Minnen

Den gamla skylten

Hon hittade den i en låda när hon städade igår. Oj, den hade hon nästan glömt. Skylten där det stod: Välkommen hit. Linus hade skrivit den själv när han varit kanske sju år. Hon suckar. Så sorgliga minnen hon har av den. Hon vill inte tänka på det just nu.
Nu hör hon att Linus hugger veden de samlade ihop igår. Det är bra att de får det gjort. Det kommer att bli kallt i vinter. Snart kommer han in och de ska äta lunch här ute på verandan. Linus behöver sysselsätta sig med något hela tiden. Han vill glömma det där svåra, men kan inte. Det går helt enkelt inte. Allt känns för svårt. Hon kan inte heller glömma.
"Men pappa. Jag vet vad vi kan göra idag! Vi kan väl åka bil och lyssna på musik sådär högt. Snälla pappa."
"Näe, inte nu." säger Linus. Han är så upptagen med studierna. Juridikstudier minsann.
"Men snälla pappa. Jag vill lyssna på musik!"
"Men sluta tjata! Nej, säger jag ju. Inte nu. Jag orkar inte nu." ropar Linus. Då försvinner flickan iväg.
Några timmar senare hände det. Bilolyckan. Kompisens mamma som Jenny och hennes vän åkte med krockade med en buss. De dog alla tre. De dog direkt. Det hoppas hon ialla fall.
Så nu blev det inget mer tjat om att åka bil och lysssna på musik. Det ska vara hög musik. Jag älskar att lyssna på stereon i bilen!" sa Jenny ofta. Linus kunde inte få fram ett ljud på flera dagar. Tänk om han hade gjort allt annorlunda. Tänk om.

Den där skylten som Irja hittat på vinden väckte många svåra minnen till liv.
"Jag ska ha födelsedagskalas snart mamma. Alla klasskompisar ska få se den. Min fina skylt alltså."
"Javisst, hade hon svarat. Det blir fint. Vi köper hem tårta och kakor. Du får bjuda hur många du vill."
"Oj, tack mamma." sa Linus.
Födelsedagen kom. Klockan blev elva. Nu kommer snart alla barn. Ingen hade i varje fall lämnat återbud.
Klockan blev ett. Gissa om någon kom. Linus ligger och gråter i sin säng. "Alla i skolan hatar mig." snyftar han.

"Välkommen hit. Att en gammal skylt som är gjord av ett litet barn kan väcka så många svåra minnen.
Så glad han varit när han satte upp skylten i sitt rum. Välkommen hit, pappa. Hon såg i hans ögon hur osäker han kände sig. Allt kommer att ordna sig, sa hon till sonen. Ni kommer att ha fantastiskt kul idag. Pappa kommer snart. Tror du inte det?"
"Jodå mamma. Det blir kul. Snart kommer pappa." Linus tar fram sina finaste saker. Dem ska han visa pappa. Titta vad många roliga saker jag har, kommer han nog säga till sin pappa. När han väl kommer. Det brukar dröja ett tag. Om han nu gör det. Irja önskar att hon kunde lova det. Allt kommer att bli bra, intalar hon sig. Klockan är redan tio nu. Det är lördag idag och det börjar bli höst. Sommaren är på väg att dö bort, varken man vill det eller ej. De har ätit frukost ute på verandan. Linus har knappt fått i sig någonting. Inte ens en smörgås med marmelad vill han ha. Han kan inte sitta still. "Nu kommer han nog snart mamma. Jag tyckte jag hörde en bil." säger han flera gånger. Irja försöker hålla sig lugn. Det går inget vidare. Hon vill ju bara att sonen ska må bra. Varför kommer han inte? Är han dum eller? Förstår han inte att Linus blir ledsen när han blir behandlad såhär! Typiskt karlar. De tänker bara på sig själva. Bara på sig själva, hela tiden. Näe, nu får jag inte sitta här och bli bitter, tänker Irja. Då hör de bilen som kommer uppför deras lilla väg. Nu är han här. Nu är pappa här.
"Du är bäst, pappa." brukar Linus säga. "Min pappa kan allt. Han är så cool. Han är så rolig. Och han lär mig spanska. Ingen annan i skolan kan det!" Sådana saker sa Linus ofta.
"Hej min hjälte." säger Linus pappa Julio. "Como estas chico? Kom nu grabben så åker vi." sa han.
Grabben, tänker Irja. Hur pratar han egentligen? Han kan inte svenska ordentligt ens.
"Vart ska vi pappa. Du har inte sagt att vi ska åka nånstans idag. Ska vi åka långt?"
"Det får du se. Ballt va? Men det blir bara en liten sväng."
"Jippi!" ropar Linus.
"Varför har du inte sagt nåt om det? Vi har inte hunnit packa något till honom." säger Irja ängsligt.
"Denada hombre!" skrattar Julio. "Det blir bara en liten sväng idag."
Linus hoppar runt och är så förväntansfull.
"For sure. Bara en liten sväng mamma." säger Linus.
"Adios madre.!" ropar han. Sedan försvinner de iväg. Det var förra månaden. Då hade Julio kommit och hämtat Linus som han lovat. Men nu är klockan redan elva på förmiddagen.
"Nu måste han komma. Eller hur mamma? Vad dum han är som inte kommer."
Hon kan höra att han är nära att börja gråta.
"Ja det är dumt. Du får ringa honom." svarar hon.
" No puedo. Jag kan inte Han svarar inte."
De sitter tysta en stund. Linus sitter och hänger vid bordet. I morse hade han varit så sprudlande glad. "Välkommen hit." stod det på hans skylt. Det var en sådan fin skylt som han gjort alldeles själv i slöjden. Den är till pappa. Den ska han se varje gång han kommer hit till mig. Pappa har inte sett skylten än. Tänk vad glad han kommer bli." hade han sagt en gång.

På radion sjunger Amanda Marshall: I look at this mountains, too many heartaches wide.
"Jag fattar inte hur pappa bara kunde försvinna sådär. Han struntade bara i oss. Som om jag bara var en hamster eller något. Som en hamster!" säger Linus nu. Han låter så bitter. Det är hjärtskärande, tänker Irja. Det har gått tio år och de har fortfarande inte hört något ifrån Julio. "Nej, det är verkligen konstigt. suckar Irja. "Kom in och vila dig nu, gubben." säger hon. Han kommer altid vara liten för henne. Det spelar ingen roll att han är två decimeter längre än hon.
"Jobba inte ihjäl dig med den där veden. Nu äter vi något gott och glömmer det gamla." säger Irja.
"Ja du har rätt morsan. Man kan inte gå runt och älta allt gammalt som har hänt. Du är min klippa mamma. Det kommer du alltid att vara. Kom ihåg det mamma."
"Tack min vän." svarar hon tyst. Hon får inte börja gråta nu. Irja blev så väldigt glad av de orden. Idag är början på ett nytt liv. Allt kommer att bli bra nu.

Jeanette Jansson

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk