Mitt i Zeinab's storm

Förord
Fåret Zeinab hade en svår uppväxt, hon var det man i västerlensk kultur kallar för familjens svarta får.
Men just i hennes fall så var alla i hennes familj svarta, (jag fårstår att det inte handlar om färger angående begreppet eller?)
men hon var den enda i hennes familj och klan, ja till och med hela landet, kanske till och med hela världen i hennes tid som hade en vit fläck och det gjorde henne mycket speciell.
Zeinab kom till lanet som politisk flykting (vi lever i en mycket konstig värld där även djur söker assyl för det ena och andra) med hennes föräldrar och syskon.
Innan dess var hon barn till diplomat i ett annat land, men när hennes land inte hade regering längre, och ett inbördes krig bröt ut blev de tvungna att fly.
Innan det levde hon tillsammans med sin mamma och syskon i det goda livet, med silver talrikar och tre rätter, uppassade och allt.
En gång berättade hennes mamma för henne att i flykting lägret en morgon i frukost kön, överhörde hon ett samtal lite längre fram i kön.
Hon kände igen mannes röst och hon lämnade kön för att ta en titt, det var hennes medarbetare från ambassad-tiden hade hon sagt.
Så kan det ibland gå till, inget man kan förutse det där med livet inte, från diplomat till flykting, i kö till fruckost på ett flyting läger stod föredetta arbetskollegorna samtalade.

Zeinab kom till landet som 12 åring, hon träffade hennes pappa här för första gången, tidigre har de bara pratat i telefon i korta samtal.
Hur det var att leva med pappan, en skilding dragen ur hennes vardag.


Mitt i Zeinab's storm

Tro inte att du är något, för det är du inte!
Jag sa ingenting, jag bara sitter här och säger ingenting!
Har du inget bättre för dig? Förstår du ens vad jag säger? Nej du är för korkad!
Du är efterbliven, konstig och dum!
Du har tur som har begåvade syskon och de kommer att bli din räddning i morgon, du kommer att arbeta för de.
Titta bara på hur du ser ut! Gå ut härifrån meddetsamma jag klarar inte av att se dig längre, ut härifrån säger jag!

Detta var något som utspelade sig dagligen, ibland kunde det arta sig vidare till fysisk våld det visste hon inte förrän hon var där.
Frågor som hur och varför hade ingen plats i hennes huvud, hon var så upptagen med att överleva dagen och dagarna därpå.
Hon visste att hon var familjens egen lilla circus, på eftermiddagarna kunde hon förvänta sig att pappan dök upp sjungande och alla barn bakom honom som svans.
De gick klappande i cirklar runt Zeinab och de lät såhär i kör: "lill-hjärnade hörnan sitter där, hon luktar så illa att man måste vädra..."
Zeinab kunde sitta kvar och vägra köras över, men oftast valde hon att gå därifrån.
Var det ingen i skolan som vill vara din kompis frågade pappan ofta när han hade puplik, och lika ofta som han frågade svarade han själv på sina frågor.
Det var ingen som ville vara kompis med någon med så mycket fel på.
Men så var inte fallet för Zeinab, många var nyfikna, hon var tillfrågad till fester och disko efter skolan.
Men hon måste alltid tacka nej till inbjudanden och drog sig oftast undan alla, för vad skulle ske om de fick träffa hennes familj?
Det tänkte hon ofta på, vem hade en sådan familj där en ursinnig pappa alltid stod och väntade på en med en avklipt radiokabel i handen efter skolan?
Zeinab gillade att gå på hemkunskap, det var något som hon alltid såg fram emot.
Hon fick lära sig att laga riktig god mat och det bästa av allt tyckte hon var att man satt tillsammans och med respekt när man åt.
Ibland glömde hon bort sig och kom hem efter hemskunskap och övade baka, men plötsligt mitt i allt kom stormen rusande in, den stängde av ugnen och hällde ut smeten i diskfatet och sedan gick därifrån utan att säga något...

Farhiya

Studerande, gillar att skriva inte om mig själv... Förövrigt: Backed upp, witnessed from above. Not fearing the Creation, but the Creator.
Farhiya är medlem sedan 2019 Farhiya har 51 publicerade verk