Publicerat
Kategori: Relationer noveller

MINNE 1

Biblioman

Namnet låter blommiskt, jag känner mig som ett ting, kanske något hämtat ur naturen. Något vackert, jag är en kreativ förmedlare av torra ord tryckta på papper.

Alla dessa biblar är det något att spara, tankeflarn jag kanske är den sista som bryr sig.
Många biblar har det blivit genom åren. Lästa är de också. Tidsspannet under vilket de blev trycka är inte så långt bak i tiden, för dessa av mina rariteter, bara trehundra år.
Böckerna är till stor del från det expansiva 1800-talet.
Var det ett religiöst århundrade eller var det bara en följd av den industriella
expansionen.

Tung och stabil står släktens ålderman, det kan man kallen Postillan,
två kryptiska bomärken berättar att den tillhörde släkten.
När jag var barn förvarades två hopvikta dokument där skrivna med svart
bläck, det var en order från en dåtida kung som hade makt över riket, där mina förfäder bodde. Fakta, inte bara en minnesberättelse om, hur och vad detta innebar är lika förlorat som dokumenten.

Far berättade, detta är vad mitt minne säger mig, att släkten var skeppsbyggare.
När någon kom från kungen med ett likadant papper så var det
bara för de som bodde i byn och hugga skog och börja bygga ett skepp,
för då var det krig på gång i riket.
Skogen var släktegendom att vårda, men kom order från kungen, då var det bara att lyda. Han hade en gång gett skog och mark till en förfader till oss att vårda och förvalta, men med villkor att att alltid ställa upp med nybyggda skepp.

Detta är en sagolik saga god som någon, breven fanns när jag var liten. Läsa kunde jag inte då ännu, men jag minns rester av ett sigill och de
konstiga tecknen, tillsammans med dem. De såg ut som om de hade varit ritade av ett barn. Far kallade dem bomärken.

Jag kommer ihåg att jag sett samma tecken inhuggna i de stora
granitblocken som vår gamla kyrka var byggda av.
Läste i en bok som berättade om bygdens historia, att alla som ägde mark och hus var tvungna att skänka sten och dagsverken till kyrkobygget.
Som bevis högg man då in sitt bomärke i stenen.
Troligen som bevis att plikt var åtlydd, för ingen ville väl släpa dit mera sten än man var tvungen till. Det var säkert ett tungt arbete så stora som
stenarna var och väggarna var tjocka kanske två meter.

Det konstiga var att kyrkan som var medeltida, hade det ena bomärket
från vår släkt, högt uppe på tornväggen mera än två meter.
Knappast någon vanlig graffiti, man ville tydligen även synas som liten bonde även för framtiden. Knappast någon senkommen märkning. Vem släpade förresten med huggmejsel och slägga för att klottra på sten uppe på en kyrkvägg.
Detta ett tydligt bevis på hur gammal släkten var..

Jag stod vid bokhyllan och hade börjat torka och damma av
biblarna.

Kanske jag är den sista i ledet av hantverkare, som läser gamla
biblar för deras egenvärde.
Hur många genom åren hade vänt de här bladen. Av vilken anledning kan man fråga sig, var man ens läskunnig.

Tar ned mormors bibel, den är tryck med bokstäver som mamma
kallade tyska stilen. Dessa var de ända bokstäver, som hon mormor med
svårighet kunde långsamt stava sig igenom. Bokstav för bokstav.

Mamma brukade läsa för mig ur den när jag var barn och med svårighet
kan jag också läsa de främmande bokstäverna.



På försättsbladet står det med skrivstil prydligt ”Tillhör Gunilla”.
Mormor kunde inte skriva, utan där under är kryssat två kryss
med anilinpenna.

Bredvid hennes bibel står en trasig bibel som jag fick tillsänt mig
av de som hade köpt vår sommarstuga.
När de rev den gamla hittade man en plåtlåda som tidigare innehållit
konfekt och nu bevarat den här bibeln och ett par trasiga kuvert
där någon tagit bort frimärken med vatten. Man kunde se att det
ena var skrivet till Wiktor och det andra till Alice. Men bläcket i bokstäverna var utflutna av fukten så det mesta var oläsbart.

Plåtlådan har jag numera brodergarn i.

Bibeln saknar både pärmar och sidor, inte mycket att spara. Jag
har jämfört den med andra 1800-tals biblar det kan vara en sådan
som trycktes i Sverige billigt. Det var biblar som trycktes vid den tid när emigrationen var som störst.
Då var de ett minne av hemlandet och en möjlighet att bevara sin identitet.

Jag sparar utan att det kan vara bevisat att den tillhört min farfar
eller på något sett min släkt. Farfar hade bröder som emigrerat till det stora landet i väster på 1800-talet.

En av dess broder hade levt som Trapper och hans dotter hade fått namnet Alice. När när vårt land befriat oss från det Ryska oket kom hon och hälsade på sin farbror. Alltså min farfar, detta var i början av 1900-talet.
Svenska kunde hon inte mycket mera än några ord.
Jag frågade mamma som också träffade henne, ja mamma var då nybliven fästmö till Far, hur kunde

ni prata med varandra, ”Wiktor” kunde Amerikanska, fick jag till
svar.
Min farfar Wiktor hade seglat runt jorden då när seklet var nytt och varit över för att träffa sina bröder.

Pappas 1900-tals bibel sticker ut, den är den med de sliten hörnen
brutna. Full med invikta blad som markerar läsvärda ställen och
minnen. En torkad blomma och ett understruket bibelcitat, med
namnet Hansson i marginalen ett kors inunder. Tyvärr inget
årtal.
Pappa var Översergeant kanske han varit tvungen att läsa över
en stupad kamrat. Bibeln följde alltid med när pappa reste på
arbetsresor, den var alltid med även i krigen.

Längst bak stod uppräknat 18 namn och överst stod datumet
12 februari.
Jag antar att det var 1940.
Bibeln ett minne, hade följt pappa genom två världskrig. Han fick
den av sin mor när han konfirmerades, hon hade med ovana sirater
skrivit ett bibelord och lyckönskningar i livet.

Bokhyllan är välfylld med kristen litteratur som man kan säga var
lämpad för att pryda ett protestantiskt hem.

Biblarna har följt mig genom livet ända med början i mitt barndomshem. En av utstickarna blir den gamla boken med titeln Arndts sanna kristendom

Kanske inte Luthersk protestantism mera en oppositionell bok.

Många nyare tillskott finns också här. T.ex Jehovas Vittnens Psalmbok
är en sådan. Den var en gåva från min tid som musikkunnig, fick förmånen att lära en ung flicka spela de psalmer, som skulle användas när hon konfirmerades.
Detta förtroende gav mig en ovanlig psalmbok och ökad insikt.


Ett annat minne ger mig Mormons bok som kom till mig en vårdag
i min hemstad.
Jag satt i en mindre park, livet var bekymmersamt. Just hemkommen med en bussen efter att i grannstaden sagt tack och farväl till ett tidigt exploderande kärleksförhållande.
Ja, ett förhållande som brunnit som en eld. Det gick därför som det går när ett fyrverkeri brinner och strålar, till slut så blir det bara illaluktande aska som återstår.
Livet kändes tomt. Umgänget med Flickan, för kvinna var hon ännu inte, hade varit givande. Hon var inte så bildskön, men hade vänliga händer och lärde mig de första stegen ut i den heterosexuella gemenskapens mysterier.

Nej bibeln skulle det handla om, en prydlig ung man kom fram till mig och frågade artigt ifall han fick sätta sig bredvid mig och berätta om sin tro.
Det fick han, svarade jag tänkte att det kunde skingrade mina tankar.
Vi hade ett lärorikt samtal och det resulterade i att jag blev ägare till Mormons bok på svenska. Den kostade den facila summan av alla mina mynt jag
ägde den dagen.
Han ställde nämligen frågan brukar du bära växelmynt i fickan,
jag svarade jakande och då sade han att jag kunde få hans bibel
mot alla mynt jag bar i fickan. Så blev jag med bok den gången
och billig blev den.

Vad har då alla dessa böcker gett mig?
Kunskap kanske, men även frågor.

Koranen står där outforskad utan att ge mig någon djupare mening.
Den känns som något vildvuxet som blommar utan att ge varken
doft eller frukt i utbyte.

Att fördjupa sig i de tidiga Kristna religionerna är som att nyförälskad
kliva bakom förlåten och erkänna att man är novis, men utan att våga redovisa
sina hämningar.
Sorgligt nog kommer jag aldrig att få se mina skatter gå i arv med
hopp om att någon efterföljande skall vända bladen och undra vad
tänkte den tidigare ägaren när han läste detta, eller varför hörnviktes den här
sidan.
Recykling modeordet i dag är en bitter frukt att bita i. Resultatet förblir inte alltid av godo, det görs oftast till stoft eller aska.
Som sådant förblir detta endast stoft. Kan inte återskapas till reell materia, som alltid är skrymmande.

© Bosse 29 augusti 2020.



rev av17 oktober 2017.

bosstanken

Status: Brons författare

En gammal diktare trött på det traditionella.
bosstanken är medlem sedan 84.2 bosstanken har 24 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson