Moder Tea dos Santos – Hösten 2003

Molnen smälte och regnet tätnade medan det föll ljudlöst över en förort, söder om Stockholm. Vattendroppar letade sig in överallt i takt med moder Teas skyndsamma fotsteg.

”Eländigt oktoberväder”, muttrade hon och skakade av sig dropparna innan hon klev över tröskeln till sitt varma och torra hem.

Kort därpå ringde det på dörren.

Det var Rosmarie. En ensamstående mor – som både Tea och maken kände flyktigt – och som var i behov av hjälp, vilket hon anförde direkt efter att Tea välkomnade in henne. Hon behövde barnvakt med kort varsel då hon nyligen erhållit ett nytt arbete som innefattade ett antal kvällspass. Hon skulle givetvis betala en slant för besväret trots sin ekonomiska begränsning, vilket hon påpekade två gånger under konversationen.

”Vi kan säkerligen komma överens om en bra timlön”, sade Rosmarie och vred sig i soffan där hon satt mitt emot.

”Jag tror dig.” Tea var förstående, men avvaktande, hon ville inte fatta ett förhastat beslut i ändamålet. ”Tack för förtroendet, men…”

”Jag har hört så bra om dig och din familj”, avbröt Rosmarie. ”För mig är det viktigt att mina två småttingars barnvakt är någon med kristen tro, eftersom jag och småttingarna är det. Därav behovet av din hjälp.”

”Jag förstår”, svarade Tea.

”I morgon kväll behöver jag barnvakt som sagt och jag hoppas verkligen att någon av dina barn kan hjälpa mig”, fortsatte Rosmarie, och slog därefter oväntat ned blicken. ”Dessutom fyller jag år i morgon, trettiofem blir jag. Jag kommer dock att fira födelsedagen på jobbet.”

”Åh, men det kan komma att bli trevligt ändå. Tänk positivt”, log Tea och kastade en blick på armbandsuret. Grimaserade och tänkte att maken och barnen borde vara hemma vid det här laget. ”Jag ger dig ett svar i morgon på förmiddagen. Ska vi säga så?” frågade hon och reste sig.

Rosmarie gjorde detsamma. ”Underbart”, svarade hon. ”Jag kommer för evigt vara dig tacksam om svaret blir ja”, fortsatte hon på vägen till dörren, ”Gud välsigne dig.”

”Detsamma kära du, ta hand om dig så länge.”

Rosmarie nickade och stegade ut i regnet där hon snabbt försvann utom synhåll.

Efter någon timmes övervägande samt ett kort samtal med maken, som hade kommit hem senare från arbetet än planerat, beslutade Tea för att ge Rosmarie en chans.
Hon hade först tänkt fråga brorssonen Donald, men hans tendenser till att stundom vara oansvarig fick henne att i stället fråga Erika, en av sina tvillingdöttrar. Tanken att kunna dra nytta av att ha suttit barnvakt åt sina yngre bröder, och därutöver att äntligen få tjäna egna pengar, fick tonårsdottern att genast acceptera erbjudandet.

Erikas ögon glittrade och mungiporna åkte avspänt uppåt, ”tack mamma, du är bäst”, sade hon och dansade i väg över vardagsrumsgolvet och vidare uppför trapporna.

Tea var dock inte lika muntert. Trots att hon var den som beslutade att ge Rosmarie en chans, var hon tämligen tveksam, vilket härrörde från ett samtal hon hade för ett tag sedan med en gemensam kvinnlig bekant till Rosmarie. Kvinnan hade anförtrott sig till Tea om att Rosmarie sysslade med omoraliska aktiviteter. Enligt kvinnan ägnade Rosmarie åt att anklaga gifta män, som hon hade flyktiga bekantskaper med, för att ha skadat hennes barn. Därigenom kunde hon pressa dessa män på pengar, eftersom de blev skräckslagna av hennes ogrundade anklagelser.

Men, eftersom Teas primära fokus i livet var att hjälpa människor, valde hon att åsidosätta det hon hörde och förlita sig på att Gud skulle komma att vaka över dottern. Ändock fladdrade oron dovt i mellangärdet när dottern lämnade hemmet dagen efter på kvällen och for i väg för att sitta barnvakt åt Rosmaries barn för första gången.

***

Veckorna framskred och Erika hade hunnit sitta barnvakt ett antal gånger. Efter ungefär fjärde veckan började Tea ana oråd, eftersom Erika pratade allt mindre om extraknäckandet. Det visade sig att hon inte kände ro till fullo innanför väggarna i Rosmaries lägenhet.

”Minha querida, varför vill du fortsätta om du känner olust?” frågade Tea under kvällens familjemiddag, varpå Erika sänkte ögonbrynen och axlarna.

Sönernas stillsamma konversation om fotboll och tv-spel höll på att förvandlas till en maktkamp. Därmed var de frånvarande i konversationen som skedde sinsemellan föräldrarna och systern.

”Mitt hjärta älskar barnen som om de vore mina egna syskon. Det känns som om jag skulle svika dem om jag slutade.”

Tea och maken nickade förstående.

”Om du vill fortsätta så stödjer vi dig, men ditt välmående är viktigt för oss”, sade maken och lade sin hand på Erikas arm. ”Är det något annat som oroar dig hjärtat?”

Erika satt tyst, som om hon inte ville svara. Men sedan, när sönerna hade glufsat i sig sina sista mattuggor och lämnat bordet med ilfart upp till övervåningen, delade hon med sig av vad Rosmaries barn hade berättat.

”De sa att Rosmarie tvingade dem att ljuga om att de ska ha blivit tafsade på av män för att få pengar, de sa även att Rosmarie skrek i sömnen och grälade högt med sig själv samt svor åt dem och grannarna.” Erika tog ett djupt andetag. ”Och jag har haft återkommande mardrömmar där jag nästan blir ihjälslagen av Rosmarie medan barnen står i bakgrunden och skriker av rädsla.”

Till Teas bestörtning visste hon inte riktigt vad hon skulle svara dottern, men maken visste och sade tydligt: ”Du är min dotter och jag måste skydda dig, du får inte gå dit längre.”

***

Dagen efter traskade Tea ned till Rosmaries bostad. Med pekfingret viftande i luften konfronterade hon henne, varpå Rosmarie nekade till vad hon ansåg var anklagelser baserade på indicier. Dessutom vägrade hon betala för den tiden Erika satt barnvakt. Hon nämnde även att om Tea kontaktade henne igen och efterkrävde betalning, skulle hon kontakta polisen och uppfinna en mycket trovärdig historia om att Erika hade skadat barnen samt att hon hade fått hjälp av de resterande familjemedlemmarna.

”Mina barn gör allt jag talar om för dem att göra”, sade Rosmarie med händerna i midjan. ”Till och med ljuga för min skull”, fortsatte hon.

Tea nickade åt henne, lade armarna i kors över bröstet och sade lågmält: ”Du har valt fel familj att ge dig på. I Jesus namn kommer vi att stoppa dig!”

”Och du vet inte vad jag är kapabel till”, avslutade Rosmarie diskussionen.

***

Ungefär en vecka senare kontaktade en kvinnlig polis Tea, som i sin tur begav sig till polisstationen tillsammans med maken och Erika. De fick veta att Rosmarie hade försökt polisanmäla Erika, men att anmälan inte upprättades officiellt, utan lades ned omgående. Dels för att Rosmaries utsaga innehöll motsägelsefulla uppgifter, dels för att Rosmaries egna barn sade att hon ljög. Barnen sade att de älskade Erika och hennes familj samt nekade till att de skulle ha blivit skadade av dem. Tvärtom ansåg de att Erika och hennes familj hade varit snällare mot dem än vad deras egen mor någonsin hade varit.

Poliskvinnan suckade och stirrade på högen av papper framför sig. Sedan vände hon uppmärksamheten mot Tea, maken och Erika.

”Avskyvärt och hjärtskärande att en mor kan göra detta mot sina egna barn. Jag beklagar att jag har tagit upp er tid”, sade hon. Åratals av polisarbete avtecknades i smårynkor runt hennes blå ögon och munnen som snörptes. ”Som sagt är Rosmaries försök till polisanmälan nedlagd, men jag ville ändå träffa er och höra hur ni ville gå vidare med detta?”

”Motanmäla”, replikerade Tea bestämt.

Maken instämde. ”Ja, det tycker jag med. Vi kan inte låta galningen gå fri.”

Alla tre tittade på Erika, väntade på hennes svar. Hon såg något frånvarande ut, sorgsen ut.

”Ja, en motanmälan blir nog bra", sade hon till slut. "Så länge barnen inte kommer till skada.”

***

Tiden gick utan att något särskilt hände. Tills novembermånaden kom och då small det. En helt vanlig novemberdag när Erika promenerade hem från skolan utmed en ödslig skog, med MP3 iPod-hörlurarna instoppade i öronen. Hon hade promenerat längs denna genväg, som i folkmun kallades för spökvägen, flera gånger att hon kände den i grunden. Hon visste när det var dags att hoppa över regnpölen där dimman flöt upp ur, och hon visste var det fanns växtutskott som harar skuttade kring på eget bevåg.

När hon närmade sig de slutliga grenarna och rundade trädet med uppspikade möglade brädor, ryckte någon i hennes flätor med sådan kraft att hon tappade balansen och föll till marken.
Det var Rosmarie, och i sitt sällskap hade hon barnen som hon försökte tvinga att medverka i slagen hon matade Erika.
Med ens förvandlades det välbekanta skogspartiet till skräck; högra sidan av Erikas ansikte var nedtryckt i mossan, fukt trängde in i näsborrarna och kväljde henne. Det kändes som om marken, jorden sög henne till sig. Sedan var det tyst i någon sekund och smällar hördes. Det var örfilar som barnen mottog som bestraffning för att de spjärnade emot deras mors försök till att tvinga dem att misshandla Erika.

”Släpp barnen!”, skrek Erika med gråt i halsen och borstade av sig jord och löv när hon lyckades ställa sig upp. Det var fötterna och ilskan som styrde, medan resten av kroppen värkte. ”Släpp sa jag!” Hon slet loss Rosmarie från barnen och ställde sig framför dem, skyddade dem med sin egen kropp. Halvt medveten om ilningen som kröp längs hennes ryggrad och flammade ut ur hennes nacke som minimala istappar, och vidare upp mot skyn.
Hon rös kraftigt till.

”Hade du och din mor bara lämnat mig ifred, hade inget av detta hänt!”, röt Rosmarie med blodsprängda ögon fästa ovanför Erika och barnen, som om hon följde något flygande.

Erika blickade upp, huttrande, och såg ett sjok av lysande snöflingor, men de försvann i tomma intet i samma veva en våg av rädsla grepp tag om hennes inre. Som om rädslan, eller ilskan dessförinnan, styrde snöflingorna. Hon backade försiktigt, tillsammans med barnen som darrade.

”Det här händer på grund av att du är en patologisk lögnerska”, kontrade Erika.

”Vad kallade du mig för?”

Erika svalde hårt innan hon svarade. Strupen och munnen var alldeles torra. ”Lögnerska!”
Ursinnigt slängde sig Rosmarie över henne och fällde omkull henne.
”Ouff”, jämrade Erika sig när bakhuvudet träffade den fuktiga skogsmattan.
Hon försökte ta betäckning genom att lägga händerna för huvudet. Skydda det mot sparkarna från Rosmaries fötter som svängde fram och tillbaka mot ryggen, höften, benen.

”Mamma sluta!” bad barnen förgäves med sina sköra röster där de stod som fastfrusna och stirrade med tårvåta små ansikten.

”Gå och göm er, titta inte!” skrek Erika till dem.

”Mamma…”

”Håll tyst era odugliga ungar!” avbröt Rosmarie och tog sedan stryptag om Erikas hals. Hennes handflator var sträv av förhårdnader. ”Säg att du kommer att ta tillbaka motanmälan, annars slår jag ihjäl barnen framför dig!”

”Släpp mig… snälla… jag…”

I bakgrunden hördes barnens förtvivlade gråt, men även andra röster. Avlägsna sådana, som ropade att de hade tillkallat polisen och uppmanade Rosmarie att släppa taget omgående.

***

Misshandeln föranledde en rättegång några månader senare som utmynnade i att Erika, som var målsäganden, vann.
Utan minsta tillbud till tveksamheter i bevisningen mot Rosmarie, då både barnen och andra människors vittnesmål styrkte att Rosmarie var förövaren och inte tvärtom som hon gärna påstod inför rätten. Trots detta valde Rosmarie att överklaga skadeståndsbeloppet hon förväntades betala, eftersom hon ansåg att det var för högt, men även där förlorade hon.
När domen hade vunnit laga kraft flyttade hon tillsammans med barnen till en annan stadsdel och höll en låg profil. Således kom hennes oaktsamma val och handlingar i livet att få en kännbar påföljd för henne.

Men olyckligt nog, även för de oskyldiga barnen som Tea inte kunde begripa sig på hur socialtjänsten lät vara kvar hos Rosmarie. Ingenstans var dessa barn så värnlösa som i sin mor Rosmaries vårdnad. Å andra sidan, som en före detta domare i vårdnadstvister, var Tea medveten om hur komplicerade ärenden om barn kunde bli.

Rätt som allt, upplevde Tea att hennes tro stärktes efter denna händelse. Hon var övertygad om att Gud valde hennes familj som sin jordiska armé för att stoppa Rosmarie från att fortsätta vräka ur sig ondskan hon besatt på oskyldiga själar.

*

Erika å andra sidan fick ett brustet hjärta och orolig själ. Barnens vettskrämda ansiktsuttryck och sorlet av deras darriga röster, när deras mor Rosmarie betedde sig helt galen, hade inpräntats på hornhinnan. Därutöver väckte misshandeln hennes och tvillingsystern Claires gemensamma och smärtsamma förflutna till liv.
En som varken hon eller systern kunde fly ifrån längre, utan blev tvungna att acceptera. Detta innebar att antigen förlåta sina tidigare förövare för allt de hade gjort och därigenom släppa taget om det förflutna, eller konfrontera förövarna och ställ dem inför rätta.

Erika suckade och drog sitt rosa vadderade täcke tätare omkring sig. Sedan lade hon sig tätt intill sin stora nallebjörn, kramade om den och somnade kort därpå med huvudet på dennes mage.

*

Tea tog ett varmt andetag och stegade upp på övervåningen för att se till dottern Erika, men när hon närmade sig hennes rum tvekade hon en sekund innan hon försiktigt knackade på. Hon ville inte väcka henne ifall hon hade somnat.
Inget svar, hon sköt försiktigt upp dörren och kikade in. Det var nedsläckt och tyst, hon log. "God natt min vackra dotter, mamma älskar dig", viskade hon innan hon stängde igen dörren och gick vidare till Claires rum vars dörr stod på glänt.
Tack och lov att hon fortfarande befann sig utomlands och ägnade sig åt sina gymnasiestudier där, tänkte hon. Om hon var här, hade hon hjälpt sin syster att bekämpa Rosmarie, men på ett tämligen okonventionellt sätt om man såg det från ett mänskligt perspektiv.

Då hade utgångsläget blivit något helt annat.

***

Titel: Novellen "Moder Tea dos Santos – Hösten 2003" är utdrag ur novellsamlingen "Skimrande eljest"
Författare: Emilia Wahlgren
ISBN: 9789180201049 (e-bok)
Upplaga: 2.0.
Språk: Svenska
Förlag: E.W.
Utgiven: 2020-10-30

Emilia Wahlgren

Emilia Wahlgren, född 1984, är en angolansk-svensk jurist och författare uppvuxen och bosatt i Stockholm. Kriminalromanen ”Moraliskt fördärvade” är hennes debutroman, följt av den fristående uppföljaren i form av en novellsamling vid namnet ”Skimrande eljest”. Hon är sedan år 2023 aktuell med relationsnovellen ”Virvelns vemod” utgiven av Joelsgården Förlag.
Emilia Wahlgren är medlem sedan 94.2 Emilia Wahlgren har 2 publicerade verk