Kategori: Novell
Min resa från början tills nu, bulimi/anorexi/ätstörning
När jag skriver detta grÃ¥ter jag, jag undrar varför jag gjort som jag gjort, om det inte funnits bättre alternativ. Men jag tänker dela med mig av min historia, fram tills nu. Allt började i lÃ¥g och mellanstadiet, jag var mobbad, utfryst, osv. Ibland slagen, ibland ignorerad. Jag grät alltid pÃ¥vägen hem frÃ¥n skolan och längtade tills jag skulle börja 6 an dÃ¥ jag dÃ¥ skulle börja pÃ¥ en helt ny skola med helt ny klass. Jag började mÃ¥ sämre, och första gÃ¥ngen jag ville ta mitt liv var i 4 an. Den perioden mÃ¥dde jag dÃ¥ligt, och när kommentarerna blev fler och personligare, orkade jag inte mkt till. Jag tillbringade rasterna pÃ¥ en sten-grÃ¥tandes i skogen för det mesta, om det inte var nÃ¥gon som var sjuk, dÃ¥ fick jag agera â2 hands vänâ. En dag, ville min lärare prata med mig. Han frÃ¥gade Hur det var, och att det var en som sagt att jag var mobbad och inte hade nÃ¥gra vänner- jag ljög. Sa att allt var bra, att det bara var ngt jag sagt när jag var ledsen. När jag började 6 an, trodde jag allt skulle bli bättre, vilket det vart till en början. Jag kom in i klassen perfekt, skrattade skojade, var en i klassen. Hur enkelt det var egentligen, allt bara löste sig. Men sÃ¥ började vi fÃ¥ betyg, jag siktade högt, för högt. Jag fick A pÃ¥ alla prov, i princip. Fick jag B vart jag besviken och vt i 6 an började jag med helvetet. Jag började gÃ¥ ner i vikt, Ã¥t mindre och tränade mer. Min mentor sa pÃ¥ utvecklingssamtalet, att hon ville att jag inte skulle ställa sÃ¥ höga krav pÃ¥ mig själv, att jag kan bli för stressad och gÃ¥ in i väggen. Jag skrattade Ã¥t det. Jag mÃ¥dde sämre och sämre, och i perioder Ã¥t jag , i perioder inte. Mina kompisar började märka ngt och bad mig söka hjälp. Jag skojade bort allt. När terminen var slut vägde jag nÃ¥got kg mer än ibörjan, men jag klarade inte att tänka pÃ¥ det, jag mÃ¥dde sÃ¥ dÃ¥ligt ändÃ¥ av annan orsak. Hela sommaren var som ett mörker⦠Till hösten, vägde jag mig, vägde 58 kg. Min mentor sa samma sak pÃ¥ detta utvecklingssamtalet- enda skillnaden var att jag började förstÃ¥ vad hon menade. Jag minskade pÃ¥ maten, sa jag ätit osv. Gick ned i vikt- mÃ¥dde sämre. Min klass kommenterade att jag var smal, och jag märkte inte att de började bli oroliga och âräddaâ när jag sa att jag inte var smal, utan tjock. När jag inte Ã¥t i skolan, blev de oroligare. Jag frös konstant, och nÃ¥gon vecka innan höstlovet, började jag skära mig, vägde vid det här jaget 52 kg som minst. Jag minns lyckan, men när jag sÃ¥g mig i spegeln slocknade den- mer kan du. Jag spydde även för första gÃ¥ngen, grät när jag gjorde det. Och jag bestämde mig för att aldrig göra om det. Veckan efter lovet, efter en eng lektion bad min mentor att fÃ¥ prata med mig, jag vart livrädd, skakade. VAD visste hon, hur mkt? Vad skulle jag säga? Skulle jag ljuga? - Hur mÃ¥r du? - Jag mÃ¥r bra. - Ãr det verkligen sÃ¥? - Mm. - Din klass har berättat att de är oroliga för dig, även jag och flera andra lärare är oroliga för att du pressar dig för hÃ¥rt, hur tänker du när jag säger det? - Vet inte. Hon pratade med mig i en evighet(30 min) och sa att jag alltid kan prata med henne om jag inte kan prata med mina föräldrar, att hon kan hjälpa mig. samt att hon var rädd att jag skulle försvinna, att jag skulle bli âNÃ¥gon annanâ och att jag inte skulle orka. Jag var jävligt arg pÃ¥ alla i klassen efter det. Ãven fast jag förstÃ¥r att de bara ville mig väl. Julen kom, jag började äta och Ã¥t, mkt. När skolan började, vägde jag 60 kg. Jag slutade HELT gÃ¥ till matsalen, spydde 4-5 ggr i veckan och skar mig väldigt mkt. Min klass försökte fÃ¥ mig att äta, försökte fÃ¥ mig att inse att jag inte var den stora jätten jag beskrev mig som. Min andra mentor, började kontrollera sÃ¥ jag gick till matsalen. Han kom en torsdag efter So, när jag satt med datorn- har du ätit? â Ja. â Nej, det har du inte. (TOTALSà GADE MIG) började tjata om att jag mÃ¥st äta blablabla. Ville bara slÃ¥ till honom pÃ¥ käften. SÃ¥ fortsatte han,(han var matvakt ti, ons, tors, lärde jag mig) sÃ¥ tillslut gick jag dit, bara för att han inte skulle tjata. De andra lärarna började ocksÃ¥ så⦠PÃ¥ utvecklingssamtalet, hade jag honom. Han babblade pÃ¥. Sa att en del i klassen inte gick till matsalen och frÃ¥gade om jag var en av dem. - Nä, jag brukar alltid gÃ¥ dit, är det inte god mat är oftast vegitariska gott om inte annat tar jag macka och sallad. Han var riktigt korkad, han gick pÃ¥ det, eller ja han trodde pÃ¥ mig. Han sa dock att han var rädd att jag skulle bli för pressad blablabla. Han sa även att det kändes som att jag tappat âgnistanâ osv. Fan ta dig, tänkte jag- jag fÃ¥r ju för fan A(pappa tänkte likadant) och det där utvecklingssamtalet var sÃ¥ jävla stelt. Jag bestämde, var mig inte lik. Jag hade förändrats allt. Jag började skrika pÃ¥ lärarna om de bad mig äta. De lärare jag ej respekterade, deras lektioner struntade jag i dem Ã¥ satt Ã¥ rita ist. Va fan ska de säga, jag fÃ¥r ju A sÃ¥ de kan ej klaga. PÃ¥ ma kom gamlingen till mattelärare och sa att du ritar mest hästar numera. Fan heller, tror du jag gilla matte eller? Tydligen trodde han bara att jag tyckte det var för lätt(wow, kom pÃ¥ det nu liksom, tyckt det 6 an och 7 an, men jag orkar fan inte jobba, jag kan ju allt) och börja komma med âsvÃ¥raâ uppgifter. Det de gör A nivÃ¥ i nian och högre- trÃ¥kigt, fattar efter 5 min sÃ¥ kom med ngt bättre gubbjävel. Dock sÃ¥ när vi har nÃ¥gon annan lärare som âförstÃ¥r migâ sÃ¥ anstränger jag mig för att vara duktig. De lärare som beröm och bekräftar att jag är duktig. Jag gick ned i vikt, men började äta igen- gick upp. Jag ville inte leva längre. Jag bad min kompis be kuratorn om en tid- och jag fick en tid. Gick dit, sa- Jag spyr. SÃ¥ började allt- nya helvetet. Skolsyster, skolkurator, de ringde hem, jag fick spec kost. Och allt blev âbättreâ. Och sista mötet med kuratorn(4 v senare) ljög jag och sa att det varit bra nu, hon sa att hon dock ville skicka remiss till ätströningsgrejs, sÃ¥ jag skulle bli âHelt friskâ och inte bli sämre igen. Dock verkar hon ha glömt Ã¥ skicka den remissen- skulle skickat i april. Nu är det Juni. Jag blev sämre, började spy mer och äta. Jag gick upp i vikt, vägde 62 kg senast jag vägde mig. Men sakta har jag slutat spy- men tankarna är kvar. Och min klass är fortfarande âräddâ. När jag säg ngt negativt om min kropp, säg de att jag är smal, för smal och mÃ¥ste äta. När jag Ã¥ en kille pratade om vikt, han är lite smÃ¥rund- vägde 55 kg. när jag sa jag ägde 62 kg tappade han hakan. Tittade pÃ¥ mig uppifrÃ¥n och ned och sedan pÃ¥ sig själv- trodde inte pÃ¥ mig(ingen gjorde det) de sa att de berodde pÃ¥ att jag var lÃ¥ng. (de trodde typ jag vägde 40 kg, seriöst. Allt var bättre, men sÃ¥ sÃ¥g jag en i klassen(hon e riktigt smal, har alltid varit det och misstänker att hon är anorektiker) i omklädningsrummet. Hon var Sà à à SMAL!

Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Notice: Undefined variable: genre in /srv/users/serverpilot/apps/nya-novell-nu/public/functions/blocks/advert.php on line 3
Veckans författare:

Anders Berggren
Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.
På andra plats denna veckan: Klas Stenborg