Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Misteln

Vi parkerade bilen i utkanten av den lilla franska småstaden. Under tystnad promenerade vi den korta sträckan fram till huvudgatan som mest liknade en trång gata i gamla stan.
Det hade nyss regnat och regnvattnet porlade fram över den kullerstensbelagda gatan.
Några barn satt utanför en massiv port med snirklade ornament utskurna i trät.
De körde leksaksbilar över de skrovliga stenarna. Smutsiga händer vars fingrar greppade runt bilarna i miniatyr. Ett ögonkast, ett hastigt leende och den sorglösa leken fortsatte.
Dörrarna till butikerna längst gatan stod vidöppna. Skratt, röster och dofter trängde ut i den svala luften.
När vi passerat den smala huvudgatan upphörde staden och landsbygden tog vid. Vi fortsatte till ån som flöt fram mellan odlade åkrar. Ån var kantad av lindar och vi bredde ut en filt i det fuktiga gräset under ett av träden.

Du ville visa mig mistlarna. Som stora gröna skatbon klamrade sig parasitväxterna sig fast vid trädens grenar.
– Kyss mig, befallde du och skrattade.
Vi kysstes länge under virrvarret av mistlar. Övertygade om att kärleken mellan oss var evig.

Tio år senare mitt i tiden för julhandeln. På fönstret till en blomsteraffär hade butiksbiträdet satt upp en affisch om försäljning av mistlar.
Jag öppnade dörren och klev in. Doften av blommor slog emot mig och jag tänkte på min morfars begravning. Precis så hade det doftat i begravningskapellet. Kvalmigt och starkt från blommorna som blandades med doften av något oidentifierbart.
Jag valde länge och omsorgsfullt bland kvistar av importerad mistel. Den kraftigaste av dem alla slogs in i brunt omslagspapper och jag lade den försiktigt i min väska.

Egentligen hade jag velat ha ett rött sidenband att fästa runt misteln. I avsaknad av sidenband fick ett vanligt rött paketsnöre duga.
– Kyss mig, skrattade jag när du kom hem.
Jag stod under misteln och du såg på mig med halvslutna ögon.
Vi stod helt nära varandra. Din ena hand greppade runt min haka. Mjukt och varmt. Sedan hårdnade greppet. Det gjorde plötsligt ont.
– Du gör mig illa!
Greppet lossnade och jag såg hur dina ögon blev fuktiga.
– Jag kan inte, sa han. Mer till sig själv än till mig.

Kartongerna stod uppställda på rad. Vi hade delat upp hemmet rättvist. Det som var mitt förblev mitt och allt ditt tog du med dig. Våra gemensamma köp delades rakt av.
I ditt nya hem väntade en annan. Jag var ensam.
Misteln fick hänga kvar i dörrposten. Bladen torkade och föll ner på parketten. Ett efter ett. Smulades sönder när jag klev på dem. Till sist hängde endast stjälken kvar i det röda paketsnöret.

– Vill du ha en mistel i dörrposten till jul? undrade han och log.
– Nej, svarade jag och tittade upp mot dörrkarmen där ett vitt häftstift var fastsatt.
– Vet du att misteln är en parasitväxt? frågade han.
Jag nickade.
Han lade sin ena hand på min mage. Handen var mjuk och varm när han strök den över magens rundning.
– Vi klarar oss utan mistel, sa han.
– Det gör vi, svarade jag och kände hur barnet i min mage rörde på sig.

Vi möttes på trottoaren. Du lyfte ansiktet mot mig och våra ögon möttes. Snabbt och flyktigt. Jag hann se att det fanns något vemodigt i blicken.
Leende fortsatte jag framåt utan att ta reda på om du stannat upp för att se mig försvinna ur blickfånget.

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan Carina Larsson har 26 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson