är det något man kan äta?” Nej. ”Har det färg?” Nej. “Är det svart?” Nej. “Är det vitt?” Ja. (Brorsdottern sken upp – äntligen gjorde de framsteg!). “Är det vaniljglass?” Nej! “Kan man hitta det på marken?” Nej. “Kan man hitta det i vatten?” Nej. “Kan man hitta det i luften?” Ja. “Är det en mås?” Nej. Och då äntligen lyfte Birgitta blicken mot himlen som var perfekt blå förutom en fluffig tuss med silverkant. ”Tittar jag på samma sak som du tänker på?” Ja!

Jag insåg hur barnslig min besatthet av att gå till botten med min personliga situation var. Det framstod som en tävling att komma till avslut under det där femte gruppmötet trots att jag rationellt insåg att jag lika gärna skulle kunna låta det ta lite längre tid. Jag skulle ju kunna återkomma en sjätte gång om så krävdes och kanske helt på egen hand om nu Birgitta och Carl kände sig klara. Men det var som om jag kände en gemenskap eller kanske ett delat öde med dem, trots att vi egentligen inte kände varandra efter en månad av veckovisa möten. Jag hade fått för mig att vårt gemensamma mantra var att sluta samtidigt, att vi tillsammans skulle gå ut i den stora världen med nödvändiga insikter för att komma vidare i våra liv. Så jag hade förberett mig noggrannare än vanligt och till och med gjort anteckningar för att inte glömma. Samtidigt insåg jag, för att återgå till vad Carl sagt när vi för första gången setts, att våra problem var en nervös viskning i jämförelse med de problem som Cecilia säkerligen stött på i andra sammanhang. Men, intalade jag mig själv, kanske var det vi nu gjorde ett sätt att inte låta problemen växa oss över huvudet och bli av en helt annan magnitud senare i livet. Därmed släppte också ångesten jag känt.

Birgitta harklade sig och började.
-Jag måste erkänna att jag kommit till ett slags ”ground zero” för alla dessa tankar och inte kommer längre än var jag för nuvarande är. Jag kan inte avgöra vad – om det existerar överhuvudtaget – som är unikt för individen och vad som är resultatet av vad vi lär oss av andra från barnsben. Det bästa svar jag kan ge är att vi alla ställs inför samma frågor, samma dilemman och vi har samma svar att välja bland. Det kommer alltid finnas människor som väljer som vi gör i enskilda frågor, men kombinationen av alla de där svaren... alla de där ja- eller nejbesluten vi tar gör oss unika. Jag kommer inte längre än så när det kommer till att definiera vad en individ är och jag måste erkänna att jag avskyr mitt eget svar. Jag skulle vilja ha kunnat gå längre men kommer inte förbi den nivån, inte nu i alla fall. Jag har ju liksom inte förmågan att återgå till min mammas sköte och kunna se vem jag var från allra första början innan jag såg världens ljus. Det är klart att man kan prata om vanor; alla barn har ju olika personligheter från dag ett, men hur är det med tankar, idéer och värderingar? Hur skulle du någonsin kunna definiera med säkerhet vad som är ”du” i dess mest oförädlade form och som aldrig påverkats av någon annan eller något annat? Jag kan inte komma på ett bättre sätt att särskilja mig själv från den omgivande världen och det gör mig bokstavligen ledsen. Så det enda svaret jag lyckats komma fram till är ett misslyckande men det är det bästa jag kan göra.
-Alltså, Birgitta, kommenterade Cecilia, det är ditt svar och inte sämre än något annat, antar jag. Och är det inte som så att trots alla likheter vi har med andra, så kan vi uttrycka den där personligheten på ett obegränsat antal sätt, att våra kroppar kommer i olika storlekar och former och att dem du vänder dig till aldrig är samma publik? Kanske hade ni i församlingen besvarat alla frågor på samma sätt fram till det där ödesmättade ögonblicket när ditt svar på frågan som uppstod styrde in ditt liv på en annorlunda bana.
-Jo, det kan vara så, svarade Birgitta. Hur som helst så upplever jag att svaret jag kom fram till räcker för nu och att jag har något som räcker för att jag ska gå vidare med mitt liv. På något sätt har jag hittat en länk mellan det kollektiva och mig själv som individ. Det är märkligt men på något sätt skrivs våra liv om lite grann för var och en av de där frågorna vi besvarar. Naturligtvis påverkas våra beslut av tidigare erfarenhet till stor del men varje delbeslut är en unik möjlighet att lämna något personligt och ohärmbart efter sig. Jag kommer inte längre än så men det känns faktiskt rätt bra. Jag tror jag stannar där. Och det gjorde Birgitta.
-Då var det bara vi två kvar, konstaterade jag och vände mig till Carl. Börja du.
-Jag är rädd att vara otillräcklig, inledde Carl sitt anförande. Vad jag gör måste vara stort nog för att verkligen göra skillnad. Min dåliga vana trogen avbröt jag Carl som suckade uppgivet och skakade på huvudet. Han var inställd på att återigen få se sin tankebana spåra ur.
-Väldigt få människor räddar världen, började jag. Är verkligen den världsbilden särskilt representativ och meningsfull? Gör du dig verkligen rättvisa genom att jämföra dig med den historien dessa människor har att dela med sig av?
-Men jag har ju ingen historia att berätta alls! utropade Carl. Cecilia återvände till en av sina allra första frågor:
-Vad krävs i dina ögon för att bli en konstnär av något slag, alltså att kunna skapa och att vara kreativ?
-Talang, kunskap och ett budskap, svarade Carl utan att tveka. Det är den heliga treenigheten. Cecilia frågade då eftertänksamt, som om hon inte riktigt visste vad hon faktiskt sade:
-Jag vet inget om musik men är inte budskapet nära relaterat till begåvning? Är de kanske utbytbara i vissa stycken?
-Ja, bröt jag in exalterat, skulle du inte kunna tänka dig att någon som är riktigt talangfull skulle kunna förklara skönheten i allt det alldagliga som sker med oss? Du kanske har en historia så god som någon annan att berätta men du är möjligen inte villig eller uthållig nog att göra ansträngningen som är förknippad med den.
-Jag har tänkt på det, sade Carl. Att lämna något meningsfullt efter sig är en fråga om att uttrycka sig själv.
-Men Carl, sade Cecilia och studsade bollen tillbaka till honom, behöver ”något” vara en grundsten i ditt liv? Kan du inte nyttja de där utbrotten av inspiration mer sporadiskt? Måste du förändra världen eller spela på de största scenerna om det nu inte är den du faktiskt är innerst inne? Skulle det kunna vara bättre att verkligen leva under de där fem minuterna när du gör något lysande och i övrigt leva ditt trygga liv som du redan har under resten av tiden?
Carl såg modstulen ut. Jag vet att det kanske låter löjligt, fortsatte han sedan, men kanske att målet är att leva sitt liv så nära den person som möjligt som du verkligen är – vad nu det innebär – oavsett vem den personen är. Att måttet på framgång är hur nära man kommer den där personligheten och inte hur stor påverkan på världen man har. Att man ska mejsla ut sin nisch i livet som var tänkt för en så exakt som möjligt.
-Kanske musik är tänkt att vara livets salt i ditt fall och inte hela ditt liv, så att säga, föreslog jag för att fortsätta att uppmuntra Carl i hans tankegångar. Men det innebär väl inte att musik inte är det som definierar vem du är, eller hur? Och livet är ju inte statiskt utan flytande. Vem har påstått att musikens plats inte kan växa sig större senare i ditt liv och ge större möjligheter än vad du har just nu? Det var tydligt att Carl fortfarande inte var övertygad.
-Vi får se; jag kanske dyker upp igen nästa vecka. En slags melankoli infann sig hos mig. Jag kunde inte låta bli att känna en slags sorg över att jag kanske inte skulle få följa Carl i hans vidare öden och äventyr. Men efter en stunds tystnad lät jag min egen historia få fylla tomrummet efter att Carl slutat tala.
-Jag har glädjen att meddela att min vänstra hand kan mycket mer än jag trodde den skulle göra. Och intressant nog var min högerhand ganska usel på att utgöra stöd till den när den som mest behövde det. Det var en ganska märklig känsla.
-Så varför är då den stödjande funktionen mindre värd än den som utför själva arbetet? frågade Cecilia.
-Det som händer är att jag ser gapet mellan de två rollerna, jag menar den faktiska, absoluta skillnaden, och utgår från att det är mig det är fel på när jag inte kan förlika de två rollerna. Jag tror att jag nämnde förra gången att det är som att det finns ett inifrån- och ett utifrånperspektiv på allt som sker och jag utgår alltid med automatik från inifrånperspektivet. Vad jag menar är att så fort en konflikt eller osäkerhet uppstår, så är alltid det första jag gör att jag funderar på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Men problemet är att det får mig att känna skuld eftersom jag utgår ifrån att det är mig det är fel på. Det är att den där reaktionen är automatisk som är själva nyckeln – att det första jag tänker är: vad skulle jag ha gjort annorlunda? Hade jag fungerat på ett annat sätt skulle jag kanske ha hamnat någon helt annanstans i min tankelogik – är det till exempel rimligt att förvänta sig av mig att jag ska kunna hantera situationen rätt utifrån den tid jag haft på mig att utvärdera den eller fanns det kanske andra som var ansvariga för att situationen uppstod och så vidare. Problemet är att jag behöver bekräftelse utifrån för att verkligen kunna tro på att jag inte gjort fel och i förlängningen är en värdefull, alltså inte värdelös, människa när de där situationerna uppstår. Det är så många gånger jag tänkt att livet skulle vara så mycket enklare om jag bara kunde skaka på mina axlar och gå ut ut rummet utan att egentligen bry mig. Men det är helt enkelt inte jag. Och den där skulden som uppstår i de där situationerna kan sänka mig i dagar. Det är otroligt tids- och energiödande och jag är liksom okapabel att bryta den där cykeln på egen hand. Jag är i behov av ett varmt ord från någon eller att något oväntat distraherar mig. Och det kommer alltid utifrån. Jag skulle vilja att den där övertygelsen om att jag är en värdefull människa ska komma inifrån och att jag helhjärtat ska tro på den.
-Men Johan, insköt Carl, ligger det inte något kraftfullt i det där du säger? Jag menar, du tar ansvar för den situation du är i. Det ger dig möjligheter att växa, att lära dig mer, att ta ännu mer ansvar – snarare än att bara passa bollen vidare till nästa person. Säkerligen är det lättare i det korta perspektivet att lägga skulden på någon annan, men handen på hjärtat, vem skulle en utomstående lita på – den som utgår från att det alltid är andra som begår misstag eller den som tar täten och kommer fram till vad han eller hon kan göra bättre nästa gång? För min del vet jag vilken av de två jag föredrar. Mmm, man kan lita på Carl, tänkte jag och målade upp en bild av hur han kärvänligt dunkade mig i ryggen som han sade det.
-Du kanske mår kasst där och då, fortsatte han, men över tid kanske det är du som drar det längsta strået och får mer av din omgivnings förtroende. Jag drog försiktigt på munnen.
-Tack Carl. Det är verkligen skönt att höra det; jag menar verkligen det. Men det finns en dimension till som inte är så trevlig. I slutändan blir jag väldigt misstrogen mot andra. Jag vill inte lägga mer arbete eller ansvar på andra i min iver att ta på mig hela skulden själv. Så till sist och syvende förutsätter jag, ofrivilligt och för att vara på den säkra sidan egentligen, att andra inte kommer utföra sin del av arbetet, så att jag är i full kontroll och så att jag vet att inget går snett utifrån hur jag förväntar mig att uppgiften ska utföras. Så jag har ett skyhögt kontrollbehov. För om något går fel så finns det en potentiell risk för att jag måste försvara mig själv – vilket är ett tänkbart problem eftersom jag då kan behöva anklaga någon annan för något de har gjort.
-Så, Johan, fortsatte Cecilia, den uppenbara frågan är ju varför du per automatik tänker att det är dig det är fel på.
-Jag skulle faktiskt just komma till det, fortsatte jag. Jag är rädd för konflikter. Så fort det uppstår en skillnad mellan det jag mår bra av och någon annans behov, så backar jag och utgår från att det är mig det är fel på för att undvika konfrontation.
-Så, undrade Cecilia, känner du uppriktigt att det är dig det är fel på eller är det så att säga bara en roll du spelar i det där läget?
-Nej, i slutändan känner jag inte att det är fel när jag verkligen stannar upp och frågar mig hur jag fungerar. Det är en strategi jag valt i livet. Trots att jag under alla dessa år förutsatte att det är en dålig sådan så är det inte det utan strategin är neutral, varken sämre eller bättre än en ”all-in”-aggressivitet i alla lägen. Det jag inte förstår är när och varför jag beslutade mig för att bli sådan. Det är mitt ”ground zero”, sade jag med en passning till Birgitta. Kanske var det bara mitt sätt att hitta min nisch i detta liv bland en massa viljestarka personligheter, att det inte fanns plats för en karismatisk person till under min uppväxttid. Kanske var det sådan jag föddes. Och vet du vad – jag bryr mig inte om varför det blev så särskilt mycket. Det var en strategi jag valde eller som något eller någon valde åt mig och så är det bara. Allt jag gjort efter det är ett resultat av det valet. Allt som är gott eller dåligt i mitt liv.
-Så vad är konsekvenserna av att springa iväg från konflikter? För, och inte för att jag vill vara hård mot dig, det är vad du gör, eller hur?
-Ja, jag springer iväg från problemet, men det otäcka är att det inte finns något mål. Jag är hela tiden på flykt men utan ett konkret mål. Det är som att vara en flykting. Men jag väljer själv att fly från mina bekymmer – jag skapar till och med nya problem när jag just löst de jag tampats med fram tills nu. Det är, trots all ångest som följer i dess fotspår, en trygg värld och jag föredrar att leva i den där ständiga flykten snarare än att njuta av det jag eventuellt just uppnått. Det enda sättet jag kan förstå det på är att det speglar min inre konflikt – självklart vill jag lösa mina problem men i det ögonblicket jag gör det, eller för att fortsätta med liknelsen om att vara en flykting: när jag kommer till mitt nya land och vill starta ett nytt liv – så tar rädslan att ta plats från andra över. Och det skulle kunna leda till konflikter med andra. För att uttrycka det på ett annat sätt så är jag rädd för att njuta av livet. Tänk om jag sårar någon?
-Johan, bröt Birgitta av (och jag måste vara ärlig och säga att jag var förvånad att hon verkade ha kunnat följa mig överhuvudtaget i mina halsbrytande tankesprång) – vet du vad? Som jag sade vid ett tillfälle så är konflikter i min värld ett sätt att definiera dig själv – vem du är och vem du inte är.
-Du har rätt, svarade jag. Och jag kom att inse och acceptera det med mina egna ord den här veckan. All denna längtan som jag alltid känt... det reflekterar den där flykten. Det är som att jag alltid rör mig mot något och när jag kommer dit så flyttar jag snabbt vidare till nya betesmarker. När mitt sommarlov, som jag längtat så efter och som borde ha varit ett glädjeämne, kom så stod jag bara där med min oförmåga att skapa något på egen hand och lämna rum till alla utsvävningar jag kunde ha kostat på mig. När hösten kom gav det mig en möjlighet att borra ned huvudet och jobba hårt i skolan i spänd väntan på julen. Och när januari kom njöt jag av hur dagarna, minut för minut, blev längre och hur vi gick med långsamma men taktfasta steg mot sommarsolståndet. Och sedan började allt om från början igen. Alltid på väg, aldrig i mål. Det enda målet var att aldrig komma fram, allt med syftet att inte behöva konfrontera mig själv eller någon annan och alltid med ett alibi för att inte leva mitt liv. Något åt det hållet. Jag marscherar tyst mot mitt eget rörliga mål på andra sidan horisonten, den plats där jag slutligen ska leva mitt liv på mina villkor och utan konflikter. Och den platsen existerar inte på denna sidan av min gravsten. Och jag tror inte på evigt liv (jag sneglade oroligt mot Birgitta men hon gjorde ingen ansats att reagera eller protestera). Så jag verkar vara inne på helt fel spår, antar jag.
-Så när kommer din tid då? undrade Cecilia.
-Som jag lever mitt liv nu? Aldrig. Det handlar om att hålla sig vid liv, förstår du? Precis som när du flyr från en äkta konflikt. Du bryr dig inte om vart du är på väg; det kan du tänka på senare. Det är som att jag springer genom det här livet med en hopplös tro på att jag ska leva i mitt nästa liv. Finns det inget liv efter detta, så finns det inget hopp för mig.
-Men vill du att det ska fortsätta på det här viset?
-Nej.
-Kan du tänka på vad du skulle kunna göra istället?
-Jag vill faktiskt inte ändra på den jag är. Och jag ser inte hur jag skulle kunna göra om 35 år formade av den person jag redan är. Det finns så många rutiner och livsmönster. Och även om jag ger mig av på en annan resa i en annan riktning, vad är garantin att det skulle bli bättre?
-Så, kommenterade Birgitta, då kanske det handlar om att vända den du är till din fördel. Om du inte vill eller kan förändra dig så måste du lära dig att leva med det, inte sant?
-Är du rädd för att dö, Johan? frågade Cecilia. Ursäkta den abrupta frågan; jag kom bara att tänka på att jag ville fråga det.
-Ja, det måste jag erkänna att jag är. Jag tänker på döden varje dag.
-Varför är det så? var hennes följdfråga. Är det smärtan, att inte vara med i matchen längre, släktingar och vänner som kommer sakna dig...?
-Nej, för att alla mina ansträngningar, hela min plan, alla gånger jag underkastade mig och sparade mitt liv för senare bruk – att allt det där skulle gå i stöpet om jag dog i förtid. Det är problemet. Inte för att jag har någon tidigare erfarenhet. Om du inte dör som du tänkt dig, så är det ju inte som att du får en andra chans att börja från början, eller hur? Ibland ser jag på döden som något romantiskt, som när Liemannen spelar schack med Max von Sydow. Men å andra sidan kan det ju hända att du bara tynar bort på ett smärtsamt och ovärdigt sätt. Det skrämmer mig förstås, men vem skulle inte bli skräckslagen av det?
-Det är vanligt att människor ångrar allra mest på sin dödsbädd att de inte förverkligade sina drömmar. Återspeglar det det du säger? frågade Birgitta.
-Nej, egentligen inte. Jag menar, det ska ju vara som du säger, men min logik är egentligen bara en djup ångest. Det är som att orsaken till det jag gör går förlorad i den hägring som utgör min framtid. Jag gör det bara utan att reflektera på orsaken till det. Och det är den biten jag måste förstå. Varför är jag egentligen rädd att dö om jag aldrig lever detta liv?
-Låt oss återvända för en stund till din dödsbädd, Johan, insisterade Cecilia. Är det inget du kommer att tänka på som du kommer att ångra den dagen?
-Jag kan inte komma att tänka på något, vilket väl visar hur förtappad jag är.
-Eller kanske, sade Carl, kanske du redan lever det liv som är utstakat för dig så det inte finns något att ångra.
-Vad menar du? frågade jag och ryckte till.
-Ja, kanske det här med att fungera som ett stöd för andra är ditt uppdrag här i livet. Du behöver bara se på det som något positivt och något att vara stolt över. Det är ju inte som att dina rättigheter har blivit kränkta om det är du som ser till att saker och ting tar den här riktningen. Och det låter som att det är så. Rummet blev tyst en stund. Sedan bröt Cecilia förtrollningen:
-Tiden är faktiskt slut. Ni vet att detta var det sista av de obligatoriska fem tillfällena. Ni behöver med andra ord inte dyka upp nästa vecka. Jag insisterar inte på något om ni vill avsluta vår professionella relation här och nu och tror att ni har de verktyg som krävs för att ni ska ta er vidare. I så fall skulle jag gärna se er över ett glas vin så att vi kan lära känna varandra lite ”off record” så att säga. Valet är ert! Om ni inte vill komma tillbaka nästa vecka så skulle jag tacksamt ta emot lite skriftlig återkoppling om hur ni tycker det har fungerat, både bra och dåligt.


Kapitel 14 - Var och en är sig själv närmast - när allting kommer omkring

De sista men inte minst viktiga hjältarna i min historia är tallarna i Slottsskogen. De råkade bara vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Inte för att de kunde ha gått någonstans, men ändå.

Min puls gick snabbt ned när jag stannade på toppen av motlutet. Mitt hjärta skulle aldrig svika mig, verkade det som. Jag var i och för sig inte 18 år längre, men här var jag med en kropp i absolut fenomenalt slag, till synes kapabel att ta sig an vilken utmaning framtiden än hade i sina planer för mig. Det där hjärtat skulle slå med oförminskad styrka och följa mig vart jag än vände mig i världen. När jag lade mig ner för att vila blev jag övertygad om att alla de där människorna jag spelat för att skapa en konfliktfri miljö i mitt eget intresse, för att bespara mig risken att behöva försvara mig och göra andra upprörda på kuppen, var hela poängen med min blotta existens. Att vara alla de där personligheterna var den jag verkligen var. Hur många till synes olösliga konflikter hade jag inte nystat upp, med min egen kropp som skydd för båda parter i konflikten och i slutändan gjort allas liv lite bättre? Visst, det hade varit på min egen bekostnad. Eller hade det det? Jag hade agerat i mitt eget intresse och av fri vilja. Eller? Jag hade lämnat min familj utanför alla analyser från första början och jag visste att jag inte varit ärlig genom att göra det. Jag var inte frigjord trots allt, eller hur? Eller var jag det ändå? Jag hade gått från att inte ens se som barn vad deras påverkan på mig faktiskt innebar för mina beslut till att gå igenom den revolt som kom av min insikt att det finns en annan värld därute för mig att upptäcka som jag hade blivit fråntagen, eller snarare inte gett mig själv chansen att uppleva, under alla dessa år. Därifrån kom jag till slut till förståelsen att det inte finns något jag kan göra för att ställa tillbaka klockan och att vi alla nu är vuxna med en rätt att ha en åsikt och att vi alla gör vårt bästa. Och att i slutändan är det jag som har det sista ordet vad gäller vad som ska hända i mitt liv. Hur många broar hade jag med vältalighet och kreativitet byggt med min naturliga förmåga att skapa och bibehålla en konfliktfri miljö – språkkunskaper, helhetstänkande, öppenhet och diplomati? Allt det handlade om var att se på dessa som tillgångar. När allt kommer omkring, tänkte jag för mig själv, kan vi inte påverka hur världen vi föds in i ser ut. Vi omges av människor som redan mejslat ut sin nisch i tillvaron och av dem som är på väg att göra så. Vi formar vår egen existens och våra livsmål utifrån de möjligheter som står till buds och det livsutrymme som finns tillgängligt; vi anpassar oss och är flexibla. Kanske, funderade jag, är den där anpassningen till det tillfälligheternas verk som miljön vi föds i utgör, det som gör vår livshistoria unik men samtidigt spelas ut varje gång ett barn föds in i denna värld. En reflektion av det som Birgitta kommit fram till. Jag kunde inte låta bli att tänka att hon hade rätt – att det finns något bortom och före att vi anpassar oss till omgivningen vi kommer till som nyfödda. Ett syfte vi har med oss när vi för första gången ser världens ljus och som sedan tappas bort i de kompromisser vi gör för att hitta vår unika plats i den här världen. Men jag kunde inte tro att det var förlorat för alltid – det skulle kunna dyka upp under de mest oväntade omständigheter och ligga vilande tills en dag solen går upp över en värld med bättre förutsättningar för det där syftet vi burit med oss före vår jordebana. Där jag låg på den fortfarande solvarma marken blev jag övertygad att jag lämnade något till eftervärlden varje dag jag levde. Och när jag blickade upp mot tallarna insåg jag att Kajsa hade haft fel. De där gamla, visa träden hade verkligen talat till mig och hade en plan för mig.

Tobias Karlsson

43 år, bosatt i Ungern - skrivandet är ett sätt att mer eller mindre lättvindigt göra något av den tid jag ägnar åt att fundera på livets nycker och vändningar.
Tobias Karlsson är medlem sedan 2018 Tobias Karlsson har 3 publicerade verk