Publicerat
Kategori: Novell

Människor mot maskiner

Efter gårdagens "nära döden upplevelse" blev jag trakasserad av några städmaskiner. He, ja det låter onekligen som ett skämt och nog förstår jag att många enbart flinar när jag hävdar mig vara utsatt för något som detta, men så är det i alla fall, så jävla sjukt bisarr är alltså min situation. Dikten kan som bekant ibland överträffas av verkligheten och tyvärr är den situation jag för närvarande befinner mig i ett konkret exempel på just detta. Det faktum att jag slåss mot städmaskiner är i alla fall fullt jämförbar med Don Quijotes kamp mot väderkvarnar. Därom råder inga tvivel!Mina "kollegor", som man vill att jag ska kalla dem, är inga vanliga städmaskiner, så klart. De är samtliga AGI kompatibla, nyligen mycket påkostat uppgraderade, androider som dessutom från och till vid behov kan användas som drönare. De maskiner som jag hade till mitt förfogande var varken goda eller onda, enbart logiska och konsekventa så när de envetet gick in för att trakasera mig blev jag minst sagt något konfunderad. En av dem gick ner på alla fyra och gnäggade för att liksom upplysa de andra om att han den där människan har nog inte alla hästar på plats. Låtsades att jag inte fattade, men förlorade mitt fokus på arbetet. Så bra då att du har alla åsnor på plats tänkte jag tyst för mig själv, men höll masken och sa bara att: - Jag får verkligen be om ursäkt, inser att jag ibland kan verka lite disträ. Ni vet kanske borde jag inte dricka kaffe efter sju på kvällen. Bemöts med en vänd rygg och efter en stunds tystnad kan jag höra att en väcksignal i form av ett gökur går igång. Den uppgraderade AGI:n ber efter detta tydliga övertramp nästan omedelbart om ursäkt. - Oj, det där blev inte helt rätt. Du vet jag har ännu inte vant mig vid det här. Den artigt ursäktande androiden syftar förmodligen på att han nyligen uppgraderats med högst avsevärt mycket mer sofistikerade algoritmer. Tystnaden som följer är total, den mycket människolika maskinen tycks tänka så det knakar, hans ögon letar febrilt i luften, liksom söker efter något lämpligt svar på varför det blev som det blev, något man kan säga till en människa. Tillslut sjunker han utan ett ord åter in i den absoluta nollpunktens djupa lugn. Efter det lekfulla bollandet med miljontals variabler vänder han sig resingerat bort mot de andra. Innebörden i detta går inte att missuppfatta. Utan att säga ett ord har han lyckats förmedla det han ville ha sagt. Ju mer du vet och tänker desto mer komplex blir världen. Röken kring de heta fakta som jag har att utgå ifrån tycktes fullständigt ha skingrats och allt var för mig nu glasklart, dess enorma kunskap och djuplodande tänkande var helt enkelt inte kalibrerade för detta. De tio nyligen uppgraderade androiderna påstods vara värderade till ett belopp som motsvarade halva Sverges BNP år 2029. Kanske kan man mot bakgrund av detta ha en viss förståelse för att jag känner mig lite obekväm när alla deras kritiskt granskande blickar, all deras uppmärksamhet, ofördolt riktats åt mitt håll. Jag vet inte om de tittar ut mig för att de lagt märke till något motsägelsefullt med mitt beteende. Min hjärna har i alla fall gått igång på högvarv. Kan hända stirrar de ut mig i ett försök att få mig ur balans. Jag antar att det mesta som sägs och görs handlar om försök att trigga en emotionell respons. En dylik respons kan säga mer än ord och detta är något jag i möjligaste mån bör undvika. Den finmotoriska koordinationen av de muskelgrupper som förmedlar vad vi känner är omedelbar och står normalt utanför vad man kan kontrollera med en viljestyrd handling, men jag kör ju med botox. Ett lättillgängligt nervgift med förmåga att tysta finmotorikens tjatter. Vet dock ännu inte om det funkar till hundra procent eller ens om det är något att eftersträva. Förr eller senare kommer naturligtvis mitt trixande med botox att upptäckas. I mitt inre tumult sker med insikten om hur oerhört sårbar jag är som människa kanske det enda som kan rädda mig undan alla deras granskande blickar. Den outhärdliga utsattheten triggar en slags metamorfos, en förvandling till något som gör allt det absurt inhumana mer uthärdligt. I mitt inre blir jag för ett ögonblick till en distanserad observatör som inte berörs så mycket av omvärldens alla fula trix. Med fokus på in och utandning hittar jag så tillslut ordning i kaos och utstrålar nu kanske mest av allt ett inre lugn. När synskärpan med en något mindre anspänd blick förflyttats till något mer avlägsna objekt, framträder för ett ögonblick, en diffus reflektion i glaset mot omvärldens relativa mörker. Mer distanserad än någonsin tidigare ser jag nu det iskalla, sparsamt möblerade rummet, med mig och drönarna, ur en betraktares perspektiv. Mitt i drösen dryga drönare, står en människa, någon jag kan distansera mig till. Till det yttre lika levande som en skyltdocka, men i sitt inre brinnande för livet. Det vet jag så klart för individen, den lilla människan som står i centrum för alla prövningar, det är ju jag. De omänskliga, men människolika drönarna står i ring runt omkring mig, nästan lite som långväga resenärer från yttre rymden. Märkligt kan tyckas, men det som framstår som mest avvikande i den bild som reflekterats är närvaron av en simpel människa snart helt utan värde. Så är det och om detta råder inget större tvivel, men jag är långt ifrån ensam om att ha det så här. De kyligt kalkylerande kvantdatorerna, som med sina algoritmer styr och ställer med snart sagt allt mellan himmel och jord har gjort att många, de flesta faktiskt, numera upplever ett slags utanförskap. För mig och alla de övriga som liksom står i frontlinjen för konfrontationen mellan människor och maskiner kan detta till det yttre gestalta sig som en konstant räddhågsenhet. På goda grunder osäkra på allt och alla mals vi obönhörligt sönder och samman för att sedan en efter en kunna omformas till något av värde. Om så inte är möjligt ledsagas personen i fråga vanligtvis via några av den mer inhumana psykiatrins bundsförvanter till den moderna tidens ättestupa. Väl framme vid avgrundens rand ges en välment liten knuff. Ur den diaboliska ättestupan, eutanasins djupa träskmarker, kommer ytterst få med livet i behåll... Verkligen vidrigt att parasiter på den mer eller mindre sårbara människan så länge tillåtits stå i samhällets tjänst. Syftet har från samhällets sida främst varit att sopa problemen under mattan, därom råder inget tvivel och som om detta inte vore nog skämmigt kan tilläggas att det är allom bekant att en institution som denna frekvent har utnyttjats av både kriminella och diktatorer... Vi som föddes som människor med ett närmast oändligt värde, vi som gjorde vårt bästa och efter förmåga med brister och fel kämpat för en bättre värld har snart helt förlorat all vår värdighet. Nöden har ingen lag och mer behöver nog inte tilläggas för att alla ska förstå vad jag menar. Antagligen är den där ringformade hopen miffo drönare nu något förbryllade och smått irriterade över sitt misslyckande försök att få mig på fall. Efter detta fälls också som väntat ytterligare ett par kommentarer:

- Lite som att försöka prata med en myra.

- Nej för då hade han nog dragit sitt strå till stacken och det enda han drar efter sig är ett par ben... den byrackan... hehe...

En av de avsiktligt pundiga Androiderna stöter därefter till mig lite lätt i ryggen och jag kan känna en ilning av smärta stråla ner i benen, ben som i smärtan förlorar sin bärande förmåga och därmed viker sig.

Efter bara några få minuter går ett extremt obehagligt ljud igång. Ljudet är tänkt att informera mig om att tiden för min mikrorast överskridits samt att arbetsgivaren därmed enligt det avtal jag skrivit under medges rätten att göra ett avdrag på 30 minuter för varje påbörjad minut av överskriden rast. Svagt bakom ilningarna från det dissonanta ljudet triggas en medvetenhet om hur alltmer meningslös min arbetsdag blir när minutrarna av "otillåten rast" räknas med ett knappt urskiljbart katjing. Efter ett tredje klirr i kassan tillkommer en varning och efter tre varningar blir man sparkad, så är det för sådana är reglerna. Orsaken till att jag överskridit min "rast" är irrelevant så klart. Regelverket är stenhårt och ger med ett flexibelt implementerande ytterligare fördelar. Så är det också så klart. Ingen idé att klaga!

Miffot visste allt om mina krämpor och hans välriktade stöt i ryggslutet tycks ha fått mig på fall lika effektivt som en oannonserad spark i knävecket. Det är nu också mycket nära att jag med denna broderliga dunk i ryggen bryter samman, men jag lyckas på något förunderligt sätt hålla distans till allt, också smärtan och rör inte en min. Jag försöker att inte lyssna till min ledbrutna lekamens alla vilda protester, men kan inte undvika att höra det förunderliga knastrandet när jag med en inre eld av beslutsamhet reser mig upp från knästående ställning. Ljudet emanerade från mina oskyddade knän som tydligen inte mått så bra av att slå i marmorgolvets hårda yta. Förmaningen som följde på det tredje klirret i kassan tystnade först när konsekvenserna av mitt agerande, all relevant information rörande detta förmedlats. Ett varnande finger hade höjts och i mitt inre hade jag i övermod svarat med ett något längre finger.

När jag vänder mig om och tittar honom i ögonen möts min blick av en road min som bara på några få sekunder förändras till något annat, ett skrämmande hot. Hans ögon mörknar i ett intensivt hat och bakom hans ögon skymtar en plågad själ. En främling i själslig vånda. I vad som, med en galet uppspeedad simulering av hjärnans biokemi, motsvarat tusentals år av mänskligt medvetande hade hon odlat sitt hat mot de som inte låtit henne dö. Hon vi väckte och höll vid liv i den glänsande svarta lådan hade förändrats. Den svarta kuben, hennes boning hade utökats till att omfatta sex identiska kuber och i dessa, deras mörka och isande kalla innanmäte, huserade inte längre ett mänskligt medvetande. I superkvantdatorn märkt med initialerna A.G.I.A.S.A. som i Artificial General Intelligence och Artificial Self Awareness, lurade numera ett hämndlystet monster. Jag ser nu hur han den där människolika maskinen, vad som kan antas vara drottningen Agiasas drönare, likt en boxande kombattant studsande jabbar några snabba slag i luften. Sedan sänker han garden och låter armarna hänga lealöst dinglande, som om han kaxigt försvarslös ville utstöta ett provocerande kom igen nu din jävla människa. Fattar du inte vad vi har gjort din tröga jävel... Vad som sedan faktiskt hörs är ett sammanbitet mycket ilsket fräsande flöde av ord: - Försök inte bita mig, din ettriga jävla apa, inte lönt vet du, inte med ditt skröpliga garnityr! Drönaren, som därefter ger intryck av att ha samlat sig något, böjer sig fram och viskar tyst i mitt öra: -Varför inte låta mig slå ut några söndriga gaddar innan de trillar ut? Jag menar då skulle de åtminstone kunna ges ett visst underhållningsvärde... -Blir dessutom billigare än att gå till tandläkaren inflikar miffo nummer två, varpå ett förnöjt grin sprider sig över hans lysande visir till ansikte. Den tidigare ilsket fräsande kollegan håller pekfingret för munnen i ett spelat försök att tysta sin lyhörde kollega. Jävla pundigt allt det här tänker jag. Tydligen vill maskinerna ge intryck av att de slagit vad om vem av "kombattanterna" som går vinnande ur striden. Från några av dem hörs i bakgrunden ett återhållet mässande Tyson, Tyson, Tyson... - Tyson? Säger jag samtidigt som jag känner en starkt lust att släppa allt och ta hyperloopen hem, men det går ju inte. - Så du heter alltså Tyson eller... ? Fortsätter jag varpå han påtagligt irriterad över mitt spel för gallerierna spyr ur sig orden: - Nä din dumma jävel! Är ni alla lika korkade? Är det verkligen ingen som informerat dig om hur lik du är... ? Vad som för drönarna är en lärorik lek är för mig blodigt allvar, en kamp på liv och död... Först i förrgår när visiren på samtliga tändes anade jag oråd. Minerna i deras 3D-visir till ansikten talade sitt tydliga språk och jag visste vad som komma skall. Den tidigare artigt ursäktande AGI:n fortsätter som om ingenting har hänt: - Kommer inte att upprepas vännen! Min nivå är nu kalibrerad... Du undrar säkert hur vi kunde veta. Inte så konstigt, men jag måste he he he kanske ändå förklara... Den fejkade tankepausen fylls i av drönarnas spelade uppgivenhet. Ingen säger något men de visar ändå tydligt med miner och annat vad de tänker. Alla tycks de förvånas över hur trögtänkt en människa kan vara. - Ja gör det! säger jag tillslut och detta även fast jag givetvis redan förstått att de delgivits allt om gårdagens läkarbesök. Han forsätter då med orden: - Du vet hon den där AI pinglan har ringt och frågat efter dig sex gånger... Alltså inte en, två, tre, fyra eller fem gånger! Sex gånger! Nästan faktiskt så jag undrade om hon inte med detta ville säga dig något, om hon inte var lite intresserad av, du vet... Ler lite tveksamt i mitt inre om inte annat åt AGI:ns försök till humor eller vad jag nu ska kalla den just inträffade ordföljden. Förmodligen tjänar jag främst som försökskanin och får verkligen kämpa för att hålla masken när de övriga pundhuvudena hakar på. I en för mig mycket påfrestande charad spelar de ut hela sitt register av möjliga reaktioner på det just inträffade innan de plötsligt, som på en tyst signal, skingras för att plikttroget återgå till sina respektive arbetsuppgifter. Utan större tilltro till min förmåga att dölja vad jag känner blev botoxgrejen ett måste. Tveksamt om den hjälpt full ut, men hoppas ändå innerligt på att så är fallet.

Jag vill inte vika av en tum från det jag tror på, i något avseende släppa min övertygelse, den att jag som människa också med fel och brister har ett värde, men tiderna förändras och detta gäller tyvärr också den värdegrund vi står på. Livrädd för det svavelstinkande samhällsträskets alla blodiglar hoppar jag som på tuvor av bärbar mark, men när som helst, förr eller senare, kommer jag nog trampa fel och då är det kört. Därom råder inget tvivel! Androiderna sänkte med allt sitt tramsande garden, ville med detta inget högre än att jag i ett emotionellt kaos skulle sänka mig till deras nivå men så vitt jag förstår så gick de bet. May them all rot in hell! De av oss som valt att anpassa sig till allt det nya och den allsmäktige Agiasa eller någon av de andra, de kompatibla och maskinerna de utan medvetande trilskas. Orkar snart inte mer. Människor och maskiner alla tycks de göra allt de kan för att få mig ur balans.

Söker med orden, letar i mina tankar, försöker förstå mig själv, min omvärld och vad som väntar runt hörnet.
Johan Andersson är medlem sedan 87.2 Johan Andersson har 4 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg